Part 11

Vill man härifrån till staden så stiger man uppför den höga sandhöjden, på hvars brant, såsom annorstädes, stod fullt med små provisoriska, af halmmattor för tillfället uppförda stånd och cafén. I de förra utbjöds mest frukt, samt af kockar och kokerskor färdig kokad mat, men hufvudsakligen hummus, en sorts i ugn lätt torkade ärter, emedan hvar och en _Sejids_ besökare af bruket var tvungen att taga sådant med sig härifrån, för att vid sin återkomst utdela bland sina vänner i små hvitblåa näsdukar eller hvita handdukar. Inne i staden möttes man dock af den värsta trängseln på de trånga gatorna och af det brokigaste hvimlet. Ibland de hvita Arabiska turbanerna och de röda långtofsade Turkiska _tarbosherna_ såg man tillfälligtvis någon Frang, med den här så hatade hatten, med väldiga blåa eller gröna glasögon på sin näsa; emellan de täta skarorna såg man soldater och ordningshållare, som oförväget och utan försyn slogo in i skocken med sina _nebboter_ eller _hippopotamus_-piskor, hvarthelst de träffade. För hvart steg gräl och knuffar, ofta slagsmål, som genast skildes eller bortbråkades af mellankommande; ehuru Araben ej berusar sig (jag har under hela denna tid ej sett mer än 2 fulla män), gör han dock oväsende och stoj samt skriker vida högre och barskare än våra fulla Finska bönder; men i slagsmål nyttjar han aldrig knif, blott knytnäfvarne, dem han dock rör klumpigt och dåligt till örfilar och slag. Hans största fröjd tyckes vara trängsel och skrik, hvarföre han här i _Tanta_ var rätt i sitt esse. Blef man så starkt knuffad att man tyckte sig ha anledning att gräla, fick man svaret: är det ej _molid_ nu och tycker du dig vara ensam på gatan? Ej allenast under dagen räckte denna trängsel, den fortfor hela natten öfver oafbrutet, och det var egentligen nu du borde hafva sett de trefliga Araberna. Folket är i allmänhet under dagens tunga hetta och göromål nog vresigt och otrefligt. Om aftonen då de mättat sina magar med den förnämsta måltiden vid _esha_, sätta de sig vanligen i små kretsar, antingen på backar under den milda klara himmelen och i aftonens ljufva smekande nordan eller vestanfläkt, der de förtroligt glamma om sin vördade religion och dyrkade profet eller om sina verldsliga göromål och händelser; eller ock sätta de sig i de talrika cafén, som finnas här öfverallt, samt fröjda sig mer än Cresus de Lydiers kung vid sin pipa och sin kopp. Här var dessutom i hvarje café någon sångare eller sångerska, någon musikant eller sagoberättare, någon dansare - aldrig danserska, ty dessa visa sin konst blott i husen, sedan pashan helt och hållet förbjudit dem att existera. Så genomvakade man oftast hela natten ända till morgonbönen. Araben älskar i allmänhet särdeles nattvak och anser denna tid äfven vara den lämpligaste för religiös andakt; man tror himlens portar då vara öppna och de böner man då uppsänder genast komma in och upptecknas i boken hos Herren. Deraf alla _zikr_ och alla _khatme_ nattetid. Men jag måste skynda mig till slutet på den långa festen. Fredagen den 2 augusti var sjelfva slutdagen och natten förut den egentliga _leilet el kebireh_. Man hade såsom vanligt ej med några grannlåter eller yttre glans firat denna natt: inga raketer, intet fyrverkeri, blott _zikr_ och Koran. Man hade fredagsmiddagen en half timma före sjelfva middagsstunden utsjungit från alla minareter _Selam_, bestående mest af välsignelser och lof öfver profeten, då jag i helgedags drägt begaf mig ensam (ty min shekh älskar ej buller och trängsel) till en i ena ändan af staden belägen moské _Bosa_. Här hade _Sejid_ under sin lifstid alltid plägat hålla sin fredagsbön och sedan göra en liten spatserridt omkring staden. Till hans minne iakttages ännu alltid under hans fester detta bruk af hans _khalifeh_. Jag hade hemma gjort min böntvagning, så att jag nu ej behöfde tränga mig omkring _meidan_. Jag trädde således gerad in i moskén och tittade åt alla håll för att finna plats. Den egentligen för bön bestämda pelargången, der _member_ står, hvarifrån _khatiben_ håller sin _khotbeh_, var full; de andra pelargångarne voro lika fulla och jag gick något förlägen och flat omkring mellan de till bön ordnade raderna. Midt på sjelfva gården stod ett träd som spridde en ringa skugga; äfven här var fullsatt af folk. Jag måste således besluta mig att taga plats i en gles rad på sjelfva gården. Jag utbredde så min näsduk på marken och gjorde mina 2 knäböjningar, helgedomshelsning _tehijet el mesgid_, och satte mig sedan att vänta bönens början. Under det jag väntade satte sig bredvid mig en shekh, som erbjöd mig ena kanten af sin utbredda _defijeh_ att sitta och knäböja på. Midtunder middagssolens lodrätta strålar, utan skygd och utan en vindfläkt, tillbragte jag här en het halftimma badande i svett, hörande de vilda utropen af hänryckta män, som läto mig ana hvad följderna kunde bli om sådana menniskor visste att en kristen hund satt ibland dem. Slutligen hördes dock _adsan_ och stunden till bön. Jag förrättade min bön säkert, utan fruktan och äfven utan några följder, men i anseende till det stora afståndet hörde jag nästan intet af _kkotben_. Genast efter bönens slut strömmade den stora massan i förfärlig villervalla ut genom den trånga dörren. Äfven jag kom lyckligen ut och såg nu på gatan vår khatib, _Sejids khalifeh_, till häst jemte några andra dels till häst, dels till åsna. Trängseln var här förfärlig, så att man ej kunde frivilligt röra sina fötter; de hunno ofta ej till marken, utan man fördes blott med skocken, som hojtade, skrek och slogdes. Bland annat såg jag här en stor tjock väldig matrona som, säkert för starkt skuffad, utdelade dugtiga örfilar och slag åt en kanske 20-årig man. Han var så flat och förvånad öfver gummans käckhet, att han utan motstånd och alldeles tyst tog emot huggen. Sedan jag sålunda blifvit ett stycke framförd af skocken, fann jag för godt att vika af på första tvärgata och på en omväg hinna upp processionen, som för hvarje steg och hvarje stund ökades af en ny följare. Processionen, _askarek_, föregicks af en stor hop _nebbotister_, som då och då gjorde en låtsad fejd i luften med sina käppar, för att skrämma folket och Öppna väg. Näst efter dem följde en liten kavalkad af kameler med stora pukor, dugtigt dunsade af bredvid sittande män och accompagnerade af de förfärligt gnällande _bukkorna_, likaledes blåsta af kamelberidna kindrunda män. Efter dem följde sedan den egentliga skaran af _Sejids_ dyrkare, som i de löjligaste förklädningar och de putslustigaste fasoner visade _Sejid_ sin aktning och kärlek. Somliga voro grön- och rödmålade i sina ansigten, i allehanda roliga harlekins-kostymer, med t.ex. urgröpta vattenmeloner fullsatta med tofsar och fjädrar till hufvudbonad. Somliga höljde sig i halmmattor, somliga voro nakna, bärande störar eller stora trädstammar eller palmqvistar, skrikande och stånkande i sin religiösa exaltation. De flesta hade småbarn med sig, antingen framför eller bakom på sina hästar eller åsnor; dessa voro alla, såsom de flesta af folket denna dag, prydda med en _tartosh_, en röd eller blå pappersstrut i form af en sockertopp, som de stucko på sin turban eller sitt nakna hufvud. Andra åter voro grannt och prydligt utstyrda i silfver- och guldbroderade kläder, med stora turbaner eller moklor vridna i rödt och hvitt. Men jag skulle förgäfves söka påminna mig och förgäfves söka beskrifva alla de tokroliga figurer jag här såg. Det hela liknade den brokigaste och löjligaste maskerad. Efter dem kom _Sejids khalifeh_, värdigt höljd uti en lång, fotsid, röd mantel, _gibbe_ och flitigt kysst af de kringstående åskådarne på sin högra hand, der han makligt red fram på sin stolta häst. Tåget slutades af en liten trupp bashans _nodsam_ eller soldater, föregångna af filipipare och trummor, ty bashans egentliga, i Europeisk smak inöfvade musikkorps var ej tillstädes. I denna procession sade man sig äfven se den af _Sejid_ från Druserna befriade fången, samt den Frangiska renegaten; men oaktadt alla mina efterfrågningar af bredvidstaende män, kunde jag aldrig få reda på någon bestämd: man pekade än på den ena, än på den andra. Till godt slut, sade man, skulle _khalifeh_ äfven förrätta _doseh_; men jag var så trött, att jag fann för godt gå hem. Härmed var nu den brokiga och underliga festen slut och allt folk, som ännu var qvar, skyndade sig ut från _Tanta_. Som under min vistelse här de bölder, hvilka börjat uppstiga på mig uti _Baranijeh_, blott ökats och en äfven behagat placera sig i sätet och sålunda gjorde en åsneridt för mig omöjlig, hade min shekh och jag tagit oss en liten båt, på hvilken vi följande dagen stego om bord och anträdde hemfärden på floden. Den 3 dagars långa resan var, blott med undantag af den stränga hettan, särdeles rolig, såväl för det här i allmänhet mera odlade och trädgårds-lika landet, som hufvudsakligen för det stora följe vi hade med oss, hvilket dagar och nätter på sina båtar sjöng och spelade, liksom fordom på de roliga marknadsfärderna från vårt gamla Äbo. Tillbakakommen till Kairo, får jag höra att Petersburgs shekhen (_Tantavi_) varit här och äfven i _Tanta_, derifrån han gerad gått till Alexandria, för att anträda sin återresa till sin älskade kejsarestad. Det gjorde mig oändligen ondt att ej få träffa honom, men det var kanske bäst i den ställning jag här står.

Detta hade jag nu sammanrispat, då jag i går, den sista augusti, erhöll ditt vänskapsfulla bref från Ristmäki af den 3 juli, jemte min moders deri inneslutna. Detta var mig så mycket kärkomnare, som jag en lång tid med ovanlig oro längtat efter underrättelser från eder. Med bortlemnade af all tack, den jag hjertligen borde frambära dig för brefvet, vill jag hellre taga mig friheten besvara några af dig deri omnämnda punkter. Hvad således först beträffar det förkomna brefvet från Alexandria, gör det mig ondt att det ej kommit dig tillhanda. Jag skref det i en särdeles glad sinnesstämning, i den första entusiasmen öfver österns land och dess folk, samt om nästan de bästa vänner och redligaste män jag ännu lyckats träffa här. Missförståndet med shekh _Tantavi_ härleder sig troligen deraf, att han ansett det till _Bonsdorff_ adresserade brefvet vara ämnadt till dig; deraf hans ord i hans Arabiska bref till dig. Jag är säker pä att det aldrig kommit fram till honom. Af allt det föregående ser du att jag under hela min vistelse här passerat för en muslim. Ställningen är just ej vådlig, ty folket här är ett förvekligadt uselt folk, utan manligt mod och manligt sinne, derföre äfven utan redlighet och ära. Det är ej sådana man fruktar. Man behöfver blott se dem stint i synen och de våga ej gläfsa, liksom hunden skäller blott på den som springer, eller man kan med en _bakhshish_ köpa deras tro och deras religion. Men denna ställning har varit besvärlig. Jag har ofta med tysthet nödgats höra skymf och smälek öfver mina trosförvandter, sett det löjliga, under hela hans uppfostran och lif inpräglade, djupt inrotade hat och förakt en muslim bär till oss; jag har fått tåla mången knuff och månget ord, som jag i Frangiska kläder ej behöft, ty Frangerna äro i allmänhet fruktade; jag måste under hela min vistelse på landet göra mina 5 dagliga böner, från hvilka jag sällan kunde stjäla mig undan. Men jag får ock till vedergällning heta shekh och effendi, jag får höra mången hjertlig muslims utgjutelse, som en Frang aldrig får höra, jag har obehindradt gått i deras helgedomar och jag har ej blifvit bedragen och uppdragen så mycket, som en Frang här alltid och oundvikligen måste bli. Huru jag först kommit att bli ansedd för muslim vet jag ej, ty jag har mig vetterligen ej för någon gifvit mig ut derför och aldrig blifvit derom frågad. Men hvad skola de annat tro, då jag gör med dem deras bön? Jag är öfvertygad om att flere, kanske större delen storligen misstänker min islam och min läras renhet,> men man säger mig ingenting och jag säger dem ingenting och så går det dag för dag. Hvad ditt projekt och svar på min förfrågan beträffar, om möjligheten att förlänga min vistelse här, tackar jag dig hjertligen derför och finner det godt, kanske det enda möjliga, men jag har fått tigga mig fram redan för mycket på högre ort, så att hvarje ny bön och petition är ett dödsslag för mitt sinne. Vill ej konsistorium på någon enskilds eller rektors proposition anslå mig helst en ringa summa, måste jag försöka draga vexel på mina vänner. Kanske törs jag räkna på 10 till 12, som hvar och en ville våga 50 rubel silfver för att forsla mig fram i Arabiens öknar, samt utan särdeles kännbar förlust och stor harm kunde förlora dem, i fall mina ben skulle hvitna i öknens sand. Den minsta möjliga summa, jag ser mig komma till rätta med, vore 600 till 700 rub. s:r. Med dem skulle jag försöka draga mig fram under året 1846, i hvars slut det stipendium, jag nu åtnjuter, åter anslås ledigt. I slutsommaren nämnda år 46 skulle jag jemka mig till _Aden_ eller _Gadde_- eller möjligen _Kairo_, och insända min ansökning om att ännu för de följande 2 åren 47 och 48 erhålla detta stipendium. Sedan jag sålunda 45 och 46 färdats bland _Wahabiter_ samt på norra och vestra sluttningen af den stora öknen, skulle jag använda de följande åren för de södra och östra delarne af den och för _Himjaritiskan_. Att i nästa sommar vända tillbaka till mitt älskade land och redliga vänner, sedan jag gjort blott en liten skuttresa till _Wahabiterna_, publicera något drafvel om dem och vinna Europeisk ryktbarhet, har, utom det första, intet behag för mig och det sednare är otänkbart. Mig lockar ej ryktbarhet och ära. Hvad som hittills fört mig fram, och Gudi lof jag tycker mig kunna säga det, ännu för mig och mitt sinne framåt, kan jag ej göra reda för; men det vet jag och vet det säkert med mig att det ej är begärelse efter ryktbarhet och timliga förmåner. Du vore sjelf säkert föga belåten med att se din vän snopen och flat komma tillbaka med oförrättadt ärende, sedan han ljugit sig till stipendium af konsistorium. Jag måste således stanna här. Vid min afresa från Helsingfors mente _Ilmoni_, som under hela det sista året omfattade mig med den utsöktaste godhet, att en proposition i konsistorium om ett helst ringa understöd lätt skulle kunna gå igenom. Vill du härom sondera dem som känna huru affärerna stå, gör du mig en stor tjenst. Låter det ej göra sig, helst utan min ansökan, eller med min ansökan om förlängning af ledigheten i min tjenstlösa tjenst, ber jag att du vid tillfälle måtte rådgöra med min vän _Conradi_, om han i mitt namn eller egentligen för min skull kunde och ville hopskaffa 12 eller 14, som ville gå i borgen för mig på en summa af 700 rub. s:r. Deraf skulle 100 rub. s:r afsättas för betäckande af intresset för omkring 3 år; resten skulle på den vanliga vägen afsändas till mig och hållas mig tillhanda hos _Fraesnell_ i _Gaddeh_ i slutet af året 1845, till hvilken tid jag hoppas kunna draga mig fram med det lilla jag sparat och vet att jag ännu har att få. Att min vistelse här i Kairo blifvit så förlängd var mig oundgängligen nödvändigt för språket, på hvilket jag nu väl kan göra mig förstådd, men på långt när ännu ej fått den Arabiska organen. Men som jag ser att dertill åratal behöfvas, vill jag ju förr dess hellre bege mig af härifrån. Dock som jag vet att några af mina Alexandria vänner, hvilka sett mig i deras stad i Frang-kläder, detta år göra sin pilgrimsfärd, anser jag det vara rådligare att först efter dess slut bege mig till _Mekka_ och söka upphinna den derifrån återvändande Wahabit-karavanen. Dessförinnan står jag nu åter i begrepp att bege mig till öfra Egypten med en viss Kasan-kandidat _Dietel_, som jemte sin vän _Berzin_, hvilken längesedan lemnat Kairo, gjort färder uti Persien och Syrien. Jag vill dock i alla fall fasta här i första veckan af den nu inom 12 dagar börjande _Ramadan_. Dock är resan ännu ej säkert bestämd. Detta bref, som jag efter vanligheten ber dig godhetsfullt meddela Conradi, torde hinna dig i medlet af oktober. Jag ber dig innerligen i slutet af samma månad skrifva hit till mig med de underrättelser och råd du möjligen kan gifva mig. Ditt svar kan hinna mig här i medlet af december till julklapp. Vid denna tid måste jag göra mig lös härifrån, sedan jag afsändt, såväl det jag lyckats samla för vårt anatomiska kabinett, som böckerna. Hvad dessa sednare beträffar, har jag oaktadt all ospard möda kunnat få reda på ganska få dugliga. Utom de tryckta böcker för omkring 550 piaster, jag nu har hos mig, har jag åtskilliga goda manuscripter i _fikh_ och _tewhid_ och _bijan_ m.fl. dylika vetenskaper, till ungefär ett lika belopp. Historiska verk finnas här nästan ej alls, sedan Fransoser och Engelsmän plundrat bort allt. Min shekh och jag hålla nu på att springa efter ett manuscript af _Ashmoni_, och jag efter den för studium af Beduinseder så vigtiga _Antar_, som jag är på spåren. Något godt manuscript af den Arabiska _Kamos_ har jag ej kunnat finna, utom till enormt pris; den tryckta Turkiska öfversättningen har jag hos mig. Den goda upplagan af _Tusen ock en natt_ är utgången och säljes till dubbelt pris mot det förra, som var blott 80 piaster. Den persiska _Hafids_, hvaraf första delen saknas i boklådan, säljes äfven till dubbelt pris komplett. Jag hoppas dock före min afresa rätt och gagneligt kunna använda den anslagna summan af omkring 4500 piaster. Dock vill jag taga några hundra piaster med mig, om jag händelsevis (såsom jag hoppas) hos _Wahabiterna_ skulle finna goda böcker. Hvad ett förökadt anslag för bokuppköp beträffar, är jag nu just lika noga derom. Jag har haft stort besvär och språng för dem jag nu anskaffat samt torde sjelf få minsta gagn deraf. Jag behöfver väl knappt be dig ha besväret och godheten att gå till min mor och syster, uppläsa för dem de bitar ur detta bref, som du anser passa och roa dem, samt underrätta dem om att jag oföränderligen mår väl, sånär som på bölderna, hvilka allt sedan min återkomst oupphörligen plåga mig och hufvudsakligen sätta sig omkring högra knäet, så att jag har största svårighet vid att såväl gå som sitta. Jag har dock nu slutligen förmått mig att börja litet medicinera för dem och hoppas snart kunna köra dem ur min kropp. Jag skulle gerna skrifva dem några rader om Arabiska kokkonsten och Arabiska fruar; men jag är så trött af detta långa bref, (hvars läsande jag önskar ej måtte lika mycket trötta dina ögon, som mina finger sjukas) att jag ej orkar mera. Jag bor nu sedan min återkomst hos min Arabiska shekh, der jag intar en stor salong eller orientalisk _ka'ah_, äter och lefver med honom såsom en bror och en medlem af hans familj. Hans hustru, hvilken såsom alla fruar här af medelklassen, ej är stort annat än en piga i hans hus, jemte hans gamla svärmor, pysslar och passar upp mig mer än behöfligt, ehuru jag sällan får se en skymt af frun, aldrig en glimt af hennes ansigte. - Och nu haf en fridens helsning från österns land och från din nordiska vän!

V. Afdelningen.

Ramadan i Kairo. 1844.

Dagbok, Sept.4.

Hade mycket att pyssla med mina bölder; pulvret, som jag tagit in, låg och qvalde mig. Gick först efter _maghrib_ till cafét i vårt granskap och hörde på en _Sha'er_, som nu tyckes sitta här alla aftnar, ehuru han ej lyckats samla något stort auditorium.

Sept. 5.

Gjorde middagstiden en spatsertur till en trädgård utanför _Bab el hadid_, der en Grek håller ett litet vinhus. Som han intet annat har än vin och arrak, måste jag beställa ett glas vin. Då jag skulle betala och intet småmynt hade, kommo vi i ordvexling och öste öknamn på hvarandra. Sedan vandrade jag i _Muski_ och gjorde åtskilliga små uppköp. Efter _maghrib_ gick jag ut i afsigt att bege mig utanför staden, der shekh _Afifis_ fest firades, af hvilken det nu var den stora aftonen. Men som jag fruktade den långa färden till fots och ingen åsna numera anträffades på gatorna, slog jag om och spatserade blott omkring i staden. Min shekh är högst ömklig, jemrar sig och stånkar förfärligt i en liten rheumatisk feber, som han ådragit sig. Han berättade sig äfven förlidet år hafva blifvit ansatt af samma feber; sedan han legat i den 14 dagar, hade han sett i en dröm _Sejide Zeineb_ komma och sätta sig framför hans säng samt säga åt honom: gå till shekh _Sh'aravi_, läs för honom _suran I S_, och all krämpa skall försvinna. Han hade följande morgonen släpat sig upp, klädt sig och begifvit sig till _Sh'aravis_ moské, läst i helgonets _kubba_ den nämnda _suran_ och blifvit fulleligen återställd från sin sjukdom.

Sept. 6.

Gick efter middagen ut och satte mig i _Azbukijeh_ i Grekcafét, der jag blef ända till närmare _'asr_, då jag gick till _Prunner_ och fick till låns "_Lanes Extractions from Kuran_." Jag blef sittande en liten stund hos honom, jemte en Italienare. Gick sedan ner åt _Muski_, der någon shekhs _molid_ firades, men utan särdeles ståt. Jag vandrade här några slag omkring och gick till cafét _Shems ed doleh_, för att höra shekh _Ism'ain_, men han var ej der nu, lika litet som de förra aftnarne då jag sökt honom. Jag vandrade ännu omkring, för att få tag på någon _muhaddith_ eller _sh'aer_, men fann ingen.

Sept. 7.

Begaf mig till _Jusuf_, för att höra om vi skulle göra färden till våra Arabiska djurfångare. Jag träffade honom ej mera hemma, utan hans tjocka, feta, vederstyggliga mor, som alltid med sin dunsighet och negligé verkar obehagligt på mig. Begaf mig derefter på min åsna till _Khan khalili_, till effendins bokhandel, i afsigt att köpa _Hafiz_. Han hade skamlösheten begära 200 piaster, i stället för dess första boklådspris 33 piaster. Jag kunde ej hålla mig från att litet ovettas på honom och gick genast bort. I mitt Grekcafé satte sig bredvid mig en Turk, med hvilken jag blef länge sittande att spraka. Han hade varit här i 16 år, gift med trenne Arabiskor, men talade dock Arabiskan högst slätt och medelmåttigt. Träffade på hemvägen _Jusuf_, som ännu ej fått något af våra utsända Araber. Gick med honom till en Tysk, som för mitt språks skull ansåg mig för sin landsman, och högeligen förundrade sig då jag föregaf mig vara Arab, men någon tid lefvat i Hamburg. Gick derefter till _Wrede_ och tog af honom en bok: "_Mohammad und sein Leben_". Vi hade hemma besök af shekh _'Alis_ svåger från _Baranijeh_, shekhen och imamen _Mohammad_. Till min stora förundran och förargelse perqvaestionerade honom shekh 'Ali om de andra _Baranijeh_ boerne som gästat här, hvad de sagt om sin välplägnad här, hvad de yttrat t.ex. om maten &c. Men det hör till den förderfvade Egyptiska Arabens småsinta och qvinliga karaktär.

Sept. 8.