Part 16

Gick kort före _'asr_ till _Prunner_, för att ännu begära af honom en bok. Jag satt en stund der och läste tidningar, medan han var sysselsatt med några patienter och en Italiensk läkare. Han har antagit något högst förtroligt i sitt uppförande mot mig, men derjemte det mellan främmande vanliga, fadda sättet att taga en under armen och i band &c. Härifrån gjorde jag en liten promenad i _Azbukijeh_-allén och vidare inåt det egentliga _Muski_, der jag förut föga varit. Här synas präktiga Frangiska hus, i samma smak som man ser dem i Alexandria och redan i södra Frankrike. Vek sedan i förbigående in i den Armeniska kyrkan. Utåt gatan ser man af denna stora och vackra byggnad blott en lång slät vägg, utan prydnader eller grannlåt, men inuti är den en ståtlig byggnad. Här, liksom i _Muski_, hade jag tillfälle göra den anmärkning, att de kristnas byggnader alltid ha något eget propert i sig framför musulmäns. Det är liksom i Europa Engelsmäns hus ha det gemenligen framfor andra nationers, såsom jag tror. Jag gick dock ej in i kyrkan, der man nu just höll på att sjunga någon messa eller dylikt, utan vandrade blott på gården omkring byggnaderna. Slutligen frågade mig en Arabisk tjenare hvad jag ville. Han tog mig för en muslim och började ganska vänligt förklara mig de kristnas bruk vid sin gudstjenst, tala om deras _kibleh_ och _mambar_ &c. Rundtomkring kyrkan inåt en liten qvartergata stå flere vackra byggnader, som det tyckes privata hus, från ett af hvilka jag hörde en _kanon_ spelas af skicklig hand. Härifrån gick jag hem och blef hemma sittande till långt efter vårt _maghrib_mål och _esha_, ända till kl. efter 3 à la Turque. Jag gjorde nu min vanliga tur, först ned till _Hanafi_, och sedan till min gamla _muhaddith Bejomi_. Här blef jag sittande ända till midnatt. Shekh _'Ali_ har flera dagar varit på ohumör, sedan han hört att jag ej var sinnad köpa någonting nytt för den instundande högtiden eller _'id essoghajàr_, under hvilken det är oundvikligen nödvändigt för hvar och en att bära något nytt klädesplagg. Han hade nemligen då väntat något sådant äfven för egen räkning. Jag var således tvungen att bjuda honom pengar och gaf honom som vanligt en guinéa. Då jag frågade om han härmed vore belåten, svarade han den vara tillräcklig till utgifterna för hushållet, men att hans _gibbe_ var utsliten och han behöfde en ny. Jag var så nödgad ge honom ännu en guinéa, och kunde ej annat än hjertligen beklaga honom, att han, nästan såsom en betjent, måste liksom tiggande begära sig en ny öfverklädnad af mig, som i sjelfva verket är mycket fattigare än han. Gud låte mig dock aldrig komma i sådan ställning till en annan, som den, i hvilken han står till mig.

Okt. 6.

Sedan vi slutat lektionen, gick jag ut, tog mig en åsna i _Ghorijeh_ och red upp till citadellet. Under vägen gjorde min åsnedrifvare den anmärkningen att _Masr_ är fullt med moskéer, att man ej behöfde taga många steg för att komma från den ena till den andra, och att detta är _baraketha_, en bland de välsignelser som Herren sändt öfver denna så högt beprisade stad, i hvars beröm invånarne öfverhufvud äro outtömliga. Min åsnedrifvargubbe i dag var dock ej särdeles talträngd, men tycktes vara en braf man och from muslim, begynte till och med göra mig frågor i religion och _fikh_. Vi färdades uppåt på den här jemförelsevis breda gatan, och förbi särdeles många moskéer, af hvilka isynnerhet i denna trakt finnes ett stort antal. Uppkommen på citadellet steg jag af vid den nya moské, som bashan nu håller på att bygga på platsen der fordom _Selaheddins_ palats skall hafva stått; af detta sednare synas ännu dels grupper af fyra, dels ensamt stående väldiga granitpelare. Sjelfva platsen är utomordentligen väl vald, med den friaste, hela Kairo och Nildalen dominerande utsigt. Jag stannade länge, isynnerhet på SV sidan och vid vestra knuten, samt fröjdade mina ögon med anblicken af den så ofta sedda, men aldrig ledsnande utsigten. Sjelfva moskéanläggningen är verkligen storartad och praktfull, väggarne och pelarne beklädda med här ur bergen uthuggen alabaster, ofta på sina ställen utmejslad till vackra figurer i upphöjdt arbete. En midtpå den yttre af pelargångar omslutna gården eller _shahn_ stående _hanafijeh_ utmärkte sig isynnerhet för sitt granna arbete i den ännu grannare, brokigt ådriga alabastern. Den inre, egentligen till bön bestämda portalen är, som vanligt, betäckt med tak och i stor, väldig styl. Dock tyckte jag äfven här att den yttre glansen och prakten trädt i stället för det ursprungliga, stora och enkla. I alla fall blir det ett ståtligt monument efter dess byggare, ehuru han sjelf ej torde komma att se det färdigt. Utanföre, såväl som inne, var allt i fullt arbete och verksamhet; jag glömde det obehagliga gnisslande ljudet af stensågarne, för nöjet att se menniskors flit och idoghet. Sedan jag dröjt här temmeligen länge, steg jag åter upp på min gumpande åsna och red förbi den stora, väldiga, redan hälft förfallande gamla moskén af _Kalaan_, med sina 2 liksom af grön porcelaine öfverdragna minareter, samt förbi kastellet, på hvars ena ända nu en telegraf står. Vi redo ut genom den lilla slottsporten, som leder förbi kaserner och derutanför belägna usla soldatkojor; derpå öfver sanden till berget _Gujushi_. Här lät jag mitt ök vänta vid foten af berget och steg sjelf upp. Det var ganska besvärligt, isynnerhet på de ställen der lös sand och grus betäckte sjelfva berget; ty här måste man sätta foten säkert, för att ej slinta ner med det ofta ramlande gruset. Jag hittade dock liksom en väg och kom lyckligen upp på den släta, vida bergsplatån, der den halfförfallna moskén _Gujushi_ står, samt ett stycke der ifrån den nya, af en stark mur omgifna byggnaden för krutfabriken. Jag gick in i den på höjden och nära branten stående moskén, der nu vinden spelade och susade med underligt ljud, i den omkullblåsta och hälft aftoppade minareten. Dörren in till sjelfva moskén är på NV sidan och ofvanom den en särdeles vacker, fullkomligen välbehållen _kufisk_ inscription. Sjelfva byggnaden, såsom ämnad blott till bönehus och en helgedom för helgonets samt hans slägts multnade ben, var ej stor, dock ganska vacker. Här var en utomordentligt lätt och härlig luft, uppfriskad äfven af en måttlig NV vind, som gjorde andetagen särdeles lätta och ljufva. Jag spatserade här ännu litet omkring på den släta bergsplatån och såg nu friare öfver det jag sett från kastellet, hvilket nu på sin betydliga höjd låg under mig, som en låg kulle. Jag steg sedan åter ner, för att gå in i de grottor och bergshålor jag nedifrån alltid betraktat med så stor nyfikenhet. Jag vandrade mellan bergets underligt formade lager, af hvilka somliga sköto väldigt ut och bildade liksom ett tak för mig på långa sträckor. Såsom jag äfven här tyckte, voro dessa lager ursprungligen granit, öfverdragna med ett lager tunn kalk eller annan gråaktig sten. På somliga ställen var berget öfverdraget, liksom med en tunn skifva, af någon sorts saltart, så att det såg alldeles ut som hvitlimmadt. Jag vandrade här med ett särdeles nöje, men det var ej utan att hufvudet då och då svindlade af mina långa vandringar i höjden på fastande mage nu eftermiddagstiden, och troligen äfven för hiskligheten att gå på ofta högst smala stigar med bergets lodräta stupor under ögonen. Med allt detta fann jag dock ej vägen in till grottorna, som nedifrån sågo så underliga ut. Jag gick således åter ned, men då jag åter härifrån skådade uppåt grottorna, kunde jag ej hålla mig att ännu en gång försöka den besvärliga uppstigningen. Ehuru jag äfven nu ej hittade vägen till de grottor, dit jag ville, föll jag in på en annan väg, som ledde till några andra grottor, Vägen var smal, gick ofta på små i berget uthuggna trappsteg och ledde slutligen till liksom ett galleri framför sjelfva grottorna. Jag inträdde i dem, de voro här blott 2, liknande små kamrar med väggarne liksom hvitlimmade af naturen, särdeles snygga och nätta, samt så höga att jag fullkomligen väl kunde stå rak i dem. De behagade mig särdeles genom sin snygghet och den behagliga svalkan, jag tyckte att med en matta på det släta bergsgolfvet man hellre kunde trifvas här, än i snuskiga, mörka _fum_ i Arabiska byar, ja hellre tillochmed än i de flesta hus i Kairo. Jag sökte härifrån ännu en gång att komma på vägen till de grottor, dit jag först ämnat mig och som tyckas mig stå midti graniten, men förgäfves. De stodo der liksom otillgängliga för vår tids berg- och merg-lösa slägte. Jag steg således ner och gick längs foten af berget, med mina ögon oföränderligen fästade på dess underliga grottor och dess väldiga, groteska former. Jag steg åter smått uppåt närmare dess fot och träffade här en halfsvart Arab, som gick i vall med några getter. Jag gaf mig i samtal med honom och erfor att han var väktare och tjenare åt ett helgon _Sejid 'Abdallah el maghavri_. Jag bad honom föra mig in i helgonets _makam_ och fann honom dertill högst beredvillig, naturligtvis i förväntan på en drickspenning. Vi stego uppför den låga sandhöjden, som ligger vid bergfoten; på densamma äro hus uppförda för bashans soldater, af hvilka en del bo här, troligen såsom väktare öfver det i berget gjorda kruthvalfvet. Vi kommo upp till foten af sjelfva berget, förbi min följares hus och här öppnade han för mig dörren till helgedomen. Jag blef alldeles häpen och slagen af förvåning, då jag inträdde och såg framför mig ett stort rymligt hvalf inuti sjelfva berget, med tak och golf af berget. Vi gingo öfver berggolfvet, liksom genom ett förrum afstängdt från det inre rummet, som utgör ett ännu större hvalf; i dess innersta hörn står sjelfva helgonets graf, allt i granit. Äfven framföre sjelfva grafven står ett stort granitblock, i form af en väldig turban och framför den 2 små granitlampor. I det yttre, genom ett trädstakett afdelade hvalfvet, voro flera grafvar för helgedomsväktarens förfäder, hvilka alla, liksom han, härstammade från helgonet. I en upphöjning, murad i form af de här vanliga grafvarne, sade min följare helgonets husgeråd vara förvarade. Jag frågade honom hvem och hvad detta helgon varit och på hvilken tid ungefär han lefvat. På mina frågor fick jag, såsom jag vill minnas, svaret att han varit sultan och lefvat för omkring 560 a 570 år före vår tid. Han räknade efter, föran han gaf mig detta senare svar, men jag vet ej på hvilken kalkyl han stödde sig. Shekh _'Ali_, som jag vid min hemkomst vidare tillfrågade om mannen, sade honom vara välkänd och berömd, men kunde ej ge mig något besked om honom alls. Hela hvalfvet, der han låg begrafven, omfattade en vidd af ungefär hela vår societetshusbyggnad, och behagade mig utomordentligt. Vid utgången blef jag omgifven af min följares alla barn, en skara tror jag af 6 eller 8, bland hvilka jag dock ej gaf en slant åt mer än 2 och sednare åt en med sin mor kommande, af hennes man skickad pojke. Min följare, som fick 2, gick med mig ut och nedför den lilla backen till sina får. Jag frågade honom om grottorna i berget och fick svaret, att de voro från aflägsnaste tider, då gjorda och bebodda af fromma heliga män, hvilka i dem offrat sin tid uteslutande åt Herrens dyrkan och tjenst. Jag frågade honom om de voro från Islams tider eller derförinnan, men han tycktes ej ha reda derpå, sade blott att de voro från långa, gamla tider tillbaka. Jag nästan tror att de ej äro från Islams tid, ty det låg ej i denna religions natur att dyrka Herren så. Jag begaf mig nu småningom på återväg, sedan jag först kommit öfverens med min följare, att en dag komma tillbaka och hemta honom, för att föra mig omkring på bergen. Jag kom hem i god tid före _maghrib_ och skildes från min åsnedrifvare väl utan gräl, men emedan vi kommo i vexling, kunde han ej underlåta att, såsom alla hans kolleger och det mesta folket här, tigga en femma till bröd. Jag blef sedan hemma till efter _esha_, då jag gick ner till _Hanafi_ och blef en stund sittande hos honom. Härifrån gick jag, trött som jag var, upp till _Muaijads_ moské, steg genast uppför trappan och satte mig på _hasiran_ invid shekhen för _Bejomi_ dervisch-orden, hvars medlemmar här göra _zikren_. Emedan jag senast, då jag var här med _Dittel_, gifvit denne shekh en piaster, blef jag utomordentligt väl och vänligt emottagen med handslag samt flitigt upprepande af de vanliga complimenterna, genast uppvaktad med en kopp kaffe och anmodad att stoppa min pipa, den vi rökte i kompani med en annan gammal bredvid sittande shekh. Jag hade ej sutit länge, föran man till min förargelse slutade _zikren_ och kom ut från moské-förstugan på trappan der vi suto. Bland de utkommande var en gammal man, som oupphörligt uppmanade att läsa _fathe_ för än den ena, än den andra, troligen för i deras orden såsom helgon dyrkare shekher; deribland igenkände jag högst få namn, bland dessa dock deras hufvudshekh och ordningsman _Bejomi_. Härunder insamlade han af de kringsittande slantar, under det de läskade sina efter _zikren_ skorriga strupar med kaffe, som bjöds omkring i den stora mängden med blott 2 koppar, bland hvilka en var söndrig, så att den ej inrymde mer an högst en half af de här vanliga små kopparne, och just denna föll på min lott. Härunder kom, af de i förstugan qvarblifne, den ena efter den andra fram och föredrog en lofsång öfver profeten ganska vackert, isynnerhet den som först uppträdde. Härunder ropades i slutet af hvarje rytm, som vanligt, af auditorium _allah! allah!_; eller vid nämnandet af profetens namn, som tidt och ofta skedde, _allahu salli va sallim aleih_; eller om det var något särdeles vackert ställe, uppmanades sångaren till da capo med: _doli keman keman fi'ardek_. Slutligen närmare midnatten och _elabrar-adan_, då sångarena hvilat och läskat sig med kaffe, ställde de sig åter på shekhens uppmaning upp i _zikr_-rund. Jag trädde in i förstugan, ställde mig äfven i ringen, råmade från strupen, så djupt det var mig möjligt: _allah_, samt runkade på hufvud och kropp, i samma takt som de öfriga; deri leddes vi af en äldre i hopen, som vid hvarje taktförändring angaf takten med sakta klappning med händerna. Till vårt _tutti_ sjöng en _mureshid_ vackra solon och jag fann mig verkligen såväl intagen af sjelfva _zikren_, som road af min ställning. Det räckte dock ej länge fÖrän man slutade och började sjunga Herrens 99 epiteter, till godt slut på lofsången. Som jag i dem ej var hemma, vek jag af och gick ut. Vid afskedet af shekhen, i hvars hand jag ej stoppade någon penning, tyckte jag hans hand var kallare än vid helsningen. Dock hade jag kort förut, då jag kom ut ur moskén och satte mig på hans _hasira_, fått många loford, att jag vore af _ahl illah_ och _ragil selah_. Härifrån gick jag hem, verkeligen muntrad och uppiggad af _zikr_, men högst obehagligt hes och rostig i halsen af mitt starka frambråkande af _allah_.

Okt. 7.

Steg bittida upp och begaf mig till det Grekiska klostret eller kyrkan i _Goanijeh_. Jag träffade här 2 äldre, feta och frodiga gubbar, med långt gråttblandadt skägg, hälft knorligt, af hvilka den ena talade och förstod Arabiska. Honom frågade jag, om här nu funnes någon liten karavan till berget _Sinai_. Han började göra mig allehanda frågor och sade att någon sådan ej funnes, var i allmänhet något kortordig och snäsig. Af hans frågor, äfvensom af den Grekiska han talade med den andra presten, förstod jag att han tog mig för muslim och i allmänhet för en misstänklig person. Som jag dock lät dem förstå att jag vore kristen, blef gubben litet pratsammare och tjenstfärdigare, samt bad mig hemta en _tezkere_ från min konsul och i dagen lägga hvad jag vore för en man, då skulle han se till hvad som kunde göras. Här har man ännu ej kommit så långt, att man låter hvar och en färdas huru och hvart han vill, man måste känna mannen och hans syftemål. Jag kan ej neka att jag, nu liksom förr, var högst besvärad af den dubbla role jag här spelar, att än nödgas uppträda som muslim, än som kristen. Sedan jag kommit hem och läst med shekh _'Ali_, gick jag åter ut till _Köhler_, men han tycktes vara vid dåligt humör, såsom äfven _Amin agha_, på hvilken jag helsat vid förbigåendet i kansliet. Jag blef ock ej länge hos honom, utan gick ned och gjorde en liten tur i _Azbukijef_-allén, der en frisk vind blåste den ljufvaste doft ur acacieträden. Handlade sedan i _Muski_ ett par små pistoler och äfven på en klocka. Kom sedan genom _Khamsavi_ och _Nakkasin_ hem. Då vi sedan vid _suhur_ språkade vid vårt thé, föreslog jag honom att vi en af dessa dagnätter skulle göra en _khatme_, eller ock _zikr_, hemma här. Han blef synbarligen särdeles intagen och nöjd öfver propositionen, såsom jag hade förutsett, samt lofvade genast i morgon bestyra härom. Han tycktes verkligen vara saligt glad häröfver, blef särdeles pratsam och uppspelt, så att han satt alldeles ovanligt länge uppe hos mig.

Okt. 8.

Gick ut efter vår lektion på eftermiddagen och gjorde en temmeligen lång vandring genom _Davadijeh_ åt _Darb elahmar_ till och genom _Ghorijeh_. Det är nu öfverallt ovanligt stark rörelse på gatorna, af folk som handla, ty hvar och en måste köpa sig något till den nu instundande festen. Vek i förbigående in i _Kutubijeh_ till shekh _Mustafa_, som åter visade mig åtskilliga nya manuscripter, afven en liten i Malta tryckt geografi, den han bjöd ut åt mig för några piaster. Jag började för ro skull gäckas litet öfver den af otrogna tryckta boken, han instämde rätt hjertligt deri och sade: ser du skillnaden mellan de rättrogna och de otrogna? de förstå sig ej rätt på någonting, ty de äro ej på den rätta och ensamt saliggörande vägen. Så tycktes han nu ej haft någon ny dröm om mig, eller ock gjorde han dessa anmärkningar blott för att försöka och fresta mig, såsom jag förut tyckt mig finna hos andra af hans trosförvandter. På hemvägen träffade jag en fattig _fikih_, som satt på en _mastabeh_ med några gamla luntor. Jag satte mig vid honom, frågade och tittade på hvad han hade. Det var af intet värde, men jag kunde dock ej underlåta att taga en liten afhandling. Såsom han sjelf sade och i sitt uppförande visade, tog han mig för _sahib 'ilm_ och _sahib elkoran_, kallade mig _mebrok_ och gaf mig derföre den lilla _resalen_ för ett högst ringa pris. Jag frågade om åtskilligt af hans land och familj, han var särdeles nöjd, som det tycktes, och kysste mig på handen högst ödmjukt när jag gick, såsom det vanliga tecknet på den högaktning man visar shekher och vetenskapsmän eller rättare Korankunnige män. Efter _esha_ gick jag ner till _Hanafi_ och satt en stund hos honom, medan jag drack en kopp sockervatten; satte mig sedan i cafét och hörde på min gamla _Bejomi_.

Okt. 9.

Vaknade först vid middagen, något trött och svindlig. Gick ut på bestyr för att hemta några små behof till aftonen. Gjorde först en liten vandring i _Azbukijeh_ och uträttade sedan, hvad jag hade att uträtta. Kom hem vid _'asr_ och hade ej länge väntat, förän de beställda _fokaha_ kommo samt började _khatmen_. Som de alla, i anseende till _Ramadan_, äfven voro sysselsatta i andra hus, aflägsnade de sig i tur, sedan de läst och sjungit hvar sin del. En sådan _khatme_ har särdeles stor likhet med en musiksoirée hos oss. Liksom på en sådan, om der finnes två ungefär lika goda spelare, de alltid litet gnabbas och krusa med hvarandra hvem som skall spela första stämman, så äfven här bland jemngoda _fokaha_ hvem som skall börja och hvem sluta med att sjunga _slutkasidan_. Liksom man hos oss hör musici kriticera andra musici och mästare, samt sällan hör dem tala särdeles godt om andras föredrag och konst, så blefvo äfven här, dels lefvande, dels hädangångna _fokaha_ mönstrade af dem som voro hos oss. Liksom de första qvartetterna alltid gå trögt och tråkigt, så äfven läsningen här, isynnerhet under _Ramadan_, då _fokaha_ fastat hela dagen. Liksom musici i allmänhet dricka punsch, så fortäres kaffet här till största omåttlighet; liksom våra musici efter slutad soirée vanligen hafva en glupsk appetit, så äfven _fokaha_, hvilka äro kända och beryktade derför; liksom hos oss handklappningar och bifallsyttringar, så här vid hvarje rhytms slut ett högt och allmänt utrop af: _allah! allah!_ eller: _tajibja fula_, eller då en shekh slutat sin tur: _akbal allah_; liksom på våra soiréer pratas och skrattas af auditorium under sjelfva föredraget, så äfven här och i ännu högre grad. Äfven _fokaha_ sjelfva, under det de läsa, afbryta ofta sin läsning för att kasta in en qvickhet i de andras samtal, eller höra på något skämt som yttras; här liksom i allt i detta land gå lättsinne och allvar invid hvarandra. De shekher vi hade i afton, nästan de bästa och berömdaste i Kairo, voro särdeles muntra och ofta verkligen qvicka, ehuru två de bästa voro blinda. Utom shekh _'Ali_ och jag voro inga andra åhörare än shekh _Abdallah_ och en annan ung shekh från _Ghamri_, jemte _Valad Mohammad_, som tjente till uppassare. Jag gjorde allt mitt till för att shekh _'Ali_ skulle låta kaffet och mandelsherbeten flitigt gå omkring, hvarmed shekherna tycktes vara särdeles belåtna, äfvensom med _futuren_ vid _maghrib_ och _suhur_ närmare morgonen. Isynnerhet kunde de ej nog prisa mandelsherbeten, den de med särdeles begär och snålhet slukade. Vi åhörare läto naturligtvis icke störa oss i vårt samtal, ehuru vi som oftast måste utropa _allah, allah_; jag dock föga, emedan jag ej kan intas eller på något sätt förtjusas af Koranläsningen, såsom jag verkligen gör det af en _zikr_. Sedan allt var slut och shekherna gått, kom shekh _'Ali_ in till mig och satt en stund, uttömmande sig i beröm öfver den härliga natten, liksom värdinnan plägar göra hos sin man efter en väl slutad ståtlig bal. Jag hade haft ganska tråkigt hela natten och blifvit trött af det långa sittandet.

Okt. 10.