Part 26

Emedan om morgonen var lugnt gingo vi alla ut genast efter kaffet och begåfvo oss till den lilla ön _Philae_. Jag gick först med shekhen och betraktade de stora ofantliga stenblock af granit, som ligga på fasta landet gentemot ön. Flera bland dem äro fullskrifna med hieroglyfer och utstyrda med figurer, hvilka äfven här hafva förlorat sina ansigten genom barbariska händer. Medan vi förvånade oss öfver de förfärliga massorna, kommo de båda Tyskarne till och jag förenade mig med dem, men shekhen lemnade sig efter, troligen för att ej blottställa sig genom spatserande med Franger. Vi gingo längs den bugtiga stranden gentemot ön och funno slutligen en båt för att fara öfver sundet. Denna båt var högst vanskaplig, hög, rankig, sammansatt af stock-ändar. Man ser af allt att folket här ej är sjöfolk. Våra Finska bönders små ökstockar uppe i landet äro vida vackrare och beqvämare, än de vanliga färjfartygen här. Vi satte oss i alla tre, roddes af 2 små gossar, och styrdes af en ännu mindre. Till styrman tager man i allmänhet den minsta, skralaste gossen; på den båt, med hvilken vi satte öfver till _Elefantine_, hade vi till styrman ett litet naket barn, som man sade vara 3 år gammalt och satt under toften tills det framropades. Vi kommo dock väl öfver till _Philae_, som är en särdeles liten, men vacker holme, ungefär hälften af Rådmansholmen vid Helsingfors. Här vexte i ymnighet _tamarind_ emellan palmerna på de gröna stränderna, och spridde den ljufvaste väldoft jag någonsin inandats. Längre upp på ön kommo vi fram till det gamla templet, som skall vara det bäst bibehållna monument från den gamla tiden. Vi stannade först i det lilla templet åt stranden till, som står alldeles ensamt och utgör liksom en förstuga till den stora helgedomen. Liksom det stora var detta af sandsten, hvilken man troligeu släpat hit från långt håll, emedan alla bergen deromkring äro af granit. Det tycktes såsom om templet icke hunnit bli färdigt, ty blott ena väggen, och den äfven blott till hälften, var prydd med figurer och hieroglyfer. Pelarenas kapitäler, i former af palm, dompalm och lotus, voro till en del utomordentligt väl bibehållna, utarbetade i det finaste, subtilaste arbete. Några voro sönderhuggna af ilskna händer. Vi suto länge här, dels inne i det lilla lätta templet, dels utanföre på det stenpålverk, som var uppfördt på stranden och nu stod högt öfver vattnet. Derefter inträdde vi i det egentliga stora templet. Det erkännes allmänt vara det bäst bibehållna bland alla från fordom, och så tyckte äfven vi. I en afdelning af detsamma syntes ännu pelare-kapitälernas färger, grönt, blått m.m. Palmbladen voro grönt och sirligt målade, så äfven lotus; jag tyckte att det måtte hafva tagit sig väl ut, ehuru jag eljest ej vill försvara färger i sculptur och arkitektur. Men satsen torde egentligen gälla blott Grekiska konstverk, i hvilka materialet var den vackra hvita marmorn, hvilkens skönhet blott kunde vanställas af färger; annat är förhållandet med Egyptens sandsten. Äfven fresco-målningarne i taket syntes ännu till en del, äfvenså de på väggarne, samt de målade hieroglyferna. När allt detta stod nytt i sina blänkande färger, måste det hafva gifvit en högst underlig anblick, sett brokigt ut med en viss anstrykning af rolighet och humor, som väl icke motsvarat våra begrepp om storartad skönhet. De stora salarne i medelpunkten af den vidsträckta tempelbyggnaden voro välbehållna, och dit upp ledde en trappa, så väl bibehållen och gångbar som om den blifvit färdig i går, blott man hade undanröjt det fina stoftet som betäckte trappstegen. Från plafonden af denna _pylon_ såg man öfver hela templet och kunde härifrån få det bästa begrepp om konstruktionen af en sådan byggnad. Rundtomkring på fasta landet såg man öfverallt ofantliga, imposanta stenblock och väldiga hällar, af naturens hand ryckta från moderberget och staplade på hvarandra. Bland dem här och der ruiner från gamla och från Arabernas tider, t.ex. en halfförfallen moské, som man sade profetens _muezzin Delal_ hafva byggt. Tempelbyggnaden, på hvars högsta topp jag nu stod, var uppförd längs stranden af den lilla ön, och emedan denne sakta bugtade sig, hade äfven sjelfva byggnaden formen af ett långsamt sig krökande cirkelsegment. Detta gjorde taket snedt och gaf ett litet stötande intryck, när man såg det inifrån med dess målningar. Sjelfva hufvudrummet skall i de första kristna århundradena blifvit användt till kristen kyrka; på några af pelarena syntes äfven klumpigt inskurna kors på utskrapade Egyptiska figurer och hieroglyfer. Troligen har man denna omständighet att tacka för templets goda konservering. De inre, heligaste rummen voro alldeles mörka och intet tecken till fönster synligt, så att de i gamla tider troligen varit upplysta med lampor och ljus. Sidobyggnaderna, som äro särdeles vidlyftiga, bestå af öppna pelargångar; men dessa voro till en del ej färdigblefna, till en del öfver- och kringbyggda med nyare, dock redan alldeles förstörda lerhus, liknande de vanliga Arabkojorna. Dessa nya och fula, lergråa ruiner voro synbarligen qvarlefvor efter en liten stad. Dock tror jag knappt att Araber bott här, ty de hade intet intresse vid att här bosätta sig, emedan ön är så liten att den som knappast gifvit tillräcklig näring åt några hushåll, och i motsatt fall skulle samma intresse ännu hålla åtminstone någon åbo qvar. Men nu finnes här ingen. Troligare synes mig att kristna munkar eller prester lemnat dessa ruiner efter sig, från den tid då det gamla hedna templet inreddes till kristen kyrka. Af otidig religions-ifver föraktade dessa den del af det hedniska templet, som ej behöfdes, medan deremot Greker och Romare buro största aktning för detsamma. Dessa fula ruiner hindrade mig att rätt se de under dem begrafna ståtliga pelargångarne; under en bättre regering skulle de utan tvifvel blifvit bortskaffade, kanske också hela templet återstäldt i sin ursprungliga form. Det förefaller mig underligt att se de ståtliga byggnadernas tunga massor, jemte till dem passande storartade pelare, och dervid tänka på de brokiga, småaktiga målningarne, hvilka måste hafva gifvit templets inre ett finurligt utseende. Af det lilla jag ännu kan dömma derom, vill det synas som skulle de gamla Egyptierna hafva varit just sådana: ägt en viss storsinthet i all sin finurliga litenhet; och denna karakter skiner ännu litet fram hos de moderna Arabiska Egyptierna. Jag fick ännu ej rätt begrepp om byggnadens helhet, men det måste sparas tills jag kommer tillbaka.

Någon timme före middagen kom vår bark hit i land, vi gingo här om bord och lade ut. Vi seglade hela dagen för särdeles god och frisk vind, som dock var litet ostadig och kom än med svaga, än med starkare pustar. Vid _maghrib_ hunno vi fram till _Tefa_, der stora fornlemningar ännu synas. Vi gingo upp till den nära stranden belägna byn, som till stor del är uppbyggd på de gamla ruinerna; men fingo ej reda på något särdeles, så klart och bländande än månens sken var. Jag satte mig vid ett litet sällskap _Barabra_., som satt utanför ett hus med sina qvinnor, samt gaf mig i samtal med dem. De berättade att ruinerna efter de gamla _Kuffar_ voro särdeles vidsträckta här, att desse otrogna invånare blifvit fördrifna af en från floden på sin häst uppstigen shekh, kallad _Shekh Elbahr_, som låg här begrafven i en _kobba_ och var byns helgon; vidare att den sandsten, af hvilken dessa tempelbyggnader blifvit uppförda, ej finnes på långt håll härifrån, utan blifvit stöpt i trädform. Man hade nemligen en form af träd, öste i den sand, gjöt deröfver ett slags vatten, hvars namn min sagesman glömt, och detta hade den verkan att sanden genast formades till sten. Han anförde såsom bevis för sin uppgift, att om man högg sönder en sådan sten, var allt inuti den ren kornig sand. Min berättare var en högst treflig pratmakare, ehuru hans Arabiska var mycket bruten. Då han sade sig vara jägare, gaf jag honom krut och beställde af honom en krokodil jemte andra djur tills vi skulle komma tillbaka.

Nov. 27.

Längre fram på dagen blåste upp vind och vi fingo god fart. Stränderna bestodo ännu länge af granit, men på eftermiddagen vidtogo sandbergen. För ofrigt hade floden här en annan karakter än i nedra Egypten, var till större delen smalare, de odlingsbara sträckorna mellan floden och bergen ganska små; ofta sköto bergen ut i sjelfva vattnet. Här lågo öar i floden, dels blotta stenar och klippor, dels fruktbart land. I allmänhet hade floden och dess stränder ett högst gästvänligt, vackert utseende, påminnande än med sin inskärgårds karakter om Turholmen och Degerön, än med sina höga nakna berg om en hafsskärgård. På stränderna stodo de vanliga träden: palmer, dompalmer, lotus och sykomorer. Vattnet liknade mera vikar och sund än en egentlig flod. Vi gingo hela dagen för god, frisk vind och hunno vid _esha_ till en by nedanom _Dekkeh_, jag tror _Girshe_. Der stannade vi för natten, gingo upp i land och spatserade under stora planteringar af palmer, hvilka stodo i öknens gula sand, nästan utan tecken till mylla. Under dem låg byn, sträckande sig särdeles långt längs stranden. Husen stodo öppna utan dörr, och ingen menniska syntes till; jag gick längre fram i det bländande månskenet, och fann stora hopar af qvinnor, sittande tillsammans i samspråk, men inga män. Jag gick tillbaka öfver ökentrakten till byns andra ända, fann der 6 à 8 karlar sittande tillsamman, helsade på dem och begynte spraka. De berättade att byn hade föga odlingsbar jord, att hvarje _sakijeh_ måste betala 300 piaster i skatt, samt klagade mycket öfver sin fattigdom och landets orättvisa regering. De sade att Arabiska Beduiner bo och vandra på östra stranden af floden samt stundom komma ner att köpa säd. De vore godt, gästvänligt folk, röfvade aldrig resande; om någon genom en kamels händelsevis inträffade död var nödsakad lemna sitt bagage på bergen, så behöfde han ej frukta att vid sin återkomst efter månadtal finna det borttaget. Så säkert vore det att färdas bland dessa Araber, så fruktad var pashans makt och välde, att de hellre sprungo bort och lemnade de mellan bergen qvarlemnade effekterna i fred, än att taga dessa och utsätta sig för pashans hämd och tuktan. Så vore förhållandet äfven här i Nubien; man kunde tryggt lemna hvad som helst, till och med en säck Thalrar, på stranden, resa bort, komma efter månader tillbaka, och finna sin säck orörd. Bland dem som här suto var en gammal gubbe med alldeles krithvitt skägg och högst ärevördig; då jag frågade honom om hans ålder, kunde han ej uppgifva den närmare än emellan 60 och 90 år. Det är i allmänhet mycket vanligt bland unga och gamla här, att de ej veta sin ålder. Folket var godt, välvilligt och språksamt. Då jag frågade om de hade dadlar här, hemtade man fram sådana på en trädtallrik och trakterade mig med dem jemte en liten kruka vatten. Man har ej här så många komplimenter och fromma utrop, som i Egypten, särdeles i Kairo, och som jag alltid ansett för lika många bevis på deras skrymteri. Det är sannt att folkets språk här är icke Arabiskan och deras eget förstår jag ej; men så mycket jag kunde förstå voro sådana icke i bruk. Redan deras större ärlighet och heder föranleder mig att dömma så. Dem jag såg i afton talade dock Arabiskan jemförelsevis väl. Jag satt länge hos dem och trifdes oändligen väl. En följde mig ner för att visa mig vägen, men liksom för att visa sig ej vilja tigga, önskade han mig god natt ett godt stycke från barken.

Nov. 28.

God vind, som dock på eftermiddagen lugnade så att _liban_ måste balas. Derunder gjorde vi en spatsertur på land, som var steril öken, med undantag af yttersta flodstranden. För öfrigt på hela dagen ingenting att märka, annat än bergen af sandsten, hvilka här hade ett ännu förstördare utseende än i Egypten, ofta liksom öfverdragna med svart aska. Till natten satte vi i land under ett _durra_-fält, der ingen by var nära. Himmelen lyste före månens uppgång med sina granna blänkande stjernor, hade i allmänhet här under kräftans vändkrets ett olika utseende mot vår himmel. Våra nordiska stjernor hittade jag ej, ehuru jag i afton mycket sökte efter att få sigte på dem; men väl syntes Sjustjernan, Aldebaran och Orions bälte i det mest bländande, tindrande sken.

Nov. 29.

Dålig vind hela dagen; kommo efter _maghrib_ fram till en liten by _Maliki_, två timmars väg nedanom _Korusko_. Medan vi här drucko vårt aftonthé kom till oss en Turk, som var anställd i pashans tjenst för de härigenom gående beständiga transporterna af boskap för pashans räkning. Han förundrade sig öfver att vår _shekh sherif_ följde med Franger, och kunde ej hålla sig ifrån att förebrående fråga: också du sherif? Han gaf sig dock tillfreds när det upplystes att shekhen följde med mig, _effendin_. Hufvudanledningen till hans besök, såsom vi förutsågo, var tiggeri, som ock snart visade sig, ty han begärde än snus, än medicin, än krut och hagel m.m.; han blef sittande vid vårt bord, ehuru vi allsicke inbjödo honom och slutligen blott för skam skull gåfvo honom en kopp thé. Jag gick upp på land att spatsera.

Nov. 30.

Lugnt hela förmiddagen, men på eftermiddagen kom en dugtig vindpust, som gjorde oss alla litet skrämda, ty den sqvalpade svårt om vår bark, isynnerhet vid vändandet af de klumpiga seglen och deras stora råstänger. Denna pust kom från nordvest, förde oss med god fart förbi _Korusko_ och räckte ända till aftonen; men då floden här gör en krökning rätt i nordvest, hade vi ej allenast ingen nytta af vinden, utan den försvårade äfven betydligt _liban_-dragningen, som äfven eljest var svår på de trädbevuxna stränderna. Sykomorer, _sont_, lotus och palmer vexte invid vattenbrynet och deras yfviga grenar hängde långt ut öfver vattnet. Jag mådde hela dagen illa, ansatt af en febricula och till böld öfvergående svulst i venstra käken. Hade en högst orolig natt med föga sömn, ytterligare försvårad af shekhens förargliga vana att vaka och bränna ljus hela natten. Vi lade i land för natten vid en slät, af vattnet nyligen lemnad sandstrand, der 3 andra fartyg lågo, hvilka för pashans räkning förde halm och hvete upp till Nubien.

Dec. 1.

Lugnt så att _liban_ måste dragas. Hunno fram till _Derr_, en by på östra stranden. Gingo upp och besågo en _Speos_, eller ett i berget inhugget tempel. Det var temmeligen stort, ännu ganska välbehållet, fullskrifvet med hieroglyfer och figurer; men för öfrigt ej särdeles vackert, hvarken till inre construction eller yttre läge. Byn var ovanligt stor och ganska vacker, d.v.s. här funnos öfverallt stora palmplanteringar och flere öppna platser, på hvilkas midt stodo stora, särdeles skuggrika sykomorer. Men nästan ingenting annat stod der att köpas än dadlar. De få dåliga kycklingar och den mjölk vi fingo, voro ovanligt dyra; men dadlarne voro billiga. Jag gick upp med _Hamad_, en af skeppsfolket, och hade dervid tillfälle att se huru man grälade och krånglade äfven för några dadlar. I samma gård höll man på att göra bröd af _tirmis_, en sorts ärter; man mol ärterna på en liten handqvarn, mjölet lades i en urgröpt sten och knådades i litet tillslaget vatten med en annan sten. Jag var illamående i rheumatisk feber med stark hufvudvärk, derjemte besvärad af en böld, som stiger upp i skäggroten på venstra käken.

Dec. 2.

Hunno fram till _Ibrim_, en stor, särdeles långsträckt by, berömd för sina dadlar, hvilka af den få namnet _'labrimi_. Vi försedde oss här med allehanda matvaror, som dock kostade mycken möda att få ihop. Landet bestod här af många öar i floden. De hade en särdeles yppig vegetation, tycktes äfven vara väl odlade. Längs stränderna ser man i rader på långa sträckor _savaki_, ehuru man försäkrade mig att skatten på hvar och en af dem är 300 piaster. Folket klagade öfver fattigdom och nöd, men behöfde det sannerligen icke, ty den är blott alltför synlig. Men med allt detta välsigna de pashan och önska honom långt lif, menande att om han blott sjelf såge deras små ägor skulle han ingalunda lägga på dem så stor skatt. De äro i allmänhet enkla och rena, ej förvridna af religionsläror och språk. Jag mådde i dag bättre, sjukdomen tyckes hafva gjort sin kurs till slut. Shekhen hade haft en dröm, som han uttydde till sin förmån; han hade nemligen sett shekhen för _Maliki_-sekten vara afliden och föras till sin graf, men han sjelf blef inbjuden att läsa bönen öfver den afledne. I min anspråkslösa shekhs hufvud spöka drömmar om kommande ära och hedersplatser; på drömmar tror han fullt och fast.

Dec. 3.

Lugnt hela dagen. Vi hunno om aftonen fram till _Feneik_. Gingo upp och suto hos en bland byns invånare, af hvilken vårt sjöfolk ämnade handla dadlar. Han, liksom allt välmående folk här, hade en stor _mastaba_ framför sitt hus och i dess midt en urholkning att göra eld uti. Vi lade ved och ris i den, gjorde oss en stor eld, suto deromkring och språkade. Våra sjögossar lyftade upp sina skjortor och sprungo nakna öfver elden, roande sig länge dermed. Handeln kom ej till stånd, ty styrmannen förde ordet och kom ej öfverens med säljaren om priset. Styrman är mig en olidlig man, nöjd med ingenting i verlden, utom med sig sjelf och hvad han gör. Om aftonen, då vi ämnade gå till sängs, fingo vi en häftig vindpust från nordost, samt kommo på väg efter litet gräl och krångel med skepparen. Den räckte dock knappt öfver en half timme och förde oss föga framåt till ett ställe, der vi blefvo liggande.

Dec. 4.

Om morgonen sågo vi framfor oss det stora bergstemplet _Abu Zembel_, och redan på långt håll förekommo oss de ofantliga kolosserna storartade. Det drog dock temmeligen länge ut förän vi kommo fram, ty det måste gå med _liban_. Vi gingo först in i det mindre templet, det nordliga, som ligger invid sjelfva stranden, så att floden vid sitt flöde måste gå alldeles nära det. Ofverhufvud var det väl konserveradt, äfvensom de på ömse sidor om porten i berget inhuggna figurerna. Sedan vi hastigt öfversett det inre af templet samt dess till största delen särdeles vackert utarbetade figurer och hieroglyfer, gingo vi på den fina flygsanden, som i ofantlig massa ligger emellan båda bergen, upp till det berg i hvilket det andra templet är inhugget. Med förvåning och häpnad stannade jag framfor de ofantliga kolossbilderna, som stå två på hvardera sidan om dörren. De på högra sidan äro dock till största delen begrafna under sanden, den ena ända upp till hufvudet. Den på venstra sidan närmast dörren är hel och hållen förstörd, den andra deremot ännu fullkomligen väl bibehållen. Dess höjd torde vara ungefår lika med Uschakoffs trevånings stenhus i Helsingfors; med all dess ofantliga, kolossala storlek äro dock alla ansigtsdrag ädla och fullkomligen vackra, äfvenså dess öfriga kroppsformer, sedda på tillbörligt afstånd. Dörröppningen var till större delen tillspärrad af nedramlad flygsand, dock nog rymlig för oss att slippa in. Skepparen berättade i går, att folket plägade med flit vräka sanden ner, för att sedan bli lejda af resande till sandens undanrödjande mot god betalning. Sådant var fallet ej nu åtminstone. Inom templet i den gång, som leder till det innersta, stodo 4 kolossala mans-figurer, med utomordentligt ädla och vackra drag, dock med något tycke af Judeansigten. Ehuru ej så kolossala, som figurerna utanföre, äro dessa bilder dock ofantliga; for öfrigt ganska väl konserverade och utarbetade med den noggrannaste, vackraste sculptur. Härifrån inträder man i sjelfva den stora tempelsalen med dess pelargångar; innanför den är det lilla allraheligaste kabinettet, der på en _mastaba_ suto 4 bilder i den vanliga Europeiska ställningen, ej i den orientaliska. De voro af ungefar vanlig kroppsstorlek, men jemförelsevis ej så väl bibehållna som de andra. På ömse sidor om såväl detta kabinett, som den stora salen, gingo mycket små sidorum; ett vid salen var långsträckt och stort, men tycktes ej hafva hunnit bli färdigt. För öfrigt voro väggarne öfverallt fullritade med hieroglyfer och figurer. Medan vi gingo der omkring, ville doktorn förklara hieroglyferna och bilderna med sina af kusinen inlärda glosor, och då ingen annan ville höra på honom, försmådde han ej att utösa sin glosslärdom på sin tjenare, hvilken bar ljuset åt honom och alltid var färdig med sitt: _si signore_. Äfven för sjöfolket, som kom upp för att skåda, demonstrerade han ett och annat, men de tycktes just ej ha tålamod att höra honom. Deremot drefvo de gyckel med bilderna; så t.ex. när _Ismain_ såg de stora figurerna, slog han sina händer ihop och helsade på en af dem med orden: _fi imam illa, eish haleh, vahashtinna_. Konstmakaren _Ali_ ställde sig framför en bild, och föregifvande att den ovettats på honom, kastade han med stor ifver en sko mot dess hufvud samt öfverhopade den med öknamn o.s.v. _Sattler_ hade emellertid satt sig att teckna af templet och blef just färdig dermed, när vinden blåste upp. Vi lade ut och hunno till berget _Adde_ på östra stranden. Det består af ensamt stående bergsgrupper i underliga former. På det berg vi först sågo funnos ruiner af en gammal lerstad; på andra sidan af det stodo på en lägre bergselätt ett stort antal små Arabiska _kubbor_, icke hvitlimmade, och öfverst en hvitlimmad byggnad utan kupol af en _Vali_. Vår _Berberi_ sjöman sade att alla de små kubborna härrörde af profetens _ashab_, som kommit hit under profetens tid (!), förstört den på berget liggande staden och blifvit här begrafne; äfven sade han om två nära hvarandra stående stora berg, att de fordom hängt tillsammans, men vid sagde tid blifvit splittrade. Dessa liksom söndersplittrade berg räckte ungefär 1/4 timme, blefvo småningom glesare och glesare, öfvergingo slutligen till en slät öken, på hvilken intet slut syntes mot öster, blott här och der ännu några bergplättar såsom fortsättning af _Adde_.

Vid _maghrib_ satt jag och hörde på huru den rolige _Ismain_ berättade för den barnslige _Abdonnebi_ huru han förslösat sin månadspenning före månadens slut; det var en liten sagoberättelse om vår resa, huru han i hvarje stad ätit allehanda läckra saker, _fatir, tokmet elkadi, agur_, samt druckit kaffe m.m. Det hela liknade barnjoller, men utfördes med allehanda roliga miner och rörelser, som gjorde det ganska intressant; berättelsen räckte väl en timme, men jag tröttnade ej att hora på den, utan måste ofta brista ut i fullt skratt och hade hjertligen roligt. _Abdonnebi_ å sin sida ställde sig oförståndlig och glömsk, samt gjorde med sin naturliga enkelhet och godlynthet sin sak icke sämre än hans berättare. Senare hörde jag ännu på en saga som _Abdallah_ berättade, egentligen för _Girgavi_. Liksom berättaren låg äfven åhöraren färdig till sömns, och så liflig än den förre var, kunde han dock ej hålla den andre från att slumra. _Abdallah_ blef deröfver mycket stött och grälade, men tröstade sig då han såg att jag och några andra hörde på honom med uppmärksamhet. Nu, såsom alltid förr, fann jäg att Arabens egentliga och jemförelsevis största talang är sagan, och vanligen finner jag mera behag i en olärd, enkel Arabs berättelse, än i en inofvad _muhaddits_. Såväl berättaren som hans auditorium lefva helt och hållet i sagan, med personerna som deri figurera. När man obemärkt kan sitta i en sådan sagokrets, ser man rätt Arabens treflighct och älskvärdhet; men hos en af Koranlärdom förvriden shekh ser man föga Arabiskt lynne. Vi hunno om aftonen fram till _Serra_.

Dec. 5.