Part 37
Och nu slutar jag mitt långa bref med de varmaste hälsningar från Rosa. Hon ber fråga, huru blomsterlökarna, som hon senast sände till er dotter, vilja trifvas och gå. Till hösten lofvar hon ett parti andra. Kanske gör hon dem då sällskap själf, om ni tillåter. Hon behöfver se sig litet omkring i världen; hon är redan sexton år. O, min herre, hon var ett barn blott, då ni var här; nu är hon fullvuxen, och hvarför skulle jag frukta att med glädje säga, huru skön hon är? Hvad har jag dock själf kunnat uträtta till hennes bildning, jag här i mitt dammiga förkläde, med händerna mörka af stoft och hufvudet fullt af bekymmer för mina örter och trän? Hennes mor har länge hvilat i grafven, och jag har blott kunnat se hennes tillväxt och glädjas. Själf har hon vuxit upp utan ledning af en mänsklig hand, med den blåa himmelen till far och hemmets lugna blomstervärld till moder. Jag vet ej, hvarföre jag med sådan kärlek dröjer vid tanken på henne nu. Kanske öker saknaden min svaghet för henne, ty för närvarande är hon sedan några dagar borta hemifrån. Hon kommer nu att vistas oafbrutet hos en släktinge, till dess hon blifvit förberedd till sin första nattvardsgång. Efter tre veckor väntar jag henne tillbaka.--
Jag kan ej utan blygsel läsa igenom mitt långa bref, som så litet innehåller. Förlåt er gamla vän, min herre, han ger så godt han har och ursäktar sig därmed, att han uppfyller er egen begäran. Förblifver etc.
Andra brefvet.
D. 16 aug. --36.
Jag har sett dem, sett dem med ängslan, kanske med en dyster aning. Jag har sett dem, dessa mörka skepnader med färglös hy och halfsläckta ögon. O, min herre, tysta åskmoln hafva länge vandrat förbi randen af min fristad; nu har en åskstråle brutit fram ur dem, och min lefnads bästa lycka är träffad och bruten. Kanske för alltid?--Jag--hoppas ännu.
Det var en morgon. Rosa var hemkommen dagen förut. Morgonen är min glädje. Jag var oppe med solen, arbetet gick med fart, och mitt sinne bar såsom blomstren sin morgondagg ännu. Har ni märkt, hur man är till mods, herre, då ens hjärta liksom biet tar blott honing ur allt?
Jag hade agat några ympar och kom till alhäcken vid stranden; då satt Rosa där.
"Rosa, se Rosa!" sade jag. Hon steg upp och hälsade god morgon. Jag ville fägna henne med en sysselsättning. "Kom, Rosa", sade jag, "vi skola vattna blomsterparterren; det ser ut att bli en varm dag." Jag ville gå i detsamma, men jag märkte, att Rosa dröjde. Då jag vände mig om, mötte mitt öga hennes. En outsäglig ömhet låg i hennes blick, mulen, skrämmande, plågsam, ty den mildrades ej af glädje nu. Men våra ögon dröjde länge i hvarandra, och jag såg, ryste och teg. Då började _hennes_ kämpa mot gråt, och tårarne segrade och bröto sina dammar, och hon föll mig om halsen, och jag hörde henne sucka: "O, min far, min far, att ni ändå skall vara så förlorad!"
En ljungeld af aning genomfor mig, men jag kufvade mig själf och försökte att vara lugn. "Du är sjuk, mitt goda barn", sade jag, "kom, jag vill ledsaga dig in att hvila!"
Men Rosa tog ett steg tillbaka. "Sjuk?" sade hon, med en ton emellan stolthet och sorg, "jag har varit sjuk, men blifvit frisk åter. Jag har som ni begrafvit mitt bättre lif i ett stoft, som skimrar i dag och försvinner i morgon; nu har jag lärt att lefva ett lif, som inga skiften känner. Min far, har ni någonsin tänkt på Gud?"
Jag såg, hvad jag förlorat, min själ förmörkades, och jag blef vred. "Göm dig för dagen, maskstungna blomma", sade jag, "du andas smitta öfver mina oskyldiga barn och skrämmer morgonens änglar från parken." Jag hann ej bli mild, innan Rosa lydde och gick. Men då hon skred förbi, såg jag henne gripa mig med en blick, såsom om hon velat rycka mig in i sitt hjärta. Hon gick sakta den långa gången utföre och försvann bakom poppelhäckarne. Då böjde jag knä, begärde mitt barn tillbaka af Gud och grät. Min herre, friden kom åter och saktmodet, och jag följde Rosas spår. Då jag hunnit dörren till hennes kammare, hörde jag hennes röst. Det var rösten af en bedjande, men den var låg, och en fläkt susade i almens krona vid trappan. En stund förgick, vinden höll andan, och jag hörde ord: "Han, han kan blifva dig ett verktyg; jag är blott en svag kvinna. Tag honom upp i ditt ljus, om du ock skall kasta mig i min natt tillbaka."
Mitt hjärta ville smälta af kärlek och sorg. Jag öppnade dörren tyst, helt tyst, och steg in. Rosa hade märkt det, och hon kom mot mig, leende som en ängel. "Jag har bedt för dig, min far", voro hennes ord, "och jag har blifvit bönhörd, ty du kommer in till mig och är mild." Jag slöt henne i min famn och kysste hennes panna. Men jag ville icke störa oss med ord, utan teg och gick åter ut till mitt arbete att söka tröst.
Middagstimmen träffades vi som vanligt. Vid bordet förekom ej ett ord om morgonuppträdet. Jag ville undvika och glömma. Rosa talte mycket om sin släktinge och sin vistelse hos henne; med hvilken ömhet hon blifvit bemött, huru mycket hon fått lära af henne och de ädla människor, som hon hos henne sett och lärt känna, huru viktigt det vore äfven för mig-- här tystnade hon och fullföljde icke sin mening. Ve, ve, min herre, att jag så litet sett utåt från min blomstergård och så litet lärt känna människorna och världen! Ni förstår allt. Jag skickade min blomma bort för att uppammas i ljus, och man har planterat henne i eld. Ingen våldsamhet likväl; jag kufvade mig, och Rosas ord fingo ingen tydning. Hela den öfriga tiden var hon stillare och log stundom ett leende, som påminte mig om förr. Men midtibland de ljusa skiftningarna i hennes anlete såg jag nu för första gången ett drag, som blott sällan bortblandades och aldrig försvann, ett drag af lidande och förvissning, likt den första skugga, som mulnar på den hvita liljans blad och ej en gång i skimret af solstrålar upphör att förråda, att blomningen når sitt slut.
På eftermiddagen såg jag icke Rosa, men mot kvällen lät jag kalla henne ned i trädgården. Hon kom, jag tog henne vid min arm, och vi spatserade i alléerna, till det mesta tigande. Väl var det min afsikt att tala, men aftonen var för skön och mitt hjärta för fullt. Slutligt kommo vi ned till stranden. För ett år sedan hade jag en dylik kväll stått med Rosa på samma ställe. Allt var lika som då; blott hon----men jag såg äfven nu på hennes anlet en blink af glädje, då hon kom ut från den skymda gången, och den stora, klara sjön med dess stränder och holmar och den sjunkande solen och det gyllne himlahvalfvet öppnade sig för hennes anblick. "Det var här", sade jag åt Rosa, "du en gång gjorde mig en fråga, som ännu gör mig glad, fast mycket förändrat sig."
"Hvad frågte jag då?" sade hon och såg mig an med förundran.
"Litet, ganska litet; det var knappt en fråga, det var en suck, en kort bön. Men du hvilade här efter att hela dagen hafva sysslat med blomstren i trädgården. Själf satt jag nära intill och såg än på nejden och än på dig, ty ni liknade hvarandra då mera än nu, och likheten gjorde mig lycklig. När då hvarje fläkt lagt sig, och sjön speglade jorden och skyn, och skyn som en spegel återstrålade jordens alla blomsterfärger, och solen i famnen af sitt ljus omslöt allt detta, då log du och frågte mig, hvilkendera var vackrare, jorden eller himmelen. Det var din himmelska och oskyldiga fråga, mitt barn, och jag minns den än."--Jag var rörd och trodde mig hafva träffat Rosas hjärta; men hon tog min hand och sade lugnt: "De voro mina ord i sömnen, min far, glöm dem, sedan jag vaknat."
Ännu en gång bröt jag tystnaden och fortfor: "Icke ord 1 sömnen; Rosa; en lofsång var det, sådan som änglar sjunga, ty änglars gudstjänst är en glädje öfver någonting skönt och sant. Då kunde din känsla fatta skönheten ännu, och sanningen låg klar för dina ögon, ty den strålade emot dig från skaparens hela värld, och jorden var dig då ljuf såsom himmelen. Hvad äger du nu i stället för hvad du förlorat och förskjutit?"--
Men mitt barn svarade mig med den bittra frågan: "För skönheten af en fallen jord och för sanningen af ett förgängligt grus?"--
"För friden i din själ", fortfor jag utan häftighet, "för oskulden i ditt bjärta och för kärleken till en mild natur?"
"Sorgen", sade hon, "öfver hvad jag då var, och hoppet att dock icke blifva förtappad."
"Säg", fortfor jag och uppflammade, "skenbilden af en afgud; som din egen tanke fostrat, som förtrampat blomningen af din ungdom och spöklik visar på din framtid såsom på en graf, en afgud, som pekar på den Eviges ljusa värld, hans grönskande jord, hans milda himmel, på allt hvad som är heligt och dyrt, dina egna blomsterlemmar, ditt hjärtas frid och din faders gråa hjässa, och, säger hotande och kulen: Se, allt detta är intet, förneka, förkasta, förakta det, om du vill tillhöra mig, mig, för hvilken det, som glöder, älskar, andas, lefver, är en fasa och hvars rike är den eviga tomheten, där intet väsende lifvar sitt stoft, ingen kraft jublar i seger, ingen svaghet gråter i kärlekens nåd."
Jag talte med eld, ty sanningen tände sig till låga i min själ, och mitt barn gick vilse i natten och skulle lysas tillbaka. O, min bäste, hvad skulle jag företaga? Rosa grät och bad förlåtelsens Herre icke höra mina ord.--
Aldrig har det kostat mig mer att segra öfver mig själf, än det kostade mig då. Kärleken bistod mig, och jag behöll segern. Jag kufvade min vrede--nej, icke min vrede--min förtviflan och sanningens klarhet kom fridsamt tillbaka i min själ.
Vid foten af det träd, i hvars skugga vi stodo, växte i sin oskuld en skön, späd, hvit lilja, nyss utflyttad ur sitt drifhus för att ammas af den friska sommarvärmen och i frihet genomblomstra sitt lif. Blott en dag hade den sköna blomman skådat fram ur sin knopp, och öfver sitt anlete bar hon ännu detta skimmer, som tyckes tveka, om det skall höra till jorden eller himmelen, och som gör det omöjligt för ögat att bestämma, hvar bladet upphör och hvar färgen, daggen, luften, ljuset tager vid. Jag offrade henne för mitt barn, ryckte henne opp ur mullen och skuggan, bortblåste stoftet från hennes rot och fäste henne på en kvist af trädet, med den veka kronan vänd mot solens ohejdade strålar. Jag tog Rosas arm, vi gjorde tysta en vandring kring parken och kommo till vårt förra ställe tillbaka.
Blomman hade börjat gulna redan; borta var den sköna glansen från hennes hy, och bladen lågo vissnade i solens ljus. "Se", sade jag åt Rosa, "nyss växte denna blomma lågt och sträckte sin rot ned i jorden. Och skuggan höljde hennes lif, och stoftet rörde hennes stoft; men bar hon ej mera af himmelen i sitt väsende då, än hon nu bär, och var hon icke min glädje då, i stället för att hon nu är min sorg? Om hon nu med egen makt lösryckt sig från den plats, min kärlek anvist henne, och för att snart renas till idel skärhet skilt sig från gruset och lyftat sig opp i solens eld, skulle jag därföre älska henne? Skulle jag icke säga: Dö, fåvitska blomma, ty du kan icke lefva så!"
"Att dö", sade Rosa leende, "är det ett ondt att dö?"
"Att dö", sade jag, "är att födas till lif, att dö är ock att födas till förstöring. O, min Rosa, att dö såsom denna lilja i går dog knopplifvets död för att i dag utbreda sin silfverhvita krona, det är att dö för att lefva i rikare fägring och glädjas i en ljusare värld. En sådan död dog liljan, då hon bröt sitt fängelse, och hon dog den icke därföre, att hon vissnat i sin knopp, utan därföre, att hon i sitt dunkla hem frisk och trogen vårdat sina blad, tills naturen fann dem mogna att möta dagen. Så dör den, som dör för att lefva. Han brådstörtar icke ur sin knopp, utan han fyller den med skönhet och lif, och sedan bortkastar han icke sina blad, utan han utbreder dem i glädje och ljus."
Så talte jag. En stund förflöt i tystnad. Allt var lugnt, högtidligt, väntande. Jag hoppades.--Det är rysligt, min herre, och jag fasar för att nämna det. Mitt barn besvor mitt fadershjärta att icke förföra hennes svaga, värnlösa själ.
Dagar, veckor hafva förflutit, sedan detta uppträde. Rosa vissnar. Mer och mer klar blir mig nu den lära, hvars gift hon insupit, denna varma hjärtans mördande förvillelse att försmå saktmodets frid och att förbränna sig själfva för att icke kunna klappa i svaghet mer. Är det då icke i svaghet och stoft all härlighet förklarar sig och lefver, såsom solen lefver med tusen färger i plantornas förgängliga ätt? Hvarför då förstöra en boning, där härligheten kan lefva i glans och frid? Det är odödlighetens lif de söka, och de kalla sitt jordiska lif en död. O, min herre, när har ni väntat blomning af en växt, som vissnat i sitt frö? Ni tror på en odödlighet! Är det därföre, att jorden är så mörk och lifvet här ett intet? Nej, nej, därför väntar jag en himmelsk värld, ett högre lif, att denna jord är så skön, detta lif, oaktadt sina sorger, så heligt och så ljuft.
Jag slutar nu: Hvad skall jag hoppas för mitt barn? Har ni ett råd att ge, så dröj ej. Hösten kommer, och frukterna mogna, har jag sett i förbigående. Skicka mig en bok, hvari man tänkt med frid på något grand af det underbara lifvet. Farväl!
Tredje brefvet
D. 20 juni --37.
Min herre, jag skickar er här en dagbok, förd under Rosas sjukdom. Ett och annat fragment ur mina anteckningar torde låta en ana de förhållanden, som ägt rum och dem jag icke nu kan åter upprepa.
----Den 1 januari --37. Falska, blinda lära, att förkasta oskuldens jordiska glädje! Hvad är då denna glädje annat än njutningen af det himmelska, som genomströmmar allt? Gift! När dricker biet gift!--
Gif mitt öga ljus, att jag må kunna betrakta mänskligheten såsom jag betraktar ett anlete, och visa mig ett enda drag, som icke kufvas af oskuldens välde och ökar dess lefvande behag. O, talande bilder af det stora med edra färger och skuggor, o, mina föraktade blommor, af er har jag dock lärt, att lifvet skapar sin skönhet af mörker och ljus.--
Fullkomlighet. Fåfängt säger man: Det fullkomliga skall blifva. Fullkomlighet finnes i hvarje punkt af tiden, och till denna fullkomlighet hör själfva det ofullkomliga öga, som icke ser den.
Den 7 februari. Midnatt. Rosa vakar. På den hvita drifvan ser jag skenet af ljus från hennes fönster. Själf har jag tändt min lampa i brist af sömn. O, strålar på drifvan, vittnen om en ljus källa, ur hvilken I utgått, i er har jag under natten älskat att se bilder af mänskligheten, denna heliga strålflod från Gud. Rosa, mitt förvillade barn, klandra ej strålen, därföre att den gått så långt bort från ljuset; ju klarare den är, desto längre hinner den och ju längre den hinner, ett desto klarare ursprung röjer den. Låt oss stråla här af kärlek och tro, så skall natten omkring blifva dag, låt oss icke bäfvande kasta oss in i vår källa tillbaka, det är att neka henne att äga strålar, det är att neka henne att vara ljus.
Den 17 mars. Första vårdag. Solen återtar sitt välde. Luften är genomandad af lif, den har vaknat ur sin dunkla vintersömn, och snart skall jorden vakna. Rosa har lämnat sitt rum för första gången sedan länge. Hon har sutit en stund på trappan, hört sparfven kvittra och sett de tindrande dropparna falla från taket. Jag såg hennes blick stråla, jag hörde henne andas med djupa, törstande drag, och jag tror, att hon en minut sökte Gud äfven i hans morgonglada värld. O, själfva fröjden, som lyfter andras sinne mot skyn, är för tung för hennes, den minsta dryck ur naturens hälsobägare upplöser hennes väsende. Mattad, nästan vanmäktig, har hon blifvit återförd på sitt rum. Huru skall allt detta slutas?
Den 17 april. Blommor redan! Ett glas med sippor står på Rosas bord. Förunderligt, ju mer hon vissnar själf, desto mer tycks hon åter börja älska friskheten och lifvet. Är det afskedsstunden, som nalkas och gör det försmådda dyrbart igen?
Den 25 april. Fjärden är öppen, isen borta. I solgången syntes en tropp svanor glänsa på den klara sjön. De hafva redan lyftat sina vingar och flyttat. Det skönaste blir icke vår hvardagsgäst, det skönaste är en resande, som blott besöker.
Den 1 maj... Hon vill hän, hon vill skiljas. Hvad söker hon? Hvart skall hon fly? Under jorden bortom, som, öfver världars världar, hvad skall hon finna annat, än hvad hon förskjutit här: en skapelse och en Gud? Ägde jag konstens gåfva, skulle jag sitta vid en sjukbädd och måla för den döende ljufva minnen. Jag skulle visa honom jorden i sitt helgonskimmer, jag skulle låta årets växlande tider kretsa i skönhet förbi hans öga, jag skulle återkalla i hans inbillning hans barndoms, hans ungdoms, hans mannaålders fröjder, alla de blickar af kärlek, han mött, alla de segrar, han sett det goda vinna, och så skapa kring honom en sommarvärld af ord. I den skulle han slumra in, såsom man somnar en molnfri sommarkväll, glad: af den dag, som varit, och väntande en morgon med sol och glädje.
Den 28 maj. Att komma hit, att tränga sig till hennes bädd för att trösta! Bort, bort, mörka spöken, jag känner er tröst!--Det ädlaste, sannaste, heligaste är i förledarens hand medlet. Icke genom det onda, genom det bästa snärjes hjärtat. Jag vill teckna en af vägarne; de äro tusende: I hyddan rör sig bland föräldrar och syskon den oskyldiga flickan och minnes under glada mödor endast dem. Så försvinner dagen, och kvällen kommer, och öfver den stilla nejden uppgå stjärnor i glans. En ny värld, full af andakt och frid, mognar där ute. Då nalkas förledaren. Kom, oskyldiga, säger han, att du icke må begrafvas i dina små omsorgers stoft, utan lära dig lefva ett högre lif. Och hon följer, och då hon träder ut ur hyddan, höjer sig månen öfver bergen och gör hennes bygd dubbelt skön. Hennes sinnen stämmas, hennes hjärta vidgar sig af fröjd. Se, säger hennes ledsagare, är icke detta värdt en blick? Och hon ser, att han talar sant. Då gör han sin röst djupare och bestraffar hennes forna köld, att hon försofvit sin andakt, att hon icke ofta sökt en stund, herrlig såsom den, hon skådar nu. Hon skrämmes, ty hennes hjärta är fullt af tjusning, och hon ser, hvad hon försakat. Och det lif, du nu lefver, hviskar förledaren, och de känslor, af hvilka du genomströmmas, hvem delar dem? Höj ditt öga och se, om bland tusende varelser, son omgifva oss, någon enda lyfter sig upp ur sitt hvardagslif för att Iefva såsom vi. Ser du någon enda vid vår sida? Och hon blickar omkring sig och ser ingen. Då mörknar för henne jorden, och mänskligheten blir för henne en böljande ocean utan själ, och hon faller till förledarens bröst och säger: Vi stå på en klippa i hafvet, öfvergif mig icke, jag är ensam, om jag icke äger dig!--Fåvitska! Hvarför sade du icke: Ja, den värld, du öppnat för mig, är helig och skön, men min hydda är äfven en helig värld, mina syskons ögon äro äfven klara, ljufva stjärnor, och i mina föräldrars famn lefver jag rikt såsom här; lär mig att älska, icke att förakta!----
Den 1 juni. Hela dagen blott om sin mor! Med strålande ögon, genomskinlig, nästan förklarad, blott om sin mor! Hon var dock ett barn, ett spädt barn när hon miste en dyra, och dock minns hon allt. "Var hon icke sådan? Gick hon icke fridsam och lugn bland dina blommor, skötte dem och skötte dig och mig? Frågor på frågor! O, hon minnes med kärlek sin mor, och hon glädes åt att hon lefvat, som hon lefde. Hon är räddad! Vågar jag tro, att hon----Jag kallas in till henne----
Tålamod, försakelse, hopp! Vi träffas ju åter!
* * * * *
P.S. Tillståndet här ser ni af medföljande annons, den jag ber er hafva godheten låta införa i någon tidning.
Hon hvilar nu på andra sidan sjön. Den klara fjärden, som förut varit min fägnad, är nu en svart, dyster graf, öfver hvilken mitt öga sällan vågar sända en blick.
Dagarna äro tröga och enformiga. På skymningen får jag vänta nästan från midnatt till midnatt, det är årstidens skuld, och med skymningen kommer icke alltid sömnen.
Sedan ett år tillbaka har jag mer och mer märkt, att jag blir gammal, och med åren aftaga krafterna, min herre, och med krafterna lynnet, det är så naturens gång.
Min gamle tjänare åldras liksom jag. För ett par dagar sedan kom jag i trädgården. Han vattnade parterren, men utan omsorg, vårdslöst, vresigt, så att han till och med stötte blommorna med kannan. Jag förebrådde honom det. "Nåväl", sade han, "för hvem vårda vi dem?" Den gamle mannen började gråta bittert, och jag lämnade honom och gick bort.
Känner ni någon god, värnlös flicka om sjutton år, som ville äga en far? Likheten! I ungdomen likna människorna hvarandra, den ena flickan har alltid något af den andras själ.
Förlåt, min herre, att mitt bref blir kort. Det kostar mig mycket att hålla mina tankar tillsamman.--Ännu en gång: för ert deltagande hjärta medsänder jag min dagbok, hvari jag antecknat ett och annat under senaste tid. Då den återsändes, väntar jag ett välkommet bref. Farväl!
FÄSTNINGSFÅNGARNE
Skizz
Vid en nordlig vik af Saimen ligger den lilla staden Nyslott och nära därinvid, på andra sidan af ett smalt sund, en uråldrig fästning med höga murar och några runda torn. I fredliga tider har denna fasta plats begagnats såsom fängelse för brottslingar, dubbelt sorglig för de olycklige både genom sin egen dysterhet och sina omgifningars skönhet. Huru mången längtansfull blick måste icke från dessa grafvar för lefvande hafva sväfvat ut öfver Saimens solbelysta vågor, blott för att låta ett förvildadt eller brutet hjärta så mycket lifligare känna bitterheten af fängelsets kvalm och bojans tyngd.
I ett af dessa torn, i ett rum, hvarest tolf till femton fångar suto inspärrade, inträffade under en sommarkväll, just då den nedgående solen började kasta sina strålar in genom det trånga fönstret, ett förhållande, som på detta ställe var ovanligt. Allt själfsvåldigt sorl hade nämligen upphört för en stund. De fleste af invånarne i den trånga cellen lyssnade uppmärksamt på en sjuttonårig yngling, som beskref sina öden, och hos de få öfrige, som ännu trängde sina bleka anleten mot gallren i det öppna fönstret och icke fängslats af berättelsen, återhöll aftonens skönhet och kanske sorgen, väckt af denna, hvarje utbrott af vildare sinnesrörelser.
Besynnerligt nog hade denna stillhet inträffat tvärtemot hvad man från början afsett.
Förhållandet var sådant: man hade ärnat tillställa en af de vanliga aftonlekarne, en juridisk rannsakning, och i denna afsikt inför en gråhårig gubbe, som, fastsmidd vid väggen, för sin ständiga och gravitetiska sittning fått namn af lagman, framfört den unga gossen. Processen fortgick. I början var allt yra och förhärdelse. Själfva ynglingen, ehuru nyss häktad, hade redan hunnit bli tillräckligt inöfvad i ställets ton för att uppträda med behörigt iakttagande af det för tillfället skickliga. Men då han, på den värde domarens anmaning att uppriktigt bekänna allt och sålunda göra sig värd lagens mildhet, försökt hopsmida en historie om sina äfventyr, hade han svikits af uppfinningsgåfvan och småningom tagit sin tillflykt till verkligheten för att ersätta det bristande i dikten. Denna verklighet var dock för mycket sorglig. Återkallad i minnet, fångade den småningom ynglingens hela tanke, och af lek blef allvar. På själfva de vilda åhörarene verkade den förändring, gossens väsende undergick, och de blefvo uppmärksamma. Kanske fanns någon bland dem, hvars hjärta för en stund veknade som hans.
"Och du bar då tio år?" frågade domaren vid en punkt i ynglingens berättelse.
"Jag var då tio år och vallade min morfaders kor på stranden gentemot Pungaharju ås."
"Fick gossen lära några dygder i läroåldern?" sporde vidare den gamle med löjlig viktighet och väckte ännu en kor af skratt.
Men den unge svarade drömmande: "Jag lärde mig simma som en and, och då jag flöt öfver den klara sjön, lämnade jag kreaturen på stranden, sam till åsen och sprang där, naken som ett vilddjur, under varma sommardagar i solskenet."
Den gamle såg ned på sina kedjor, såg upp på de svarta väggarne. Ett vansinnigt uttryck af smärta flög öfver det nyss så pompösa anletet, och hans tänder gnisslade ett ögonblick mot hvarandra. Bilden af den nakna gossen i sommarsolskenet på Pungaharju ås hade för mycket brännande strålat in i lifstidsfångens hjärta. Och så sade han: "Berätta, gosse, hur du sprang där vild."