Part 21

Broder! Ehuru jag så nyligen, d.v.s. i början af september skref till dig ett långt bref och jag sedan dess äfven ej erhållit några underrättelser från de hemmavarande (utom ditt kärkomna bref då, jemte mammas deri inneslutna), kan jag ej nu underlåta att underrätta dig och genom dig mina anförvanter och vänner, derom att jag nu står färdig inom några dagar anträda en resa till öfra Egypten. Redan i det senaste brefvet nämnde jag mig ha för afsigt att färdas dit, for att der tillbringa ungefär 2 månader tills vallfärden till Mekka skulle väl taga slut, hvilken jag ännu detta år anser ej vara rådlig för mig. Då hade jag aftalat att göra färden till öfra Egypten med Ryska kandidaten _Dittel_ från Kasan. Men äfven af honom blef jag narrad på ressällskapet; ty i slutet af september reste han bort till Alexandria och derifrån vidare till Konstantinopel. Ledsen att sålunda för andra gången se min plan för resan omintetgjord, tvekade jag hit och dit umder _ramadan_-fastan; bland annat tänkte jag bege mig till berget _Sinai_ och se de ställen der Herren talade med Moses och der Israels barn vandrade fram i öknen. Under det jag redan gjorde anstalter och förberedelser för denna resa, föreslogs mig af min särdeles gynsamme vän doktor _Prunner_ att företaga färden till öfra Egypten i sällskap med hans kollega från Alexandria doktor _Schlederhaus_, hvars bekantskap jag äfven personligen gjort i sistnämnda stad, samt en Österrikisk målare _Sattler_, hvilka båda nu voro här och gjorde sig färdiga till resan. Min gamla lust att komma dit upp vaknade åter, så mycket mer som jag nu råkade få det bästa ressällskap jag möjligen kunde önska, och dessutom blef befriad från alla bestyr, som rörde hushållningen under resan. Jag har således nu beslutit mig och är verkligen glad att hafva sluppit ur den villrådighet, hvari jag för någon tid befunnit mig. Den 29 oktober torde vi vara färdiga att embarquera och resan är beräknad till på det allrahögsta 3 månader. Ehuru nu detta, jemte underrättelsen om min oföränderliga välmåga i detta i alla afseenden af vår Herre så rikligen välsignade land, är hufvudanledningen till dessa rader, kan jag ej underlåta att i korthet lemna dig en beskrifning på den nu lyckligen slutade _ramadan_-fastan och den derpå följande, egentligen 3 dagars, men till 5 dagar förlängda, högtiden eller _el'id elsoghaijar_, som man vanligen kallar den. _Ramadan_ börjades här efter den vanliga borgerliga räkningen den 14 september, d.v.s. den föregående dagen vid solens nedgång. Jag kom just den 13 på eftermiddagen hem från en några dagars färd till en liten, på sjelfva kanten af den stora öknen belägen stad _Khanka_, och fann gatorna alldeles ovanligt fulla med folk, såväl för fredagens skull, som isynnerhet för morgondagens börjande fasta. De suto rätt njutande af pipan, kaffet och det förtroliga glammet, vid åtankan af att i morgon var denna fröjd slut. Deras fasta, som du vet, består i att från morgonrodnaden till solens nedgång njuta ingenting; icke allenast mat, utan äfven vatten oeh tobak är förbjuden, med ett ord allt som kan njutas med de yttre sinnena eller på något sätt gifva _keif_, d.v.s. muntra, t.ex. att vid badning doppa sig i vatten; undantag härifrån, så vidt jag vet, gör blott att lukta på blommor. Snus är tillika med rökning förbjudet; likaså all beröring med qvinnor, äfven blott att smeka eller kyssa dem, med mera, som du allt kan läsa i hvilken _fikh_-bok som helst. I det långa kapitlet om _ramadan_ afhandlas dess stora företräden framför andra månader, hvarpå följande profetens ord må tjena såsom ett exempel, bland de många jag har i en framför mig liggande _fikh_-bok: _kal 'alaihi ssalato vasselam_, paradiset (_elganneh_) utsmyckas år från år till den instundande _ramadan_, första aftonen af denna månad susar en vind fram under Herrens thron samt spelar i bladen på paradisets lustgårdar och i dess dubbeldörrar; _horis_ med de blixtrande ögonen skåda härpå och utropa: o Herre gif oss till äkta den af dina tjenare, som fastar denna månad, att våra ögon må fröjda sig öfver honom och hans öfver oss; den som fastar, honom gifver Herren en blixtögad _horis_ till äkta, i ett tält af en hvit urhålkad ädelsten, på hvarje tärna 70 prydnader, hvarje af olika färg, och 70 särskilda slag af väldofter, sittande på en kanapé af rödglimmande rubin, inlagd med agat och på 70 täcken fodrade med diamanter; detta för hvarje dag du fastar af ramadan, utom belöningen för dina goda handlingar. Dessa och dylika fröjder utlofvas åt den rättrogne fastaren. Icke under således om man vinnlägger sig om, att göra sig förtjent deraf och att man så högt uppskattar denna månad. Och ehuru jag tror, hvad så många Orientens beskrifvare säga, att de förnäma Turkarne och en stor del af så till sågandes _"der neue islam"_ sätter sig öfver fastan i våra upplysta tider äfven här i österlanden, så vet jag och har nu sjelf varit ögonvittne till den stränghet, med hvilken de flesta Araberna här iakttaga den, samt den vördnad och aktning de i allmänhet bära för den. Ibland dem isynnerhet min shekh, som är en i allo särdeles aktningsvärd man, ej allenast såsom muslim, utan såsom menniska i allmänhet. Såsom jag redan i senaste brefvet underrättade dig om, bor jag nu, sedan vår hemkomst från _Tanta_, uti hans hus och det har varit mig till stor vinning uti alla afseenden, isynnerhet den att jag med honom fått genomlefva _ramadan_. Lefnadssättet under denna månad är såtillvida motsatt det under det öfriga året, att inan nu gör dagen till natt och natten till dag, uträttar sina göromål och sörjer för sin mage under natten, men vanligen sofver bort den långa, torra dagens tråkiga fasta eller åtminstone största delen af den. Alla divaner äro öppna om natten och här afhandlas nu alla mål, ty om dagen äro de slutna; lika är fallet med handelsbodarne. Morgonen, som annars är så liflig och rörlig här, är nu en dödsstill natt och solen går hela denna månad upp öfver sofvande. Först middagstiden, som vanligen är tyst och död, emedan man då tager sin _siesta_ och sofver bort _elkejale_, börjar under _ramadan_ staden att vakna. Arbetsfolket och de simplare krämarne vakna då upp, gå till sina gÖromål och öppna sina små bodar, men den mera välmående borgaren och bättre köpmannen beger sig ej ut förän mellan middagen och _'asr_, d.v.s. omkring kl. 2 eller, som man säger, _bein elhossatein_. Vid _'asr_ ser man allt folk i full verksamhet, köpmännen i sina bodar, vanligen med en stor mängd af sina bekanta och vänner, som samla sig ut för att prata bort fastans tråk; jag tyckte mig i allmänhet finna att gatorna och bodarne under hela denna månad voro betydligt rörligare och lifligare än på andra tider. Men hvad jag saknade var förnöjdheten, som man vanligen ser på folkets ansigten här då de sitta sysslolösa och språka. Men hvarifrån skulle nu förnöjdheten komma, då de ej fingo njuta pipan och kaffet? I stället för pipan, som eljest nästan hvar man bär i sin hand, (med en egen, alldeles karakteristisk värdighet, med dess hufvud bildande ungefär en 60° vinkel mot marken) ser man nu nästan hvar och en släpa i sin hand en smal, än längre, än kortare rotting, hvilken liksom allt under _ramadan_ fått ett eget namn. Man kallar den nemligen _sava meh_, och om personen som bär den säger man: _fulan misik el sava meh_, d.v.s. han fastar. De tyckas vara rätt snopna öfver detta utbyte af vapen, ty man ser dem gå trumpna och tvära, samt spotta omkring sig ungefär som nostras Tulindberg. Men detta sednare har en annan anledning; ty sväljer man ner spotten i mun, så har man brutit fastan och det åligger en _kada_, d.v.s. en annan dags fasta efter _ramadan_, I bodarne hör man gräl och krångel, deras glada blick och hjertligt lifliga: _va'alaikum essalam_ äro nu kalla och liknöjda. Man säger att de äro _mutejisin_, d.v.s. korta om näsan. Det sämre folket ser man öfverallt råka i slagsmål, hvilket annars ej är särdeles vanligt, och de draga hvarandra nu rätt skoningslöst i _shoshe_ eller den hårtutt de vanligen lemna qvar midt på hjessan, Hvad sjelfva lefnadsordningen beträffar och tiden att äta, är den ganska olika i olika hus. Jag vill beskrifva den korteligen, såsom vi brukade. Kort före solens nedgång stod aftonvarden färdig på vår bricka, ställd på ett litet bord. Piporna voro istoppade och shekhen bad mig komma ut, ty vi åto vanligen på _fashan_ under bar himmel, ej inne i rummen. Han skyndade alltid med att allt skulle vara färdigt innan _maghrib-adan_, ty det är _sunna_ efter profeten att skynda sig med att bryta fastan. Vi suto så 4 à 5 minuter vid det färdiga bordet och frestade våra ögon med att betrakta maten, utan att tordas röra den. Nu hördes 4 minuter efter solens nedgång _adan_ från en aflägsen minaret, hvarvid vi, såsom här är brukligt, sade halfhögt för oss sjelfva: _allahu aadsam_, och jag grep först till snuset och tog 2 à 3 väldiga prisar samt genast derpå till ett stort glas sockervatten, som med _bismilla_ och _alhamdo lillah_ tömdes, derefter upprepades det vanliga _hanijan_ med svaret _hannakom ollah_. Härefter åts ännu några af de nu just mognade härliga dadlarne, för att med sött riktigt bryta fastan. Nu kom den egentliga maten, bestående nästan uteslutande af grönsaker, hufvudsakligen _melohijah_ och _bamia_. En för _ramadan_ particulier rätt var _kishk_, bestående af hvetemjöl hopkokadt med en sorts förträfflig halfsur mjölk, ungefär sådan som vår gäsmjölk. Sedan dracks kaffe, röktes och pratades till närmare _esha_. Emedan jag här ställt mig så, att hvar och en af oss gör sin bön för sig, så har jag hela denna tid sluppit att göra den, emedan shekhen, som aldrig försummar någon af bönerna, alltid gör dem nere i sina rum. Vid _esha_ eller genast derefter gick jag ut vanligen ensam, ty shekhen är för mycket äkta arab och österlänning för att idas vandra omkring med mig; han föredrog att mest hela natten sitta i en midt emot vår port belägen barberar-butik, en samlingsplats för hans vänner och grannar. Öfverallt hvar man nu gick fram om aftonen och natten, vid hvilken tid utom _ramadan_ det vanligen är dödstystnad på alla gator, var nu fullt med folk, alla bodar öppna, alla skoflickare och andra professionister i fullt arbete i sina små butiker. Men jemförelsevis största trängseln var i de många caféna, af hvilka en otalig hop nya tillkommit enkom för _ramadan_. Här suto stora skaror af skäggubbar, ovanligt nytra sugande på pipan och sörplande på koppen, samt vexlade förtroliga ord eller suto med långa, förundrade ansigten och hörde på _Abu Zeidi_ berättare. Det är förunderligt att betrakta åhörarne af en sådan sagoberättare. Ofta stannar armen halfkrökt med koppen i näfven, ofta pipan halfhöjd till munnen, af förundran öfver den underfulla sagan. Men dessa berättare äro ock mästare i sin konst, det går med en förundransvärd blandning af liflighet och lugn, hvilken måste hänföra äfven den, som ej kan tro och för sanning antaga dessa sagor. Emedan deras lokal är det prisade _Maar umna eddynja_, som folket stolt kallar det här, (ypperligare och bättre än hvilket intet land på jorden tros vara) väcka de så mycket större intresse hos folket. Nu under _ramadan_ voro oändligt många nya berättare tillkomna. Utom dem roades folket i cafén af sångare eller läsare ur _Siret Antar_ eller af en Arabisk konsert och andra vanliga nöjen. Det jag vanligen roade mig med, var att höra en gammal hvitskäggig sagoberättare, turvis med en _zikr_, som man höll i moskén af sultan _Muaijad_. Hit plägade jag ofta gå och sätta mig på trappan vid den shekh, som förestod och ledde _zikren_. Som jag första aftonen jag var der, vid min bortgång stack honom en piaster i handen för det kaffe, hvarmed han uppvaktat mig, såsom vanligt är vid dylika tillfällen, var jag särdeles välkommen den andra dagen. Nu ställde jag mig i ringen af de _zikr_-sjungande _Bejomi_-dervisherna, råmade med dem mitt _allah_ fram ur det djupaste hål af min strupe, samt runkade i samma rythm med dem mitt hufvud; deri anfördes vi af en gammal shekh, som stod med oss i ringen och med sina händer, liksom en kapellmästare, angaf takten af de olika, ofta förändrade rythmerna, Till vårt råmiga tutti, eller hellre chör, sjöng en så kallad _munshid_ sin lofsång öfver profeten, på sin i grunden enkla, men med finurliga passager och tremulationer utsmyckade ton. Det hela var vackert och högtidligt, och detta högtidliga dämpade min skrattlust vid tanken på min löjliga ställning. Väl var shekhens hand i afton, då jag vidrörde den utan att lemna i den någon slant, kallare än förut, men jag fick i det stället berömmet att vara en man af _ahl illah_ och _ahl ilkoran_. Härmed roade jag mig ofta under _ramadan_. Det var nästan den enda _zikr_ jag fann på här. Men _ramadan_ är äfven häri olika den öfriga tiden af året, att man nu under natten föga sysselsätter sig med religiösa ceremonier. Om natten sörjer man för sina nöjen och tillfredsställande af sina kroppsliga behof, men dagen eller en större del af den tillbringar man i moskéer med bön. Så samlades ungefär en stund före _'asr_ stora hopar, isynnerhet Turkar och skaror af vallfärdare, som tillbragte _ramadan_ här (_rammado_), till _Hassanein_ moskén, gjorde här sin middagsbön och _'asr_-bön samt tillbragte den öfriga tiden närmare _maghrib_ med att höra på en Turkisk föreläsare, som på detta språk föredrog _Tefsir_ öfver åtskilliga Koran surer, eller på en annan Turk, som föresjöng Koran, eller på någon af de Arabiska föreläsarne, eller ock med att betrakta böcker som bokmånglarne utbredde till salu. Det var roligt att se huru de äkta Arabiska i mjugg skrattade åt de Turkiska shekhernas tunga och tjocka uttal i Arabiskan. Det ar ock nästan omöjligt för en Turk att få ett rent uttal i detta språk. Jag vandrade några gånger omkring här i _Hassanein_ i den stora trängseln, men fann just ingenting som roade mig. Jag begagnade vanligen mina dagar under _ramadan_ med att göra små ridter ut till berget _Mokattam_ eller såsom det här uteslutande kallas _Gujushi_. Dels på höjden, dels i sluttningen af detta förunderliga, på såväl naturliga, som af menniskohand gjorda grottor så rika berg, och på ökneslätten derunder, står en otalig mängd af fordna herrskares och helgons grafvar, vanligen ombyggda af en liten moské eller _mosalla_, bland andra äfven en lång rad af Mameluck herrskarnes vackra mausoléer, bildande liksom en stad af grafvar, ännu i sitt förfall vittnande om den ursprungliga stora anda som lefvat i dem och deras tid. Ungefär 5 à 6 äro ännu välbehållna, de öfriga förfallna och begagnas till stor del till kamelstall för de karavaner, som dagligen gå af och an till Suez och Syrien. Nära intill dem i samma sträckning är äfven den såkallade _Karafeh elmugavirin_, der för lärdom och helig vandel berömda shekhers grafvar stå från aflägsnare och nyare tider. Till denna trakt och isynnerhet till det härliga berget, ställde jag under _ramadan_ särdeles ofta mina färder. Mina åsnedrifvare, som i sin fasta ej voro särdeles belåtna med att springa efter sin åsna i öknens solbadd, ropade som oftast till sin och min tröst: _shej lillah ja ramadan_, och då jag sprang upp på bergtopparne samt i grottorna, der det rädda folket tror finnas blott _'afarit_ och Beduinröfvare, tog man mig ofta för en _Vali_, stående omedelbarligen under _allahs_ skydd. Hos dessa forntidens sultaner och heliga män gjorde jag min _zijaret_ och läste i deras _kubbor_ invid sjelfva _maksoran fathe_ eller tilläfventyrs någon annan sura. Afven besökte jag inne i staden åtskilliga gamla moskéer, som jag förr ej besett, hufvudsakligen den äldsta invid gamla _Kahira_ byggda moskén af _'Amru_, Egyptens första muslimeröfrare; en annan näst denna bland de äldsta af _Tailon_, jemte andra, äfven den utomordentligt praktfulla moské, som nuvarande pashan håller på att bygga invid sitt citadell på ruinerna af _Selaheddins_ gamla palats, hvaraf ännu väldiga granitpelare äro qvar. Denna nya moské blir invändigt beklädd med den vackraste, ofta mångbrokiga porfyr från det närbelägna berget, slipad och faponerad på det vackraste. Det enkla och just genom sin enkelhet storartade, som ligger i islams första byggnader här, saknas dock i denna moské, och allt det arbete, all den konst, med hvilken man sökt ersätta den ursprungliga stora andan, är i jemförelse med den ringa. Detta var min sysselsättning om dagarne under _ramadan_, om nätterna vandrade jag omkring till några timmar före fastans början. I stället för den vanliga midnattssången, som man hör från minareterna, eller den så kallade _Ula_, hörde man nu vid samma tid en _adan_ kallad _elabrar_, bestående af 5-9 versen af Suran _Insan_, hvilka korta verser framsjöngos långsamt från de hela natten illuminerade minaret-gallerierna. Ungefär 2 timmar härefter hörde man en annan _adan_, bestående af den vanliga fredags-_selam_ öfver profeten. En timma härefter ungefär hördes ett långt upprepadt _Irfa'o_, d.v.s. tagen bort maten, och derefter _adan_ till _fagr_bön. Denna _adan_ kallas _adan esshurb_, emedan hvar och en som ännu ej druckit sitt lystmäte påmintes härigenom att släcka sin törst, så länge det ännu var tillåtet, ty ungefär 20 minuter derefter börjades fastan. Min shekh och jag gjorde vanligen vårt nattmål, kalladt _suhur_, vid _selam_. Det andra målet vid _maghrib_ kallas frukost, _fotor_. Vid midnatt redan börjar en man, kallad _musahhir_, gå omkring med en liten såkallad _tar_, ett litet skinnbespändt instrument i form af en tambour de basque, men utan klockor och slaget med en liten sticka. Till detta accompagnement sjöng han alldeles monotont böner och önskningar till invånarne i hvarje hus af hans distrikt, nämnande hvar och en vid namn och tilläggande dem allehanda vackra epiteter, isynnerhet fruarne i husen, som han kallade de gömda ädelstenarne. Han stannade vid porten af hvarje hus, jemte en liten gosse som bar hans lampa, och hans sång räckte 5 à 10 minuter. I slutet af _ramadan_ fick han sedan sin drickspenning eller hellre sin årslön, ty hans embete var nu slut till nästa _ramadan_. För öfrigt hade man allehanda nya saker nu enkom för _ramadan_, hvilka alla hade sina namn häraf eller af något hörande dertill. Så gingo hela natten om gossar och bjödo ut en sorts med smör bakadt bröd, som vanligen och i den vanliga formen kallas helt simpelt _kahk;_ nu hade de en litet förändrad form och kallades _sohaijar_, med de nätta Kairoboernas stora böjelse att forma nätta diminutivord. Äfven helsningarne och de vanliga komplimenterna voro nu nyancerade, i stället för _vahashtinna_ och dylikt hörde man nu: _ramadan karim_, med svaret: _ma hadish akram min allah_, samt de nu redan från den följande festen anticiperade, såsom: _ta'eish liamthalo_, eller: _allah ja'od 'alaikom va intom bikheir_ &c. Hvad nu särskildt mig beträffar och min fasta, så fastade jag blott den första dagen för att se huru svårt det skulle vara, och jag kan ej neka att, ehuru jag sof bort en stor del af dagen, den dock blef mig ganska lång och fastan på snus hufvudsakligen svår och tung. Hvad måste den då ej vara för arbetsfolket, som måste arbeta större delen af dagen, ofta i plågande solbadd, utan att få smaka en droppa vatten. De öfriga 29 dagarne af denna månad gjorde jag mig inga scrupler af att snusa och dricka vatten, ehuru jag naturligtvis gjorde det så att ingen muslim såg det. Hvad maten beträffar förtärde jag på hela dagen vanligen ingenting, hade ock föga behof deraf, i anseende till det dugtiga nattmål _suhur_, som vi gjorde omkring kl. 3 eller 4 på morgonen. Men som jag oftast tillbragte hela eftermiddagen på färder till bergen och utom staden, hände det ofta att jag ingen dryck vatten fick och blott sällan kunde stjäla mig till en pris snus. Så hände det ofta att jag i sjelfva verket fastade, utan att dock någonsin, såsom det tillkomme mig i min föregifna _Hanafi_ sekt, yttra _nijet_ hvarje afton till följande dagens fasta. Det var vanligt uti de flesta något bättre hus, att under hela denna månad ha 2 eller flere _fokaha_, som hvarje natt gjorde en _khatme_, d.v.s. läsning af hela Koran. Detta är icke allenast en religiös handling, utan äfven det hufvndsakligaste nöjet hvarpå folket här bjuder hvarann, ungefär såsom hos oss en musiksoirée. Min shekh önskade att äfven vi skulle göra så; men emedan jag alltid ledsnat ut att höra en sådan _khatme_ och blott en kort stund funnit nöje vid den, samt dessutom ville använda mina nätter till att drifva omkring bland folket, så kunde jag ej gå in derpå. Deremot gjorde jag nu i mina rum den 27 natten af _ramadan_, den så högt respecterade _leilet elkadr_, en _khatme_. Trenne de bästa Kairos _fokaha_ läste och sjöngo for oss jemte ett litet sällskap af vänner _kitab allah il'aziz_, samt till godt slut _fathe_ för _Sid Vali effendi_. Desse _fokaha_ voro högst roliga och qvicka män, 2 af dem blinda, liknande mycket våra musici äfven i den goda appetit de hade, sedan de slutat sitt föredrag. Den följande aftonen gick jag med min shekh i den invid vårt hus belägna moskén _Ghamri_, och gjorde med församlingen den under hela _ramadan_ öfliga _teravih_ bönen, hvilken jag såväl som min shekh hittills försummat under hela månaden. Denna bön består af 20 knäböjningar med 10 särskilda _selam_ helsningar och således äfven 10 särskilda _nijet_. Efter den läses ännu _vitr_ bönen, som dock hos _Maliki_ och _Shafi_ sekterna är olika den hos _Hanafi_. Det var ej utan att de många knäböjningarne, alla tillsammans med _esha_ bönen utgörande 27, tröttade mina jemförelsevis styfva knän; men jag ville dock och måste göra dem, för att se huru det gick till in praxi. Söndagen den 13 oktober voro _ramadans_ 30 dagar till slut fastade; om man ej annars visste det, hörde man det af barnen, som sprungo omkring på gatorna, skreko och sjöngo _bukra l'id narbah va nzid_, jemte andra rim, som deras sinne och rika språk ingåfvo dem. Det är ett oföränderligt bruk här, att hvar och en skall vara nyklädd på denna fest, eller åtminstone bära något nytt i sin klädsel. De sista dagarne af _ramadan_ såg man derföre en ovanlig rörelse och liflighet på gatorna, isynnerhet på de betydligare handelsplatserna och torgen. hvar och en skulle köpa sig något, ehuru priserna nu naturligtvis voro betydligt förhöjda. Måndagsmorgonen kom min shekh upp till mig, klädd alldeles ny från topp till tå. Vi togo hvarandra i händerna och upprepade de vanliga gratulationerna: _kulli sana_, eller _'am va inta tajib, allah abkakom limithlo_ &c. Vi skyndade oss för att hinna till moskén och med församlingen göra våra 2 knäböjningar, högtidsbönen, och höra _khotbe;_ men jag hann ej i rätt tid dit och fick ej öfvervara den. Kaffet, som vi eljest dricka uppe hos mig, dracks nu nere i porten med öppen port. Snart kommo våra vänner från granskapet, vexlade med oss handslag och gratulationer samt drucko kaffe. Vi suto här kanske omkring 2 timmar, allt emottagande gratulanter. Jag var dock alltför nyfiken att se verlden ute, för att längre sitta stilla. Jag gick så ut och vandrade omkring i staden. Allt såg nu särdeles festligt ut. Alla bodar voro slutna, gatorna rensopade och putsade, men isynnerhet allt folk utstyrdt i nya kläder eller åtminstone snyggt och rent. Mest roade mig barnen, som svängde sig åt alla håll och mönstrade än sina nya röda skor, än sin nya _tarbosh_, än bredde ut sin nya _koftan_, för att se om den satt väl. Flickorna äfvensom hustrurna hade ny _henna_ på sina fingrar och ny _kohl_ på sina ögonbryn, bredde ut sina nya slöjor och vredo på sina granna, men förargliga ansigtsslöjor, säkert lika förargade som vi att nödgas bära dem, samt gömma undan sina behag för sitt _harim_-fängelse.