Part 34

Gick med shekhen och _Mohammad_ upp till staden, hvarunder jag fröjdade mig åt den vackra vägen emellan de fina _sofsof_-träden, som likna våra Siberiska ärtträn. Hela förmiddagen upptogs med våra inköp och jag tröttnade alldeles vid att dels höra folkets gräl, dels sjelf gräla med det, ty derförutan kan ingenting göras. _Siut_ är i mitt tycke den bästa stad jag här sett, näst Kairo och Alexandria, ty här finnas alla förnödenheter man kan hoppas få i en Egyptisk småstad; men jag kom dock ej längre än till handelsgatan och de ställen der grönsaker funnos till salu. Efter middagen redo vi på hvar sin åsna ned till barken, men måste der vänta ännu en timme på doktorn, så att vi ej kommo ut för än kl. 3. Om aftonen sent, då vi redan laggt oss, hörde vi på kajuttaket sparkningar och ett sprattlande, som väckte vår nyfikenhet och förvåning. Shekhen sade dock snart att det var en _afrit vala budd_, hvarvid hans ögon blänkte, såsom vanligt då det gäller någonting som har sammanhang med skriftlärdom. Då bullret fortfor kastade shekhen sin _defijeh_ omkring sig, kröp ut genom fönstret, och fann, såsom han gissat, styrmannen liggande omkull på däcket, darrande och sparkande, ehuru ännu hållande i styret. Jag lyssnade vid det öppna fönstret. Det första shekhen gjorde var att läsa ett stycke från början af suran _Essafat_, derefter utropade han ett språk tre gånger efter hvarandra, och ett långt samtal begynte emellan honom och styrmannen eller (enligt hans föreställning) den _afritah_, af hvilken styrmannen var besatt. Slutligen läste shekhen _Elfathe_ och _'afritan_, som var af qvinligt kön, lemnade styrman samt hastade bort. Shekhen kom nu in tillbaka och berättade hela tillgången, som räckte till samtalsämne för oss långt inpå natten. Roligt var att höra huru belåten den fromme shekhen var med sin förrättning och sin makt öfver '_afritan_, som i intet satte sig emot honom, utan helt beskedligt läste _Fatha_ för _Sejide Zeineb_ samt lemnade sitt rof. Deraf slöto vi att hon måste hafva varit en muslim-_'afrita_; ty det finnes äfven kristna och judiska _'afriter_. Men skeppsfolket skrattade åt hela tilldragelsen och _Ismain_ försäkrade att sådana anfall ofta påkommo styrmannen hemma; skepparen och _Girgavi_, som suto bredvid mannen under anfallet, visade den största köld och likgiltighet för hans lidande. Sådan liknöjdhet vid nästans olycka har jag ofta märkt hos folket här; den torde härröra af deras åsigt att allt sådant är _shei min allah_, af Herren pålagdt den lidande.

Jan. 9.

Hade lugnare väder, blott då och då några vindpustar, som manskapet ansåg nog starka för att hindra rodden. Ingenting föreföll om bord, utom några häftiga dispyter i grammatikaliska ämnen emellan shekhen och mig.

Jan. 10.

Hunno bittida fram till _Beni Hassan Elkadim_, men måste för lågt vattenstånd lägga till långt ifrån sjelfva berget. Det var särdeles kallt i dag och dimma, sådan vi ej förut haft på hela resan. Marken, nyligen lemnad af det sjunkna vattnet, var mjuk och fuktig, med stark dagg i brodden och gräset. Spatsergången var sålunda ganska besvärlig, men rörelsen dock god i morgonkylan. På ungefär 3/4 timmas tid hunno vi upp till berget och gingo genom grottorna. De flesta äro obetydliga, med smala, djupa, fyrkantiga hål, liknande brunnar, dit man kan nedstiga på fördjupningar huggna i väggarne. Dessa gångar torde leda till grafhvalf, kanske ett gemensamt för alla de öfra rummen. Två bland de nordligast belägna äro de vackraste och bäst bibehållna, bestående liksom af en förstuguqvist, hvars bergtak uppbäres af 2 vid huggningen qvarlemnade pelare, och en ståtlig sal, dit man kommer genom en stor vacker dörr; salens tak är deladt i 3 litet hvälfda, utomordentligt vackra plafonder, målade med rutiga eller stjerniga taksirater, och 4 pelare stå derinne (2 på hvardera sidan om dörren), delande taket i de nämnda 3 plafonderna. Dessa pelare, liksom dörrposterna, äro spräckligt marmorerade för att likna granit. Innanför salen är ett litet rum, der midtpå väggen sitter en stor bild, nu stympad och förstörd, med en stående bild på hvardera sidan. Väggarne såväl i salen som det inre rummet äro fulla af ritade hieroglyfer. Bland figurerna ser man i dessa bergsalar män som föreställas utföra alla slags gymnastiska rörelser och ställningar, sådana man får se i våra gymnastik-salar -- ingenting nytt under solen! För öfrigt finnas här taflor ur det husliga lifvet, afbildande jagt, skörd, handtverksarbeten m.m., personer, som frambära frukter och boskap, medan en man med penna och tafla tecknar upp deras antal. I denna sal, som i allmänhet är den bäst konserverade, äro äfven taflorna bäst bibehållna, men i de öfriga mer nedsmutsade och förstörda. Nedanom berget ligga 2 stora byar, nu obebodda och halfförstörda; ty för omkring 10 år sedan skola den enas inbyggare hafva plundrat och dödat två resande Engelsmän, hvarföre pashan till straff förskingrat folket åt flere håll.(?) Utsigten från höjden var härlig öfver de närmaste underliggande öde byarne på den höga ökne- och bergkanten, hvarest det vidsträckta gröna och odlade fältet vidtog, samt floden slingrade sig i många bugter och vikar, bildande öar emellan dem. Mångahanda färger spelade omkring bergen, allteftersom solen arbetade sig fram genom molnen och dimman; då vi gingo tillbaka doftade brodden, gräset, tamariskerna den finaste doft ur sin unga gröda och solen hade redan hunnit skingra morgonens samt dimmans köld. Allt påminte mig om den ljufvaste senvårs morgon hos oss. På återvägen skilde vi oss åt. Jag gick först med doktorn inåt bergen i en bergströms bädd och vi förundrade oss öfver kalkbergets underliga formationer; sedan gick jag ensam i en liten tamarisk-lund och lurade på räfvar, ehuru jag ej kom åt någon. När vi kommit om bord förebrådde oss skepparen för vandringen, menande att på sådana ställen stor fara vore för Beduin Araber, hvilka plägade stiga ner från bergen och plundra resande.

Vi lade genast ut och hunno vidpass kl.3 fram till _Minjeh_. Anblicken af denna lilla stad är från sjösidan särdeles vacker. Man ser der flere hvitlimmade hus, och längs stranden flere små, nätta, hvitlimmade cafén, på hvilkas väggar och tak vinrankor slingra sig. Staden är byggd på sjelfva flodstranden och flere hus, bland dem en stor moské, tyckas färdiga att stupa ner i floden vid nästa öfversvämning. Emedan manskapets bröd blifvit slut voro vi tvungne att taga i land för deras skull, och jag begagnade tiden till att gå upp i staden och köpa mig tobak. Staden är ej så liten som den förekommer från sjösidan, utan sträcker sig ett godt stycke inåt landet. Torg-gatan var ganska stor och särdeles väl försedd, i jemförelse med städerna högre upp. Tobaksköpet (1/8 oka _Gebeli_ för vidpass 75 kop. b. ass.) upptog 3/4 timmas tid, innan tobaken blef skuren och penningarne vexlade. Men så är det med all handel och andra gÖromål här; hvad orientalen mest fruktar och afskyr är brådska, allt skall gå i allsköns maklighet, tålamod fordrar och förutsätter hvar och en hos den andra. Man såg på allt att Kairo var nära, ty hufvudstadens mode syntes hos karlar och qvinnor, äfvensom småstadens noggranhet i convenancens iakttagande. Jag hade gått upp i min gamla utslitna nattrock, utan annat öfverplagg och barfotad, hvarföre man såg något långt på mig för detta brott mot convenancen. Turkar och Arnauter strÖko mycket omkring på gatorna, liksom i _Siut_ och andra städer upp till _Esne_ och _Erment_. Skeppsfolket hade köpt sitt brödförråd af en på stranden sittande fattig qvinna, som hade blott en utsliten _melaja_ att skydda sig och sitt späda barn mot den känbara kölden; ändock hade de gemena matroserna haft samvete att bedraga henne på 15 fadda, kanske den enda vinst hon hade på hela dagen. Doktorn hade dock ersatt hennes skada. Vi foro sedan hela natten. Manskapet grälade om det bröd de köpt och det mynt de fått vid vexlingen, ty det är ett folk af skrik och gräl; man får dock ej taga skriket så på allvare, det gäller egentligen blott att ej låta den andre skratta på ens skägg, och att få passera for _ged'a_, d.v.s. en som i intet låter narra sig, men väl kan narra andra.

Jan. 11.

Gingo hela dagen med god fart af årorna i lugnt väder. Om aftonen märkte _Giovanni_ sig hafva förlorat 2 små guldstycken, gällande 5 piaster hvardera. _Mohammad_ misstänktes för stölden, emedan han redan förut blifvit starkt misstänkt att ha snattat tobak och penningar af _Giovanni_, och hans tjufsinne visat sig redan då han medföljde _Lepsius_ till _Esne_. Han hade dessutom i _Esne_ skamlö&heten att för shekhen beklaga sig huru föga han kunde förtjena på oss, menande att shekhen borde vid uppköpandet af matvaror der teckna upp högre priser än han betalt, då de kunde dela vinsten. Händelsen åstadkom stor rörelse bland skeppsfolket och man beslöt anställa en allmän visitation följande morgon bittida. Den skedde dock ej, emedan det ena 5-piaster-stycket om morgonen hittades på golfvet invid den sofvande _Giovanni_; uppenbarligen hade _Mohammad_, skrämd af den hotande skymfen och tadlet, ditsatt det i hemlighet, men likväl behållit det andra stycket.

Jan. 12.

Vid middagstiden sågo vi på afstånd den längst åt söder stående pyramiden. Här började floden bli särdeles liflig af seglare, jag räknade på en gång 20 fartyg, bland dem ett med Preussisk, ett annat med Engelsk flagga gående uppåt. Vi hade nu omkring oss riktigt Egyptiska, feta fält, stående i den vackraste unga brodd, så att hela den stora slätten liknade den härligaste våråker hos oss. Vi skredo blott långsamt framåt och hunno ej till _Bedrahein_ förän om morgonen.

Jan. 13.

Sedan vi druckit kaffe begynte vi alla den temmeligen långa vandringen upp till _Sakkaras_ pyramider. Byn ligger ett stycke upp från stranden, ungefär 1/4 timmas väg; den är obetydlig, men här hålles hvarje tisdag en vidtberyktad marknad. Der funno vi inga åsnor, utan måste gå till fots den långa vägen. Morgonen var kulen och solens strålar förmådde ej genomtränga de tjocka molnen. Vägen gick genom en vacker palmlund, hvars träd voro mer städade, men ej så naturligt vackra som högre upp längs floden. Det dröjde en timma innan vi genom _Bedrahein_ hunno fram till _Sakkara_, som ligger högt uppe i landet på gränsen af den stora, här pyramid-rika Libyska öknen. I _Bedrahein_ sågo vi en stor, liggande, hälft i vatten sänkt koloss; den tycktes hafva varit vacker såsom stående, men jag hade ej tålamod att länge betrakta den. På små omvägar kommo vi slutligen fram till byn _Sakkara_ och blefvo der välkomnade af de välbekanta Egyptiska hundarnes skall och de smutsiga barnens förfärliga skrik: _bakhshish ja khevage_, långt utdraget till en släpande cadence. Vi stego upp på en liten grushög och funno oss ännu ha långt till pyramiderna. Sådana grushögar hade vi funnit i stort antal vid de byar, som nu stå på _Memfis_ gamla heliga jord med sina pygmeiska, svarta, smutsiga kryphål. Tiden kräfver nu ut sin hämnd på de förvekligade Arabiska inkräktarena; ingen går in i deras byar för att se på deras usla lif, utan hvar och en betraktar och uppgräfver blott de grushögar, som ligga omkring dem. Öfverallt på denna jord ligga kringspridda större och mindre block af granit, denna af forn-Egyptierna så högt värderade sten, dels svart, dels spräckligt röd; de vittna ännu, fastän med svag stämma, om de stora tider som förgått samt om de tempel och palatser, der Moses blef lärd i all Egyptens visdom, hvilken åter ligger till grund för Judarnes, Grekernas och vår hela visdom. Men öfverallt sågo vi äfven otaliga skärfvor af krukmakarekärl, samt inuti grushögarne tydliga spår af väggbildande murar, uppförda af obränd lera; dessa bevittna att forn-Egyptierna till sina privatbyggnader icke använde bättre material, än de nu lefvande Arabiska _Fellaherna_, Europeiska antiqvitets-samlare (bland hvilka en bosatt sig i byn _Sakkara_ och uppslagit ett litet antiqvitets-kabinett) hafva i dessa grushögar gräfvit djupa gångar och hålor, för att finna gamla grafvar jemte der befintliga mumier, antiker och skatter. Det gjorde på mig ett djupt intryck, då jag färdades öfver denna för hela verlden så klassiska jord, der kanske vaggan stått för vår och många förflutna århundradens bildning, att så foga, nästan inga spår numera varseblifvas af den stad, som varit dess hufvudsäte och satt hela forntiden i förvåning öfver sin storhet och prakt. Dock finnas monumenter, som ännu vittna och troligen så länge verlden står skola vittna om den försvunna staden _Memfis_, nemligen de väldiga oförstörbara pyramiderna, hvilka omkring 10 till antalet utbreda sig längs den vidlyftiga öknen i en lång sträckning, förbi den plats som staden måhända intagit. Vi kommo genom öknen fram till en pyramid, som ligger der alldeles förstörd, och stego upp på den. Der hade vi en herrlig utsigt öfver den mest tröstlösa, men pyramid-rika öken, och öfver ett bland Egyptens fruktbaraste landskaper, nu stående i den vackraste brodd, med stora palmlunder deremellan; längst åt nordost glänste det minaretrika Kairo och högst dess slott, men allt detta öfverstrålades af de väldiga _Gizeh_-pyramiderna, som höjde sina stormäktiga hufvuden i skyns blå. Vi stodo en lång stund och fröjdade oss åt denna utomordentliga, i sitt slag enda utsigt i verlden; begåfvo oss sedan på väg genom öknen och hunno till trapp-pyramiden, som är byggd i afsatser eller liksom våningar af små qvaderstenar eller kalkstenar. Vägen gick öfver små höjder och dalar i öknen; öfverallt funno vi gråstensstycken, krukskärfvor, spår efter i sanden byggda murar, samt brunnar liknande bål, som innantill kringbyggda med sten gingo djupt ned i sanden. Äfven lågo der kringspridda hufvudskålar samt ben af mumier. Från en förstörd pyramid, som låg nära intill trapp-pyramiden, tecknade Sattler utsigten af den långa sydliga öknesträckan. Himlen kulnade emellertid alltmera och en uppstigande tjock dimma gömde _Gize_-pyramiderna undan för vår syn. Det var i allmänhet den kallaste, ruskigaste dag under hela resan, hvarföre vi ock beslöto att slå färden till _Gize_ ur hågen. Sattler blef snart färdig och sedan åsnor från _Sakkara_ blifvit hitskaffade af _Mohammad_, begåfvo vi oss på återvägen och hunno först kl. 3 till barken, efter en högst besvärlig och oangenäm ridt på sadellösa åsnor, som gjorde mina ben liksom sönderbultade. Vi foro sedan, under särdeles stark, nästan ostlig blåst, med ett segel och rodd till _Torra_. Der gingo doktorn och Sattler i land för att helsa på föreståndaren för artilleri-skolan, en gammal bekant till doktorn. Undertiden erfor jag af shekhen att denne nödvändigt ville få sina penningar af doktorn innan han lemnade fartyget, misstänkande att doktorn eljest skulle undandraga sig betalningen; han hade nemligen föreslagit för shekhen att fortsätta lektionerna ännu under de 10 à 20 dagar, som han ämnade qvardroja i Kairo. Shekhen yrkade ifrigt på att jag skulle uppmana doktorn till betalning, hvilket jag icke lofvade, men dock gjorde; följande morgonen fick också shekhen den resterande summan. Detta bevisar att folket här i allmänhet icke tror hvarandra, hvilket också har skäl för sig, samt att bedrägeri är en arfsynd hos Araben, som han äfven förutsätter hos andra.

Jan. 14.

Om natten kommo vi fram till Kairo, der vi togo land nära _Ibrahim pashas_ slott, i kanalen midtemot _Roda_. Då jag om morgonen kom ut för att tvätta mig, möttes jag af den herrligaste doft från det trädgårdsrika _Roda_, der nu vexterna stodo i full grönska, ej betäckta af snö såsom hos oss. Snart blef lif om bord, hvar och en samlade ihop sina effekter och rustade till affärd; ännu återstod dock att väl komma ifrån skeppsfolket och deras _bakhshish_-tiggeri. Jag hade redan förut talat derom med mina reskamrater, men då de ej gingo in på hvad jag föreslog, så beslöts att hvar och en skulle gifva sin anpart enskildt; jag gaf 32 piaster och fick rikliga tacksägelser, _barakat vorsen_, doktorn gaf 25 p. och Sattler 10 p., hvarmed manskapet allsicke var nöjdt, utan hade dumheten att skicka mynten tillbaka. Dessa herrar voro for kloka att rätta sig efter folkets pretension på några piaster till, utan togo helt lugnt sina penningar tillbaka. Mycken förbittring mot de båda rådde bland manskapet, som slutligen lyckades förmå shekhen att tala derom med doktorn; denne med sin vanliga häftighet afsnäste shekhen och bad honom sjelf gifva folket _bakhshish_, hvilket gjorde den beskedliga shekhen alldeles förbryllad och modfälld. _Mohammad_ hade gått upp för att skaffa oss åsnor och kameler, men det dröjde nog länge innan dessa ankommo och vi gingo otåliga på stranden af och an. Slutligen bar det dock af genom _Ibrahim pashas_ vackra planteringar och trädgårdar till _Hotel d'Orient_, der doktorn afpackade några småsaker från min kamel; shekhen hade ej tålamod att vänta på mig, utan red förut hem. Jag kom efter på min åsna, med bagaget på kamelen, och fann shekhen stående i sin port, omgifven af sina grannar; här helsades nu ömsesidigt och de vanliga complimenterna upprepades i oändlighet: _alhamdo lillah bisselameh, barakah illi, into tajibin_ o.s.v.

Jag var således åter i denna vidt beprisade stad, men fick ett anfall af nedslagenhet och förstämdhet, liksom mer än en gång förut då jag kommit in i min shekhs hus. Närmare _'asr_ gick jag till Köhler, men intet bref hemifrån, som jag dock så säkert väntade, hade undertiden ankommit. Detta ökade betydligt min modfäldhet. Köhler talade om sin brors förhastade steg att begifva sig till Ryssland för att söka lyckan. Gick så till _Bokty_, tog penningar och begaf mig med dem till doktorn i värdshuset, der Sattler äfven infann sig, äfvensom de båda _raiserna_. När räkningen uppgjordes disputerades mycket och saken tycktes taga sådan vändning, att den endast i konsulatet kunde afgöras; men då slutligen ingendera parten ville inför konsulatet synas som grälmakare, afgjordes saken i godo till allas belåtenhet. Länge drog det dock ut innan räkningen blef förstådd och den försmådda drickspenningen återtiggd, så att jag först vid solnedgången kom hem. Shekhen berättade att folket under vår bortavaro haft mycket misstänksamt prat om oss och vår resa, t.ex. att effendin tagit shekhen och fört honom till sitt land, genom hvilka berättelser shekhens hustru blifvit uppskrämd, och mera dylikt, som ingalunda utvisade synnerligt förtroende för mig.