Part 27

Gingo hela dagen för en jemn kultje, som utan krångel eller äfventyr förde oss vid _maghrib_ fram till _Vadi Halfa_, målet för vår resa. Här lågo före oss två Fransmän, den ena läkare, nu skickad upp till sin post hos pashan i _Kordofan_, den andre en målare, som följde med honom. Jag spatserade länge under de väldiga, särdeles talrika palmer, som stodo på den långa men smala sträckan land emellan floden och öknen, der äfven byns ringa odlingsbara jord finnes. Jag träffade _Giovanni_, som äfven spatserade omkring här; han begynte himla sig öfver doktorns och _Sattlers_ smutsiga snålhet, huru de glosade på hvarje munsbit som han satte i munnen, samt tittade i grytorna om något blifvit öfver. Han var högeligen förbittrad, isynnerhet på _Sattler_, och törhända icke utan orsak; äfven for shekhen hade han beklagat sig, med anledning hvaraf shekhen och jag kommo i samtal om aftonen. Shekhen prisade _Giovanni_ högeligen, hvilket denne också i sjelfva verket förtjenar, samt slöt med att hans hjerta älskade mannen, blott, ack hvilken skada! -- att han ej är muslim, ville shekhen säga, men afbröt sig och tillade blott: den som är god han är god. _Sattler_ hade på förmiddagen sysselsatt sig med att taga porträtter af sjöfolket; de voro i allmänhet väl lyckade, men porträtter hafva i allmänhet det felet, att man ser personerna i deras helgdagsmin, soin oftast är den faddaste, ej i den man är mest van att se dem hafva.

Dec. 6.

Så snart vi druckit vårt kaffe, togo vi en liten bredvid oss liggande båt, satte öfver till andra stranden, stego der upp och begynte vandra till katarakten vid berget _Abu Sir_. Hela denna trakt var en förfärlig öken, med temmeligen djup sand, som försvårade gången; här och der höjde sig bergtoppar, äfven till största delen förvittrade eller förvittrande till sand. De bestodo af lös sandsten, som nästan kan plockas sönder och liknar Nilens lera, styfnad och stelnad i massa. Dess olika lager och skifvor skimrade ofta i de grannaste färger, än var rosenrödt, än violett, än gråhvitt den förherrskande färgen. Jag tog upp lösa stenar och då jag gned dem mot berget, gingo de sönder i fint mjöl, gifvande vacker skrifsand. De små klippöarne, som bilda sjelfva forssen eller _shellal_, bestodo af röda sandstens-hällar (som jag tror), ehuru de utvändigt sågo alldeles svarta och glänsande ut, troligen af vattnet och luften samt kanske leran, som under långa sekler oupphörligt spelat omkring dem. På sina ställen hade floden afsatt sin rika lera längs stränderna samt emellan de svartglänsande klipporna; der vexte tamarisk, dompalmer och buskvexter, som gåfvo skären och stränderna ett nätt, trefligt utseende, dock ej jemförligt med _shellal_ vid _Assuan_. Vi uppstego på berget _Abu Sir_, som lodrätt reser sig öfver den betydligaste forssen. Här hade otaliga resande inhuggit sina namn. Berget var högt och dominerade en särdeles vidsträckt utsigt, närmast öfver forssen, som låg derunder samt var längre och vidsträcktare än den i _Assuan_, men icke så mäktig, ej heller så vacker. Dess klippor lyste svartglänsande i solen, men bestodo i allmänhet af små, obetydliga stenblock. För öfrigt hvart helst man såg syntes den tröstlösa, enformigt gula öknen, afbruten på sina ställen blott af hälft förvittrade bergtoppar. I synkretsen längst mot söder syntes _Semne_-bergen, hvilka nu lyste liksom blåa öfver den oändliga öknen och togo sig särdeles väl ut. Mot norr syntes närmare oss _Vadi Halfa_ med sina palmer och små odlingar, det enda gröna på hela den långa sträckan, med undantag af att flodens närmaste stränder voro betäckta med sträft, grönt gräs och små buskvexter. Berget sjelft, som jag stod på, var remnadt och brustet, samt gaf godt tillhåll för vilda dufvor, som flögo omkring här i otaliga skaror. Jag satt på branten af det brustna berget och såg ned i det under mig brusande, framforssande vattnet; det svindlade för mig ej så mycket af höjden, som af tanken att det stycke jag satt på äfven kunde behaga falla ned och föra mig med sig. En frisk nordvestvind afkylde middagssolen och åstadkom en behaglig luft, såsom på en mild sommardag hos oss, ehuru vi nu hafva den 6 december, hvilket jag knappt skulle kunnat tro om jag ej vetat det. Jag satt länge njutande af luften och den egna, på sitt sätt sköna utsigten, under det _Sattler_ satt på sin målarestol och aftecknade den vackra nordliga utsigten öfver _Vadi Halfa_ och den delen af _shellal_. Emellertid hade vår båt seglat upp och väntade oss vid ingången till forssen. När _Sattler_ kl. omkring half tre blifvit färdig, begynte vi vandra tillbaka. Vår vandring hit från landgångsstället, under det stall pashan uppbyggt för sina boskapstransporter, hade räckt i 2 timmar på en högst besvärlig väg genom djup sand och öfver berg; tillbaka behöfde vi ej gå mer än omkring en half timme för att hinna vår båt. Sedan vi sagt farväl åt _shellal_, dit jag troligen aldrig mera återkommer och dit jag ej heller längtar, satte vi oss i båten och kommo till barken omkring kl. 4. Sedan shekhen köpt sig dadlar, för att utdela bland vänner vid sin återkomst till Kairo, lade vi åter ut och begåfvo oss på återväg. Barken hade emellertid fått annat utseende; stormasten var nedtagen, köket flyttadt fram i fören, årorna satta i ordning och allt färdigt till rodd. Ärorna voro förfärligt klumpiga, nästan oslöjdade stockar, med skaftet lika tjockt som bladet; jag beklagar hjertligen de stackare, som måste röra dessa hela dagen igenom. Men det förhåller sig härmed, som med allt annat i Egypten; hvad menniskan gör sig besvärligt eller ej förstår lätta, det underhjelper här den milda naturen. Man behöfver ej annat än låta åran sjunka i vattnet, så för strömmen båten nedåt med god fart. Under rodden sjunges nästan oupphörligt, dels blott skrik, dels ock egentlig sång; dervid följes bruket att en först sjunger en sats, och efter dess slut falla de öfriga in i chör, vanligen med några bestämda, oföränderliga ord, t.ex. _he 'arafal jalla_, eller om sången är en längre sats eller mera melodisk, med en vers bildande en mening. Solot eller recitativet är vanligen extemporeradt. Shekhen försäkrar mig att detta manskap i allmänhet ej förstår sig på sång, att det ofta är förtjusande att höra sådant sjöfolk som kunna sjunga. Sannt är också att bland vårt folk finnes ingen som har dräglig röst; de äro dock sjelfva muntra vid sin sång, och torde genom den glömma sina tunga åror. Det går med stor lätthet nedför floden, ehuru dess ström för ögat ej synes vara särdeles stark. På den korta aftonstunden hunno vi ett godt stycke fram och togo i land under en liten by. Der hörde vi dugtiga dunsar af pukor, hvilka sade oss att här firades bröllop eller omskärning. Vi gingo upp till platsen, derifrån ljudet hördes, och funno en mängd qvinnor roande sig med dans i en palmlund, bildad af höga palmer och emellan dem uppvexande små palmbuskar. Man hade upptändt två ganska betydliga eldar af torkadt palmris, hvilket brinner och ger låga ungefär så som vårt enris. Blott några få Berberi-karlar voro tillstädes, men de stego äfven upp och började dansa med sina qvinnor. Dansen var högst enkel och ej särdeles vacker, bestående nästan blott i gång och små rörelser på hufvudet och kroppen. Dervid klappades händerna flitigt, hvilket här i allmänhet är ett nödvändigt accompagnement till all dans och sång. Tjockt damm steg upp från den stoftiga marken, upprördt af de dansande. Jag var redan förut trött af dagens långa vandring, lemnade derföre snart dansplatsen, gick ner och lade mig.

Dec. 7.

Förda af strömmen och 8 åror, gingo vi med fart nedför den alldeles lugna floden, och hunno på förmiddagen till ett litet bergstempel i berget _Addeh_. Det låg i berget invid floden och man steg dit upp på trapplika lager, bildade i berget. Templet var litet, bestående blott af två rum, ett större och ett litet kabinett; från gammal-Egyptisk _speos_ hade det troligen under de första kristna tiderna blifvit förvandladt till kristen kyrka, ty öfverallt på väggarne syntes den helige Gregorius ridande öfver draken, mer eller mindre välbehållen. I taket stodo två helgonbilder emot hvarandra, den ena något större. Men på de ställen der den kristna stucken och målningen fallit bort, tittade Egyptiska figurer och hieroglyfer fram. Alltsammans var temmeligen väl bibehållet, särdeles nätt och vackert. Vi dröjde här blott en liten stund, lade åter ut, och hunno middagstiden fram till _Abo Zembel Ebsambol_. _Sattler_ gick genast upp och begynte teckna af det stora templet. Jag gick först upp i det mindre templet och såg mig omkring. I den första stora salen stå i rad med dörren 3 pelare på hvar sida, stödande taket och med ett ansigte en face; emellan dem och väggen bildas en gång, öppnande sig med en liten dörr, som åter leder till ett smalt och långt mellanrum, innanför hvilket det nästan qvadratiska lilla kabinettet är. Innerst står en förstörd gudabild, som skall föreställa någon underlig fogel eller annan djurfigur. Från mellanrummet gå små rum eller hvalf in i klippväggarne. Pelarena och väggarne äro fulla med till större delen särdeles vackra, väl arbetade figurer, inhuggna i berget och stucken, de flesta föreställande den store _Sesostris_, bringande offer åt gudar och gudinnor med örnnäsor. Men jag vill ej ens försöka gifva någon beskrifning af detta tempel, då sådana kunna fås på alla språk i ymnighet. Det vackraste tycktes mig vara de på ömse sidor om dörren stående stora kolosserna, uthuggna i det till pylon sluttande berget, som är fullt af stora hieroglyfer. Dock kunde jag ej förtjusas af detta eller andra Egyptiska monumenter, på samma sätt som af lemningar från den gamla klassiska tiden, eller af vår tids konstprodukter; ty de förra äga ej skönhet i den mening vi taga ordet. Sednare vandrade jag uppför sanden, som ligger emellan båda tempelbergen och blifvit hit inblåst från den höga Libyska öknen. Uppstigandet i den djupa sanden var oändligen påkostande, ehuru jag var barfotad, så att jag nödgades sätta mig att hvila i liten skugga bakom berget; slutligen kom jag dock upp på den högsta topp jag såg här. Berget såg alldeles svart, förbrändt, förvittradt ut, liksom det vid _Abu Sir_ och andra katarakten, bestod också af samma lösa sandsten, så att man mot en annan sten kunde söndermala det till sandmjöl. Förfärligt ödslig var utsigten öfver den stora oöfverskådliga Libyska öknen, med sina här och der uppstigande bergstoppar; dessa sistnämnda villade ögat så att man kunde tro dem vara skogar och planteringar, eller kanske var det en af öknens vanliga _serab_. På andra sidan om floden var en lika tröstlös öken; emedan dagen också var alldeles lugn, så rådde öfverallt en verkligen förfärande absolut tystnad. Intet spår af lif, blott här och der i sanden några granna, krusiga figurer efter torndyflars och ödlors fötter, längre fram några spår troligen af hyenor och räfvar. Det var den mest kompletta, men ock mest afskräckande bild eller utsigt jag ännu haft af öknen. Blott floden syntes på en lång sträcka af dess lopp, ty jag tyckte mig kunna se bort ända till _Vadi Halfa_ med dess palmer;äfven sjelfva flodstränderna voro gröna, planterade med palmer eller eljest odlade. Så svårt uppstigandet hade varit, så behagligt var nedstigandet i den djupa, mjuka sanden, det gick nästan af sig sjelft. Om aftonen gingo vi upp, tände eld på det sträfva strågräset, som vexer utanför det mindre templet, samt fingo dymedelst en stor låga, som vackert upplyste de 6 väldiga kolosserna och bergväggen, i hvilken de äro huggna, jemte de med hieroglyfer fullritade pelare-skifvorna. Derefter uppstod dispyt emellan _Giovanni_ och _Mokammad_ å ena, samt åtskilliga bland sjöfolket å andra sidan, angående frågan om någon bland dem skulle våga sig ensam in i det stora templet under nattens mörker; en bland dem erbjöd sig att gå för 20 piaster, men deraf blef dock intet. I sjelfva verket hafva dessa tempel i sig någonting hemlighetsfullt och fruktan väckande, liksom våra kyrkor, medan deremot ingen drar i betänkande att trygg och orädd sofva sin natt i de Arabiska moskéerna. Sjöfolket berättade att dessa stora kolosser, hvilka nu förekomma som statyer, fordom varit verkliga menniskor, men för sin ogudaktighet af Herren blifvit förvandlade till stenbilder; sin kolossala form hade de äfven såsom lefvande, ty man vet att den första tidens menniskor varit jättar. Shekhen kunde ej förmås att gå vidare än längs stranden, derifrån betraktande kolosserna; icke ens till det lilla templet ville han gå, utan föredrog att skrifva på sin slentriankommentar till en i 40 verser författad Arabisk grammatik. Aftonen var särdeles ljum och ljuflig, af den milda sydvind som nu blåste upp.

Dec. 8.

Så snart vi druckit vårt kaffe skyndade sig _Sattler_ upp till det stora templet, för att fullborda sin teckning. Doktorn väntade tills jag med shekhen slutat min lektion af _Alfijeh_; sedan gingo vi upp, togo litet ved med oss, samlade dessutom torra grässtrån, och gjorde upp eld i den andra salen, för att rätt kunna betrakta dess figurer och målningar. Vi funno dock snart såväl att elden ej gjorde oss särdeles gagn, som att här ej var särdeles mycket att se, emedan väggarne, isynnerhet den högra, jemte målningarne voro mycket förstörda. Vi åtnöjde oss således med att betrakta målningarne i den första stora salen, hvilka äfven äro betydligast och anmärkningsvärdast, samt väl kunna ses utan annan belysning än solens och dagsljusets genom den lilla dörröppningen. Jag igenkände här de ofta beskrifna taflorna, som föreställa _Sesostris_ sittande till råds, beslutande krig och begifvande sig ut i fält; stridsplatsen är uppfyld med Egyptiernas och fiendernas krigsvapen, han hugger hufvudet af åtskilliga Asiater och Negrer, hållande i handen en hårtofs som sammanbinder alla deras hufvuden, han trampar hufvudet och foten på en besegrad samt stöter en annan med spjut genom bröstet, han beger sig ut på sin stridsvagn, följd af sina tre söner. Allt detta var på sitt sätt vackert, ehuru monumentet var temmeligen förstördt. Hela helgedomen består först af den stora salen, i hvilken man först inträder och mötes af de 4 på hvardera sidan stående kolosserna, som, fastän något lem-stympade, verkligen äro ädla och vackra figurer; vidare ett mindre rum, som närmar sig qvadratfiguren och det vanliga rectangel-lika rummet framför helgedomen; slutligen det innersta, åter qvadratlika, lilla helgedoms-kabinettet, som längs väggen midtemot dörrarne har en bänk eller _mastaba_, der 4 ungefår menniskostora gudabilder sitta med fötterna på golfvet, och ha framför sig midtpå golfvet ett litet altare af sten. Figurerna och altaret äro dock något stympade och förstörda. Från de två mellersta rummen gå andra små, låga rum in i berget. Midtöfver dörren står solguden _Phu_, med solen på sitt hufvud och djur-ansigte; ofvantill på den i berget huggna kornischen hafva fordom stått bilder af sittande apor i mängd, men numera synes endast nedra delen. Af de fyra ofantliga kolosserna är blott en hel och hållen synlig, uppröjd ur sanden, nemligen den längst till venster stående. Den till venster närmast dörren är nedramlad; den till höger närmast dörren är temmeligen väl bibehållen och synlig men den längst bort till höger stående är begrafven i sanden ända till halsen, så att blott hufvudet synes. På denne mätte jag näsan: den var lika lång som min arm ifrån innersta armgropen till spetsen af storfingret. På en annan mätte jag storfingret, som var fulla 6 qvarter, nageln inberäknad. Deras ansigten äro särdeles vackra, verkligen nobla, så äfven kroppsformerna. Jemförda med det höga berg, från hvilket de äro uthuggna och i hvilket de stå, förekomma de ej så stora och oformliga, men jemförda med dörren omkring hvilken de stå, och med templet hvars väktare de måste tänkas vara, kan jag ingen proportion finna dememellan. Vid och emellan deras fötter stå mindre, ganska vackra qvinnofigurer. Öfverallt på deras lemmar var fullskrifvet med Européers namn, bland andra en Italienares, som skrifvit sig hafva kommit dit från Lappland. Jag låg utsträckt i den mjuka, varma sanden, betraktande kolosserna och hieroglyferna, medan _Sattler_ aftecknade templet; han blef middagstiden färdig med det stora, och vid _maghrib_ med det lilla templet. Då först afreste vi, men den starka nordliga vind, som blåst hela dagen, fortfor ännu, så att vi ej hunno långt innan vi funno för godt att taga i land till natten.

Dec. 9.

Stormlik nordlig vind hela dagen. Det var ett eget sätt att färdas nedför strömmen: sidan vändes emot strömmen, emedan vinden förde fören uppåt, så drefvos vi öfver floden, gjorde vid andra stranden en kovändning och gingo åter med betydlig drift nedåt öfver till motsatta stranden. Ehuru motvinden var ganska stark,fördes vi dock temmeligen väl framåt. Luften var särdeles kall i dag, så att jag frös dugtigt. Om aftonen kommo vi nära till _Ibrim_, och emedan vinden något lugnat togs till årorna, hvarvid det sjöngs efter vanligheten. Förunderligt är att se huru folket upplifvas af sin skrikande sång, det är liksom en berserksgång skulle komma öfver dem, medan sången räcker äro roddarena ifriga och outtröttliga. De taga häftiga, hälft vilda tag med sina klumpiga åror, stiga raka upp och fälla sig ner på de tunga årorna. Men efter ansträngningen slakna de med ens och deras vanliga tröghet träder i berserksgångens ställe. Detta är bilden af hela Arabismen äfven i verldshistorien, kanske ock af hela Orienten; den synes tydligt hos nutidens Araber i allt hvad de företaga.

Dec. 10.

Ifrån ankarplatsen under några gårdar satte vi öfver till andra stranden, der grottor och hålor finnas i det väldiga berget. Vi stego först med klifvande upp i en bland dessa grottor, men der var ingenting att se, utom några otydliga spår efter hieroglyfer i väggarne. De öfriga hålorna lågo så högt uppe i berget, att vi måste begagna rep för att komma dit; _Ali_ klef först upp och fastgjorde ändan af ett tåg uppe i grottan, hvarefter vi klefvo upp längs tåget och kommo in i den ena af två vid hvarandra liggande grottor. Den var ungefär 6 steg lång, 4 bred, och så hög att jag nådde taket med min utsträckta hand. I fonden af den suto tre gudagestalter, som voro stympade och särdeles illa konserverade. På väggarne syntes figurer och hieroglyfer, i livilka färgerna ännu syntes temmeligeu väl; äfven målningen i plafonden var väl synlig och bestod af små åttkantiga gula rutor. Den närbelägna grottan var ungefär lika stor, med 4 illa tilltygade sittande figurer, samt mer eller mindre synliga hieroglyfer på väggarne. Vägen hit var svår och besvärlig, men jag kom dock lyckligen dit öfver. Flera andra grottor syntes, men vi hade nog af dessa två, och då _Sattler_ fann sig ingenting hafva att teckna här, stego vi om bord. På detta höga bergs topp syntes ett särdeles vidsträckt, förfallet kasteli, som upptager större delen af bergsplatån; i murarne synas några vackert huggna stenar, men mest bestå de af lösa stenskifvor, tagna nr berget och staplade på hvarandra.

Roade mig på eftermiddagen med att se på sjömännen _Girgavi_ och _Abdallah_. Sjömännen hade dessa dagar roat sig med att spela udda och jemnt på dadlar. Redan i går hade _Abdallah_ retats med den trygge, trumpne men karaktersfaste _Girgavi_, som tycktes hafva beslutit att ej spela; slutligen hade denne retad lofvat spela, men på större summor af dadlar, och sålunda i går vunnit särdeles mycket af _Abdallah_, men gifvit det tillbaka. Då den sednare i dag åter retades, gjorde båda ed på att ej gifva eller taga tillbaka hvad som vanns i spelet. _Girgavi_ vann oupphörligt 30 à 40 _toror_ i gången, så att _Abdallahs_ hela förråd nästan blef slut, och ändteligen vann han 73 _toror_ på en gång. _Girgavi_ sjelf och de kringstående sjömännen tyckte det vara för hårdt, hvarföre dessa 73 efterskänktes genast; den öfriga vinsten kunde för bådas aflagda ed ej gifvas tillbaka, utan _Girgavi_ föreslog att i dess ställe 20 fadda skulle återgifvas, men de öfriga 20 fadda falla _Abdallah_ till last såsom lärpenningar i spel. Jag hade nöje af att betrakta såväl minerna, som känslorna hos de spelande och kringstående, alla ifrande för att spelet skulle gå rätt. Omkring _'asr_ hunno vi till _Deir_, der vi skulle proviantera, men fingo ingenting. Staden är en bland de största i Nubien, jemförelsevis stor och vacker. Nu låg _Mudiren_ från _Esne_ här vid sin återkomst från _Vadi Halfa_, med ett följe af 3 à 4 barker. Vi lade dock snart ut och kommo en timme före solnedgången fram till _Amada_, utgörande intet annat än en stor ökenslätt med ett till hälften i sanden begrafvet gammalt tempel. _Sattler_ begynte genast afteckna det, doktorn och jag gingo in samt sågo oss omkring. Det bestod som vanligt af tre rum, först en större sal med pelare, sedan ett på bredden aflångt rum, innerst det allraheligaste, som dock här hade en annan form än vanligt, var nemligen större och med betydliga sidorum. Alla väggar voro fulla med hieroglyfer, i hvilka färgerna syntes tydligare än vanligt. I stora salen funnos isynnerhet mycket scarabéer afbildade. I de andra föreställde taflorna isynnerhet huru kungen frambär offer, bestående af allehanda frukter, elfenben m.m. åt gudar med örnnäsor, samt huru gudarne öfverlemnade åt kungen maktens insignier. I sednare tider tyckas Grekiska kristna hafva användt detta gamla hedniska tempel till kyrka och på den stora salens tak byggt en kupol af obrändt, grått tegel, som ännu står; på de stora rectangelformiga block af sandsten, som bildade taket, syntes också några Grekiska namn. Solen hade just gått ner, då _Sattler_ blef färdig. Vi hade ännu tid att betrakta den underbara utsigten öfver den tröstlösa öknen, dess af solens sista strålar rosenfärgade aflägsna gränsberg, och de i mörkt violett spelande höga topparne på andra sidan om floden, bakom hvilka den sjunkande solen gömde sig. Himlen var lätt betäckt af ulltappar liknande moln, hvilkas rand af de sista solstrålarne färgades i underliga nyanceringar. Sedan vi kommit om bord lades genast ut, men vi hade ej hunnit långt föran vi körde fast i gyttjan; det kostade nära 2 timmars arbete innan barken åter kom loss. Under hela denna tid voro sjömännen nästan oupphörligt alldeles nakna i det kalla vattnet och den kyliga nordanvinden; der rådde ingen ordning i arbetet, utan alla skreko om hvarandra. Då de kommit upp ur vattnet, gjorde de eld i sin lilla spis, satte sig nakna omkring den att värma sig, och stego långsamt öfver lågan.

Dec. 11.