Part 28

Hunno bittida fram till _Korusko_, der vi åter gingo upp. Här lågo stora packor handelsvaror, en del tillhörande _Ibrahim Basha_, en del Frangiska handelsmän; de hade legat här redan 2 1/2 månad, utan att man kunnat få lega erforderligt antal kameler för transporten till _Kharton_. Grekerna, som förde Frangiska varor, hade derföre beslutit sig till att köpa kameler för egna penningar, och voro nu färdiga att afgå efter några dagar. Härifrån till _Kharton_ ansågs vara 15 à 18 dagars väg; deraf räknade man till _Abo Mohammad_ en 8 dagars resa genom öknen, på hvilken endast en brunn stod att anträffa fyra dagar härifrån. De hade med sig två slafvinnor, en _Habesh_ och en _Negrinna_; Negerslafvinnan lekte med en af Grekerna och gaf honom på lek rätt dugtiga slag med knytnäfven samt vexlade med honom rätt plumpa ord. På stranden talade jag länge med en _Maghrabi Bedavi_, som var en bland de ståtligaste och vackraste karlar jag sett; hans inre tycktes äfven vara lika nobelt som hans yttre. Vi hade dröjt här ungefär 2 timmar när vi lade ut, gingo resten af dagen med tidtals temmeligen stark motvind, samt kommo en stund före solnedgången fram till _Sebu_. Så kallas det vanligen, i stället för (såsom jag tror) _Subu_ d.v.s. lejon, emedan en liten allé eller rad af ungefär 9 _sfinxer_ på hvardera sidan går till det lilla tempel, som ännu står qvar från forn-Egyptiska tider, ehuru såväl de som byggnaden till största delen ligga begrafna under sanden. Vi gingo ungefär 5 minuters väg från stranden upp till monumentet och betraktade det. Framför _sfinx-_raden stod på hvardera sidan ganska stora statyer, ehuru inga kolosser, i en ganska hurtig ställning; den ena med högra, den andra med venstra benet framsträckt, liksom till gång. Invid dem stodo de första _sfinxerna_, men dessa voro också de enda, som syntes öfver sanden. Såväl statyerna, som _sfinxerna_ voro något skadade; af 2 eller 3 bland de öfriga sfinxerna syntes blott en del af deras förstörda hufvuden. På baksidan af statyerna, hvilka hvar för sig bestodo af ett enda stenblock, stodo på en slät skifva hieroglyfer inristade. Sfinx-raden ledde till en stor dörröppning i en väldig _pylon_, hvilken var ganska väl bibehållen, så när som på några nedfallna stycken af cornichen. Derifrån inträdde man i en stor, öppen, taklös sal, med en rad pelare på ömse sidor, hvilka dock ej gingo i rät linie med dörröppningen, utan stodo längre inåt närmare väggarne; de tycktes hafva varit statyer, men nu syntes ej annat än kapitälerna, visande förstörda hufvuden, ty för öfrigt voro de betäckta med sand. Ingången till det inre af templet var alldeles tillstängd af en stor sandhög, så att vi måste afstå från inträdandet; jag har anledning tro, att folket sjelfmant vräkt sanden dit, för att sedan af resande få betalt för dess uppgräfvande. Män kommo äfven till oss och erbjödo sig dertill, men vi afböjde det. Här var öfverhufvud föga att se, utan vi blefvo snart färdiga att återvända. När vi kommit om bord, satte vi öfver till andra stranden under en stor by, i hopp att der få mjölk eller annan provision. Jag träffade der några karlar, som suto framför en liten eld af _durra-_halm och värmde sig; bland dem var en äldre godhjertad man, som sade sig och folket i allmänhet på orten ända ifrån _Korusko_ icke vara _Barabra_, utan äkta Araber, icke ens förstå _Barbar_ eller _Rutani_-språket. Samtalet gällde för öfrigt bashan, att han fordrade för stor skatt af folket, men att under hans regering rådde lugn och säkerhet i landet. Likt så många andra af folket här, begärde han af mig snus att sätta i munnen, hvilket bruk här tyckes vara lika vanligt som i Sverige.

Dec. 12.

Foro bittida om morgonen åter till andra stranden, och Sattler begynte genast afteckna templet. Jag gick litet omkring och betraktade det, men fann lika litet nu som i går något för mig intressant, utan föredrog att gå ner till de små kojorna nära stranden. De bebos af några få invånare, hvilka på den smala odlingsbara jordsträckan närmast floden odla litet _durra_ och hafre. Jag språkade der med några gamla trefliga gubbar, som äfven berättade för mig att de voro ursprungligen rena Araber, ty deras förfäder af Arab-stammen _Aleigat_ hade bott i trakten af _Suez_, derifrån nedkommit och bosatt sig här. De förstodo icke Rutani språket, utan deras modersmål var Arabiskan; dock tyckte jag mig höra liten Rutanisk nyancering och accent i vissa ord och talesätt. De berättade vidare att på flodens östra strand funnos blott Beduin-Araber, som nära sig med blott mjölk och kött, hafva stor rikedom på kameler och får (hvarje man 100 eller flere af de förra), samt äga dessa kameler från verldens början såsom _rizk_ af Herren. Här på vestra stranden, ungefär en eller två timmars väg inåt bergen, skulle finnas en _Birbe_ d.v.s. ruin af ett gammalt Egyptiskt tempel, hvarföre de erbjödo sig att föra oss dit. Deras qvinnor gingo fritt omkring obeslöjade; en gammal gumma begärde af mig snus att sätta i munnen, men fann det dock för bittert, så att hon åter spottade ut det. Små gossar, till en del ganska vackra och utan Berberi-karakter, stodo omkring oss; somliga af dem spatserade alldeles oblygt omkring splitter nakna, utan att det minsta generas af sin nakenhet. Emellertid hade Sattler kl. 9 vid pass blifvit färdig, vi gingo om bord samt fördes af strömmen och årorna så, att vi en timme före _maghrib_ kommo fram till _Offedina_ eller berget _Muharräkah_. Der gingo vi upp och betraktade ruinerna af ett litet gammalt tempel, som dock är ett ibland de obetydligaste gamla monumenter här; af det finnes föga qvar, mera än 14 stående pelare och några i dem huggna bilder, bland hvilka en från kristna tiden: jungfru Maria med en gosse-bild stående framför sig. Sattler aftecknade det på den timme vi ännu hade qvar af dagen; jag roade mig under tiden med den stora hop Barabra och deras små gossar, som till stor mängd samlat sig omkring oss samt bjödo ut glas, stenbitar och annat lappri, det de gåfvo ut för antiqviteter. Bland andra bjöd en man åt mig för drickspenning en liten omogen _battikha_; emedan jag visste huru vederstyggligt bäsk den var, erbjöd jag honom 5 fadda om han åte den. Det gjorde han också, men med svåra grimaser. Gossarne voro i allmänhet vackra i sitt svarta skinn och ganska trefliga, vida skilda från de gemena Arab-pojkarne i _Theben_. Medan vi voro här, hade nästan hela byns folk samlat sig ner till barken samt bjudit ut höns, dufvor och annan provision, men isynnerhet _henna_, som tyckes odlas mycket här och kanske gifvit byn namnet _Hennah_, På stranden handlades ifrigt och med stort skrik, samt var i allmänhet högst lifligt. Bland qvinnorna såg jag åtskilliga ganska vackra, isynnerhet en liten 12-årig flicka, som var särdeles skygg. Aftonen var oändligen mild och ljuf, varmare än hos oss den vackraste sommarafton. Vi lade ut genast efter solens nedgång och öfver vårt folk kom liksom en berserksgång, de rodde, sjöngo, skreko och väsnade förfärligt, samt glömde icke att i sin sång inblanda tiggeri om _bakhshish_ m.m. Inom några timmar hunno vi fram till _Dakkeh_ och lade oss der för natten. Ofvanför stranden låg en stor, gränslös öken, som gaf en vidsträckt synkrets; på den klara himmelen tindrade stjernorna med ett särdeles blinkande och glänsande sken. Jag satt länge i sanden och språkade med den barnslige _Ismain_, som kommit upp till mig.

Dec. 13.

Gingo upp till det här i _Dakkeh_ befintliga gamla templet, och de usla, gråa _Barabra-kojörna_ derinvid. Templet ligger blott ett litet stycke uppåt från stranden, är i allmänhet särdeles vackert, bland de vackraste jag sett, och väl konserveradt. Den stora, väldiga _pylonen_ står qvar nästan alldeles oskadad, vettande mot norr åt en gränslös, slät öken. Till sjelfva porten tyckes en gjord väg hafva ledt på en liten sträcka. Genom _pylonen_ kom man in på en gård, som tycktes hafva varit belaggd med väldiga stenskifvor; från _pylonens_ ändar syntes spår efter en mur, som gått derifrån i rät linie och omslutit hela byggnaden. Framför mig stod väggen af den inre tempelbyggnaden, åter i form af en _pylon_, med pelare på hvardera sidan om dörröppningen, slutande sig i lotuskapitäler, särdeles vackra, men något skadade. Ofvanför dörren syntes, som vanligt, det bevingade klotet, omslingradt af smidiga, små ormar, fordom måladt, men nu syntes föga af målningen. Derigenom trädde man in i det första stora tempelrummet, hvars motvägg åter var i _pylon_-form med det flygande klotet och äspingarne; här voro väggarne rikt utsirade med allehanda djurhufvade gudabilder, samt framför dem konungafigurer, erbjudande offer. Detta rum hade tydligen blifvit användt till kyrka af de första Grekiska kristna, ty deras klumpiga helgonfigurer syntes ännu öfverallt i taket och högst uppe på väggarne. Hieroglyferna voro särdeles vackra och fint utarbetade, sjelfva sandstenen var finkornigare än t.ex. den i _Abu-Zembel_. Från detta stora rum kom man in i det vanliga aflånga rummet, hvars båda väggar hade en öppning; den till venster ledde till en begrafningskammare, inuti hvilken var liksom en graf, numera fylld samt tillstoppad med stenar och grus. Ofvanför denna graföppning i väggen funnos inhuggna flere utmärkt väl utarbetade lejonbilder och gudafigurer. Arbetet var utomordentligt fint gjordt och val konserveradt, blott betäckt med stoft och smutsigt damm. Öppningen i den andra väggen ledde till ett litet rum emellan de begge murarne. De öfriga väggarne hade båda _pylon_-form, rikligt prydda med figurer och hieroglyfer. Härifrån kom man till det innersta heliga kabinettet, som här var jemförelsevis ganska stort, lägre än det första rummet, täckt med tjocka väldiga stenskifvor, bland hvilka jag mätte ens längd och fick den till 16 1/3 fot, bredden till 4 fot. Det innersta kabinettets väggar voro fullritade med hieroglyfer och andra figurer, samt hade varit särdeles grannt och prydligt, men nu var alltsammans öfverdraget med svart, kanske en följd af rök. Innanför detta fanns åter ett större rum, som synbarligen blifvit sednare tillbygdt, ty dess sten var af litet annat slag och utarbetningen af figurerna på de tre nya väggarne något olika dem på helgedoms-kabinettets utanvägg. Dessa sednare äro nemligen djupt inskuren relief, då deremot de förra äro ren relief, utan att vara insänkta i stenen. Alla voro dock fint, vackert arbete och särdeles väl bibehållna, ehuru de troligen aldrig varit målade. Nedtill var väggranden rundtomkring prydd med en rad figurer, som alltid återkommo lika: menniskofigurer framför en figur, föreställande något träd (som jag tyckte) och under dem små ox-figurer; äfven syntes ett stort sykomore-träd och derbredvid en hund eller apa; ofvanföre stodo figurer af män, troligen kungar, offrande åt gudar eller af dem emottagande konunga-insignier. Här och der på ömse sidor om dörröppningen i _pylon_-vaggarne syntes i stenen ritade långa stafvar, omslingrade af en orm, som öfverst reste upp sitt hufvud. För öfrigt blifva figurerna enformiga, oupphörligen återkomma de samma. Utanfore syntes spår af åtskilliga murar, som tycktes hafva omslutit hvarandra; men jag kunde ej förstå deras ändamål eller huru de gått. Här och der syntes äfven stycken af granitblock, i det yttersta bakrummet ett ganska stort spräckligt granitstycke. Från mellanrummet ledde en trappa emellan väggarne upp till taket, dock icke vindeltrappa, sådan den i _Offedina_ var och här är den enda i sitt slag. Trappan i _Dakkeh_ var till en del sönderfallen, men man kom dock ganska väl uppför den till det släta taket, som bestod af väldiga stenskivor, der det ej var sönderfallet. Jag steg upp på den stora _pylonen_ och hade der utsigt öfver den gränslösa öknen, en oöfverskådlig sandslätt, blott sällan afbruten af små berg; äfven på andra sidan om floden var blott en gränslös öken. Med särdeles nöje betraktade jag detta tempel; ehuru troligen ett ibland de nyare Egyptiska templen (kanske från samma tid som templet i _Philae_), fann jag det särdeles vackert och smakfullt, såväl i anseende till arkitektur som sculptur. Sedan Sattler i god tid blifvit färdig, begåfvo vi oss å väg och hunno straxt på eftermiddagen fram till _Kirshe_. Der gingo vi genast upp till det stora bergstemplet eller _speos_, som är inhugget i sandstensberget. Framför detsamma syntes fordom hafva stått en försal af pelare, utgörande konungafigurer i koloss-form; men denna var nu till det mesta förstörd, de få qvarstående pelarena voro stympade, bland annat låg ett stort vackert hufvud nedramladt. Genom _pylonen_ i bergväggen kom man in i den första stora salen; parallelt med långväggarne och i rät linie med dörren stodo på hvardera sidan 3 kolossala kungafigurer, med armarne korslaggda öfver bröstet, och emellan hvar och en af dem syntes på långväggarne 3 figurer, stående i nischer, litet kupformigt huggna i bergväggen. Dessa nischer äro således 4 i hvardera väggen, hvar och en med sina 3 figurer. Från den stora salen kommer man, som vanligt, i ett aflångt rum, och vidare i det allraheligaste; der sitta på ett säte midtemot dörren 4 bildstoder, med fötterna stödda mot ett annat säte. Från mellanrummet ingå långsträckta rum i berget. På pelare och väggar synas figurer till stort tal, men allt är sa svartnadt och smutsadt, att man föga kan urskilja dem. Vi hade fått med oss en stor hop af den lilla byns _Barabra_, som tände upp eldar af gammalt dadelrep och dylikt skräp. Der var dock just ingenting att se, utom de stora figurerna. Vi fångade ett flädermöss, som jag tog med mig. Jag dröjde ej länge der, utan föredrog att gå till byn, medan Sattler tecknade. Dit samlade sig snart mycket folk, som begapade mig, och då jag frågade dem om orsaken der till samt litet ovettades, sade de sig betrakta mig såsom en annan slags menniska än de -- nemligen röd, _ahmar_, då de sjelfva alla vore bruna, _asmor_. Bland deras qvinnor såg jag flera ganska vackra, som togo sig särdeles väl ut med sin svartbruna färg samt underliga kostym och granlåt. Vid _maghrib_ hade Sattler blifvit färdig, vi lade ut och kommo efter 2 timmars färd till _Dandur_, der vi blefvo öfver natten. Aftonen var ovanligt varm och mild, jag satt länge uppe, hörande på styrman, som berättade en högst underlig saga; allt båtfolket var vaket, lyssnande med mycken uppmärksamhet och stort nöje. Han berättade äfven ganska väl, blott med för stort välbehag och med täta uppmaningar af _ma-t-vahhadu llah_; alla voro intagna, äfven _Girgavi_, som förut plägat somna vid _Abdallahs_ sagor, och åhörarne upprepade ofta _sammak rabbona kheir_ &c. I afton hade min shekh fått slut på sin _sherh_ öfver den lilla, i 40 verser affattade Arabiska grammatiken; han var särdeles nöjd med sitt arbete och outtömlig i loford öfver dess förtjenst, ehuru ytterst hänförande denna till Herren, samt tackande Herren för de ord och tankar som blifvit honom ingifna.

Dec. 14.

Gingo genast efter kaffet upp till det några minuter ofvanför floden liggande gamla templet, hvilket vi redan i går aftons flygtigt öfverskådat i månskenet. Det första som föll oss i ögonen var en stor mur, hvilken tycktes hafva omfattat hela byggnaden; den var litet inåtböjd, med en lindrig, särdeles vacker bugt. Hela muren var utförd i det skönaste arbete, i allmänhet särdeles vacker. Inga spår till trappor dit upp kunde skönjas, hvarföre dess syftemål ej torde varit annat än att omsluta det hela. Derjemte föll genast i ögonen en stor, ensam stående _pylon_-port, men utan _pylon;_ den stod vänd åt floden och åt det innanföre stående templet, samt var öfverst prydd med en corniche och det flygande klotet på ömse sidor. De yttre sidorna voro ej släthuggna, men väl de inre, som också voro fullritade med hieroglyfer. Sjelfva tempelbyggnaden var liten, bestående som vanligt af 3 rum, försalen, mellanrummet, samt det allraheligaste i qvadratform men utan sidogångar. Detta kabinett tycktes ej hafva blifvit färdigt, ty på väggarne syntes intet, utom några få hieroglyfer på väggen midtemot dörren, men äfven dessa täckta af två stora stenblock, som stodo upplutade mot väggen. Det första rummets väggar hade ritade figurer af konungar, frambärande offer åt gudar, dels ensamne, dels flere tillsammans; likaledes hade de yttre väggarne i stenen huggna taflor, 4 nedan och 4 ofvantill, alla föreställande en konung frambärande offer åt särskilda triader af gudar, blott en tafla förekom der han frambär offer åt en ensam gud. Sjelfva golfbandet hade äfven sina prydnader, hufvudsakligen bestående af lotus-träd; så äfven takranden i försalen, mest allehanda fogelfigurer. Taket hade i midten, som vanligt, figurer af glador med utbredda vingar. På södra sidan om försalen fanns en liten port, utanföre prydd med det flygande klotet och derofvan en scarabé. En midtemot belägen dörr tycktes vara öppnad i sednare tider. Dörröppningen i försalen omfattades af två pelare med lotus-kapitäler och nedanför kapitälerna utgående halfcornicher; på ömse sidor om dem syntes äfven orm-omslingrade lotus-stänglar. Längst bakom tempelbyggnaden gick man i rät linie med taket till en liten i berget huggen grotta, hvilken ej syntes stå i någon omedelbar förening med de öfriga tempelrummen; der var ock ingenting att se. I allmänhet var detta tempel ganska vackert, så mycket deraf var färdigt eller i behåll, men dess stil förekom mig vara lika med den i _Dakkeh_ och _Philae_, således af nyare datum. Rundtomkring byggnaden och inom muren rådde för öfrigt en gräslig förstöring, der lågo hopar af stenar m.m., liksom äfven utanföre på hela sträckan under bergen. I stenhoparne syntes afven skärfvor af krukmakare-arbeten. Jag gick ett långt stycke uppåt bergen; öfverallt var svart, så väl längs den höga bergsplatån på denna vestra strand, som på den östra stranden. Nedanföre syntes stället, der man utbrutit stenar till tempelbyggnaden, och berget såg ej der så förbrändt eller förvittradt ut som här uppe. Det bestod af sandsten, dels ljusare, dels spelande i rödt och violett; olikheten syntes äfven i byggnaden, der ena stenen ofta skiftade i annan färg än den andra, utan att dock göra något fult intryck, hellre tvärtom. Sedan Sattler någon timme före middagen blifvit färdig med sin teckning, lade vi ut. Vid stranden var en brygga, gjord af stora stenar och gående ett stycke ut i floden; shekhen, som hela morgonen spatserat längs stranden, förklarade att man gjort denna brygga för att bryta flodens ström utåt samt sålunda nerom stenhopen bilda land af den gyttja floden afsatte. Gentemot på andra sidan floden var en dylik brygga, den shekhen ansåg andra strandens bebyggare hafva gjort för att afvärja strömmen från deras sida. Hans förklaring torde ej vara utan grund, men bryggorna hade tydligen blifvit gjorda i äldre tider, ej af Araber eller _Barabra_. Hela dagen blåste sträng nordlig vind, så att vi ej förän sent på eftermiddagen hunno fram till _Kalabshe_, eljest blott några timmars väg. Ungefär en timme före solens nedgång gingo vi upp till det invid floden belägna templet, som är särdeles stort och ett ibland de vackraste jag här sett. Äfven gjorde jag med Sattler en spatserfärd till det något aflägsnare bergstemplet, som är litet. Vi voro alla särdeles intagna af hvad vi nu i största hast öfverskådat och lofvade oss mycket nöje för morgondagen. Det hade emellertid blifvit mörkt och vi begåfvo oss ner till barken, der vi drucko vårt aftonthé. Derefter gick jag åter upp och satte mig vid några _Barabra_ utanför ett litet hus, bygdt på stenar och murar från forntiden. De voro i allmänhet trefliga, jag hade roligt att språka med dem. Bland annat frågade jag dem om deras ursprung och fick svaret: att de ursprungligen vore rena Araber af stammen _Koreish_, hit inkomne från öster, att de besegrat urinvånarne, kallade _Noba_, äktat dessas qvinnor, sålunda blifvit förblandade med dem och antagit urfolkets språk, det nu af dem talade _Rutani_-språket. Tillfrågade om förstöringen i det stora templet, sade de det vara förfallet af sin egen tyngd, af solen och vädret. Sjelfva byn, större och vidsträcktare än vanligt, var till stor del grundad på kringspridda stenar af det förstörda templet samt af den stad, som troligen stått här i förgångna tider. En del kojor stodo rundtomkring tempelmurarne samt på den stora, ståtliga väg, byggd af väldiga sandstensblock, som ledde ifrån floden upp till templet. Äfven hade man begagnat delar af dessa gamla murar till att instänga trädgårdstäppor och grupper af palmträd; emellan murarne och de tallösa stenar, som ligga här kringspridda öfverallt, ledde små gångar ner till stranden, Deribland stodo vackra dompalmer, dels enstaka, dels i grupper, oföränderligen grenade gaffelformigt, först i två grenar, af hvilka hvardera grenar sig åter i två, men af dessa sednare delar sig endast den ena i tu, icke den andra o.s.v. Den lilla månen hjelpte till att göra landskapet tjusande på sitt egna vis, samt belyste de kringliggande toppiga, svarta bergen.

Dec. 15.