Part 2

Vi hade om morgonen här åtskilliga rättegångsfrågor mellan hustrur och män, isynnerhet en som roade mig särdeles, mellan en af byns betydligare män och hans hustru, som han hade agat med stryk. Hon kom hit springande om morgonen, medan shekh _'Ali_ och jag suto inne i min kammare samt studerade; hon ropade _fi'ardek, fi'ardek_, och berättade huru hennes man slagit henne. Han efterskickades och infann sig om en stund. Här voro äfven några andra tillstädes och saken begynte afhandlas. Mannen kallade sig sjelf _Bedavi_ och är af Beduin-ursprung, ehuru redan hans föräldrar varit bosatta här i byn. Han var en något kort man, med ett tunnt i rödt stötande skägg, som litet begynt gråna, särdeles liflig, häftig och ofta rytande; tog ofta shekh _'Ali_ i skägget, svor dervid såsom han svor vid sitt, kallade skam och vanära ner öfver det om han ej talade sanning, uppmanade oss oftare än vanligt att välsigna profeten och begagnade sjelf ofta eden: _bileahilasím_, upprepad 3 gånger, under det han tog shekh _'Ali_ i hand. Ilade i allmänhet ett outtömligt förråd på eder och försäkringar, långt flere, tror jag, än Tyskarnes och våra kötteder. Sedan här länge grälats, fann man for godt att afhöra några vittnen i saken. Saken gällde nemligen en äktenskaps-ed: _bittalata_. Han hade nemligen i en stund af häftighet sagt till sin äldre hustru, _durrah_ (ty han hade 2): _inte motol saka_, har stannat litet i orden och kort derpå tillagt: _vabittalateh_. Härvid voro åtskilliga personer närvarande och de skulle nu höras som vittnen. Han gick bort, men kom längre fram på förmiddagen tillbaka och hemtade oss till sitt hus, der nu åter ett långt gräl, såsom fornt hemma hos oss, börjades mellan honom och hans _durra_. Vittnena kommo slutligen tillstädes, blefvo hörda och till min stora förundran fälldes han ej till äktenskapsskillnad, ehuru han sjelf förklarade att han med full afsigt och i dess fulla mening yttrat ordet _bittalateh_. Men det korta uppehåll han gjort emellan det och de föregående orden, gjorde att de ej gällde. Han var nemligen _Shafi_, men uti _Hanafi_- och _Maliki_-sekten skulle han ej blifvit frikänd. Nu återtog han sin hustru med ord, förestafvade af shekh _'Ali_ och upprepade af honom, hvarunder allt de höllo hvarandra i handen. Sedan hemtades middagen fram, som jag åtminstone förtärde med särdeles god smak. Värden trugade mycket och oftast med barsk min, ungefärligen såsom vår Sjöström, då någon uppvaktare krusade att sätta sig. Det var öfverhufvud kanske den första man här, som jag tyckte mig kunna hjertligt skratta åt. Sedan vi kommit hem derifrån, tog jag min bössa jemte min lilla väska och begaf mig i den stekande middagssolen ner till Nilen, passerade på vägen en nästan förfallen by, _Ronamijeh_, samt den började, men ej fullkomnade trädgården eller parken af _Ahmad pasha Ettahir_, gick ner till floden och simmade, samt mojade mig rätt i det halfljumma vattnet. På återvägen vandrade jag genom alléerna, som man nu håller på att hugga ned, sköt en _hodeir_ och 2 _abo girden_, af hvilka sistnämda här fanns alldeles till otal. Gjorde långa vandringar öfver fälten och kom tillbaka till _Ronamijeh_, starkt plågad af törst, satte mig der jemte en man i skuggan af en vägg, drack och pratade med honom och andra som samlades omkring oss. Vandrade sedan öfver ett _battikh_ fält, åt en _battikha_ för att släcka min allt fortfarande starka törst och kom slutligen hem ganska trött närmare _maghrib_. Här hade jag besök af en Turk, som bosatt sig i byn och var plågad af allehanda krämpor, till största delen kanske inbillade. Han satt en lång stund rådfrågande mig, och jag skulle säkert blifvit alldeles utledsen på honom, om han för öfrigt ej varit en särdeles hygglig och präktig man. Vi åto hemma i afton och lade oss genast efter _esha_.

Juli 15.

Suto hemma mest hela dagen och fingo största delen af den vara i fred för besökande. Jag sof mest hela förmiddagen och så äfven eftermiddagen ända till _asr_, hvarefter jag gick till vår _sakijeh_ och satt en stund der med en gammal _sherif_.

Juli 16.

Åto bittida frukost hemma, hvarefter jag företog mig en vandring till floden; passerade moskén i _Kavadi_, satt der en stund och pratade med shekh _Soleiman_ jemte några sjuka, som rådfrågade mig, bland andra en gammal omkring 60-årig gubbe, som tycktes ha föga qvar af sina lungor och magen alldeles hopkrumpen i en båge. När han andades rördes blott magmusklerna och bröstet var orörligt. Han var ömtålig för hvarje tryckning på bröstet, isynnerhet på högra lungans öfra och nedra lob, och vid starkare tryckning på den nedra loben uppstego långa och häftiga rapningar. Vid auscultationen hörde jag föga respirationsljud och ett ihåligt klangljud då han talade. Det var öfverhufvud, tycktes mig, ett intressant fall och jag rådde honom bege sig till hospitalet i Kairo. Men härpå svarade han att läkarena der voro kristna och han moslim, och att, om de sågo sig ur stånd att kurera honom, skulle de ge honom något gift, som snart skulle göra slut på honom, sedan skära upp honom och se hvar hans sjukdom satt, för att framdeles i slikt fall veta råd. Han försäkrade att sådant händt. Också beskref han sig i en dröm ha sett 3 _mubarikin_, som sagt honom att de hvar i sin tur höllo vakt öfver honom o.s.v. Shekh _Soleiman_ följde mig efter en stunds väntan ner till floden, vi stannade en stund på ett _battikh_ fält och åto en _battikha_, vadade öfver en smal gren af floden till en holme, som till största delen upptogs af ett sandfält, men på hvars östra kant var ett _battikh_ fält. Vi simmade i floden och satte oss sedan vid en gammal gubbe, som var väktare här, och åto 2 _battikh_, som alldeles spände min mage, och dock ville de truga mig att äta mera. Liksom annat för godt och välvilligt trugande folk, äro menniskorna ock här tråkiga. Vi vandrade i middagshettan tillbaka och kommo trötta fram till moskén, der jag satt en stund, hvilade mig och drack vatten. Der var fullt af fattigt folk, som låg och sof. Jag satt dock ej länge förän jag steg upp, begaf mig på väg hem i den hetaste eftermiddagssol, och kom hem, ej så trött, som fastmera plågad i mina fötter, emedan de fördömda nya skorna på nytt börjat skafva. Vid _'asr_ kom hit folk,son satt en stuns. Sedan de gått och vi gjort vår _maghrib_-bön, begåfvo vi oss till en af byns förnämsta, dit vi voro inviterade till qvällsvard. Vi blefvo uppförda i en stor _ka'ah_, som egentligen var för husets qvinnor, men nu uppläts åt oss till vår måltid. Väggarna voro brokigt målade, hvita och röda i rutor och som vanligt intet tecken till möbler eller sängar; blott på ena sidan var en lång halmmatta utbredd och ofvanpå den i ena hörnet af rummet närmast dörren en _seggade_ samt en dyna, på hvilken shekh _'Ali_ och jag lutade oss. En särdeles lyx var det i afton att vi hade upplysning af en lampa, som dock spridde blott ett ganska matt och svagt sken. Qvällsvarden bestod af de här oföränderligt brukade rätterna, en stekt gås, ris, _bamia_ och _lobia_, men var öfverhufvud god.

Juli 17.

Sedan jag om morgonen bittida efter kaffet gjort ett litet mål af mjölk och bröd, begaf jag mig med shekh _'Alis_ systerson _Ahmad_ på en åsna ut till marknåden i en närbelägen by, _Shamon_. Det blåste en mild frisk nordvestvind, som ifrån fälten och de hvetehögar man nu håller på att tröska, hemtade en särdeles ljuf och lifvande doft. Vi passerade mest hela vägen längs _Tera_ eller den låga usla kanal, som leder upp vatten öfver fälten vid Nilens nu snart instundande öfversvämning. Den är högst usel och försummad, men, ehuru årets hela gröda beror af den, måste man ändock med våld nödga folket att helst litet gräfva och hjelpa upp den. Passerade på afstånd en liten och längre fram en betydligare, ganska vacker by, _Talie_, med en ansenlig moské och minaret. Här tycktes vara ovanligt mycket planteringar och _sevaki_, hvarföre den vann betydligt vid jämförelsen med de byar jag härtills sett i Nildalen. Den var belägen ungefär på hälften af vår väg. Utan uppehåll fortsatte vi färden, dels på brädden af _Tera_, dels in uti den och framkommo efter omkring 2 timmars, mig tröttande åsneridt till _Shamon_. Det är äfven en ibland de betydligare byarne och plats för en marknad, _sok_, som hålles här hvarje onsdag. Den är belägen i sluttningen af en sandhöjd eller kanske rättare grushög, på hvilken jag genast uppsteg och njöt af den härliga utsigten öfver Nildalen samt de densamma åt alla håll dominerande pyramiderna. De förnämsta artiklar här funnos till salu tycktes vara kreatur, får, kor, isynnerhet kameler och åsnor. Jag fattade här ett särdeles tycke för kameler, så klumpiga och fula de än först förekommo mig. De förekomma mig såsom särdeles kyska och blygsamma djur. För öfrigt oändligt mycket _battikh_, meloner och grönsaker. Åt här första gången i år vindrufvor. _Attarer_ med kryddor och allehanda småsaker, lärfts- och bomullstyg-säljare voro här äfven till ganska stort tal för köpande qvinnor och flickor, som åter å sin sida utbjödo _takijer_. I byn fanns för öfrigt handelsbodar, slagtare och cafen, i ett af hvilka jag drack ett särdeles godt kaffe. Rörelsen var ej särdeles stor, dock ej obetydlig, och tyckte jag mig kunna uppskatta folkmassan till omkring 400 personer. De bekanta jag här träffade från vår by, klagade öfver att i dag var ringa rörelse. Jag vandrade några hvarf 1 staden och tyckte den vara byggd i samma smak som vår by, af obränd tegelsten. En vacker och stor moské fanns här med åtskilliga (4 à 5) _kubbor_ för shekher. Ehuru här intet spirituosum förtärdes och inga druckna sågos, var oväsendet och sorlet dock ingalunda mindre än på våra marknader. Man ser folket här i allmänhet nästan aldrig slåss, men de förstå att bruka tungan desto bättre, deras vrede bryter ut i skrik och hojt, högst sällan i slag; i detta fall äro slagen blott matta och usla, och å andra sidan äfven högst matt afvärjda. Jag köpte allehanda småsaker, för att ej komma tomhändt hem från marknaden. Satte mig i skuggan af några träd och åt en _battikha_, väntande på _Ahmad_, som ännu hade små bestyr. Kort före middagen begåfvo vi oss på återväg i en starkt stekande sol och tjockt damm, som uppsteg efter det hemfarande marknadsfolket, samt af medvinden fördes med oss och plågade mig svårligen. Vi kommo i sällskap med 2 andra åsneridare från vår by och gumpade hemåt under samtal. Vi hunno fram kort efter middagen, höljda i damm och smuts samt brända af solen. Man hade på förmiddagen under min frånvaro skickat åtskilliga bud från en granngård, tillhörande den nu aflidne Turkiska _kashifens_ enka, att jag skulle komma dit och se på hennes sjuka dotters ögon. Sedan jag således tvått och skott mig, begaf jag mig dit med shekh _'Ali_, Vi blefvo emottagna på _mastaban_ i portgången, suto der ätande frukt och ett dugtigt middagsmål af de vanliga rätterna, samt drucko ett ypperligt kaffe. Allt här i huset tycktes vara rikt och godt, dess ägarinna välmående, i goda omständigheter. Sedan vi sålunda blifvit väl plägade, blef jag anmodad att med shekh _Soleiman_ stiga upp i _harim_. Gårdens ägarinna är nemligen hans faster. Vi gingo upp öfver en snygg vacker innangård och togos emot en trappa upp i en stor _ka'ah_ af 3 fruntimmer, husets värdinna, som beslöjde sitt ansigte särdeles väl, hennes dotter den ifågavarande sjuka och shekh _Soleimans_ hustru. Det är väl att här att inga complimenter finnas för fruntimmer; man inträder utan att ens helsa eller högst säger man _salamat_ eller något annat dylikt. På mattan der de suto, var lemnad plats mellan modren och dottren, jag intog den genast utan krus, satte mig och började titta i flickans ögon. Hon afslöjade sig helt och hållet, visande sitt utomordentligt vackra ansigte, med en ljus skär hy nästan såsom hos oss, och emellan den framtills öppna _'antarin_ sken hennes hvita framknoppande bröst. Hon var midt emellan mogen och omogen, kanske omkring femton år och en höt retande varelse, så mycket mera för mig, som på en lång tid ej sett någon vacker flicka. Jag betraktade hennes vackra svarta, men nu af _conjunctivitis_ fördunklade ögon, men kunde ej hålla mig från att kasta ögonen äfven på hennes öfriga behag. Hon var verlkigen mera nordisk, än en flammande sydländska. Jag kände hennes puls och den var förfärligt agiterad, sprittande troligen af den för henne alldeles ovanliga närheten till en främmande karl. Sedan jag var färdig med henne och pratat ut om medicin &c., framkom en annan något ändre flicka, dock ännu i första blomningen, med ett särdeles skälmsk, pikant ansigte och en frodig kropp. Hon hade äfven det ena ögat litet fördunkladt, och jag fick derföre se henne obeslöjad. Skada att hon var litet, dock alldeles obetydligt, märkt med små koppärr. Hon var för öfrigt vacker, med ett helt annt uttryck än hennes syster, fullkomligen österländsk. Jag fann mig särdeles blåten här uppe i _harim_, och försökte göra mitt besök så långt som möjligt. För öfrigt fann jag qvinnorna här i tal och åtbörder ungefär dylika som hos oss, dock kanske med mindre koketteri. Hvad qvinnorna här hafva ett ypperligt tillfälle att kokettera med, är deras slöja, som de allt efter behag kunna vrida och slänga så, att de visa antingen blott ena ögat, mer eller mindre eller hela ansigtet. Det föll mig litet in att alltsammans var en liten anläggning af shekh _Soleiman_, som hela tiden på allvare gått ihop med mig att ja skulle bosätta mig här i byn, gifta mig här samt lefva och dö med dem. De begagnade sålunda kanske tillfället att låta mig se två giftasfärdiga döttrar. Sedan vi sutit här uppe kanske närmare en timme, gingo vi ner jemte värdinnan, som kom och helsade shekh _'Ali_ (till hvilken fordom efter hennes mans död haft godt tycke), stannade stående nedanför _mastaban_ och pratade med honom om ett rättegångsmål, samt skickade åt oss kaffe, sedan hon åter gått upp. Vi drucko det ocg gingo bort en stund efter _'asr_. Sedan vi kommit hem och hvilat en stund, kom hit en man, som jag åderled, och en annan, åt hvilken jag gaf ett pecept för sjuka ögon, Aftonen tillbragte vi hemma, oroade blott af några i en rättegångssak tvistande män, som slutade vid _'esha_.

Juli 18.

Gick på förmiddagen ut till vår _sakijeh_, satt der en stund och svalkade mig. Medan jag satt, kom en gammal man med en åsna. Jag gaf mig i samtal och fann honom vara så godt som alldeles blind genom gammal _trichiasis_. Han sade sig ej se vägen eller hvart han gick, utan hans åsna ledde och förde honom rätt. Jag bad honom hyra mig sin åsna ner till floden och lofvade vid återkomsten hemta den tillbaka i hans gård. Med den vanliga Arabiska misstänksamheten svarade han sig ingen säkerhet ha, att jag skulle komma tillbaka med den, kanske skulle jag taga åsnan och bege mig på den till Kairo. Slutligen kommo vi öfverens att han sjelf skulle följa med mig. Vi begåfvo oss sålunda på väg, jag på åsnan och han lunkande efter. Han var en högst rolig gubbe, vägen gick fort under samtal med honom, i den ljufva NVvind, som blåste oss svalka öfver fälten. Framkomna till floden tog jag mig ett godt bad i den; när jag kom upp, satte vi oss under ett träd och gjorde en god måltid på några bröd och en stor präktig _battikha_, som vi köpte af några på stranden vid ett vanligt landningsställe sittande qvinnor. Vi begåfvo oss så hem i middagshettan, som det tycktes till stort besvär och plåga för min gamla gubbe, som ätit just dugtigt af den väderdrifvande _battikhan_ och nu lunkade efter åsnan. Vid _'asr_ begaf jag mig till vår _sakijeh_ och svalkade mig der; under tiden kom en af byns shekher och vattnade sina kameler. Han tog mig med sig till ett invid liggande lökland, der folket höll på att taga upp lök. Jag satt der en stund med honom i solhettan och gick sedan hem. Här afhandlades ett mål mellan en gammal svärmor och hennes måg, som slagit sin hustru, gummans dotter. Gumman var särdeles vig i tungan, såsom öfverhufvud allt folk här, och liflig i sina rörelser med händerna. Kort efter _maghrib_ kom en af byns shekher och tog oss med sig till sitt hus, der vi på ett tak åto qvällsvard.

Juli 19.

När _selamen_ hördes begåfvo vi oss med shekh _'Ali_ till moskén, för att hålla vår fredagsbön. Det var ett högst uselt hål, sämre än den sämsta lada hos oss, med vasstak som höll på att falla sönder och hängde i långa strån ner; golfvet belagdt med söndriga halmmattor, var fullt med stoft, damm och fogelträck. Af alla kyrkor, moskéer och bönehus, som jag sett, har intet varit sämre än detta, och det vittnar ej just särdeles väl om byns folk. Efter bönen, som jag tyckte mig nu förrätta utan fel och fruktan, blefvo vi uppkallade till en af byns äldste, suto der en stund och åto _battikha_, men då ingenting annat kom fram och vi af värden blefvo inviterade att göra som han och lägga oss till en middagslur, begaf jag mig bort. Så snart jag kommit hem och kastat af mig _gibben_, gick jag åter ut för att få tag på min gamla åsnedrifvare, som borde föra mig ner till floden. På vägen kom emot mig shekh _'Ali_, som äfven ledsnat hos gubben der vi voro, och hade mig med pock och tvång tillbaka till vårt hus, der vi åto litet. Jag skickade sedan att höra efter min gamla åsnedrifvare för att föra mig ner till floden, men han var ej hemma. Jag beslöt således att slå simningen och floden ur hågen för i dag samt blef hemma sittande. Yi hade ej sutit länge förän _Sejid Mohammads_ lilla son _Ibrahim_ kom och bjöd oss tillbaka till gården, den vi nyss lemnat. Vi hade sutit en liten stund uppe i _ka'an_ (jag betraktande de klumpigt och fult målade ziraterna af Nilfartyg, minareter, brinnande lampor och cirklar, nästan alla i röd och grön färg) då bordet dukades upp på den vanliga runda halmmattan och vi började gröpa i faten. Sedan vi ätit och druckit ett särdeles godt kaffe, begåfvo vi oss hem. Jag gick till vår _sakijeh_ och roade mig åter att betrakta boskapen, som vattnades, och den klart nedgående solen, med en viss längtan efter våra ljufva nordiska julinätter.

Juli 20.

Gick om morgonen med shekh _'Ali_ till den för några dagar sedan från Kairo hitkomna shekh _Hariri_. Hans hus är ett af de största och vackraste här; vi blefvo der emottagna på en _mastaba_ på gården, öfver hvilken för oss utbreddes 2 _seggader_. Sedan vi der blifvit serverade med kaffe, kom shekhen sjelf ner. Yi hade nemligen kommit något bittida, så att han ännu ej hunnit väl upp eller ajusterat sig. Vi suto ännu en stund här med honom, hvarunder han frågade mig om mitt land m.m. Vi blefvo sedan bjudna att stiga en trappa upp och sätta oss i en _fasha_, der samma mattor utbreddes för oss. Shekhen började läsa för oss ur en liten bok, en _tefsir_ på suran _Vaddoha;_ men som skriften var Persisk och något svårläst, gaf han boken åt shekh _'Ali_, som läste förklaringen till slut. Den räckte temmeligen länge och var tråkig. Shekhen, som är son till den förra _muftin_ i _Flanafi_-sekten i Kairo, började nu tala om sina öden, om hat och förföljelse som han lidit i verlden m.m. Han hade sjelf haft drömmar och andra om honom, han hade rådfrågat _Raml_ och _Mendel_, alla hade lofvat honom kommande storhet och höghet; men när han jemförde sin nuvarande ställning i verlden med hvad alla dessa lofvat honom, visste han ej hvad han skulle tänka. Han tycktes mig sjuk och högst ömklig i sin själ, med stora tankar om sig sjelf, liksom han vore utvald af Herren till stora värf och hög plats. Han liksom alla skrymtare och uslingar, så här som hos oss, bar Herrans namn på tungan ständigt och var alltid färdig med en bön eller en suck till honom, men bar honom föga i hjertat. Han är för öfrigt en man af förmögenhet, med slafvar och qvinnor till stort tal. Shekh _'Ali_ var hans ödmjukaste jabror. Vi åto hos honom en dugtig frukost på ungefär midten af förmiddagen, drucko ännu kaffe och begåfvo oss bort, nedföljda af honom, som begaf sig till sitt _harim_ för att sofva, sägande att nu just vore tiden för hans sönm, ty om natten fick han ingen blund i sina ögon -- stackare han! Sedan jag kommit hem och väntat en stund till eftermiddagen, tog jag min gamla åsnedrifvare _Abo Salim_ och begaf mig ner till Nilen, der jag först simmade 2 gånger efter hvarandra och sedan tog mig en lur på min _lebbade_, som jag tagit med mig och nu bredde ut under de stora acacieträden. Sedan simmade jag ännu en gång och kom hem mellan _'asr_ och _maghrib_. På vägen blef jag vid _Ronamijeh_ anhållen af några byns raska gossar och affordrad 10 fadda, ej utan det här vanliga pocket. Jag pockade tillbaka, gaf dem ingenting, och slog till en med den lilla käpp jag hade i handen för att jaga på åsnan, men han böjde sig undan slaget. Jag förargades något, men det är här så vanligt och jag lär nog ofta komma att möta sådant folk i Arabien. Hemkommen suto här åtskilliga sjuklingar, som väntade mig. En lät jag åder på; han var särdeles rädd för åderlåtningen, men då jag gick bort och stack min lansett in, kom han tillbaka och bad mig derom förfärligt. Ato qvällsvard hemma.

Juli 21.

Blefvo utkallade om morgonen bittida att dricka kaffe, och jag att skjuta ett par foglar, som hvarje morgon plägade komma och sätta sig här i några trän. Jag begaf mig ut med min bössa, men fann ingenting annat än kråkor och dufvor, lossade derföre ej mina skott. Sedan låg jag hela förmiddagen på _mastaban_ och språkade med _Mustafa_, äfvensom den andre hans gamle vän och slägtinge. Till middagen blefvo vi utbjudna till f. d. _kashifens_ hus och jag fägnade mig med hoppet att få se mina 2 vackra flickor, men det slog felt. Vi blefvo emottagna på _mastaban_ i portgången, der redan före oss ett sällskap af 5 personer hade lägrat sig. Bland dem var en man, som tycktes hafva varit mycket hos Européer i Alexandria. Han talade allehanda om deras bruk och hade funnit att deras lefnadssätt samt institutioner voro i tvär motsats till Orientens. Han, liksom mycket annat folk här, prisade mycket Frangerna, deras redlighet och andra goda egenskaper. Den tid måste ock snart vara inne, då Frangernas öfverlägsenket uti allt blir erkänd här, om ock religionshatet behöfver kanske sekler för att mildras. Det vanliga samtalsämnet om mitt land kom naturligtvis upp, och det hette nu att der var ingen natt alls. Jag satt mest tyst och lät som vanligt shekh _Ali_ berätta derom efter godtycke. Slutligen kom måltiden fram, den var ymnig och god, hvarföre all ära äfven bevisades den. Tvärtemot hvad jag hemma föreställt mig om Arabernas måttlighet, har jag här öfverhufvud funnit dem temligen glupska och svaga för kräslighet. Det är blott i mat, qvinnor och kaffe, som de öfverflöda; men det är också nog! Efter måltiden afhandlades ett mål mellan en gammal man och hans svärson. Gubben tycktes vara utomordentligt gammal, darrade i alla lemmar och hela sin kropp af ålderdomssvaghet, kanske nu äfven till någon del af vrede, så att då han tog emot en pipa för att röka, spillde han ut allt som var istoppadt. Han blossade som oftast upp af vrede, steg upp från sin plats i sjelfva portgångens tröskel, stapplade darrande i alla leder och vacklande fram till _mastaban_, och förde sin sak med hög, förifrad stämma under häftiga rörelser med sina darrande händer. Mig, som satt på sidan om honom, förekom hans solbrända ansigte alldeles svart, och jag fann öfverhufvud särdeles intresse, men äfven en viss hemskhet i att betrakta vreden och öfverilningen hos en man, som stod så nära grafvens brädd. Jag kunde ej nu, såsom vanligen vid dylika fall, skratta, och nedrigt förekom mig det tvungna skratt jag såg på shekh _'Alis_ läppar, då han for en sak förebråddes af gubben. Jag lemnade slutligen sällskapet, gick ensam bort, tog min gamla _Abo Salim_ och begaf mig ner till floden, der jag, dels i den, dels på dess strand under träden tillbragte eftermiddagen tills någon timma före _maghrib__. 'Ali_ var ej hemma, men kom snart, vi åto allena vår qvällsvard och lade oss omedelbart efter _esha_.

Juli 22.