Part 32

Gingo bittida upp till staden för att ånyo betrakta det gamla templet, som vi vid uppfar den i hast besett. Hela staden ligger på och är omgifven af stora grushögar, bildade troligen af de särskilda städers ruiner, som under olika tidehvarf stått här och förfallit. Af templet står ännu mycket qvar och det torde vara ett ibland de bäst bibehållna, om blott det förfärliga grus, som öfverhöljer allt, skulle bli undanskaffadt. Främst synes en stor _pylon_ med sin mellandörr, väl konserverad, undantagande några stycken af cornichen som fallit ner. Äfven figurerna voro alla synliga, fastän huggna och illa tilltygade af ilsken förstörare-hand. Genom pylonporten kom man in på en stor tempelgård, på ömse sidor omgifven af vackra pelaregångar, ledande från pylonen till försalen. Hvar och en af de väldiga pelargångarne bestod (tror jag) af 16 pelare i den vanliga Egyptiska formen och fullkomligt väl bibehållna. Sjelfva tempelförsalen har 18 pelare, 3 på längden af byggnaden och 6 på bredden; de två mellersta i första raden bilda port genom corniche-utböjningar mot hvarandra. Men såväl denna pelarsal, som förgårdens pelargångar, voro höljda med grus nästan till pelarenas kapitäler; pylonväggen mot de Öfriga tempelrummen syntes i försalen blott till cornichen, ty sjelfva dörren var så igengrusad att man ej kunde komma igenom den. Dock kunde man från yttre taket se att det var en vidlyftig byggnad; derifrån såg man ock de tre särskilda delar, af hvilka ett Egyptiskt tempel alltid består, nemligen förgården med sina pelargångar, försalen, som är lägre och mindre, samt de egentliga tempelrummen, som utgöra en smalare byggnad under ett lågt tak. Ifrån taket, der stadens nuvarande invånare uppbyggt sina pygmeiska lerkojor i stor mängd, kunde man komma in i tempelrummen genom ett hål; men emedan derinne var alldeles mörkt och jag intet ljus hade, slog jag ur hågen att stiga dit ner. Men hvad som ej varit fallet vid något annat tempel af dem jag hittills besett, den stora, vackra, breda mur, som omfattade hela byggnaden, syntes här fullkomligen väl och var temmeligen oskadad, utgående från pylonen. Denna var obetydligt lägre än den innersta tempelbyggnadens tak, och dess inre väggar tycktes vara fullritade med hieroglyfer. Så äfven templets yttre väggar, i hvilka dessutom funnos utstående sphinx-figurer, bildade af från innantaket utgående stenar och liksom bärande en del af byggnadens tyngd. För öfrigt voro alla utväggar, såväl murens som tempelbyggnadens, sakta lutande uppåt och omslutna med prisma-kanter. Siraterna de vanliga, nemligen offergåfvor och allehanda djurfigurer.

Vi afgingo middagstiden och gledo öfver Nilens nu alldeles spegellugna yta, tills vi kl. 3 hunno fram till _Kab_, det gamla _Elethyja_. Vi gingo ungefär 1/3 timma från stranden innan vi hunno fram till kalkberget, i hvilket den gamla stadens gamla grafvar finnas. De bilda en lång sträcka och äro kanske 15 à 20 synliga, utom de oändliga hvalf och hålor, som tyckas gå under dessa i bergets djup. Vi betraktade här de vidtbeprisade taflorna ur de gamla Egyptiernas husliga och borgerliga lif, föreställande skörd, båtfärder, likbegängelse, musikaliska instrumenter, bland hvilka den dubbla zummaran och en nio-strängig harpa, som kanske är den ursprungliga _kanon_. Färgerna voro ovanligt väl konserverade, ehuru på många ställen den bräckliga kalkstenen remnat och fallit ner, samt sålunda förstört taflorna. Inom de flesta syntes äfven nicher, i hvilka suto 1 eller 3 bilder. Flere grafvar stå i sammanhang med hvarandra och, som jag tror alla, med en djup graf, gående långt ner i berget, oftast till ett stort, kanske för alla gemensamt hvalf. Ät norr sågo vi på afstånd ruinerna af ett tempel, men då de skola vara af ingen betydenhet, ansågo vi ej mödan värdt att gå dit. Vår Arabiska ledsagare sade ingenting finnas der, emedan stenarne (kanske af pashan) blifvit förda derifrån till _Esne_. Här står nära stranden en stor vidlyftig mur i fyrkant, som anses hafva omslutit den gamla staden. Inom densamma ligger nu blott en stor grushög, jemte en oändlig mängd skärfvor af gammalt krukmakare-arbete; likaså utanföre. Trakten emellan floden och berget består för öfrigt af en oodlad slätt, på hvars yta bildar sig salt af det från bergen nedflytande vattnet. Den syntes på flere ställen alldeles hvit och Araben sade att under alla sådana ställen fanns vatten upp till knäet. En lång sträcka längs floden var dock väl odlad jord; den nu bebodda byn låg temmeligen långt från floden uppåt öknen. Araben kallade den _Hall_, som jag vill minnas. Hela dagen hade varit ovanligt het och likaså blef natten, under hvilken vi fortsatte färden. Det led närmare midnatt innan vi hunno fram till _Esne_, de Egyptiska nymfernas och bland dem den vidtberömda _Safijes_ högqvarter.

Dec. 24.

Så snart vi druckit kaffe, skyndade vi oss upp till templet för att uppvakta Egyptens gamla i _Esne_ dyrkade gudar. Det enda som synes af detta fordom otvifvelaktigt vidsträckta tempel, är försalen, ty det öfriga är höljdt af grushögar, på hvilka en del af den nuvarande staden är uppförd. Men denna tempelförsal är oändligen storartad, dess anblick en ibland de imposantaste i hela Egypten. Den är en pelarsal, bestående af inalles 24 stora, väldiga pelare, 6 på bredden eller en face, 4 på längden eller byggnadens djup. Som vanligt sammanhänga pelarena i första raden med half-väggar och de mellersta äro utböjda med cornicher till dörr; midtemot är en pylonvägg med dörr, ledande in i de egentliga tempelrummen, men pylonformen upptager här icke hela väggen, utan lemnar betydligt rum qvar på ömse sidor, der ganska stora dörrar äro anbragta. Men alla dörrar äro nu tillstoppade med grus och tillåta ej ingång till byggnadens inre, som troligen också är öfvergrusadt. Den sal, som nu ensam står att beses, har likaledes varit betäckt med grus och troligen gifvit en föga bättre anblick än templet i _Edfu_, men under nuvarande pashans tid (antingen af honom sjelf eller någon bland hans hofstat) har den blifvit röjd och rensad, såsom man sade, för 20 pungar. Den kan nu ses i sin ursprungliga höjd och storhet, blott ringa stoft täcker dess golf. Salens stora höjd ger en oändligen imposant anblick, då man står här inne och ser uppåt pelarenas kapitäler samt det ännu högt öfver dem liggande taket. Kapitälerna hafva vanlig Egyptisk form, dock så nyancerad, att man knappt kan finna två som äro fullkomligt lika. Sjelfva pelarstiften voro mer än vanligt fulla med hieroglyfer; likaledes väggarne. Men jag måste tillstå att jag nu egentligen ej hade tålamod att ströfva omkring bland ruiner; samma tycktes förhållandet äfven vara med doktorn, som öfverhufvud tyckes hafva fått nog af forn-Egyptiska tempel. Särskilt i dag var han synnerligen otålig och pickhågad att få se den af hans _Heilbronner_ så grannt och sentimentalt beskrifna _Safijeh_. Efter det vi omkring 3/4 timmas tid betraktat templet, och derunder ofta blifvit anmodade af doktorn att gå bort, begåfvo vi oss ut i staden, men hade knappt hunnit till torget föran en jemförelsevis ganska välklädd Arabisk sherif kom och ansatte mig, som språkade med vår shekh. Han tog mig uppenbarligen för dragoman om bord, helsade mig från en dragoman Jusuf, och hängde fast vid mig liksom vi hade varit bekanta från långa tider. Han bjöd oss alla in i ett café, satte sig vid mig, pratande allehanda strunt om talismaner m.m. dem han af _barakat erresol_ kunde göra särdeles verksamma; han ville ingenting ha för de tjenster han kunde göra oss, utan ville göra det blott af vänskap för mig, som han kallade sin bror; allt hvad jag möjligen behöfde eller önskade kunde han anskaffa med sina talismaner. Sedan han pratat sig trött, under det jag alldeles tigande hört på, räckte han fram sin flata, något kupade hand och bad mig lägga något i den, till att bestrida kostnaderna för några småsaker som han borde taga från _'attaren_ för sin talisman. Jag lade i hans hand en slant, gällande 5 fadda; han vände den åt alla håll för att öfvertyga sig om hans ögon sågo rätt, och tycktes ej förstå huru jag kunde förolämpa honom så. Jag upplyste honom dock snart att det vore 5 fadda, såsom betalning för den kopp kaffe jag druckit, men om jag behöfde någon talisman skulle jag köpa ingredienserna sjelf samt gifva dem åt honom, jemte vedergällningen för hans besvär. Han himlade sig mycket öfver att jag så kunde vanhelga gästvänskapen med betalning för den kopp kaffe han bjudit, och tog sig i skägget, menande att det deraf skulle bli vanäradt; men höll dock till godo med styfvern, då jag vägrade återtaga den. Sedan hängde han sig vid shekh _'Ali_, släpande med honom hela dagen under det denne gjorde våra uppköp af provision; ehuru vi på allt sätt afsnäste och visade mannen vår missaktning, kunde vi ej bli af med honom. Efteråt erfor jag att hans göromål och yrke var, att hänga sig vid alla resande Frankers dragomän, hjelpa dem vid anskaffandet af provision m.m. samt om möjligt bestjäla dem. Emellertid hade doktorn och jag begifvit oss på vandring i staden, för att få reda på _Safijehs_ boning. Vi fingo ock snart på gatan en gosse, som förde oss dit, men erforo att hon för tillfället var hindrad och ej kunde emottaga oss. Vi vände således om och gjorde vandringar i staden. Den ligger sträckt på längden i norr och söder, hufvudgatorna gå mer eller mindre rakt åt detta håll. Husen äro alla af obrändt tegel, jemförelsevis stora, de flesta något i pylonform med sakta uppåtlutande väggar; detta var isynnerhet märkbart på de vackert målade och omsorgsfullt byggda dufhusen. Qvinnorna buro till större delen vackra och rena _melajer_, hvilka isynnerhet här forfärdigas; derföre förekomma de här oftare än högre upp, der en _melajah_ nästan är en raritet. Lägre folket var dock här, liksom i allmänhet högre upp, klädt i bruna fula _s'aboter_, en klädnad som i nedra Egypten uteslutande bäres af män och är en skam för qvinnor. Kopter finnas här många och jag tror nästan att de snyggaste husen tillhöra dem, äfvensom Turkar och Tatarer, hvilka finnas talrikt här och i _Edfu_. Äfven en kasern med högvakt och fängelse ser man här; soldater med slarfviga kläder och slokigt utseende syntes drifva omkring på gatorna. Ett stycke utanför staden åt norr ligger _mudirens_ palats, en hvitlimmad byggnad i den fula Turkiska smaken; rundtomkring synas trädgårdar och planteringar. I staden är temmeligen rörligt lif, isynnerhet på torget, som (deri olikt nästan alla Egyptiska städers) är en stor öppen plats, kringbyggd med cafén och barberare-stugor. De flesta förnödenheter stå att fås der, bland annat äfven _Sori_ och _Gebeli_-tobak, som i _Assuan_ ej ficks utan mycket sökande. Under mina vandringar hade middagsbön-sången blifvit sjungen, och jag skyndade mig derföre om bord för att få mig middag. Sedan gingo vi upp, hemtade den flitige Sattler ifrån templet, och aftågade alla tre till sirenen _Safijeh_. Öfver en trång gård kommo vi upp i ett ännu trängre rum med halfslitna mattor, och togo vår plats på divanen. Den vackra värdinnan jemte tre andra tärnor satte sig på golfvet, äfvensom två hvit-turbanade _rebabijeh_, med sina små gnällande _rebab_-violiner. Hvar och en af flickorna hade sin _tarabucka_, på hvilken hon gjorde några hvirflar, jemte violinerna accompagnerande en sångstump, den de gemensamt uppstämde med hög och hes stamma. Det räckte dock ej länge innan de gjorde paus och frågade om vi ej drucko arrack; vi nekade alla dertill, men de sade sig dricka sådant, menande att sång och dans icke kunde gå derförutan. Vi skickade derföre _Giovanni_ om bord efter 2 buteljer af vårt absint-bränvin, som dock ej torde smakat dem rätt väl, emedan de grinade rätt hjertligt åt den bäska drycken. Emellertid fortgick sången, som var långt ifrån vacker, knappt dräglig, skrålande och gnällande, men dock öfverröstades af de på nära håll förfärligt gnällande _rebab_ och dunsande _tarabuckorna_. Värdinnan, den prisade _Safijeh_, sjöng sjelf föga och tycktes ej kunna sjunga rätt, såsom hon ock sjelf medgaf. Sedan man slutat med sången, börjades den andra akten, nemligen dansen. Först uppträdde den ena af tärnorna och dansade ej utan talang, ehuru jag tyckte mig hafva sett bättre dans af _khoval_ eller dansare i Kairo. Derefter förmåddes _Safijeb_, sjelf att stiga upp och gjorde sina skärningar, sedan hon lindat en ganska dyrbar kashmir-shawl om midjan; ehuru hon dansade sämre än den förra, tycktes hon uppenbarligen fordra att vi skulle anse hennes skönhet och antagna stolthet gifva full ersättning för det bristande i konsten. Slutligen uppträdde en tredje danserska; men ingendera af dem kunde intaga eller roa oss, vi voro fullkomligt matta på dessa profbitar af deras konst. Det hela hade för oss intet annat nöje, än att vi kunde säga oss hafva sett de berömda egyptiska _ghavazi_ eller dansöserna. Vi gåfvo dem två 5-franc-stycken, men de voro högst obelåtna dermed ock tycktes hafva väntat sig åtminstone dubbelt så mycket. Hvad _Sajijehs_ prisade skönhet beträffar, hennes af _Heilbronner_ så poetiskt beskrifna melancholiskt milda blick, makalösa näsa och andra tjusande drag, så fann jag deraf just ingenting särdeles vara qvar, om de ens någonsin funnits; kanske hade hennes skönhet blifvit härjad af tidens tand på de sedan dess förflutna 5 åren ungefär. Hennes ansigte hade visserligen kunnat vara nobelt och stolt, om det ej derjemte haft en viss kastning åt det simpla; hennes drag syntes mig vara utan intresse, om man gaf sig tid att genom ett nogare betraktande försäkra sig om den första anblickens villa. Dock var hon ovanligt hvit, hade i allmänhet en helt annan färg än qvinnorna här vanligen hafva, ty äfven kinderna hade rodnad, som här är mycket sällsynt. Vexten var ganska vacker, fastän icke nog slank eller vek. Hon var särdeles rikt klädd, hel och hållen i siden; om ock alla hennes prydnader icke voro äkta, så var hennes kostym i alla fall mycket dyrbar. Hon ställde sig också på stort afstånd ifrån sin omgifning samt ville ibland dem spela den förnäma; de öfriga voro högst vanliga Egyptiska qvinnofigurer, fastän utstyrda i granna sidenkläder. Vårt besök hos den sköna danserskan, den mest berömda bland alla Egyptens _ghavazi_, blef sålunda snart undangjordt; jag spatserade sedan ensam omkring i staden, och satte mig slutligen i ett bland de många vid torget belägna cafén. Der blef jag åter antastad af sherifen, som erbjöd mig en _heggab_, den han sade sig hafva gjort enkom för min räkning i dag. Men då han såg sig ej sålunda få mig till att öppna pungen och vi tillsammans hade läst _fathe_ för _Sejide Zeineb_, tiggde han penningar till ett vaxljus, det han för min räkning skulle upptända inför en mäktig och välsignelserik _shekh Vali_ och vid dess sken läsa suran _I S;_ men jag var obeveklig, bad honom blott läsa den suran i mörkret, om han så behagade. Sålunda blef jag slutligen af med honom. Derefter kom jag till en gård, der _Barabra_ firade ett bröllop; en krets af karlar sjöngo, accompagnerande sin enkla sång med tambour de basquer. Barabras sång är i allmänhet mera rytmisk och melodiös än Arabernas, saknande de sednares osmakliga tremulando och snurriga granlåter; men också enklare, entonigare, närmande sig mera till vår Finska folksång än den Arabiska. Qvinnorna suto på afstånd och hörde på. Jag gick ännu länge på stranden i det ljummaste månsken, efter den ovanligt heta dagen, tänkande på hemmet, der nu julaftonen firades. Om jag varit hemma skulle jag kanske icke haft roligare, men här längtade jag efter att vara bland de mina. Kommen om bord, hörde jag på en saga, som vår tjenare _Mohammad_, litet klumpigt men dock med Arabisk talang, berättade för den efter sagor begärliga _raisen_.

Dec. 25.

Så snart sjöfolket hemtat om bord sina säckar bröd, det de bakat under natten, lade vi ut, ehuru en stark nordlig vind lofvade oss ingen god färd. Det gick också ganska dåligt framåt, så att vi straxt på eftermiddagen nödgades taga land under en så kallad _badijeh_, d.v.s. skattlöst land, som förut oodladt blifvit gifvet åt en f.d. _kashif Ali_ att brukas och odlas. I dag var särdeles kallt, och det så mycket känbarare, som de föregående dagarne varit utomordentligt heta och qvalmiga. Vi sågo på den väl odlade jorden samt sockerrörs- och bomulls-planteringarne, köpte äfven något grönsaker. Satte åter ut, men måste snart taga land under en liten by _Sfun_. Der språkade jag med en högst treflig, ung och rask _Saidi_; han klagade öfver den nuvarande bashans stränga regemente, som qväst och kufvat folkets karlavulenhet, ty före honom hade ofta förefallit strid och slagsmål emellan folket, men sådant gick ej mera an. Nu voro karlarne så spaka att en qvinna kunde styra landet, och detta så fredligt att hunden och vargen trifdes med hvar andra som vänner. Med anledning af ett slagsmål emellan byns invånare för qvinnors skull, i hvilket min sagesman deltagit och hvar af han ännu bar ett djupt ärr i hufvudet, hade en del af byns folk valt annan boningsplats och flyttat ett stycke åt norr ifrån den förut samfälta byn. Sedan det efter solens nedgång lugnat, rodde vi under natten fram till _Erment_, der vi landade.

Dec. 26.

Gingo upp till staden, ungefär 1/4 timmas väg från stranden, och till det ställe der de gamla ruinerna stå. Dessa ruiner äro jemförelsevis ringa, af pelarsalen synas blott spridda pelare, kanske 10 till antalet. Denna försal eller kanske förgård har något annan form än den vanliga, ty den sträcker sig mera ut på längden. Det inre af templet användes nu till stadsfängelse, der suto nu 16 personer i jern. Jag hade ingen lust att länge bese det, utan spatserade i staden, som är uppförd på särskilda spridda fläckar emellan de stora grushögarne från fordna tider; i dessa syntes på flere ställen väldiga forn-Eyptiska murar med hieroglyfer. Byn är bashans privat-by och har en Turkisk _nadsir_, som pressar och utsuger det arma folket. Det var torgdag i dag, men vi dröjde ej der så länge att folket hann samlas, utan lade åter ut kl. 10, i fortfarande stark nordlig vind.

Medan vi åto middag kommo vi fram till _Luksor_, der vi ankrade för en längre tid. Så snart vi hunnit i land skyndade sig Sattler upp till _Karnak_ med sin målareattiralj, men jag rökte min pipa vid kaffet innan jag gick. Den starka blåsten, som förde sand och damm med sig, gjorde min vandring ut till _Karnak_ nog obehaglig; framkommen vandrade jag omkring i de stora och vidsträckta ruinerna. Nu först fann jag rätt huru storartade de äro, ty hvad jag hittills sett i Nubien förekom mig oändligen smått och leksaksaktigt, i jemförelse med dessa väldiga qvarlefvor från det gamla Egyptens egentliga hufvudsäte och prest-stad. Dock voro de så vidsträckta och utbredda, att jag ej kunde få någon riktig idé om hela byggnadens plan samt om de många utbyggnader, pyloner och portar, som fordom utgjort ett helt, men nu stå afsöndrade, sedan föreningsmurarne störtat dels för tidens, dels för härjares hand. Allt är i stor skala tilltaget, både pelare, portar och kolosstatyer, så att man tycker sig sjelf vara ett litet obetydligt barn, då man går der omkring. Jag vet mig ingenstädes hafva sett så väldiga pelare som här, isynnerhet de 12 som stå 6 på hvardera sidan af hufvud-genomgången i den mäktiga tempelförsalen. På de i pylonens vägg uthuggna små afsatserna klef jag upp och steg högst upp på densamma; der hade jag utsigt öfver den oändligt stora slätten, det gröna, odlade landet häromkring, ytterst åt alla håll omgifvet med en krans af berg. Hela den mäktiga ruinen låg närmast under mig, längre bort _Luksor_, på andra sidan om den ståtliga floden _Kurnu_ och andra ruiner. Bergens många nyancerade färger och skuggor gåfvo en särdeles vacker, intressant anblick, såsom här är vanligt vid solnedgången. Men den häftiga blåsten hotade nästan att föra mig ned ifrån den höga plats jag innehade, skådande öfver Egyptens och kanske hela verldens mest klassiska jord. Sedan jag kommit ner begaf jag mig på återväg, då jag ett stycke utanför staden träffade ett läger af (som jag tror) Ziguenare. Sedan vi druckit vårt aftonthé ankommo hit två barker, förande Engelsk flagga liksom vi; före oss lag här en bark med 2 Engelsmän om bord, således nu 4 Frangiska barker. Gick upp på land, träffade i staden en bröllops-procession, och gick ett stycke bredvid sjelfva brudgumens far; men då han sade att det ännu skulle dröja några timmar innan de satte sig att sjunga och dansa, fann jag för godt att vända om. Kommen om bord träffade jag alla, isynnerhet shekhen, ihopkrupna och frusna af den här ovanliga kölden; äfven jag tyckte det vara kallt, men också var jag särdeles tunnt klädd, såsom hos oss under sommaren.

Dec. 27.

Satt länge inne i min koj, tills den Engelska barken begifvit sig på återfärden till Kairo. Genom mitt lilla fönster betraktade jag en _bahlavan_, som kommit till de Europeiska barkerna för att med sina konster förtjena litet penningar. Hans konster voro obetydliga, så att jag nästan kunnat göra efter dem; han gick på händerna, kastade sig öfver hufvudet, hoppade genom ett tunnband, som hans följare den gamle gubben höll på sitt hufvud o.s.v. Kort derpå kom en _ghazi_ med sina två Berberi och en liten Arabisk flicka; de dansade vid slag af tambour de basque och knäppningar med castagnetter. Det var ej heller af något värde, men roade mig mera än konstmakaren, dels för deras vackra kostym, dels för den egna karakteren i hela deras väsende; isynnerhet intresserade mig den mindre Berberi-flickan med sina många behag, smidiga kropp och vackra vext. Jag blef inne sittande hela förmiddagen och hade något kallt. Efter middagen begaf jag mig åter upp till de ståtliga _Karnak_ ruinerna; der gick jag omkring och fröjdade mina ögon, isynnerhet med den troligen i hela verlden makalösa, imposanta tempelförsalen och dess 134 groteska pelare. Dernäst intresserade mig mest de två små granit-kamrar, hvilka tyckas hafva utgjort det innersta allraheligaste; hela den öfriga ändlösa byggnaden tycktes blott ämnad att omsluta dem. Denna så kallade kungakammare är in- och utvändigt full af konunga- figurer, frambärande sina offer åt gudar. På norra sidan invid denna helgedom af röd granit står en liten vacker portal af svart granit, infattad i muren af sandsten, och torde hafva varit ett grafkapell för någon helig fogel. För öfrigt hvart man än går bland dessa vidsträckta ruiner, ser man öfverallt väldiga, dels sittande, dels stående bilder, än af granit, än af hvitglänsande kalksten, än af rödglänsande sandsten. Öfverallt ser man qvarlefvor af tempel, som ligga gömda under gruset, höjande blott sina takränder och cornicher öfver detsamma. Många torde väl ligga alldeles göaida derunder. Half- eller hel-förfallna portaler och pyloner vittna om de många ingångar, genom hvilka man från alla håll kunnat inkomma i det väldiga templet eller palatset, och ramlade pelare vittna om prakten i dess salar.

Dec. 28.