Part 19

Gick bittida ut om morgonen för att, liksom hela det öfriga Kairo, se på processionerna med _Kisveh_ och _Mahmil_, som i dag fördes ner ifrån citadellet till _Hassanein_. Öfverallt der jag gick fram voro stora skaror af gapande folk, dels spatserande, dels sittande i bekantas bodar och cafén, eller äfven på sjelfva gatan. Trapporna till de moskéer, som lågo i vägen, voro fullsatta med qvinnor, äfvenså till stor del taken. Jag fick länge spatsera omkring och vänta förän sjelfva processionen kom. Härunder roade mig storligen en skara små gossar, som gingo omkring för att uppspana kristna, ansätta dem och fordra pengar. Jag såg huru de attaquerade en Jude, som de fingo tag på inne i ett qvarter. Anföraren för hopen ropade sina följare tillsammans med: _ja olad elhareh ja gid'ar nosrani fi horetna_. Härvid lupo de tillsammans och ansatte den svartturbanade mannen, som tog sin tillflykt i ett magasin, hvars ägare, jemte några andra bredvid belägna bodars ägare, drefvo bort pojkarne med käppar. Jag såg äfven några Franger, som gingo här fram, men de fingo gå i fred, så mycket jag kunde märka. En Frang är här dock helt annat än en _nosrani_, man tyckes till och med ej vilja ge honom detta namn. Detta ger man vanligen blott åt här boende Greker och Armenier, klädda i orientalisk kostym. Slutligen, sedan jag spatserat upp och ned kanske 2 timmar, började sjelfva processionen, föregången af 2 halfnakna, blott med korta, alldeles nedsmorda kortbyxor skylda män, bruna och, som jag tyckte, med olja smorda på sina kroppar. De stannade då och då framfor någon bod och, tror jag, utöste ovett mot hvarandra för 5 fadda. Jemte dem följde den vanliga skaran af tjufpojkar. Få något afstånd efter dem följde militär, föregången och förespelad af trummor och filipipare, med hvilka äfven följde en tambourmajor, ganska prydligt svängande sin staf. Efter dem musikkorpsen, bestående blott af horn, mest bashorn, en oändlig mängd klarinetter och med bjellror fullsatta skrammel-halfmånar. De voro nu tysta för filipiparne och trummorna, som allena spelte marschen. Härefter följde soldaterne, _nodsam_, till stor mängd. Efter dem kom sjelfva _Kisveh_, hoplaggd i sex stora packor, hvarje packa på sin åsna. Öken voro af sämsta slag och ej på minsta vis utstyrda, packorna åter lågo på en brädskifva på åsneryggen. Äfven karlarne, som ledde åsnorna och höllo i packorna, voro af sämsta och ruskigaste slag. Efter dessa packor af svart dyrbart sidentyg, utbroderadt som det tycktes med språk ur Koran (hvilka dock nu, såsom vid hoppackningen vända inåt, ej voro synliga), kom sjelfva panelningen, antingen vid golfvet eller taket af _Ka'abeh_, bestående af långa stycken af samma tyg, rikt utbroderade med Koranspråk i guld, t.ex.: _la illaha illallah_ &c. Dessa stycken voro uppburna på stänger, laggda i halfbågform, hvardera ändan på sin åsna. Härefter kom nu sjelfva _Ka'abe_ kupolbetäckning, i kupolform uppburen på en dertill gjord ställning, öfverträffande de föregående styckena i prakt och vackert arbete. Den var särdeles rikt utbroderad i guld, i röda och gröna färger. Arbetet var verkligen utmärkt och det vackraste jag sett af det slaget. Härefter kommo nu shekher, som i sin klädsel voro ganska enkla, på intet sätt utmärkta, utan fastmer af det sämre slaget. De ropade, hufvudsakligen den ena, oupphörligt _sallo 'ala nnebi ja ommat annebi_, jemte andra loford och välsignelser öfver profeten. Allt som dessa särskilda stycken avancerade framåt, skockade sig folket deromkring för att beröra dem med handen och sedan med den bestryka ansigtet. Härvid frågade de föga efter de ofta dugtiga slag de fingo af soldaterna, som gingo omkring dem, för att skydda de kostbara och heliga styckena för folkets klåfingrighet, kanske äfven smutsiga finger. De togo gerna utan knot emot slagen, för att få beröra helst yttersta randen af tygen. Framför de första packorna af _hisveh_ red en officersperson och efter det sista stycket 8 à 10, alla klädda i sina guldbroderade röda tröjor. Härefter var ett stort mellanrum, först efter kanske 5 minuter kom en hög trädställning, ungefår trekantig, gående på 2 medar samt hel och hållen behängd med en grön sidengardin. Högst uppe på denna ställning, liksom på ett takröste, stod en man, som hann upp till andra och tredje våningarne af husen. Rundtomkring, isynnerhet på ena sidan der gardinen var uppslagen, stod mycket folk på trädspirorna, som gingo parallela med medarne, äfvensom på sjelfva medarne. Denna gardin, liksom alla andra heliga stycken hvilka följde med i processionen, berördes flitigt ej allenast af det på gatan stående folket, utan äfven af folk, isynnerhet qvinnor, som var hoppackadt i fönstren och på taken; dels med sina händer, dels med shawlar berörde folket dem, isynnerhet det stycke, till hvilket man lättast räckte i anseende till dess höjd. Hela denna ställning, som var en särdeles stor koloss och hvars mening jag hvarken sjelf förstod eller sedermera genom efterfrågningar kunde få reda på, drogs af de pojkar, som så modigt i dag snokat efter kristna i qvarteren. Det var nu en alldeles förfärlig hop af dessa pojkar, som satte denna koloss i rörelse, under förfärligt skrik och hojtande. Det behöfdes ock verkeligen denna mängd, såväl för den tunga kolossen sjelf, som för det stora antal på den stående menniskor. Efter denna ställning kommo långa rader af allehanda _dervisher_, samt sig så kallande _avlija_, fromma och religiösa män, hvilka sjöngo oupphörligt: _la illaha illallah_, eller andra språk ur deras religion. Deremellan såg man besynnerliga figurer, utspökade på mångahanda sätt, med turbaner vridna på ett eget vis, samt med andra underligheter och bjertheter i sin klädsel. Det tyckes alltid höra något maskradaktigt till de heliga processionerna här. Slutligen kom härefter den helige _Mahmil_, en bild af den _taktravan_ eller täckta bärstol, i hvilken fordomdags sultanen eller sultaninnan plägade åtfölja vallfärdartåget till Mekka. Nu går den tom dit på en kamelrygg. Kamelen som bar den var ett vackert, utvaldt ök, grannt utsiradt med bjellror och andra grannlåter. Så voro äfven de kameler, som omedelbarligen följde härefter, och bland hvilka den första bar shekh _El gamal_, den underliga, halfnakne _maghrabi_guhhen som oupphörligen nu, såvälsom under hela taget till Mekka, runkade sitt hufvud i afmätt takt. Efter honom en annan man, som jag tyckte en Turk, äfven till kamel och runkande sitt hufvud, men tydligen ännu en nybörjare i konsten och en klåpare. Efter dem kommo 4 à 6 kameler, som buro musiken och musikanterna, stora tympaner och de skrikande _bokk_. Härmed var nu det egentliga tåget slut, såsom jag vill minnas. De tågade alla i långsam marsch till _Hassanein_, dit äfven jag begaf mig på en omväg. Jag gick dock ej in, i anseende till den stora trängsein, utan begaf mig till _Jusuf_, åt hvilken jag åter gaf en guinéa för hans resa till _Damjat_. Här träffade jag en bland de slynglar, som bashan skickat till Europa för att bildas, denne till mekanikus, och som kommit tillbaka halfbildade samt tusendefalt värre än de gått. Denne hade hufvudsakligen vistats i Wien och talade Tyska, ehuru han under sin 8-åriga vistelse der ej kunnat afslipa de barska Arabiska strupljuden. Talet föll på _Mahmil_-processionen i dag och det var ej utan stor harm jag hörde honom fördömma och håna dessa hans religions bruk, samt kalla dem dumt tyg. _Josefs_ mor och styffar, båda Tyskar, frågade om ett och annat dithörande, men han kunde ej förklara dess betydelse. Då gjorde jag det samt började med skonsamhet och försonande tala om islams ceremonier; nu måste, åtminstone för skammens skull, _Hassan_ börja hålla med mig. Jag kom hem särdeles trött efter mina långa vandringar i dag och blef derföre hemma ända till _maghrib_.

Okt. 20.

I dag började vi åter vår _Alfijeh_ efter flera dagars lättja. Jag blef hemma den öfriga dagen för att vänta min lille _Mohammad effendi_, min gamle skriflärare, som jag i går träffade vid _Mahmil_-proccssionen och som då lofvade komma till mig vid middagstiden. Jag väntade ända till en timma före _'asr_, men förgäfves. Vid denna tid kom shekh _'Ali_ hem från _Bolak_, dit han varit för att köpa hvete. Han mådde illa och under det vi suto här fick han ett anfall af frossa. Ehuru han frös och darrade i hela sin kropp, kunde han dock ej underlåta att göra sin middagsbön. Han skälfde derunder i hela sin kropp och skägget skakade dugtigt, hvilket såg högst roligt ut. Denna sjukdom ansåg han som förklaring på en dröm, den han haft i natt. Jag gick nu ut och begaf mig till _Surugijeh_, för att se huru långt mannen var kommen med mitt pistolbälte. Han hade det ock under arbete, men jag kom just i lagom tid för att ännu Förklara för honom huru jag ville ha det. Ty oaktadt jag härom dagen närmare en timmas tid stått och ventilerat med honom, samt gifvit honom ritning på huru jag ville ha det, hade han ej förstått mig. Jag förklarade mig nu ytterligare kanske en halftimme för mannen, som just höll på med arbetet. Han var begripligare och tycktes fatta min mening. Härefter gick jag till kansliet, men fann _Köhler_ upptagen af göromål. Satt derefter en stund i Grekcafét i _Azbukijeh_ och kom hem någon timma före _maghrib_.

Okt. 21.

Var två gånger upp till sadelmakaren i _Surugijeh_ och krånglade med honom om mitt pistolbälte; ehuru jag förklarade och ritade för honom samt han sade sig förstå och lofvade göra efter min önskan, så hade han, när jag efter _asr_ kom dit andra gången, dock gjort efter sitt eget hufvud. Men det är svårt, nästan omöjligt, att få folket här till att gå in på något nytt; såsom far och farfar gjort, så måste ock sonson göra. Gick sedan ner till kansliet och satt en stund hos _Köhler_. Han berättade en underlig historia, som passerat med en på landet boende Fransos. Denne hade nemligen kommit i träta med byns chef, som beskyllde honom för att gömma rymmare i sitt hus, samt fordrade att få komma in och söka. Fransosen pockade på sin rätt såsom Frang, att släppa ingen in i sitt hus mot sin vilja. Efter något krångel skickade chefen sina män dit, tog Fransosen, bastonnerade honom under fotbladen och genomsökte hans hus, utan att finna någon. Denne Fransos hade förut varit i pashans tjenst och sålunda redan förlorat sitt skydd såsom Fransk undersåte, lefde nu på landet, plöjde och sådde jorden i Arabisk drägt, såsom en Fellah. Det oaktadt kom Franska konsuln direkte hit från Alexandria för denna sak och fordrade upprättelse af pashan. Sedan konsuln 3 gånger på en dag varit uppe hos honom i citadellet, måste pashan slutligen beqväma sig att gå in på följande vilkor: han skulle ur landet exilera bychefen och dennes män samt betala 30,000 piaster, hvilket sistnämnda isynnerhet skall hafva kostat på honom, och som han troligen ej beviljat åt någon annan än Franska eller Engelska konsulen. Jag talade här med _Amin Agha_, att han skulle underrätta sig om kameler och karavan till _Sinai_. Efter _maghrib_ gick jag åter ut och gjorde en spatsertur i det härligaste, ljufvaste månsken.

Okt. 22.

Gick om morgonen ut till kansliet, för att råka _Amin Agha_ och höra hvad han uträttat i Grekiska klostret. Jag träffade hvarken honom eller någon annan der, ty de hade alla begifvit sig ner till _Bolak_ for att taga emot generalkonsuln _Fock_, som anländt hit i dag. Jag gick då och satte mig i _Azbukijeh_ för att få tiden till slut. När jag kom tillbaka, fann jag både _Amin Agha_ och _Köhler_. Den förre hade varit dit jag bett honom gå och bad mig komma tillbaka vid _'asr_, då vi båda skulle bege oss till klostret för att tala med _vekilen_ och _gammalen_. Då jag gick ut derifrån träffade jag _Wrede_, som sade att _Prunner_ ville tala med mig. Framkommen till _Prunner_ sade han mig att doktor _Schlederhaus_ nu var här och jemte den Österrikiska målaren färdig att inom några dagar anträda en resa till öfra Egypten, samt att de önskade få mig med sig. Den gamla lusten att komma dit upp rörde sig åter i mig och jag lofvade lemna honom svar i afton, ehuru jag redan nu inom mig sjelf var besluten att resa med dem. Jag gick snart bort samt sprang omkring i _Muski_, villrådig och upprörd i mitt inre af obeslutsamhet. Slutligen gick jag hem, satt en stund och lugnade mig. Närmare _'asr_ gick jag till sadelmakaren i _Surugijeh_. Jag fann honom sysselsatt med att omsider sluta arbetet på mitt pistolbälte. Han bad mig vänta tills det skulle bli färdigt. Jag satte mig i ett närbeläget café och sedan jag der tillbragt omkring en timma, satt jag ännu i hans bod kanske en timma, föran jag slutligen fick mitt bälte, som, med allt det krångel jag haft, ändå blifvit något helt annat än jag velat. Men hvad skall man göra? man måste i sådana saker foga sig efter de oförståndiges och envises hufvuden. Vid _esha_ gick jag till _Prunner_, hvarest samlades ett stort sällskap Italienare och Tyskar, bland de sednare äfven den Wienska målaren, men icke _Schlederhaus_. Jag satt der någon timma och gick så hem.

Okt. 23.

Gick till kansliet, lemnade der i min _sahhara_ åtskilliga böcker och tog derifrån andra småsaker. Såg åter ett slagsmål; jag tror man hade fått tag i en tjuf och höll nästan på att slå ihjäl honom, Men en stor skara qvinnor kommo emellan och skilde litet åt de kämpande, så att tjufven slapp att rymma. Satt härefter en stund i Grekcafét, och gjorde några små uppköp för min resa till öfra Egypten. Om aftonen gick jag åter ut och gjorde en liten spatsertur i månskenet. I dag och dagarne förut var här ett stort antal resande Engelsmän, som äro färdiga att afgå till Indien.

Okt. 24.

Vid kaffet talade shekh _'Ali_ om huru Tscherkesserna togo allt mera land af Ryssarne samt segrade öfver dem, äfvensom att en man, shekh _Mohammad_ från Mekka, 3 särskilda gånger dertill uppmanad af profeten vid sina _zijaret_, nu befunne sig ibland Tscherkesserna och förde dem till seger; han skall vara en stor undergörare, ställa den fiendtliga hären ofta liksom omringad af en mur åt alla håll o.s.v. De skola till och med återtagit Tiflis med en krigslist, sålunda att hela muslimhären klädt sig i fårskinn och krupit på alla fyra fram ini staden, ledda af herdar, sålunda föreställande en fårahjord. Härom talades vidt och bredt, dock tycktes shekh _'Ali_ anse historien om soldaternas förklädnad för en dikt. Gick på förmiddagen ut till _Muski_, träffade mina båda reskamrater i _Pinis_ hus och talade med dem en stund om vår snart instundande resa. Handlade några småsaker af _Pini_, hufvudsakligen krut. Gick härifrån till _Köhler_, som jag erfarit ej skulle må rätt väl. Jag fann honom ock liggande på sin säng i en börjande intermittent feber. Medan vi suto här, kom äfven _Timofejeff_, nu omklädd i Europeiska kläder, fjeskig och litet förbryllad, liksom alltid sedan han blifvit utnämnd till sekretär hos konsuln. Hans egentliga tjenst tyckes dock bestå i att springa och bestyra, samt ställa konsulns hus i ordning, ej stort bättre än en vanlig betjents. Men nu småningom börja ju ock alla tjenster gå derpå ut, att hvar och en skall vara liksom betjent hos sin förman. Derföre börja äfven alla egentliga betjenter och hötel-gar?oner bli så högfärdiga och öfvermodiga, ty de äro lika goda som andra tjenstemän, till och med mycket friare; ty de passa upp alla som betala dem, och behagar dem ej en herre, kunna de lätt få en annan, då deremot en tjensteman i staten, som man säger, sällan duger till mer än ett embete och engång afsatt derifrån har svårt att finna ett annat, hvartill han passar. På eftermiddagen gick till min _kaffasi_ för att få min _kafas_. Den var ock, efter 4 dagars lögn, nu färdig, ehuru efter det vanliga modet och betydligt större än jag önskat den. Men det är nu engång omöjligt att här få folket till att göra någonting på nytt sätt eller annorlunda än de lärt af sina fäder. När jag kom tillbaka fann jag shekh _'Ali_ sittande med shekh _Ibrahim_ hos vår _Muzeijin_. Jag satte mig invid dem, men vi stego snart alla 3 upp, gingo upp i shekh _'Alis ka'ah_, drucko kaffe der och språkade. Shekh _Ibrahim_ tycktes gläda sig öfver den vackra _ka'an_, och detta åter gladde shekh _'Ali_ särdeles, så att han sedermera ej kunde underlåta att påminna mig derom, liksom bos oss frun gläder sig öfver en väl lyckad kräm, som hon gjort. Gjorde sedan en liten tur till kanalen och efter _maghrib_ en tur till _Azbukijeh_ i det ljufvaste månsken och den ljummaste luft. Egypten är dock ett herrligt land och med rätta säga de gamla Arabiska författarne, att Herren välsignat det framför alla andra i verlden. Föga nog torde Italien komma upp emot det. Så hade jag fått slut på min 33:e födelsedag. Min nästa födelsedag, hvar skall jag öfverlefva den och huru månne då verlden se ut i mina ögon?

Okt. 25.

Gick på förmiddagen ut för att göra min uppvaktning hos vår nyss hit anlända generalkonsul _Fock_. Han träffades ej i dag, emedan han begifvit sig upp till pashan. Vandrade så litet omkring, tills jag fick slut på tiden för fredagsbönen. Träffade på gatan shekh _Isa_ från _Gemelijeh_, som var särdeles artig och vänlig samt särdeles rikligt upprepade: _vahashtinna_ &c. Förde böcker tillbaka till _Prunner_ och träffade der min blifvande reskamrat doktor _Schlederhaus_. Suto här en stund och talade om åtskilligt rörande resan. Gick efter _maghrib_ ut med shekh _'Ali_ till _Azbukijeh_ och satt en stund hos _Hanafi;_ der firades i afton en _molid_ för shekh _Sejid Ali Bekr_ i tält, uppslagna på sidan af den breda gatan.

Okt. 26.

Var om morgonen hos _Bokty_ och tog penningar; derifrån gerad till _hotel d'orient_ för att träffa vår nye generalkonsul. Han var ännu ej uppstigen, hvarföre jag satt en stund hos _Timöfejeff_. Det är underligt att se huru barnslig han ännu är. Han var i dag utomordentligt artig och hjertlig, fordrade oupphörligen af mig försäkringar om min fortfarande vänskap för honom och att ingenting kommit emellan som stört den. Nu var konsuln uppstigen och jag trädde in. Han emottog mig med artighet och jag blef länge sittande der att språka om allehanda likgiltiga ämnen. Till sitt yttre såg han något medtagen ut. Vid det jag kom ner ifrån honom mötte jag _Schlederhaus_ i porten, gick med honom upp och dröjde temmeligen länge språkande om vår resa. Det är ej utan att han förekommer mig litet knarrig, såsom alla sjukliga. Då jag straxt på eftermiddagen åter gick ut och vandrade i _Muski_, träffade jag på gatan en man som såg högst rolig ut. Emedan jag tittade på honom noga och nära, gaf han mig _Selam_helsningen, som jag besvarade. Så kommo vi oss i samtal på Persiska, men han sade sig vara en Kinesare. Det var ock ej svårt att igenkänna honom som sådan på hans ansigtsbildning, hvilken hade stort tycke af den Tatariska, framförallt på hans få glesa skäggstrån på hakan samt af hans på Hinduiskt vis nätt lindade turban. Vi spatserade länge omkring uti trädgården i _Muaki_ och begåfvo oss sedan på hemväg. Han följde mig upp till mig, blef sittande ända till _maghrib_ och åt äfven qvällsvard med oss. Här talade vi Arabiska, hvilket språk han talade efter grammatiken temmeligen rent, men med ett uttal som jag, och ännu mer shekh _Ali_, hade särdeles svårt att förstå. På min begäran reciterade han Kinesiska verser och upprepade Kinesiska ord. De hade ett förunderligt, men icke fult ljud, med så fina nyanceringar att jag tyckte flera vara alldeles lika, men då jag försökte säga efter dem, kunde jag ej någonsin få fram dem honom till nöjes. Han talade mycket om sitt land och dess regeringssätt samt tycktes känna det väl, Hvad mig mera förundrade var, att han kände mycket af den Arabiska litteraturen och dess böcker, af hvilka han sade sig vilja köpa flere, för att föra dem hem till sitt lands musulmän. Han hade för 3 år sedan begifvit sig hemifrån öfver Bengalen till _Mokha_, sedan tillbragt något öfver ett år i _Mekka_, och var derifrån hitkommen för att vidare bege sig kanske till Konstantinopel, framför allt till Jerusalem, för att se Abrahams graf och andra profeters. Jag var verkeligen förundrad att se honom veta och känna sa mycket i allehanda ämnen, än mera att finna så mycken lätthet och grace, såväl i hans tal, som i hans sätt att vara. Han enthusiasmerades synbarligen ofta i sina berättelser, steg upp samt visade stort lif i sin blick och sina rörelser. Han gaf mig några obetydliga Kinesiska mynt, och då jag för dem erbjöd honom en piaster, vägrade han värdigt att taga emot den. Uti allt hvad han gjorde och sade tyckte jag mig se värdighet och förstånd, förenadt med ungdomlig liflighet och hjertlighet, så att jag var utomordentligt road och belåten med de ungefär 3 timmar han satt hos oss. Hvad hans Muhammedanism beträffar, vet jag ej hvad jag skall tänka. Ehuru han försäkrade att muslims i hans land voro trogna profetens följare, noggrant iakttaga hans föreskrifter och öfverallt ha stora vackra moskéer, i hvilka de dyrka Herren efter Hanafi sekten, tror jag knappt att han var muslim. Bland annat föll det mig i ögonen att han gjorde sin _maghrib_ bön, utan att förut hafva gjort sin _'asr_ bön. Äfven hans sinne och sätt att vara öfverhufvud, var ej rätt muhamedanskt. Det gör mig ondt att jag ej förr träffat ihop med denna man och att jag nu, då jag gjort hans bekantskap, just står färdig att resa bort. Han lofvade dock komma tillbaka i morgon. Om aftonen sedan han gått, gjorde jag ensam en promenad till _Azbukijeh_, der man firade _molid Sejid Ali Bekri_.

Okt. 27.