Part 33

Vandrade omkring i _Luksor_, utan att dock bland de smutsiga Arab-kojorna någorstädes gå in för att se på de svartnade resterna af tempel. Sedän satte vi öfver till andra stranden vid _Kurnu_, men nu för lågt vattenstånd ansenligt lägre ned än vid uppfärden. Den flitige Sattler begaf sig genast upp till _Medinet Habu;_ kort derefter äfven jag, och såg på qvarlefvorna af det kungliga palatset, midtemot det egentliga stora templet. Det är den enda profana byggnad jag sett här, kanske den enda af detta slag som finnes qvar från de gamla Egyptiska tiderna. Den gick i många krökningar och att dömma af de rum som ännu syntes, hade kungen ej bott i stora salar; der syntes ock ordentliga fönster med ofvanstående i muren gjorda bågformer. Det hela var ganska vackert, men jag fick ej rätt begrepp om byggnadens konstruktion, gaf mig ej heller tid att utforska den. Härifrån gick jag genom de förfallna, men ännu ståtliga, med granit inlaggda pylonerna in i den vidtbeprisade och prisvärda stora tempelsalen, utgörande försal till ett stort tempel, som nu ligger alldeles begrafvet under grus. Denna sal är, hvad taflorna och deras färger beträffar, kanske den bäst bibehållna som finnes i Egypten från gamla tider. Taflorna föreställa slagtnings-scener, offergåfvor åt gudar med djurnos, kungars välsignande o.s.v. sådant man ofta får se. Vandrade sedan omkring bland ruinerna af de lerhus, som stå vid templet eller på den grushög, der templet och den gamla staden stått. Gick sedan i sakta mak om bord vid solnedgången.

Dec. 29.

Gick med shekhen den långa vägen upp till _Medinet Habu_. Vi sågo oss omkring, men det tycktes göra föga intryck på shekhen, han blef snart mätt derpå och vände tillbaka om bord. Jag blef qvar hela förmiddagen, vandrade omkring mest i den stora salen och såg på taflorna der, äfvensom i det mindre templet, litet framför det stora. Låg sedan hela eftermiddagen om bord, men gjorde om aftonen en liten promenad längs stranden.

Dec. 30.

Gick med shekhen upp till en norråt belägen by _Kamoleh_, der man sade i dag skulle vara marknad eller torgdag, samt en betydlig stad. Vi gingo i nära 3 timmar innan vi hunno fram till en usel by, der man ännu icke hade samlats till torgs. Shekhen lät emellertid en gammal dålig barberare, som han fick tag i efter mycket sökande, raka sitt hufvud, men förgäfves sökte vi efter ett café att sitta uti. Folket samlade sig dock småningom till torgs och hemtade till salu några obetydliga lifsförnödenheter, såsom durra, hvete, lök, rättikor och bröd; dessutom funnos två _attarer_, som hade små askar med kryddor, qvinfolks-granlåter o.s.v., men detta var ock allt. Jag hade särdeles tråkigt här och skyndade på affärden, som äfven snart företogs på två åsnor; men åsnedrifvaren förde oss på afvägar, så att vi ej hunno fram till barken förän vid _'asr_. Sedan gick jag ensam upp med min bössa och sköt en vacker räf, som jag lurade ut i gamla grafgrottor; der har en otalig mängd af dessa djur sitt tillhåll, ifall de ej upptagas af menniskor.

Dec. 31.

Tog en åsna om morgonen och begaf mig först till _Elazzazif_, der jag utför beqväma trappor steg ner 1 ganska djupa hvalf och hålor. Ingenstädes har jag förut sett en sådan mängd flädermöss som här. För öfrigt voro väggarne med sina målningar så nedsvärtade, att föga kunde urskiljas. Derifrån begaf jag mig till kungagemålernas graf-dal; såg der de så kallade _tikan elharimat_, efter hvad man säger, en slags _fasha_ eller öppen plats der drottningarne sutit i bergens skugga och njutit svalka. Jag gick in i blott 2 eller 3 grafvar. De äro i allmänhet små ooh obetydliga i jemförelse med konungarnes grafvar, dock ganska vackra, prydda med målningar på väggarne; jag var inne i N:o 9 och 11, de öfriga skola vara obetydligare, ännu mer nedgrusade och svartnade än dessa. Vidare begaf jag mig till floden och lät föra mig öfver till _Luksor_, i en liten hög pråm, som var så öfverfull af folk att jag fruktade det vi skulle förlisa på vägen. Vi kommo dock lyckligen öfver. Jag vandrade litet omkring, gick på torget, der i dag hölls marknad, köpte några småsaker for mig och vårt kök, samt begaf mig tillbaka om bord. Sedan gick jag upp för att skjuta räfvar i grottorna, men en _Fellah_, som var med mig, förorsakade med sina klickar att 2 räfvar kommo undan oss.

Så har detta år gått förbi för mig i österns land, utan att någon ny sol gått upp öfver mig; fruktlöst har året dock ej förgått.

1845.

Jan. 1.

Sedan vi stigit upp bittida och önskat hvarandra ett godt nytt år, begaf sig Sattler genast upp för att afteckna _Kurnu;_ doktorn och jag foro på hvar sin åsna till _Lepsius_. Under vägen hunno de två Preussare, som ligga här med sin bark, upp oss och kommo med. Vi blefvo vänligt emottagna i den borglika villan, som, först uppbyggd af _Wilkinson_, sedermera blifvit bebodd af flere berömda forskare i Egyptens gamla monumenter och nu innehafves af _Lepsius_, kanske den största och berömdaste bland dem alla. Öfver dess ena tornlika byggnad svajar nu den Preussiska örnen på en hvit flagga. Här vexlades ömsesidigt mellan alla önskningar om "ein gutes glûckliches Neujahr", ej utan en särdeles bred Tysk "Gemüthlichkeit." Slutligen kom _Lepsius_ ut från sin lilla kammare i halfsiden schlafrock och röd _tarbosh_, vexlande med oss nyårsönskningen. Han hade i hela sitt väsende något särdeles enkelt och vackert, ej det minsta af vanliga halflärdas flärd och sladder; det syntes af allt att han var en djupt lärd, som helt och hållet intagen af sin vetenskaps storhet glömt all den ryktes-girighet, hvaraf mången halflärd plågas. Samtalet rörde blott vanliga ämnen, nyårsmorgonens ovanliga skönhet och den lika ovanligt sköna utsigten från denna villa, som ligger högt uppe i bergen. Morgonen var i sanning utomordentligt skön; solen hade ännu ej hunnit bli het och brännande, den kalla nordanvinden från föregående dagar hade alldeles laggt sig och tystnat, luften var klar och ren, såsom hos oss den mildaste sommar-förmiddag, samt lät oss se den nedanför liggande gröna slätten i det vackraste sken. Jorden stod öfverallt grön af hvetets nya brodd, som med en skarpt markerad linie gick upp till öknens rand. Midtpå denna gröna matta såg man de ståtliga _salamat_, två väldiga Memnons kolosser _Shama_ och _Tama_, hvilkas under tidernas lopp förvittrade och stympade lemmar likväl ännu med sina hieroglyfer samt Grekiska, Latinska och Frangiska inskrifter vittna om många olika folk, dem de bjudit sin _salamat_-helsning. På ömse sidor om dem, dock på tillbörligt afstånd och nedanför de väldiga sandfärgade bergen i öknen, syntes det ståtliga _Medinet Habu_ och _Rhamasseum_; längre bort _Gurnu_, samt på andra sidan om den mäktiga floden, _Karnak_ med de många pylonerna och det pelar-rika _Luksor_, båda omgifna af en grön matta. Hela denna vida synkrets omslutes af mäktiga berg, bland hvilka Thebens mäktiga spetsar främst lysa fram. Sjelfva stodo vi på ett högt berg, från hvilket vi öfverskådade denna tafla, troligen en bland de skönaste i verlden; öfver oss höjde sig äfven mäktiga berg i väldiga spetsar eller pylonformiga toppar, bland hvilka man vet att de mäktigaste bland forn-Egyptiernas konungar och drottningar hvila i sina grafvar. För hvarje blick man kastar öfver bergen och deras dälder möter ögat någon graf eller håla, som äfven fordom tjenat till boning antingen för lefvande eller döda, men nu bebos af smutsiga, svarta Araber. Det skönaste och mest storartade var dock den mäktiga floden, som mellan de gröna fälten slingrade sin klart mörkblåa bölja; ty här uppifrån sedt har vattnet den renaste blåa färg, täflande med Medelhafvets, ehuru det på nära håll ser nog grått ut. Floden gör här åtskilliga bugter, bildar en ö på hvardera sidan, samt är stor och väldig som en sjö. Jag stod länge och njöt af den härliga utsigten, äfvensom af den ljufva, hälft ljumma, men dock friska morgonluften, blott stundom störd af de förtjusta Tyskarnes platta utrop: "wunderschön, sehr schÖn, göttlich!" o.s.v. _Lepsius_ bjöd oss sedan att se på hans lilla, från Sennaar hemtade apa, en ödla och en liten krokodil, dem han höll lefvande och till min förundran handterade med blotta händerna utan minsta fruktan. Sedan vi så sysselsatt oss en stund, börjades nyårsdagen till ära en liten gudstjenst af _Strauss_, en bland de Tyskar som voro på barken invid oss, son till en kunglig hofpredikant i Berlin. I anseende till de många musulmanska tjenare, som här funnos, fann jag för godt att ej öfvervara denna gudstjenst, utan tog min åsna och gjorde en ridt till _salamat_-stoderna och _Rhamasseum_. Jag gick der en stund omkring och såg på taflorna samt pelarena, satte mig sedan att språka med min gamla trefliga åsnedrifvare, som berättade huru de gamle _Kuffarne_ dyrkat dessa stora kolosser, bland hvilka den förstörda granitkolossen vid _Rhamasseum_, på hvilken vi nu suto, varit den största. Liksom flere bland hans colleger visste denne åsnedrifvare ett och annat af yttranden, dem han uppsnappat af de många Europeiska lärda, hvilka lefvat här en längre tid och anställt forskningar. Han kände äfven namnet på flere t.ex. _Sult, Belzoni, Champollion_. Sedan jag sålunda fått slut på förmiddagen begaf jag mig åter upp till _Lepsius_, dit vi blifvit inbjudna till middag. Han hade emellertid med de flesta af sällskapet begifvit sig till _Elazzazif_, hvarföre jag träffade blottSattler och två till Preussiska expeditionen hörande målare. Den ena språkade med mig om deras resa i Nubien och länderna der uppe, samt var öfverhufvud en ganska treflig man. Så snart _Lepsius_ kom tillbaka satte vi oss till bords och åto middag. Derefter förevisades en humoristisk tafla, hvilken en bland målarena gjort, framställande huru alla till expeditionen hörande män klefvo omkring, begapade och aftecknade en väldig gammal-Egyptisk pelare, som stod i ett vackert landskap vid floden, rikt på palmer. Till denna tafla hade arkitekten gjort ett litet humoristiskt poem, som verkligen täflade med taflan i vacker witz och innehöll nätta karrikaturer af expeditionens medlemmar samt lätta anspelningar på deras svaga sidor. Såväl taflan som poemet var särdeles väl gjordt och gaf oss alla mycket nöje; de voro egentligen tillrustade för _Lepsii_ födelsedag, som inträffat några dagar före jul. Sedan kaffe var drucket och några pipor rökta begåfvo vi oss alla, ett sällskap af 11 personer, öfver bergen till kungagrafvarnes dal, för att njuta af den ojemförligt härliga utsigten från de ståtliga bergtopparne. Der såg man öfver det vackra landskapet, med dess ruiner på ena sidan, på den andra den underliga bergsdalen, en verklig dödens dal; ty icke allenast gamla stormäktiga kungar ligga här begrafna i sina praktfulla, i bergen huggna grafpalatser, utan äfven hela naturen tyckes ligga död och begrafven i liksom sarkofager bildade bergsryggar. Vi gingo äfven in i några kungagrafvar och hörde på _Lepsii_ väl korta, men vackra och enkla anmärkningar eller förklaringar öfver figurerna. De ståtliga grafsalarne och choren togo sig nu utomordentligt väl ut, emedan vi hade med oss ett stort antal ljus, som gåfvo stark belysning och tilläto oss med ens öfverskåda både de finurligt målade taken och väggarne. Liksom förra gången, då jag vid uppfärden med Sattler besökte dessa grafvar, gladde jag mig nu mest åt vekheten i de uthuggna bilderna och den hvita vackra kalkstcnsväggen eller stucken, som täflade med marmorn i skönhet, men öfverträffade den i mjukhet. Med lika stort nöje betraktar man de ännu ofulländade teckningar, hvilka här ofta anträffas på väggarne; de äro först gjorda med röd krita och sedan rättade eller noggrannare utförda med svart krita, för att slutligen efter denna teckning sculpteras och målas. Oaktadt den skenbara lätthet och nonchalance, hvarmed de äro smorda på väggen, skönjes dock den största säkerhet och accuratess i teckningen af såväl större som mindre figurer. Färgen är ännu alldeles frisk och glänsande, liksom den vore helt nyss påsatt, icke för tre årtusenden tillbaka. Äfven här stördes jag ofta af de exalterade Tyskarnes utrop, men _Lepsii_ lugna små anmärkningar, i hvilka aldrig hördes något utrop eller ängslig suck, godtgjorde hans landsmäns platta förtjusning. Hans medföljare, målarena och arkitekten, voro öfverhufvud lefnadsfriska män och trefligare än Tyskarne vanligen äro, men från sin eviga lust att göra Witze hade de icke kunnat befria sig; isynnerhet var deras landskapsmålare, en fet, frodig man, särdeles färdig i konsten, ehuru sällan lyckad. Sedan vi dröjt i grafvarne ungefär till solnedgången, begåfvo vi oss på återväg, då alla från _Lepsii_ villa togo afsked och gingo hem öfver bergen. Mästaren sjelf, den store hieroglyfläsaren, följde oss på den egendomligt vackra vägen, som leder ut från dödens dal emellan dess underligt formade, liksom askbeströdda berg, hvilkas toppar nu stodo blekt guldgult belysta af den nedgående solens sista strålar. _Lepsius_ var under vägen språksam, frågade mig om mina tillämnade resor, samt sade sig ämna resa till _Kosseir_ och _Sinai_. Komne om bord drucko de öfriga, men icke jag, med honom ett glas champagne och efter hjertliga önskningar om god resa begaf han sig tillbaka hem. Vi åter, sedan vi liqviderat våra åsnor och nattväktare, lade ut med barken för att fortsätta färden till Kairo. Sålunda hade första dagen af detta nya år gått till ända ganska angenämt, ehuru jag allt ännu känner mig litet främmande bland Tyskar.

Jan. 2.

Kämpade hela dagen mot stark nordlig vind, men hunno dock fram till _Kenneh_ en stund före solens nedgång. Vid uppfärden hade vi legat just nedanför staden, blott några steg från sjelfva torggatan, men nu måste vi lägga oss ungefär en halftimmas väg derifrån, emedan vattnet torkat ut ifrån kanalen nedanom staden. Icke dess mindre begaf jag mig med doktorn upp till staden; men emedan det var mörkt funno vi för godt, sedan vi gjort en liten spatsertur der och med vår skeppare druckit en kopp kaffe, att taga hvar sin åsna samt fara tillbaka om bord i en särdeles kall och mörk natt.

Jan. 3.

Gick bittida upp till staden i sällskap med shekhen och _Mohammad_, för att köpa nödig provision. Såsom vanligt är i Egyptens smärre städer, hade man ännu föga samlats på torget, ej heller öppnat bodarne. Vi måste gå länge omkring och vänta, innan vi fingo hvad som behöfdes. Torget är ett ibland de största man ser i Egyptens mindre städer, kanske näst det i _Siut_; men här finnas de största och vidlyftigaste cafén jag ännu sett i orienten. Orsaken dertill är den starka rörelsen med varor och af resande, som härigenom färdas till _Kosseir_ och _Hegaz_, samt vanligen, nästan uteslutande, taga sitt qvarter i sådana cafén. För öfrigt finnes här en ganska stor linneväfnadsfabrik, som sysselsätter omkring 1,000 menniskor. Staden är berömd för sitt krukmakare-arbete, sina _kolal_ m.m. Man ser här ett ovanligt stort antal Turkar och tiggande dervisher. Vi blefvo ej färdiga med uppköpen förän närmare middagen, då vi återvände på hvar sin åsna. Komne om bord satte vi öfver till andra stranden, och foro på åsnor upp till _Dendera_ templet, beläget ungefär en halftimmas väg från stranden. Det står på en stor grushög, bildad af den förfallna stad, som fordomdags troligen stått omkring den ståtliga tempelbyggnaden; denna grushög, med templet i dess midt, höjer sig vid öknens rand, der det odlade landet slutar som befruktas af flodens öfversvämning. Största delen af vägen från stranden bestod likväl nu af hvad man kallar _ard hirth_, d.v.s. odlingsbar, men oodlad jord, beväxt med sträft starrgräs, kalladt _halfeh_ här och der funnos fläckar af mjukare gräs, som tjenar till bete för får, medan _half_-gräset betas blott af hornboskap. Slätten var för öfrigt, isynnerhet närmare stranden, rikt beväxt med vackra, ståtliga _dompalmer_. Från gräset och den unga hafrebrodden uppsteg nu den finaste vårdoft. Templet är väl bibehållet, i allmänhet fint sculpteradt, med vackert arbetade Egyptiska figurer från de senaste Grekiska tiderna under Kleopatra. Det består först af en stor pelarsal med 24 mäktiga _Isis_-pelare, som hafva upptill på alla fyra sidor ett _Isis_-hufvud; vidare en liten sal med 6 pelare, 3 på hvardera sidan; den öfriga byggnaden innehåller 3 rum, bland hvilka de två sista nästan utgöra ett tempel för sig. I norr på något afstånd från hufvudtemplet står ett annat temmeligen stort tempel, nu likväl till större delen alldeles öfvergrusadt. Åt vester nära intill det stora templet, men nästan utanför dess område, står åter ett litet kapell. På taket af den egentliga tempelbyggnaden finnas, liksom i _Philae_, många kapeller, 6 ungefär till antalet. Af målningen synes öfverhufvud föga, men sculpturen är särdeles vacker, kanske derföre att den härrör från en sednare Grekisk tid. I den stora pelarsalens takprydnader tyckte jag mig finna flere bland zodiakens stjernbilder; men den egentliga djurkretsen, som fordom fanns här i ett idokabinett, har blifvit bortröfvad och ses nu i Paris. Yi skulle hafva behöft lång tid för att beskåda allt, men såväl doktorn som jag ba redan fått nog af Egyptiska monumenter, och dröjde derföre blott en timme här, hvarefter vi särdeles hungriga återvände till barken, intogo vår middag och lade ut. Mot aftonen tilltog vinden i styrka, men vi gingo dock hela natten, just på de ställen der man berättar att den beryktade röfvar-anföraren _Ragil_ skall grassera med ett band af 60 man, alla väl beväpnade med knifvar, pistoler och bössor. Båtfolket talade under natten mycket om honom och hans bedrifter, hvilka ofta hade någon likhet med våra ädla roman-röfvare, t.ex. att han röfvade af den rike och gaf åt den fattige m.m. Dessa historier ingåfvo stor skräck åt vår milda räddhågade shekh samt fortogo hans sömn under en god del af natten.

Jan. 4.

Stark och kall motvind, hvårföre det led föga framåt. I slikt vader är vanligt att man ej begagnar årorna, utan vänder sidan mot strömmen och låter denna drifva båten emot vinden, loverande från ena stranden till den andra. Så gingo vi till större delen i dag, medan folket skälfde af köld samt var tyst och tråkigt.

Jan. 5.

Hunno på förmiddagen fram till _Girge_, der jag med shekhen och _Mohammad_ gick upp för att proviantera. Torget eller handelsplatsen är ganska vidsträckt, staden ännu ganska betydlig, ehuru ringa i jemförelse med hvad den förut skall hafva varit, innan floden undergräfde stränderna och kom husen att ramla. De flesta, nästan alla, galanteri-handlande voro Turkar; Araberna handla blott med lifsförnödenheter, linne- och ylletyger af Egyptens egen fabrikation. Staden tycktes för öfrigt vara byggd i samma krokar och vinklar som öfriga småstäder, och af samma fula, gråa lera. Vi satte åter ut vid middagen, ehuru den vexande starka nordan vinden, som hemtade mig en helsning från våra kalla snö- och isfält, ej lofvade oss någon god färd; hunno ock ej längre än till berget _Haridi_, der vi lade oss för natten.

Jan. 6.

Fortfarande stark nordlig blåst; först mot aftonen, då det litet lugnade vid solnedgången, passerade vi _Akhmin_. Manskapet låg hopkrumpet af köld under däcket.

Jan. 7.

Hunno om morgonen nära slutet af det väldiga berget _Gebel el Haridi_, midtemot _Tahta_. Här syntes 4 stora hålor huggna i berget; emedan vinden ej lofvade oss någon god färd, beslöto vi att gå i land och stiga upp till bergsrummen. De voro betydliga i berget huggna rum, troligen endast tillfälligtvis bildade vid stenbrott och i taket stödda af vid huggningen lemnade pelare. Uppstigandet dit var oändligen påkostande för det branta bergets höjd, och jag var alldeles andtruten samt hade stark hjertklappning när jag kom upp. Men utsigten lönade besväret. Det odlade, nu i vackraste vårbrodd stående landet var här en vidsträckt, nästan oöfverskådlig slätt, med små fläckar af palmlunder kring någon by. Midtuti den gröna mattan slingrade sig Nilen, bildande flere öar. Det odlade landet var afskuret af den skarpt markerade ökneranden och hela synkretsen ytterst begränsad af de väldiga kalkbergen. Nedanför mina fötter syntes, i det berg på hvars topp jag stod, en underlig, djupt nedgående bergsdäld, på hvars botten funnos 2 _kubbor_, den ena tillhörande shekh _Alharidi abu Hassan_, den andra hans son _Hassan ibn Alharidi_. Jag steg ned i den underliga dälden, som gaf en tydlig bild af _Sindbads_ diamant-dal, betraktande med undran de många naturliga grottbildningarne. I de två _kubborna_ voro simpla halmmattor utbredda. Araben, som trugat sig på den sednare uppkomna doktorn, berättade att ofta en stor orm visade sig i shekhens _kobba_, att folk samlades hit vid hans _molid_ och äfven eljest; verkligen syntes också öfverallt svartbrända ställen i bergväggen, efter de grytor besökare haft på elden. Längre in i dalen syntes en liten grotta med en halmmatta uti, som var helgad åt _Ghafir el Darb_. Genom den djupa dalen gingo vi på en ganska gångbar väg, som emellan de höga klippväggarne ledde till byn på andra sidan vid bergsfoten. Dalen tycktes till stor del vara bildad af bergsfloder, kanske äfven ursprungligen af någon vulkanisk eruption; tiden och luften torde också hafva gjort sitt till att forma hålor och underliga skapnader. Nedanför berget sträcker sig ett stort fält, omkring en qvart timmas väg i bredd, ned till floden och detta stod nu grönt af brodden; här och der syntes stora palmlunder, bland hvilka en, som sträckte sig längs floden, isynnerhet var utomordentligt vacker. Vinden hade i dag något laggt sig och mot natten fingo vi fullkomligt lugn; åt manskapet lofvades kött till morgonen och nu genast kaffe, om det ville arbeta dugtigt, så att vi hunno fram till _Siut_. Detta löfte verkade godt och vid midnattstiden hunno vi fram; ty på kött och ett godt mål sätter folket här mycket värde.

Jan. 8.