Part 29

Så snart vi druckit kaffe, skyndade vi oss alla upp för att skåda. Jag begaf mig med doktorn först till berget i norr, der jag i går i det villande aftonskenet tyckt mig se torn och _minaret_. Vägen var lång dit upp öfver det, dels af naturen, dels af menniskohand förstörda berget. På långa sträckor såg man släta bergväggar, bildade genom de uthuggningar man gjort för att få nödiga block till tempelbyggnaden. Äfven syntes små, låga hålor i berget, samt i dem ben och qvarlefvor af mumier, omlindade med sina slarfvor och under tidens längd sammanhårdnade till en skör, svart massa. I en sådan grotta funno vi en ännu särdeles väl bibehållen hufvudskål. Slutligen kommo vi upp dit vi syftade, men funno oss snöpligen bedragna, ty der anträffades ej annat än en vanlig jordgrå graf för en Arabisk helgonshekh, jemte några af dylika jordtegel uppmurade ställningar, hvilka i går aftons villat våra ögon. Vi gingo genast tillbaka, men på en annan väg öfver berget, der vi hade utsigt öfver den högtliggande svarta öknen med sina svarttoppiga berg. Ofvanför templet var en mur uppförd af löst på hvarandra staplade stenar, hvilkens syfte och ändamål jag ej kan inse. Vi tittade flitigt omkring oss och hittade en liksom till tvättskål med rännor huggen sten; funno dessutom hålorna vara fulla med ben och mumie-trasor. Till det lilla bergstemplet ledde en i berget huggen gång, hvars båda klippväggar äro fullritade med vanliga Egyptiska figurer. Här ofvan voro i sednare Grekiska tider troligen murar uppförda af jordtegel, emedan detta _speos_ sannolikt blifvit användt till Grekisk kyrka. Sjelfva _speos_ bestod blott af två mindre rum. I det yttre stå två pelare, liknande Joniska och på hvardera sidan om den inre dörren tre figurer i sina nischer. I det inre rummet syntes äfven spår af en bild, som sutit i en nisch midtemot dörren, men nu var alldeles förstörd. För öfrigt funnos målade på väggarne de vanliga figurerna, ehuru ej så konstmessigt som i det stora templet; derföre skyndade vi ner, för att få desto mera tid qvar åt det stora. Jag gick nedåt emellan de i murarne uppförda Berberi-kojorna och träffade i en bland dessa en särdeles vacker ung flicka, som jag länge betraktade. Hon tycktes också ej vara blyg eller generad deraf, ty hon stod nästan orörlig medan jag i fred betraktade henne; slutligen gaf jag henne 5 fadda, men hon följde ytterligare efter mig i byn, kanske för att visa sig. Hon kunde knappt vara mer än 10 à 12 år gammal. Under min vandring förvånades jag öfver den mängd murar, som här gingo åt alla håll; osäkert om de alla kunnat höra till templet, eller möjligen till andra byggnader. Der syntes ofta smårum och kyffen i murarne, bland dem ett snedtstående, uppfördt af stora stenar, med hieroglyfer målade på alla 3 väggarne. Jag steg derifrån upp till _pylonen_ öfver den förfallna stora muren, på de liksom till beqväma trappor nedstupade stenarne, och kunde så öfverblicka hela den stora byggnaden. Denna pylon, hvilken till det yttre var ganska väl bibehållen (med undantag af den högsta punkten öfver sjelfva porten), utgjorde byggnadens högsta del och från den utgingo höga murar, som omslöto hela templet; dess väggar voro blott släthuggna, antingen med afsigt eller icke färdigblefna. Här tycktes hafva stått 4 rader pelare, hvarje rad bestående af 3, ehuru intet spår syntes af de pelare, som bort förena förgårdens utdörr med den inre till templets sal. Af de öfriga pelarena qvarstodo åtskilliga, fastän skadade. Ingången till templets försal var åter en _pylon_, men genombruten, d.v.s. delad af 2 pelare på hvardera sidan om dörren; mellanrummen voro till hälften af deras höjd uppfyllda och skifvorna utsirade med bilder och hieroglyfer. Dessa pelare voro utmärkt vackra, med ganska sirliga lotus-kapitäler. De på ömse sidor om dörren stående pelarena hade uthuggna cornicher, på båda sidorna omgifna af stafvar omslingrade med ormar. Den öfriga delen af byggnaden utgjorde nästan ett helt för sig, blott omslutet af den stora muren; ty den är ej så bred, ej heller så hög, som den yttre _pylonen_. Denna inre byggnad, det egentliga templet, består, som vanligt, af försalen, hvilken är störst och högst, mellanrummet, med sidogångar och små mörka rum inuti muren, samt den innersta helgedomen, som är minst och lägst. Dertill kom ännu ett rum, liksom sednare tillkommet och större an de två föregående; ett sådant anträffar man äfven i några andra tempel af nyare stil, ty detta synes mig vara ifrån Ptoloméernas tid. Försalens väggar voro öfvertäckta med hieroglyfer och taflor, uteslutande föreställande en konung frambärande offer åt en trias af gudar, eller åt två, eller åt en ensam gud. Dessa gudar voro här särdeles varierade, med allehanda djurs, isynnerhet foglars, hufvuden försedda; t.ex. med ett _ibis_-, örn- eller bockhufvud på en menniskokropp och dels blå- dels grönmålade i ansigtet. Gudarne med menniskohufvud tycktes mig alla hafva ett mildt, men särdeles barnsligt utseende, ungefär sådant som små skolgossars. Bland bilder som jag förut ej sett, var en föreställande huru offraren afslår hufvudet af en menniska, efter allt utseende offrad åt de framföre sittande gudarne; den offrade hade händerna bakbundna tillsammans med fötterna, och offrarens hand höll i hans hårtofs. Såväl offret som offraren var målad röd, den färg som alltid gifves åt Egyptierna sjelfva; hvilket tyckes bevisa att det icke föreställde någon krigsfånge. Vidare en högst vidrig Priapus, åt hvilken konungen offrade en lotusblomma. Väggarne voro till en del öfverstrukna med Nil-lera, ett verk af Grekiska kristna, hvilka begagnat rummet till kyrka och efter hvilka ännu synas några fula helgonabilder i dörröppningen. Rummet innanför försalen var mindre bredt och lemnade sålunda plats för små kyffen samt en vacker, välbehållen trappa emellan försalsmuren och dess egen vägg. Det var öfverfullt med taflor. Randen längs golfvet, så mycket ännu kunde synas af den, hade sirater af öfverallt samma gudinne-figur, med en skål fylld af lotusblommor framför sig. Takranden hade likaledes öfverallt samma målning, nemligen foglar med andra prydnader liknande flaskor, särdeles fint och sirligt utarbetade. Emellan golf- och takranden befunno sig de egentliga taflorna, föreställande huru konungen frambär offer åt särskilda grupper af 2 eller 3 gudar, eller ock af dem begjutes med välsignadt vatten, det eviga lifvets tecken, rinnande ur flaskor öfver hans hufvud. Sådana taflor funnos alltid två öfver hvarandra, inritade i väggen; färgerna voro temmeligen väl bevarade samt gåfvo rummet ett högst brokigt, finurligt utseende. Äfven här voro figurerna på flere ställen öfvertäckta med lersmörja från Grekernas tid; denna smörja torde vi egentligen ha att tacka för det färgerna bibehållit sig så väl derunder. Det innersta rummet var, som jag tyckte, jemförelsevis grannast och med största omsorg måladt, men med samma taflor och i samma smak. Kanske dock för en noggrannare betraktelse skulle visa sig något olika djurhufvade gudar, men jag fann föga skilnad. Målningen, i hast öfversedd, hade litet tycke af vårt tapetmåleri, blott brokigare och finurligare. Det sista rummet, en tillsats, om ock möjligen gjord på ungefär samma tid som det öfriga templet, synes icke hafva blifvit färdigt, emedan färgen fattades på de flesta taflor och figurer. Taket öfver hela byggnaden, som bestått af kanske 20 fot långa och 2 fot tjocka sandstensblock, var öfverallt nedramladt, jemte de stora, vackra pelarena i förgården; blott här och der hölls ännu en taksten ihop, fastän sprucken. Öfverallt kunde man stiga upp och gå omkring på murarne, huru haskligt det än såg ut för de skröpliga, fallande stenarnes skull. Af sådant nedfall härrörde den förfärliga förstöringen i alla rum, man vandrade öfver stora stenar, som lågo vräkta öfver hvarandra i rysligaste villervalla. En nätt trappa ledde från mellanrummet upp till ett litet kapell, utomordentligt nätt och vackert, ehuru med blott rått huggna, skrofliga väggar. Lika nätt var trappan i _pylonen_, der vi nedstego med lamplykta, betraktande de många halfljusa rummen. Derifrån kommo vi ut genom en liten dörr till förgården, der vi likväl med största svårighet kunde klifva fram, emedan dörren var nästan tillstängd med stora nedstörtade stenar. I allmänhet förekom mig den gamla Egyptiska byggnadskonsten ganska enkel och konstlös, såvida de icke kände hvalfbyggnaden. Det stora i den består i de stora stenmassorna; tiden har genom förstörelsen utvisat att de tilltrodde sina stenblock för mycket. Hufvudsaken i deras arkitektoniska konst och skönhetsbegrepp tyckes hafva varit _pylonen_ och pelarena; hvarje _pylon_ med sin mot-_pylon_ skulle utgöra liksom en byggnad för sig, blott genom den gemensamma omslutningsmuren bildande ett helt med det öfriga, genom sina egna murar åter ett ensamt för sig bestående helt. JemfÖr man denna konst med medeltidens inbundna, men säkra, fasta, på hvalf grundade arkitektonik, så måste den Egyptiska förlora betydligt.

Det hade dragit länge ut innan vi blifvit färdiga med vårt beskådande, hvarföre såväl jag som doktorn blifvit både mätta på ruiner och särdeles hungriga efter mat, hvilket sistnämnda ofta händt mig vid konstnjutningar, isynnerhet vid betraktandet af taflorna i Louvre i Paris. Vi hade ock oupphörligen vandrat omkring beskådande i ungefär 5 timmar, hvarföre vi nu vid middagen skyndade oss om bord. Under vägen såg jag huru den om natten hit anlända _mudiren_ från _Esne_ tvang byfolket att köpa pashans från _Kordofan_ hemtade boskap. Man sade mig att kreaturen alla voro sjukliga, nu dessutom medtagna af den 30 dagar långa färden, och säkert ej skulle lefva många dagar. Det oaktadt satte _mudiren_ pris på dem efter godtycke och byfolket måste köpa dem till detta pris, eller ock taga emot dugtigt _korbag_; de klagade väl högt öfver denna skriande orättvisa, men kunde ingenting göra. Den dumme Turken jemte sitt följe hade äfven bevärdigat tempelruinerna med en hastig öfverblick, men ej funnit dem värda mer än en fjerdedels timmes tid. Sedan han slutat sitt prejeri, gick han om bord med sitt följe jemte shekhens i _Kalabshe_ son, den han tagit såsom fånge för fadren, hvilken af fruktan flytt till bergen undan den Turkiska _mudiren_. Hans följe upptog tillsammans 6 barker. Vi lade ut ungefär samtidigt, men för den starka motvinden gingo vi blott långsamt framåt och hunno vid _'asr_ till _Tefa_. Der gingo vi upp och betraktade de små ruiner af 2 särskilda tempel, bland hvilka det ena ej hade qvar mer än 3 väggar, det andra användes till boningsrum för folk eller boskap, men har ännu i behåll 4 pelare. Ofvanpå dess tak är byggd en liten mur af lera, hvilken sades vara gjord då engång en annan bys folk bekrigade denna by. Jag träffade åter mina gamla vänner från uppresan, med hvilka jag språkat och beställt djur; _Ibrahim_ hade också lyckats skjuta en _dab'_ eller schakal samt hemtade nu fram dess hud och ben, men då han laggt de sistnämnda att torka i solen hade hufvudet förkommit. Efter mycket sökande återfanns hufvudet, men jag fann benen så brutna att intet skelett af dem torde kunnat göras, hvarföre jag lemnade det öfriga och tog blott huden med mig. Medan man sprang omkring och sökte schakal-hufvudet, satt jag med några gamla trefliga gubbar, hvilkas prat roade mig mycket, ehuru jag hade svårt att förstå deras brutna Arabiska. Deras qvinnor stodo äfven omkring oss med sina småbarn, grensle uppburna på den om mödrarnes lif bundna _sa'boten_. De flesta bland dem voro ganska vackra, med det egna Nubiska tycket. Deras hår, besmordt med olja och talg samt uppfästadt i många klumpiga flätor, har ännu samma form som de gamla Egypternas och ser på långt håll ej illa ut, men ger på nära håll en högst vidrig lukt ifrån sig. Smörjan flyter långt ner på deras nakna axlar och ger dem ett flottglänsande utseende; den lilla duk de kasta öfver hufvudet är alldeles genomdränkt af samma smörja. Folket här tyckte jag i allmänhet vara det bästa på hela vägen. Vi lade ut en stund före _maghrib_, men emedan den häftiga nordliga vinden fortfor, gick det långsamt fram och vi togo snart land för natten.

Dec. 16.

Kommo bittida om morgonen fram till _Borkab_, der vi på stranden möttes af byns folk, som kommit ner for att förtjena på oss. Det syntes att vi hunnit närmare Egypten, ty man hemtade sjelfmant till oss sina små handelsartiklar t.ex. _henna_, smör, höns, hvilka vi högre upp hade svårt att få köpa, ehuru vi sjelfva sökte dem i byarne. Vi gingo genast upp till de små tempelruiner, som här finnas. Ett litet, nästan qvadratformigt tempel, ungefär 22 fot på hvarje sida, stod högt på berget; men af en vägg syntes numera intet, och de öfriga tre bestodo nästan blott af 2 pelare på hvarje sida. Dessa pelare voro särdeles väl bibehållna, utförda i ett utomordentligt fint arbete, deras kapitäler konstrikt och smakfullt utarbetade i lotusblommor, vindrufvor samt andra slags blad. Jag har ännu knappt sett här vackrare pelare. Jag gick öfver bergen, der öfverallt syntes vidlyftiga stenbrott och uthuggningar; sjelfva bergväggen var derigenom alldeles slätad och jemnad till vägg, stundom bildande liksom stora salar, hvilka dock voro fulla af splittrade stenstycken. I en sådan vägg syntes en nätt utarbetad Egyptisk portal, med det flygande klotet ofvantill; den gick blott 3 à 4 fot djupt i berget och innehöll ingenting, men på ömse sidor om portalen hade sednare Greker i den mjuka, vackra sandstenen inhuggit hvar sin helgonabild, dåligt arbetade och numera äfven till större delen sönderhuggna, samt nedantills likaledes hvar sin mindre helgonbild. Grekiska inscriptioner i rödt furnns många i klippväggen. Platsen der portalen var inhuggen, utgjorde liksom en dal, formad af stenbrott. Vidare gick jag till en annan del af samma by på något afstånd åt söder, der en stor _pylon_-port syntes från långt håll i en vidsträckt mur, fullbyggd på alla sidor, men omslutande intet annat än usla, gråa Nubiska kojor af ler. För öfrigt syntes intet spår af byggnader inom muren; i fall man haft för afsigt fordomdags att der bygga ett tempel, synes man ej hafva hunnit längre än till yttre muren. Sjelfva tempelruinerna, det så kallade _Birbe_, heta _Kordas_, men den Nubiska byn heter _Borkab_. Jag återgick till barken, sedan jag en stund språkat med en soldat, hvilken vaktade den boskap _mudiren_, som nu hitkommit, skulle pracka på äfven denna bys invånare. Han klagade å sin sida öfver att byfolket visade honom afvoghet och motvilja, så snart _mudiren_ lemnat byn. Vi lade ut och krånglade oss emot den starka blåsten på några timmar till byn _Debut_, der åter tempelruiner synas. Vi sågo först 3 enstaka stående portar, utan _pyloner_ och utan utlöpande murar. Midtemot dem stod sjelfva tempelbyggnaden, med sin på samma sätt som i _Kalabshe_ genombrutna pylon, jemte 2 pelare på ömse sidor. Sjelfva byggnaden bestod af försalen, mellanrummet, det allraheligaste, och ett större rum, som tycktes ej hafva blifvit färdigt, ty dess väggar voro alldeles släta. På de andra rummens väggar syntes figurer och taflor, tvenne öfver hvarandra, utom golf- och tak-randens prydnader. Samma bilder som vanligt återkommo: konungen frambär offer åt merendels två gudar. Det hela, ehuru hållet i den nyare och finare Ptolemeiska eller Romerska stilen, syntes mig ej särdeles vackert i jemförelse med _Kalabshe_ eller andra tempel, torde också ej hunnit bli färdigt. På ömse sidor om mellanrummet gingo temmeligen långa, mörka rum in i murarne och en trappa upp till taket. Af taktäckningen lågo ännu mycket stenar qvar. Jag kan ej neka att jag nu fått nog af dessa gamla byggnaders beskådande och är alltid glad då jag kan få något folk att språka med. Här träffade jag åter en Arabisk soldat, som jag länge språkade med, under det Sattler aftecknade templet. Det syntes att vi nu från de mera patriarkaliska och ärliga Nubierna kommit till Egyptens gränsor, ty barnen, för hvilka vi hittills varit i fred, strömmade här till oss med sitt förfärliga skrik: _bakhshish ja khevage_, och läto af intet afskräcka sig. Vid solens nedgång kommo vi om bord, sedan Sattler med knapp nöd blifvit färdig. I den fortfarande starka motvinden drefvo vi med strömmen under natten, tills vi kl. 10 hunno fram till _Philae_.

Dec. 17.

Vi hade legat öfver natten vid fasta landet, midtemot ön _Philae_, och jag vaknade upp den vackraste morgon i den skönaste bland alla Nil-trakter, belyst af solens första strålar. Sedan jag slutat lektionen med shekhen och derunder kommit i en häftig dispyt, satte vi öfver till ön. Shekhen hade beslutit tillbringa sin dag i _Assuan_ och begaf sig dit. Ön _Philae_ är i mitt tycke den vackraste och intressantaste punkten för den som reser till Nubien; ty naturen är här mäktigare, mera storartad än annorstädes, och tempelruinerna äro jemförelsevis bättre bibehållna än de flesta andra samt högst intressanta, fastän uppenbarligen från en nyare tid. Så måste de åtminstone förekomma den, som ej gjort hieroglyf-studium eller Egyptens äldsta historia till syftemålet för sin resa. Sjelfva ön är ganska liten i oval form, har alluvial-jord, är på sina ställen odlad och besådd, nästan rundtomkring prydd med stora grupper af palmer. Dess sydliga del, som stiger högre upp och slutar i några granit-grupper, är hel och hållen en ruin af gamla lerkojor och hus, samt har öfverhufvud föga alluvial-jord. Så ligger denna lilla, odlade, gröna ö i midten af förstörda granitberg och öknen. Ty landet rundtomkring samt den närmast belägna, blott af ett smalt sund skilda, ön _Bitshe_ består af på hvarandra uppstaplade block och kolossala klippor af granit, hvilka i sina remnor lemna blott föga rum för törne och krypvexter samt af floden fått blott ett litet bälte alluvial-jord för några få palmer. Åt norr skådar man öfver den vidt utsträckta öknen, på andra sidan om den lilla byn vid den höga flodbrädden. Åt söder ser man ruiner af den halfförfallna Arabiska moskén, hvilken dukat under för så få århundraden, i jemförelse med det ståtliga templet härinvid. Åt vester synas äfven några vackra pelare och andra qvarlefvor, hvilka lätt igenkännas vara af annat slag än den hvitlimmade minareten, hörande till _Dellals_ moské. Denna ö synes lika vacker och älsklig, sedd från hvilket håll som helst af dess omgifning, den ligger der som en oas i öknen, som ädelstenen i en mussla. Jag gick i den stora pelargången, som från öns sydliga udde leder upp till yttersta dubbel-_pylonen_. En hög mur går längs flodstranden, men om några trappor funnos direkte från floden till pelargången, kan jag ej bestämdt säga, tydliga spår dertill synas åtminstone icke. På denna stenmur, ytterst i pelargången, stå två obelisker; den ena är alldeles nedfallen, den andra står välbehållen, å en sida prydd med hieroglyfer och en Grekisk inscription. Pelargången här närmast består af 2 pelare, hvar och en med 4 _Isis_hufvuden, ett på hvardera sidan af pelaren; ofvanom hvarje hufvud finnes en prydnad, liknande en tempel-_pylon_-vägg med dess port. Dessa pelare, som sammanhänga med halfväggar och rundade löpa ner mot sina piedestaler, tyckas hafva bildat en egen paviljon eller ett kapell åt _Isis_; de stå icke heller i rät linie med den öfriga pelargången, utan blott i dennes ena ända och midtemot porten i dubbel-pylonen. Vestra sidan af den egentliga stora pelargången består numera af 31 synliga pelare, deribland 2 skadade och förfallna, men tyckes fordom hafva räknat flere. Hela gången är taktäckt, sålunda att på pelarenas kapitäler ligga stora fyrkantiga stenar, hvilka uppbära kanten af på längden emellan pelarena laggda stenar; dessas släthuggna och i rätvinklig kant utböjda sidor äro fullskrifna med hieroglyfer. På dessas halfkant ligga de på tvären laggda takbildande stenarne, men på andra halfkanten åter en på längden laggd sten. Den Egyptiska arkitekten lade taket icke omedelbart på pelarena, hvarigenom dessa synas stå liksom för sig sjelfva, samt förekomma smidigare. Innanväggen af denna pelargång är fullritad med inhuggna och målade figurer, samt har flere fönster utåt floden, som sköljer den pelargången uppbärande muren. Denna mur fortgår i många utgreningar längs floden på en lång sträcka, i hörn och bugter, betydligt divergerande från tempelbyggnaden, inneslutande många underliga gångar och kapeller; den är dock nu till större delen öfverbyggd med förfallna lermurar, eller ock förgrusad. Pelargången går icke rätt emot templet och dess _pylon_, ej heller parallelt med den midtemot gående östra pelargången. Denna östra pelargång synes hafva bestått af 16 pelare, bland hvilka dock ej mer än de 6 första, närmast stor_pylonen_ stående, hunnit få färdiga kapitäler; åt sidan om densamma utgår ett större rum eller kapell, som varit fullt af sculptur och målning, men nu är till största delen förstördt. Ett dylikt kapell synes hafva stått invid det lägst ner belägna _Isis_-kapellet, men är alldeles förstördt. Den östra pelargången har åtskilliga portar, som tyckas hafva ledt ut åt öster, men äro nu tillstoppade och öfverbyggda af gamla lermurar; för öfrigt tyckes den icke hafva hunnit bli färdig, hvarken ut- eller invändigt, ty sculptur och målning saknas. Mellan denna och tempelpylonen står en stor portal, ledande från öster in till den yttre gården eller den stora plats som bildas af båda pelargångarne. Denna portal står vänd på tvären emot östra pelargången och täcker med sin andra tvärsida en del af pylonens storvägg; den är rikt sculpterad med figurer och hieroglyfer, i hvilka färgerna synas särdeles väl. Sjelfva storpylonen, vänd ungefär åt sydvest, är öfverhufvud väl bibehållen, blott att dess sculptur-figurer blifvit till största delen öfverhuggna och utknackade af ilsken hand.

Dec. 19.