Part 31

I går aftons, då vi ungefär vid _maghrib_ blifvit färdiga med ön _Philae_, gingo vi det lilla stycket ner till byn eller _Moradah_, der vi äfven vid uppfärden hade legat öfver natten. Senare på aftonen kom _shellal shekhen Massan_ till oss, men vår _rais_, som redan på afstånd såg honom komma, gick honom till mötes och de hade med hvarandra ett samtal, hvars resultat vi snart fingo erfara. _Shellal shekhen_ föregaf nemligen att han hvarkén i dag eller i morgon kunde föra oss ner genom forssen, emedan det var helgdagsafton; ty i dag thorsdagen stodo iVeMa-valfardarena på _'Arafat_ och för dem voro alla slags göromål förbjudna, h vårföre icke heller han ansåg sig böra göra något. Vår shekh, som satt inne med mig i _khaznen_, gick genast ut och upplyste honom om att detta ej gällde andra än valfärdarena; shekh _Hassan_ fann sig ock genast öfvertygad af en lärd sliekh och _sherif_, samt förklarade sig vara färdig. Men shekh _'Ali_ fick förebråelser för sin upplysning af vårt båtfolk, som spetsat sig på att få lättjas i två dagar; han försvarade sig dermed, att han trodde just dem hafva största brådskan, nemligen för att få sig bröd, emedan detta blifvit slut redan för flere veckor tillbaka och de blifvit tvungna att äta blott _durra_. Allt blef sålunda efter vår önskan afgjordt i går aftons, och i dag tidigt på morgonen infann sig verkligen shekh _Hassan_ med omkring 8 man, gick om bord och lade ut. Vi kommo förbi samma små holmar som vid nppfärden, gingo äfven nedför samma fall som då, icke utför det stora. Nedfarten gick oändligen lätt och dervid gjordes intet annat än roddes med välbemannade åror. Allt berodde på styrmannen, en fingersbredd för mycket eller för litet hade kunnat föra oss på stenarne. Det var ej utan en viss rysning vi sågo den nedstörtande vattenmassan och liksom kastade oss midtuti den, men derjemte högst intressant, skänkande mig verkligen stort nöje. Denna katarakt har dock en helt annan karakter, än den andra. Här är allt väldigt och storartadt, stora stenmassor ligga uppstaplade på hvarandra till berg; medan deremot allt är smått vid _Abu Sir_, med små svarta hällar af sandsten, halfförtärda af vattnet och solen. Här äro klipporna af granit, derföre hafva de bättre emotstått båda elementerna, ehuru det forssande vattnet äfven här hålkat stora cistern-lika gropar i berget. Det var roligt att se huru styrman kände till och visste begagna sig af alla strömmens vändningar och slängningar; huru han styrde midtuti den, ehuru lugnare och säkrare väg tycktes finnas på sidan. Allt gick utomordentligt väl, vi togo icke ens en sqvalp in i barken. Det vanliga _alkamdo lillah bisselameh_ upprepades tätt och ofta af _shellal_-folket efter hvarje fall vi passerade. Hufvudsakligen två sådana funnos, och längre ned bashans stora fall, som vi snuddade öfver och som sqvalpade oss rätt dugtigt. Från _Moradah_ till _Assuan_ behöfde vi ej mer än en half timme ungefär, då vi vid uppfärden för samma väg behöft en hel dag. Framkommen till _Assuan_ gick jag upp, lät raka mitt hufvud och spatserade litet omkring. Der var stark rörelse i dag i anseende till morgondagens högtid, alla måste köpa sina behofver för de följande dagarne, emedan då ingen torgmarknad hålles. Emellertid hade doktorn fått besök af en i sin bark bredvid oss liggande Nordamerikanare, som jemte en sin vän och dennes hustru ämnar sig till Nubien, men i anseende till högtiden och _shellal_-folkets vägran att arbeta, blifvit nödgad att ligga här öfver 3 dagar. Han berättade för doktorn att man för upphalandet öfver _shellal_ fordrade af honom 300 piaster och andra 300 för nedförandet. Dessutom hade han hyrt Engelska konsulns i Kairo bark for 300 piaster, med vilkor att blott på egen risk föra den öfver _shellal_; då han ej ville riskera det, måste han här taga en annan bark för 1,200 piaster, och under tiden äfven betala Engelska konsulns. Också hade han beklagat sig att man här i landet måste låta sig behaga allt, då man ej kände sederna och språket. De stackars Frangerna, huru de här bli uppdragna och klådda! Utom denna Engelska bark låg här en annan med Fransk flagg, bärande om bord en markisinna med sin kammarfru och brorson. Äfven de hade blifvit uppehållna och tvungna att ligga öfver. Sedan doktorn blifvit färdig med sitt besök, begåfvo vi oss båda uppåt bergen för att bese de stora stenbrotten, der man säger att bland annat en halffärdig obelisk skall finnas. Dessförinnan stego vi upp på det södra berget, som vetter åt _shellal_; på vägen kommo vi till en begrafningsplats, der upprättstående rectangelformiga grafstenar syntes i stor mängd, alla försedda med ännu ganska läsbara _Kufiska_ inscriptioner. De voro alla, såsom vår cicerone sade, grafvar för _Ashab_, hvilka hade stupat här under _Khalid ibn Jezid_, kallad _Sejf Ollah_, och blifvit begrafna vid Assuans intagande. Bland annat visade han mig en sten, i hvilken syntes en urgröpning, gjord liksom af en kula, ehuru dess kanter voro vida och breda; en soldat, sade han, hade gått förbi och frågat af en åsnedrifvare, hvem grafstenarne tillhörde, då åsnedrifvaren sade dem alla tillhöra profetens följare _Ashab_ och kysste den närmaste stenen; soldaten deremot sköt i stenen med sin pistol, men kulan studsade tillbaka och gick honom i buken, hvaraf han dog. Ofvanpå berget stodo åtskilliga kubbor, en halfförfallen minaret och qvarlefvor af en _sebil_. Mest roade mig de små platser på den släta bergsplatån, som voro omslutna med en rand eller vägg af 2 à 3 på hvarandra laggda stenar, eller såkallade _morkad_, dem min cicerone berättade vara gjorda af qvinnor från _Assuan_. Om nemligen en qvinna är ofruktsam, och går hit upp, gör sig en sådan _morkad_, lägger sig att sofva i den några timmar, vare sig dag eller natt, samt återgår till staden, så skall hon snart bli hafvande; då åligger henne att förstöra sin _morkad_ och kringsprida dess stenar. Ett litet stycke derifrån fanns en stor _morkad_, gjord på samma sätt, men med en portöppning; om någon hade hufvudvärk, borde han lägga sig att sofva der, så skulle han under sömnen begynna rulla på den släta marken, och vid uppvaknandet hans hufvudvärk vara sin kos. Det vore ett verk af _avlija_ och deras undergörande kraft. Jag läste sjelf och uppmanade min följare att läsa _fathe_ för dessa heliga _avlija_. För öfrigt såg man härifrån öfver den stora ökenslätten mellan granitbergen; den var på flera ställen full af kubbor och _avlija_-grafvar, längst åt norr syntes äfven på bergstoppen en shekhs _kubba_, samt åt öster en annan _vali_-byggnad. Hela trakten hade heliga platser i ymnighet, der dessa helgon förrättat sina böner dels allena, dels flere tillsammans, äfvensom hälft eller helt förfallna moskéer och _sebiler_, alla liksom _kubborna_ af lertegel. Det förundrar mig högeligen att dessa murar, såväl som ruinerna på höjden invid staden, med sitt usla material kunnat stå så länge emot luften och tiden. Dock såg man att dessa _kubbor_ och _mekamer_, t.ex. För _Essejid_, _Hassan_, _Hossein_ och andra helgon, nu hålla på att förfalla, att man ej vårdade sig om att reparera eller ens hvitstryka dem, eller ersätta den bortfallna hvitlimningen. Vi kommo slutligen fram till stenbrotten, hvilka längs närmaste vägen torde ligga blott 1/4 timme ifrån staden. I graniten syntes hål efter sprängning, som torde hafva skett med aflånga trädkilar, ansvällda af vatten. Den supponerade halffärdiga obelisken kunde jag ej rätt förstå, tviflar också högeligen på att detta granitstycke varit ämnadt till obelisk. Sedan vi kommit tillbaka vandrade jag ännu omkring i staden, såg på rörelsen och satt i ett café. Här finnas isynnerhet stora palmplanteringar, men för öfrigt föga eller allsintet jordbruk. Invånarne äro alla småkrämare, som färdas dels åt norr, hemtande varor från Kairo eller andra städer, dels åt söder för att hemta slafvar; äro ock merendels raskt, dugtigt folk. Stadens läge är för öfrigt det vackraste jag sett i Egypten, den stad i hvilken jag här kanske bäst skulle trifvas. Vi hade nu det fattiga Nubien i ryggen, der vi haft just ingenting annat än ris att förtära, men nu stodo oss åter Egyptens fulla köttgrytor till buds, hvarföre vi togo oss en dugtig middag. Om aftonen vandrade jag omkring i staden och på bergen, samt betraktade de gamla lerruinerna, som jag tror härstamma från Romarnes tider. Månen var nu half med vackert sken, aftonen ljuf och mild, gåendet under palmerna högst behagligt.

Dec. 20.

Vaknade något sent upp, så att jag icke hann in i moskén förän då de höllo på med andra knäböjningen af högtidsbönen. Jag hörde på hela _khotben_, ehuru den ej var särdeles god. Jag var något obelåten med att ej hafva kommit i tid och öfvervarat hela bönen, men hvad stod att göra? Sedan satt jag om bord, under det doktorn och shekhen foro öfver till _Elefantine_ för att köpa smör, det vi för högtidens skull ej fått i staden. De hemtade hit något litet mjölk och smör, som de samlat styckevis ifrån många hus. Kort derpå lade vi ut och afsköto några pistolskott för de två Europeiska barker, som blefvo qvarliggande. Detta var ett påfund af doktorns fåfänga; då jag deröfver skrattade högt, sade han det vara för att se om de hade nog "Anstand" att svara oss. Då de ej gjorde det, såsom jag hade förutsett, blef doktorn något flat deröfver. Utan omvexling gingo vi hela dagen med rodd utför strömmen, och jag hade ovanligt tråkigt. Landet bibehöll ännu den Nubiska karakteren, bergen sköto långt ut nära stränderna, lemnande blott föga odlingsbar mark mellan sig och floden. Om aftonen kommo vi fram till _Ombos_ och lade oss på vestra stranden, midtemot ruinerna på andra sidan, under samma by som vid uppfärden, då vi gjorde den stora fantasin med dans och musik för byfolket. Äfven nu hördes sång och skrammel, men båtfolket var trött af rodden och vi stannade alla om bord.

Dec. 21.

Satte öfver till andra stranden under kaffedrickningen, och skyndade oss upp till tempelruinerna, Sattler för att teckna. Vägen dit var högst besvärlig, ty på en lång sträcka vid den höga stranden stodo gamla murar och hvalf af det vanliga obrända teglet. Dessa bräckliga ruiner torde vara från Romarnes tid, ty man ser här en ännu stående mur af deras rödbrända, med andan utåtvända tegel. Man går längs den släta, men med ras från ruinerna betäckta stranden, och kommer förbi denna förstöring till en väldigare, nemligen till ruiner af stora sandstensmurar, stående dels under, dels på jorden, och inneslutande ett nedrasadt _Isis_-tempel, der ännu en pelares kapitäl lägger med hälften af denna gudinnas hufvud på alla fyra sidorna. För öfrigt synes detta tempel hafva bestått af flere rum, eller kapeller, antingen förbundna till ett eller stående hvar för sig. Murarne och rummen liknade mycket dem på ön _Philae_ i fortsättningen af den vestra pelargångens golfmur. Bland de tallösa stenar, som lågo nedstörtade på den smala flodbrädden, syntes två af en vacker svartaktig färg, den ena i form af ett altare, den andra i form af en skifva. Längre fram åt söder kom man till en ensamt stående hög byggnad i form af en pylon. Dess sidor äro alla, utom den ena åt öster vända, utsirade med figurer, som dock på smalväggarne blifvit förstörda; storväggen åt floden till har regelmessigt återkommande sirater, föreställande (som jag vill minnas) guda-nyckeln. För öfrigt tyckes den stå på en fotbyggnad och intet spår syntes till port eller öppning, vidare än några gluggar, synbarligen sednare gjorda. Denna byggnad står vid höjdens slut åt söder och från den löper ut en lång af Romerska tegel byggd mur, hvilken tyckes omfatta hela höjden der tempelbyggnaden står, äfven som till en del de ruiner af lera, hvilka stå qvar från något bland de många Egypten beherrskande folks tider; i nordost- och sydosthörnet af muren synas utbyggnader mot den ändlösa öknen, som sträcker sig hit. I densamma står ock nära floden en äkta forn-Egyptisk port, som ledt till några underjordiska kamrar eller tempelkapeller, ehuru nu af dessa intet tydligt spår synes, blott ett förfärligt virrvarr af lermurar och hvalf. På sjelfva sandhöjdens midt reser sig det ståtliga, stora och vackra _Ombos_-templet. De vid hvarje Egyptiskt tempel vanliga _pylonerna_ söker man här förgäfves; i stället för sådana ser man en öppen pelarsal, bestående af 15 pelare, bland hvilka dock de båda yttersta i första raden äro nedstörtade. Denna pelarsal bildas af 3 rader pelare, med 5 i hvarje rad, hvilka alla hafva de vanliga Egyptiska kapitälerna i palm-, lotus- eller dompalm-form, samt nedantill regelbundet återkommande sirater af djur. De äro utomordentligt stora och bära, öfver de qvadratiska på kapitälen laggda stenarne, väldiga, långa stenskifvor; öfver dessa ligga åter på tvären ställda stenar, som helt och hållet täcka pelarsalen med ett tak, der vingsläpande glador och rutor äro målade. De 3 mellersta pelarena af yttre raden äro utböjda till små halfcornicher, för att bilda liksom två dörröppningar. Pelarsalens enda vägg har två stora portar med öfverböjd corniche, der man ser det flygande klotet, samt längs hela väggen en stor corniche med de vanliga ormarne. Öfver denna takrand finnas stenar för takets uppbärande, hvilka äro vackert utsirade med en tempelslup, bärande en gud. Sanden ligger här så högt att man ej kan gå genom dessa portar, ej heller se af dem just annat än cornicherna; genom dem skulle man komma in i ett stort rum, som dock nu är fylldt ända till taket med öknens inblåsta sand. Rummet är ej deladt i tu, ehuru sådant påstås af resande, utan ett enda, med två portar ledande inåt och likaså två portar ledande till de öfriga tempelrummen, hvilka alla ha två dörrar, utan någon tudelande tvärvägg. Rummets form och beskaffenhet är dock svår att bestämdt utreda, emedan det nu är nästan helt och hållet dränkt i sand. Så mycket jag kunde gissa, hade en pelarrad gått på längden från vägg till vägg emellan båda portarne, uppbärande taket i midten; äfvensom vid hvardera sidan af rummet en rad pelare, lemnande blott en smal gång emellan sig och väggen. Inre väggen är en pylonvägg med två portar; den venstras corniche har en tydligt läsbar Grekisk inscription, antydande att Ptolemaeus och Cleopatra helgat detta tempel åt Arinos (?). Dörrarne, nu alldeles höljda af sand, ledde till ett annat rum, och vidare till det sista synliga rummet, hvars vägg också har två portar, ledande ut i den djupa sanden. Men denna mot öknen och sanden stående vägg är full med målade figurer och hieroglyfer, samt tyckes visa spår af ännu ett rum till, isynnerhet som en tempelbyggnad icke gerna kunde slutas med en vägg der två dörrar finnas, utan att leda annorstädes än till öknens sand. Antager man ett slutrum till, så har man de 4 vanliga rummen, ehuru i något förändrad form mot den vanliga. Vill man dertill antaga att en finare Grekisk smak utbytt den egentligen idélösa och tunga _pylon_-förgården emot den lättare pelarsalen, så har man förklaringen på denna ovanlighet. Templets rum äro alla på sätt och vis delade i tu, ehuru icke med vägg, utan kanske med en rad pelare emellan de två dörrarne. Så mycket af sculpturen som syntes ofvan sanden, var utfördt i den vanliga vackra och finurliga smaken, föreställande offergåfvor, framburna åt gudar med mångbrokig nos. Det är öfverhufvud ett särdeles vackert tempel, så till byggnad som seulptur, och jag betraktade det med stort nöje. Lika härlig var utsigten öfver den åt flere håll oöfverskådliga öknen, på sina ställen slutande i berg med hvitglänsande fötter samt förespeglande en underlig _serab_ eller synvilla af vatten, det vi först ansågo vara en utgrening af den breda, mäktiga Nilen, som här bildat en vacker ö och breda, gröna spår efter sin öfversvämning. Det odlade jordbältet på ömse sidor om floden var bredt och vackert, der igenkände jag det äkta Egyptiska landet med sin rikedom och feta jord, märkbart afstickande från den torftiga Nubiska. På öknens gräns, som ligger betydligt högre än det odlade Nilbältet, är det jordbrukande folkets by belägen i torra sanden; man har troligen valt denna plats för att vara säkrare emot flodens flöde. Hvarföre de ej hellre valt sjelfva tempelhöjden, der de haft tillräckligt byggnadsmaterial och varit närmare floden, kan jag ej inse. Öfverallt omkring i sanden lågo spillror och stenar, utsirade med hieroglyfer; en stor del af dem, jemte sjelfva templet, hade sanden slukat.

Middagstiden voro vi färdiga att gå om bord. Jag gick tillbaka längs flodstranden bland stenar och ruiner af gamla heliga kapeller; nästan för hvart steg jag tog med mina nakna fötter slingrade små ödlor omkring mig. Äfven en liten krokodil (som låg på en nedfallen corniche af detta tempel, fordom invigdt åt den krokodilhufvade _Isis_ och åt den henne helgade krokodilen) störtade sig hastigt ned i floden vid min ankomst, så att jag ej märkte annat än svansen, som brokigt glimmade i solen. Den tycktes hafva solat sig i middagshettan och liksom drömt sig tillbaka i den tid, då de gamla Egyptierna med huld, moderlig kärlek och dyrkan ledde detta djur i heliga processioner kring dess tempel och badade det i dess egna badkar af granit; uppväckt ur sin dröm af en oren fremling, störtade den sig i floden och skrämde honom icke litet. Denna trakt tyckes äfven i våra dagar vara särdeles rik på krokodiler, mycket rikare än trakten ofvanom _Assuan_. Vi lade ut och kommo i det lugnaste väder, som fortfarit hela dagen, till en by _Faris_, som ligger midtemot berget _Selseleh_. Det var en stund före _maghrib; Mohammad_ gick upp till den något aflägsna byn for att få mjölk och smör; jag spatserade på land och såg 4 karlar ösa upp vatten ur floden med sitt klumpiga instrument _'od elnatil_, det vi icke mer än undantagsvis hade sett i Nubien. De hade i vattnet gjort ett litet stängsel af _durra_-halm, inom hvilket de två nedre karlarne stodo; det tjente till att hindra krokodilerna från att fara af med de i vattnet stående karlarne. Detta förekommer ej vidare än i trakten häromkring. Folket, som jag språkade med, togo mig för en _Maghrabi_. Sedan Sattler kommit tillbaka från byn lade vi åter ut, kommo efter en timmas färd i stark nordlig motvind till den trakt af _Selseleh_-bergen, der stenbrotten finnas, och togo land just under de i klippväggen huggna kamrarne. Vi stego upp, gingo in i bergsrummen samt omkring på bergen i det vackraste månsken.

Dec. 22.

Gingo upp och betraktade rummen, kapellerna samt stenbrotten i det vidsträckta Sandberget. Rummen äro 7, dels illa dels väl bibehållna, de flesta med 3 eller 4 bilder sittande inom små nicher i väggen, för öfrigt enligt mitt tycke af föga eller intet värde. Alla hade de haft öfver dörren det flygande klotet och hieroglyfer omkring den, men emedan dörrarne voro sönderhuggna hade äfven hieroglyferna blifvit till större delen förstörda. Stenbrotten sträcka sig längs hela berget, äro vidlyftiga, visa långa släta väggar, samt liksom i berget uthuggna dalar, hvilkas sidor uppstiga dels släta, dels i afsatser. Här och der gingo ådror af en hvitare och lösare sten, några väggar voro liksom hvitlimmade. Längst åt söder står ett klippstycke, liknande en väldig pelare, som bär ett löst liggande stort klippstycke på sig liksom kapitäl. Nedanföre stå tvenne små _speos_ eller bergskapeller, med en ofvantill uthuggen vacker corniche, uppburen af pelare på ömse sidor, som äro något tillspetsade mot foten. I cornichen synes, som vanligt, det flygande klotet. Midtemot dörren är en liten _pylon_-vägg, med corniche och plattade ormprydnader ofvanom, äfvensom figurer och hieroglyfer på alla väggarne. Bredvid synes en uthuggen stenskifva med figurer, samt en ensam, upprättstående sten, hvars ena sida är huggen till en slät tafla, fullritad med dåliga hieroglyfer. Dessa små bergstempel ligga helt nära flodstranden, som har något alluvial-jord, bevext med sträft gräs och törnvexter. Såväl templen som bergstrakten med sina stenbrott äro särdeles vackra och intressanta; desto ödsligare är det ofvanpå berget, som består af svarta solbrända spillror från den skifviga bergsytan samt skärfvor och skräp efter huggningen. Längre åt norr skall äfven finnas dylika bergsrum som här, men jag kom mig ej dit; ej heller gingo vi i land på östra sidan om floden, förmodande der vara ingenting annat att se än här. Vi lade ut i god tid och gingo oupphörligen hela dagen. Jag hade ovanligt tråkigt. Ungefär en timma före _maghrib_ hunno vi fram till _Edfu_, och gingo der upp för att köpa provision. Staden ligger temmeligen långt från floden, så att vi gingo nära en half timma på vägen. Här träffade vi två kristna Kopter, af hvilka vi köpte smör; jag tyckte mig här, liksom annorstädes i Egypten, finna att de varor man köper af kristna i allmänhet äro bättre och renare, än dem man får hos Araberna. Den ena, en skrifvare, berättade att här funnos inalles 10 Koptiska kristna, som åt sig reparerat en gammal kyrka, stående qvar från de aflägsnaste tider hälft förfallen i bergen; att de hade en prest, som kunde läsa och förstå deras Koptiska språk, medan de sjelfva ej förstodo annat språk än Arabiskan; att i hela staden funnos blott omkring 600 invånare. Han var en högst treflig man, som skrattade oupphörligt och smålog, äfven då han berättade huru stora afgifter de måste betala åt pashan. Vi kommo ej tillbaka om bord förän efter solnedgången i mörkret. Sedan vi druckit vårt aftonthé gick jag upp med min bössa, för att se efter räfvar och shakaler, som i stor mängd sprungo på stranden och i _durran_. Jag anträffade dock ingen sådan, men väl några karlar, som suto under ett skjul af _durra_-halm och vaktade hästar; med dem språkade jag länge i det vackra månskenet- Det var alldeles ljumt i luften och från den stora sykomoren, under hvilken vi lågo, kommo till oss myggor i stor mängd.

Dec. 23.