Part 36

Se, hvem skyndar från kapellet, På en snöhvit fåle fram? Gyllne locken fladdrar, vinden Bär den röda mantelns svall. Mäktigt har sitt spjut han svingat; Träffad, röfvarn Fatiman Sjunker dignande till jorden Såsom draken fordomdags. Och hans tio morer fattas Af en vild förfäran snart, Kasta sköld och lans och flykta Öfver berg och slätt och dal. Men på knä grefvinnan sjunkit, Bländad af den höges glans, "O, Sankt Georg, helga kämpe, Tusen gånger haf min tack!" När hon åter höjer ögat, Hjälten ren försvunnit har, Och blott dunkelt går en sägen; Att det Paskal Vivas var.

VAGGVISA.

Från tyskan.

Sof, du min lilla, min älskling är du; Göm dina ögons små pärlor ännu! Allt är så tyst, som i grafven det är; Sof, och hvar fluga bortflåktar jag här.

Ännu, mitt barn, är din gyllene tid; Sedan, ack, gryr den väl aldrig så blid. När kring ditt läger bekymren sig ställt, Slumrar du lilla ej mera så sällt.

Änglar från himmelen, täcka som du, Sväfva kring vaggan och le mot dig nu. O, de besöka dig sedan också, Men för att aftorka tårar blott då.

Sof, du min lilla; och mörknar det än, Tröttnar ej mamma att vagga sin vän. Sent eller tidigt,--i moderlig barm Vakar dock kärleken trogen och varm.

SERENADEN.

Af Uhland.

Hvad milda toner väcka mig Ur hvilans korta blund? O moder, hvadan komma de I denna sena stund?

"Jag varsnar intet. Somna tyst, O, blifve slumren ljuf! Mitt arma, sjuka barn, dig ges Ej serenader nu."

Från jorden komma ej de ljud, Som hälsa mig så gladt; Nej, det är änglaskarans sång,-- Min moder, o god natt!

DEN HELIGA AGNES.[22]

Blott tretton år den ädla Agnes hunnit, när Hon döden undgick och det sanna lifvet vann. Skön till sitt yttre var hon; hennes like fanns Bland hufvudstadens döttrar ej; dock skönare Var hennes själ, af himmelsk kärlek genomträngd. Högboren, adlad redan af sitt sinnelag, Till kroppen vek, till själen stark hon var, ett barn Till år, men som en mogen kvinna klok.

Och tretton år den ädla flickan hunnit blott Och gick i skola än, när Titus Lucius, Den yppersta af hufvudstadens ynglingar, Prokonsulns son, för henne ren af kärlek brann. Juveler, pärlor, kosteliga dräkter, guld, Sin faders alla skatter han till brudskänk bjöd; Men stilla talte flickan blott till ynglingen; "Begär mig ej, jag kan dock aldrig blifva din, En annan tillhör jag och är förlofvad ren."

I spotsk förundran svarar denne: "Du, så ung, Så späd ännu, hur vore du förlofvad ren? Hvem ville oförväget våga täfla här Med mig, en son af landets högste styresman, Hvem är förmäten nog att vilja mäta sig Med mig i skönhet, adel, makt och rikedom?"

Men Agnes log och utbrast i sin älsklings lof: "Skön är min älskling mer än alla sköna här, Hans glans beundra solen, månen, stjärnorna; En fläkt blott af hans andedräkt ger sjuka lif, Ett löje på hans läppar väcker döda opp. Af adel är min älskling mer än ädla här; Hans fader tog ej kvinna, och hans moder har, Jungfruligt hög och ren, ej vetat af en man, Och därför lyda honom villigt andarne. Och mäktig mer än jordens store är min vän, Blott stoft mot honom äro folkens härskare. Han rullar himlen som en klädnad hop, han slår Mot bergen, och de spruta rök och lågor fram, Han hotar vågen, och den sjunker kufvad ned, Han näpser stormen, och orkanen blir en suck. Nämn mig ej andra rika, blott min vän är rik; Hans äro jordens skatter, hafvets skatter hans, Hans schaktets guld, hans pärlorna i flodens djup, Och alla Orientens ädla stenar hans. Nämn mig ej kärlek, kärlek känner blott min vän; Mer eldigt än en jordisk vän han älskar mig, Och för sin älskarinna har han offrat allt, Sin faders famn, sin himmels ljusa fröjd; sin jords, Sin ungdoms blomning, ja, sitt lif, allt, allt han gaf, I bitter död förblödd för mig, sin dyra brud."

Så talte jungfrun, och med högre glöd ännu Berömde hänryckt hon sin brudgums gåfvor sen: "O se! Mig har min älskling fäst med gyllne ring, Har klädt mig rikt, att ingen konungsdotter bär En bröllopsdräkt som min, så himmelskt strålande. Med pärlor har han prydt min hals; juveler stänkt På mina armars smycken och omkring mitt hår En brudkrans virat, härlig, oförvissnelig. Har kinden glöd, är det hans kyss, som tänder den, Har ögat eld, är det min kärleks låga blott. Berusad af din skönhet, o min älskade, Försmäktar jag, min trånads flamma bränner mig. Kom, saknade, den sjuka bruden väntar ren; Kom, låt mig hvila vid din barm och långsamt där Min själ dig offra i en säll, fast kvalfull kyss!"

Så prisade den ädla nu sin älskare. Men hem gick sorgsen ynglingen. Af stumma kval Hans hälsa tärdes, och hans ungdomsfärg försvann. Bekymrad lät hans fader kalla läkare, Och af den sjukes vilda puls, hans tysta tår, Hans kväfda suck förråddes snart hans hemlighet.

Då stod den sorgsne fadren upp. I skyndsam färd Till Agnes gick han, af förtrogna vänner följd, Och bad för sonens kärlek om förbarmande. Men stilla svarade den ädla flickan så: "Tilltro mig ej en känsla, som ej höfves mig, Som med en annan längesen förlofvad är."

Och Lucius Verus vände sig till vännerna: "Så ung, så späd, och ren en annans!" sade han. "Hvem är han, hvar att finna, att med hotelser, Med löften eller kval jag honom tvinga kan Att den beundransvärda flickan öfverge?"

När ingen nu förmådde nämna älskarns namn, Framstod Rutilius, prokonsulns skrifvare, De kristnas hätske ovän, och begynte spotskt: "Ej första gången hör jag ord som hennes nu, Jag hört dem hvarje gång, jag öfver kristna dömt. Vid Herkules, hon är af denna blinda sekt, Som mänskor hata, som de sälla gudar sky. Och vilseförd af Galileens svärmare, Har den på korset döde hon till älskling valt."

När nu prokonsuln sådant hörde, träder han Förgrymmad till sin domarstol, befallande Liktorerna för honom föra jungfrun fram. Och Agnes följer de med bilor väpnade Och stannar oförfärad inför domaren. Med knappt förborgad vrede börjar denne då: "En evig oskuld, hör jag, svor din älskling du, Vet, evig oskuld är hos oss vestalens ed. Beslut dig då att till din lefnads sista stund På Vestas altar vårda hennes helga eld. Om ej, så vet, att till ett otuktsnäste här Du föras skall, för folkets afskum där ett rof, Ett nesligt offer för den sämstes vilda lust."

Med ädelt saktmod svarar honom jungfrun då: "Gud tjänar jag och Kristus, den han skickat har, Och bringar väsenlösa gudar ingen gärd, Räds heller ej att träda in i lastens rum, Ty äfven där är Herrans ängel nära mig Och aktar kvinnan, att hon ej oskärad blir." Nu bjöd prokonsuln rycka hennes kläder af Och ställa henne blottad fram för mängdens blick. Då föll från hennes hjässa till sandalerna En flod af ljusa lockar ned och höljde rikt Den ädlas lemmar i en fotsid dräkt af guld. Nu bjöd han henne föras till ett glädjehus Till nesligt offer för den sämstes vilda lust; Men se, oändlig klarhet fyllde syndens hem, Och strålande af himmelsk glans stod jungfrun där, I snöhvit dräkt af lätta änglahänder klädd. Bestörta flydde lustans andar, synden vek, Ett kyskhets tempel var det rum, där lasten bott.--

Men till sin son gick Lucius Verus, nämnde om Hvar Agnes var och manade den sjuke gladt Att skynda och i hennes famn sitt kval förströ. Och upp stod ynglingen och gick, af vänner följd, Till otuktshemmet, att sin låga släcka där. Han fann det fullt af klarhet, såg en himmelsk glans Omsluta jungfrun, där hon stod i snöhvit skrud, Af skönhet strålande, förklarad, helgonhög. Dock sökte han att egga sina vänners flock Att nalkas skenet och att störa jungfruns frid. "De nalkades, de stannade. En snabb minut, Och gripna af demonisk fasa, flydde de.

Men Lucius Titus, eggad af begärets makt, Af jungfruns skönhet, tadlar deras feghet spotskt, Går fram och ärnar våga helgerånet själf Och faller såsom död vid flickans fötter ned.

Då kom hans fader, skrämd af dystra budskap, dit Och såg och böjde knä vid skenets rand och bad: "Förbarma dig, du heliga, förbarma dig, Och återgif af nåd åt mig min enda son!" Och Agnes, lätt försonad, bad till Gud om nåd För ynglingen, och han stod upp och lofsjöng Gud. Bevekt häraf, beslöt den rörde fadren då Att häfva domens kraft och gifva flickan lös; Då stormade, af hednapräster eggadt, dit I vilda skaror folket, och man hörde rop: "Bort, bort med denna, bort med gudahäderskan, Som kränkt det heliga och fräck med trolldomskonst Förbländat våra söner, bort, att gudarne I vrede ej förgöra oss och våra barn!" Förgäfves sökte Verus att mot folkets våld Den dyre sonens räddarinna ge beskydd. Med kejsarns vrede hotad, vek han sorgsen bort, Och i hans ställe lofvade Rutilius Med flickans marterdöd försona gudarne.

Så börjades den helga Agnes' lidande. En ugn blef eldad; djupt ur härdens vida svalg Bröt flamman hväsande med röda tungor ut. Dit i den vilda brandens afgrundslågor bjöd Tyrannen sina bödlar kasta flickan in. Hon kastades i lågan; lågan slocknade, I ugnens glöd befann den ädla flickan sig Så väl som i en skuggrik löfsals svala hägn.

En vagga, smidd af järn, blef glödgad hvit i eld, Och på dess bädd, af smältande metall beredd, Befallte då tyrannen flickan lägga sig. Hon lydde, prisade sin Gud och talte glad: "Så får jag åter blifva, hvad jag fordom var, Ett barn, och barn ju hörer himmelriket till." Så sade hon och sträckte sig på bädden ut Och föll, af änglar svalkad, i en stilla sömn.

Då bjöd tyrannen, att hon skulle väckas opp Och djupt begrafvas i en glöd af röda kol; Men ej på kol, på rosor sågs hon hvila nu.

Ur stånd att genom eld betvinga jungfruns makt, Befallte härskarn, att från klippans höga spets I hvirfveln af en ström hon skulle störtas ned. Hon störtades; men fridsamt förde vågorna Den ädla flickan hän till grönklädd strand igen. Då lät tyrannen hetsa tigrar, panterdjur Och hungertärda lejon mot den heliga; Men se, som spaka hundar smögo kufvade De vilda djuren sig till hennes fötter då. Då talte Afer, en af landets domare: "Med svärd förgör den stolta; endast svärdets kraft Kan kufva kristne, hvad ej eld, ej bölja kan!" Och så blef stadgadt, att hon skulle dö för svärd.

Men Agnes, anande att stunden kommen var, Såg opp, såg himlens portar öppnas, såg i ljus Sin älskling sittande på Fadrens högra hand. Med palmer och med segerkronor vinkad upp Af himlens skaror, full af längtan, brudligt säll, Hon böjde knä och blottade sin hvita hals, Och lätt, liksom en blommas, hennes hufvud föll.

Så blef i blod fullkomnad nu försonarns brud; Blod helgar, endast blod beseglar kärleken.

STENARNAS AMEN.

Fast blind af ålderdom, for Beda fort Att lifvets evangelium förkunna. Från stad till stad, från by till by han gick, Den fromme gubben, vid ledsagarns hand, Predikande med ynglingsvärma ordet. Så af sin gosse leddes han en gång Ned till en dal, med stenar öfversådd. Och yr, långt mer än elak, talte gossen: "Hör, fromme fader, många människor Sig samlat här och vänta på predikan."

Den blinde gubben stiger genast opp, Tar text, förklarar den, tillämpar den, Förmanar, varnar, tröstar och bestraffar Så varmt, att på hans silfvergråa skägg I flöden milda tårar föllo neder. När sen till ett beslut, som öfligt var, Sitt "Fader vår" han bad och talte ut: "Ditt riket är och makten, härligheten, Från evighet till evighet",--då ljöd I dalen tusenstämmigt: "Amen, amen."

Förskräckt och slagen böjer gossen knä Och biktar för den helige sin skuld.

Då talte gubben: "Barn, har du ej läsit: Om mänskor tiga, skola stenar tala? Lek icke mer, o son, med Herrans ord! Skarpt är det, lefvande, det biter djupt, Mer än ett tveeggs-svärd. Och skulle än En mänskas hjärta, trotsande, förstenas, Skall det i stenar väcka mänskohjärtan."

DEN HELIGE HILARII SÄTE.

Den sig förnedrar, han skall upphöjd bli, Och den sig själf upphöjer, skall förnedras.

Den fromme biskopen Hilarius Drog hän till Rom till ett konsilium, Okallad, blott att kätteri bekämpa. Församlade han fann där alla fäder. Roms biskop, Leo, satt på tronen hög, På stolar rundtomkring de andra suto: För främlingen fanns intet säte öfrigt, Och ingen ville afstå honom sitt. Då talte mildt den gamle: "Öfverallt Är jorden Herrans", och han satte sig Uppå den låga, bara marken neder. Dock hastigt höjdes jorden under honom, Och högre satt den gudakorade Än biskop Leo själf och alla andra.

Den sig förnedrar, han skall upphöjd bli, Och den sig själf upphöjer, skall förnedras.

KUNIGUNDAS HANDSKE.

Kejsar Henriks maka inför världen, Syster inför himlen, Kunigunda, Brukte, när hon efter läsen text För att offra trädde till altaret, Vördnadsfullt sin handske draga af. En gång, när hon nalkades altaret, Fanns af tärnor ingen nära till För att motta handsken. Dock furstinnan Kastade den sorglöst från sig blott. Plötsligt bröt en stråle då af solen Genom murens rämna in och höll Sväfvande den ädla kvinnans handske, Tills sitt fromma offer hon fullbordat.

Villigt tjäna elementerna Ej blott Herren, men hans helgon äfven.

SANKT JODOCOS.

Sin tjänares uppriktighet att pröfva, Kom Herren en gång i en torftig skepnad För Sankt Jodocos' dörr och bad om bröd.

"Gif honom, gode munskänk!" sad' Jodocos. Men denne sade: "Blott ett bröd är öfrigt För dig, för mig och för vår trogna hund."

"Gif!" sade priorn, "Gud skall oss ej glömma." Då tog hans munskänk knifven, mätte ut Med noggrann flit och skar sitt ena bröd 1 fyra lika delar. En han räckte Åt tiggaren och talte mulen så: "För dig, för mig, för priorn och för hunden." Jodocos log, och tiggarn gick sin väg.

En stund, och till sitt skick än mera torftig Kom Herren åter och begärde bröd. "Gif", sad' Jodocos, "gif min del åt honom, Råd finner Herren nog." Och tjänarn gaf.

En stund, och Herren kom för tredje gången, Än mer förhungrad, och begärde bröd. "Gif", sad' Jodocos, gif din del åt honom, Råd finner Herren nog." Och tjänarn gaf.

En stund, och blind, lam, naken syntes Herren För fjärde gången än och tiggde bröd. "Gif", sad' Jodocos, honom hundens del; Råd finner Herren, han, som korpar mättar." Och tjänarn gaf, och tiggarn gick sin väg. Och se, en röst blef spord: "Stor är din tro, Du ädle son utaf din mästare, Och som du tror, så skall dig vederfaras."

Till fönstret trädde tjänaren, och se, Då hamnade i nejden fyra skepp, Med frukter lastade och bröd och olja. Glad skyndade till stranden tjänarn då, Fann inga människor på skeppen, såg En snöhvit flagga blott för vinden fladdra Och dessa ord på den i guldskrift: "Jag, Som korpar mättar, sänder fyra skepp Åt priorn, som i dag mig fyrfaldt mättat, Ett honom, ett hans munskänk, ett hans hund, Det fjärde ärnar sändarn sina arma."

DEN GAMLE TRÄDGÅRDSMÄSTARENS BREF

Första brefvet.

D. 2O juni --36.

Medan min gamle tjänare vattnar blomsterparterren och kammar masken af fruktträden, begagnar jag den vackra aftonstunden för att efter min herres önskan och min årliga vana skrifva några rader med hälsningar från oss och trädgården. Jag säger än en gång, hvad jag förut sagt, att jag icke förstår, hvarföre min herre ofta skrifver mig till med önskan att få svar, då allt, hvad jag har att berätta, rör en liten fläck, som jag med svett och kärlek upptagit, och tre, fyra afskilda personer, hvilkas lif förflyter inom den utan stora förändringar och skiften, som kunde vara nöjsamma att höra. Dock har jag fattat förtroende för er, min herre, alltsedan er korta vistelse hos mig, då jag ofta såg i edra ögon, att mina blommor voro er kära, och jag är viss, att något band knyter oss vid hvarandra. Jag vill då åter börja utan bryderi och får blott be er ursäkta, om min fägnad, öfver hvarje ringa sak inom min värld narrar mig, att blifva för vidlyftig och trötta.

Gud ske lof, på tjugu år eller ända sen året förrän jag blef min egen har jag ej sett en vackrare vår än denna. April var väl stormig och regnig, och maj hade med köld, så att jag till och med nödgades täcka drifbänkarne midt om dagen; men så ändrades åter vädret mot slutet af månaden, och det är förunderligt att se, huru allt nu trifves och hinner framåt.

Nu vore det tid att besöka oss för er, som älskar våren och det, som är i sin växt. Nu stå mina parker här och alla holmar och stränder kring sjön gröna. Tulpanerna hafva länge blomstrat, likaså narcisserna. Äppel- och päronträden hvitna af blommor, och kring allt detta binda sig såsom blåa bälten syrenhäckarne.--Hvarför skulle jag ej hylla syrenerna? De taga för mycket rum, säger ni, och gifva ingen frukt! Det märkes, att sommaren var längre hunnen, då ni var här. Kom nu, så skall ni säga annat. För min del älskar jag dem från barndomen. Deras friskhet fägnar mig, och deras fägring blomningstiden är en frukt för min själ. Men låt oss lämna våra olika tankar i sitt värde, Jag vill nu hellre nämna några ord om de anordningar jag gjort, sedan ni var här, till en del efter edra egna råd och lutkast. Jag är väl icke mycket böjd för förändringar, men dels har jag velat göra er ett nöje, dels hafva omständigheter, dem jag längre fram skall antyda, tvungit mig att gå ifrån mina vanor.

Vet ni, att ert utkast till det lilla templet på körsbärsholmen tar sig förträffligt ut i utförandet, i synnerhet från Rosas fönster, hvarifrån man genom hela längden af poppelallén ser det höja sig som en stor näckblomma ur sjön. Jag blef mer och mer belåten med er, ju längre arbetet framskred. En vacker början är gjord med vidgandet af utrymmet för köksväxterne, så att jag nu kunnat intaga för fruktplanteringarna hela trakten från den gamla körsbärsskogen till sjön. Ymparne lofva godt, om jag blott förmår hålla masken borta. Min gamle Anders har de sista dagarne fått ha bestyret härmed. Ännu visar blott här och där ett härjadt blad eller en hoprullad löfknippe, men jag minns med fasa de år, då midt under blomningens och fullhetens tid förödelsen kom och härjade grönskan och glansen, öfverdrog med hvit svepning de afklädda kvistarna och lät träden försofva sina skönaste dagar och såsom stela vinterspöken bortskrämma all glädje af sommarn. Jag dröjer ogärna med minnet härvid, ty af allt i naturen är mig intet så förfärligt som åsynen af lefvande, oskyldiga väsendens långsamma aftyning och förtidiga död för den frätande tanden af en mask, som de själfve medvetslöst skydda och nära. Ack hvad vore väl lifvet utan kärlek till sitt stoft, hvad är väl plantan, om den icke fått och gladt bär sina förgängliga blommor, och blad?

Den täcka löfsaln af alar, som ni inredde vid stranden, dit jag nu sträckt fruktplanteringen,--jag glömde att säga er det--har jag ej haft hjärta att rubba. Den står ännu midtibland äppel- och päronträn som ett kärt minne af er. Rosa syr ibland där inne och berömmer anblicken af den höga kullen och kyrkan på andra sidan om sjön. För min del tycker jag mindre om detta ställe, för det svåra stengrundet där utanför, och det beständiga skrålet af måsar, som alltid äro vana att vistas där. Det är förunderligt, huru lätt jag störs af minsta oljud. Kanske kommer denna min otålighet däraf, att jag lefver hela min tid bland dessa fromma och tysta väsenden, hvilkas högsta skrål är en sakta hviskning, då vinden rör deras sviktande grenar och blad.

Vet ni, min herre, ibland ledsamheter, för hvilka icke en gång vi här äro frikallade, hände oss för några dagar sedan en af särdeles märkvärdighet. Det hade varit klart hela morgonen, och vädret var vackert, utom det att luften var ovanligt kvalmig. Längre in på förmiddagen började moln samla sig och åska höras. Snart mörknade himlahvalfvet helt och hållet, flere störtskurar följde hvarandra, och ljungeldarne blefvo tätare, verkeligen sällsynt täta. Vi suto just och åto vår frukost, jag och Rosa, då den gamle tjänaren kom in. Jag förgäter aldrig hans förstörda utseende. Han hade, såsom jag sedan hörde, länge envisats med att täcka melonbänkarne och, då regnet blef våldsammare, sökt skygd under en af de större rönnarna vid udden. Hvad skydd skulle dock den kunna ge mot ett sådant oväder? Hans gamla halmhatt hängde som en våtduk i hans hand, då han kom in, sommarrocken slöt sig som ett kålblad till hans lemmar, håret låg spridt och drypande kring anletet, och hans hälsning bestod i ett pustande utan ord. De första ögonblicken kunde jag ej låta bli att le, men detta förtörnade honom så, att han fick sin tunga lös.

"Ja, ja", sade han, "det är lätt att skratta, men nu är det slut!"

"Nå, min vän", sade jag och höll mig allvarsam, "tag blott torra kläder på dig, så kommer du väl i skick igen."

"Hvem bryr sig om mig?" inföll han med stigande förtrytelse; "jag säger, att det är slut med mamsell Rosa, Gud hjälpe mig, gamle man! Ja, där sitter hon nu ung och röd, men nästa år är det väl annorlunda."

"Hvad är detta för en spådom, Anders", sade jag och steg opp, "hvad fattas dig?"

Och nu kom han ändteligen fram med saken. Åskan hade slagit ned på Rosas alm, det sköna trädet, som ni minns stod just vid hörnet af byggningen till vänster, då man kom in från landsidan, hade splittrat sönder grenarne och bräckt stammen vid roten. Ni kan föreställa er min ledsnad. Det hade verkeligen någonting ovanligt med sig, detta träd. Så ungt ännu, och ändå så yppigt! Stammen så rak och hög, och kronan sen--kommer ni ihåg, att vi just anmärkte, hur regelbundet den fyllde sig? Anders har jag sökt trösta, så godt jag kunnat. Han tycks sannerligen vara mera bekymrad öfver Rosa än öfver trädet, Rosa själf skämtar ofta med honom öfver hans lustiga förskräckelse; men den gamle mannen skakar ännu alltid betänksamt på hufvudet, så ofta det blir fråga härom. Det är skada, att han utsatt en så lång tid för sin spådom, ty nu kommer han väl att ända in på nästa sommar förbli vid sin villfarelse.

Men ännu en ledsamhet. Jag ser snart ingen annan utväg än att flytta planket, som skiljer min lilla halfö från den öfriga världen, längre in mot ösidan af näset, emedan den stora vägen, som nu löper tätt förbi det på landsidan, stör mig med sitt damm och sin ständiga oro. Jag vet icke, men jag tycker, att de resandes antal ökas år från år. Hvar morgon är jag tvungen att damma och ansa växterne i trakten af staketet och får lof att uppehålla mig på detta ställe längre än på något annat i trädgården. Ofta händer det då, att en obekant hejdar hästarna, då han blir mig varse, och begär att få stiga in och bese mina anläggningar; och ehuru jag gärna unnar hvar och en det ringa nöje, han kan hafva af dem, äro mig dock dessa besök ej sällan olägliga. Detta är likväl icke, hvad som mest besvärar mig. Långt mera störande är mig anblicken af några bland mina grannar, hvilka dageligen, just på morgonstunderna, göra sina promenader här förbi. Jag vore frestad att tro, att samma mask, som de senare åren skonat fruktträden, nu flyttat sig öfver på människorna. Min herre, här lefver en sekt af gudaktiga, tysta, hemska varelser, som räkna det för sin seger att förkasta jordlifvets fröjder och som betalat, hvad de anse för sin högre skatt, med kindernas daggfärg och ögats eld. Hvilket ombyte att från mina friska, glada blommor se ut på dem! Jag kommer ständigt från sådana möten med en nedslagenhet, en tryckande känsla, som följer mig hela dagen, och ofrivilligt hvilar jag med min tanke på det bekymmer, jag skulle känna, om jag vore en dessa människoblommors högre broder och hade dem under min vård, såsom jag här har stoftblommorna i min trädgård.