Part 10

Detta hade egentligen förmått oss att lemna Kairo jemte våra studier der, och sedan vi nu tillbragt några veckor i shekhens hemby bland Egyptens _fellaher_, gåfvo vi oss den 23 juli å väg, ridande hvar sin åsna, bland hvilka den ena, utom min lilla person, äfven bar vårt lätta bagage och vår ej obetydliga matsäck. Det var egentligen den första färd jag gjorde till lands här, och det var ej utan stort nöje jag red fram på Egyptens gamla heliga jord. Vägen gick till största delen längs de kanaler, som man på alla håll leder upp från floden för att vid öfversvämningen vattna fälten. Det är förvånande att se huru bedröfligt och uselt dessa kanaler äro underhållna, ehuru landets fruktbarhet och årets hela gröda nästan uteslutande beror af dem. Och det är ändock med våld och tvång från bashans sida, de tröga och arbete fruktande _fellaherna_ nödgas hålla dem helst så till pass i stånd. Landet är, såsom du vet, en oafbruten slätt, blott här och der några sandhöjder, på hvilka alltid någon by är uppförd. Ät vester begränsas synkretsen af den på något afstånd från Nilen strykande sandåsen, som utgör gränsen mot Afrikas öknar, och längst ner åt söder ses, hvarthelst man färdas, de väldiga, nästan hela Nildalen dominerande pyramiderna. Hvad man i allmänhet saknar är träd och planteringar; fälten begagnas blott till åker, ifrån hvilken man årligen tager 3 särskilda skördar. Blott vid byarne ses här och der, dock i allmänhet till ringa antal, träd och trädgårdar; men de palmluuder, som man förut sett framför hvarje by, äro nu till stor del nedhuggna, sedan bashan satt 1,5 piasters skatt på hvarje palmträd. Sålunda utan skugga och utan skygd för den hetaste sommarsolens strålar, begåfvo vi oss öfver de nyss mejade gråa och spruckna fälten; hunno middagstiden fram till en af Egyptens största städer _Menof_, gästade der hos en af min shekhs slägtingar och begåfvo oss vidare. Här satte vi på en färja öfver en liten kanal och jag kunde vid anblicken af vatten ej hålla mig ifrån att simma i den, ehuru dess bruna och smutsiga utseende ingalunda var särdeles inbjudande. Jag tappade dervid ett par färgade glasögon, som jag på färden begagnat emot de stickande solstrålarne, och fick naturligtvis trösten af _she lillah ja Sejid_. En af våra åsnedrifvare hittade en pung full med tobak, just då hans egna medhafda tobak blifvit slut, och min shekh hittade en piska för sin lata åsna; detta var _she lillah ja Sejid_ och ett talande stort bevis på hans underkraft. Vi färdades förbi ett stort tal af byar eller småstäder, som alla voro byggda i samma form med hus af obrändt tegel, bland andra en _Sershine_, der en stor utomordentligt vacker palmlund stod på samma ställe, enligt våra åsnedrifvares berättelse, der fordom under Josefs tid Faraonernas magasiner stått, och der man ännu skall uppgräfva i jorden förborgade skatter, såsom folket här tror. Vi hunno om aftonen fram till en annan betydlig stad, _Zurkan_, der vi veko in hos en min shekhs goda vän och gamla studiekamrat i _Azhar_, samt blefvo hos honom på det vänligaste och gästfriaste sätt emottagna, undfägnade och herbergerade öfver natten. Denna stad är _kursi_, d.v.s, säte för domare och _kadi_, men ej _bender_, d.v.s. här finnes intet torg och ingen handel. Följande morgonen gåfvo vi oss bittida ut, provianterade af vår värd med pannkakor och vattenmeloner, samt följda af honom ett långt stycke på vägen. Vi hunno en stund före middagen fram till _Tanta_, en af de betydligaste Nilstäderna, men hufvudsakligen ansedd och vördad såsom _Sejid Ahmad Elbedavis_ stad. Den är äfven födelseorten för vår Petersburgska shekh _Mohammad 'Ajad_. Den är belägen på en temmeligen ansenlig sandhöjd, sänkande sig sakta åt södra och vestra sidan, men ansenligt brant på de motsatta sidorna. Man skådar härifrån öfver en ofantligt vidsträckt slätt, afbruten af inga höjder, blott i horisonten begränsad åt alla håll af en krets små byar, hvilkas små planteringar och träd på det betydliga afståndet vexa tillsammans till ett vackert skogsbryn. Nedanför staden flyter med sakta ström den så kallade _Sejids_ kanal, uppgräfd först i östlig, sedan med en rät vinkel rätt i norr gående rak sträckning, så långt ögat når. Den är ledd från det så kallade "mellanhafvet" och skall leda ut i hafvet med 2 mynningar. Staden sjelf är visserligen jemförd med sina syskon betydlig och välbyggd, något i Kairos smak, med glaslösa fönsterlufter, med dylika trånga och damhöljda gator. Som vi gifvit oss i tid ut och hunno fram en dag före festens egentliga början, hade vi godt tillfälle att få oss ett litet kyffe till qvarter, före den värsta trängseln. Det första som ålåg oss, sedan vi hvilat litet ut efter resan och tvättat dammet ifrån våra kroppar, var att göra vår _zijareh_ hos _Sejid_. Vi begåfvo oss till hans moské något före _'asr_, funno den, ehuru den är ganska stor, redan fullträngd med folk, samt hade någon svårighet att finna plats till att sitta på och förrätta den under resan uppskjutna middagsbönen. Sedan den var verkställd, gingo vi in i helgonets _kobba_, helsade honom med den vanliga _selam_helsningen, satte oss i en knut och började mumla suran _I S_, med täta och skyndsamma hufvudsvängningar. Jag måste dock tillstå att jag gjorde mig inga skrupler att blott mumla och svänga på hufvudet, utan att läsa orden, emedan jag fann större nöje i att se på folket som trängde sig omkring _maksoran_, kysste den och samlade dess damm, eller huru _fokaha_ ansatte de besökande att för 5 fadda låta dem läsa suran _I S_ till Sejid för deras skull. Sedan vi slutat vår läsning jemte böner om _Sejids_ hjelp, stego vi upp och gjorde vår vandring omkring _maksoran_, den vi liksom andra kysste och berörde. I norra kanten af _kobban_ står i sjelfva hörnet en sten, med slät lutande yta, i hvilken ses 2 fotspår, som sägas vara efter profetens fötter. Ingen inträder i _kobban_ utan att ödmjukt kyssa dessa fotspår, och äfven vi gjorde så. Så mycket jag kunde se i hasten, voro dessa fotspår arbetade, dertill ännu i groft och klumpigt arbete, samt stenen målad svart. Vi hade nu uppfyllt vår pligt och gingo åter ut i moskén, hårdt ansatta i sjelfva dörren af allehanda sorts folk, som tiggde _khamseh lihobb essejid_. Jag råkade taga upp min börs och hade knappt hunnit taga derur några slantar för att gifva åt en bredvidstående vattenbärare, samt bett honom utdela sin kruka åt de törstiga _lihobb essejid_ och _likabol essijare_, föran jag i hast blef omringad af ett förfärligt antal tiggare, barn, gubbar, män, blinda och lytta, som drogo mig hvar och en åt sitt håll, samt skreko mig hvar och en sin tiggformel i öronen, sålunda förhindrande mig att höra de vackra böner och välsignelser, hvilka vattenbäraren höll öfver mig för slanten, såsom: _allah jirda 'an sahib essebil_, eller: _allah iskiha lo min elgenneh_. Jag slet mig dock lös ifrån dem och gick ut från moskén, men följdes af en tiggare halfvägs hem på gatorna, under det han oupphörligt upprepade för mig _fathe_ och andra böner, utan att dock kunna förmå mig att ge honom något. Men jag har glömt en hufvudsak före vårt inträde i moskén, som jag ej kan underlåta att tala om. Du vet att ingen otvagen träder in i islams helgedomar och till detta ändamål är hvarje moské på sidan försedd med en såkallad _meda_. Denna är vanligen en fyrkantig stenlaggd gård, omgifven på alla sidor af små pelargångar, uti hvars väggar finnas tätt invid hvarandra små enmans afträden samt i dess midt en stor vattenreservoir, med ungefär en half manslängds djup. Hit leder en egen dörr ifrån gatan och den som vet sig ej vara fullkomligt ren i musulmanisk betydelse, går först dit in och gör sin tvagning. Det var här äfven vi först inträdde, hufvudsakligen för att slippa lätta våra tunga lif på backarne, såsom här är vanligt. Men vi fingo länge stå och vänta föran vi kunde få oss ett ledigt rum, så fullt var här af konkurrerande sökande, så karlar som qvinnor. Sedan vi slutligen lyckats förrätta den första akten af vår tvagning i enrum, närmade vi oss sjelfva medan för att förrätta det öfriga. Omkring dess kant var fullproppadt med folk, och uti den lika fullt af karlar och barn, som badade sig. Vattnet var af den stora mängden folk, som begagnade det, särdeles smutsigt, så att jag vid den till tvagningen hörande munsköljningen, _mad madeh_, omöjligen kunde förmå mig att låta något deraf komma i munnen. Dock försäkrade mig sedermera åtskilliga, att så smutsigt det än var och så motbjudande dess utseende, så ljuf och god var dess smak. Ja, man sade att detta vatten hade en särdeles undergörande kraft, så att om någon vore behäftad med någon sjukdom, vare sig hvilken som helst, och badade sig deri, skulle all krämpa omedelbarligen och genast lemna honom. Icke under således att en stor mängd folk begärligt öste derur med sina händer i munnen, att så många badade uti dess vatten, att många mödrar släpade dit sina sjuka barn och tvättade dem deri. Detta inträffade ej allenast i dag och i början af festen, utan alla dagar, så länge den påstod, såg man samma och än starkare trängsel. Man plägade i allmänhet alla dagar göra sin _zijareh_ hos _Sejid_; jag hörde till och med flere som med sjelfbelåtenhet sade sig hafva 4, 5 och flere gånger om dagen upprepat den. Äfven jag gick hvarje dag under mina vandringar dit, ej egentligen så mycket för att uppvakta helgonet, som fastmera för att betrakta lifvet och den brokiga trängseln der. Genast efter fredagsbönen den 26 juli, hvilken min shekh och jag nödgades hålla uti en annan moské, då redan en half timme före bönens början vi ej kunde finna någon plats i _Sejids_ stora moské, började allehanda sorts krämare utbreda sina småsaker till försäljning, frukthandlare uppställa sina korgar, hufvudsakligen fyllda med de just vid denna tid mognade vindrufvorna, månglare och månglerskor springa omkring med bröd, pannkakor och ägg samt annan provision för det myckna folket, som dels af from tro, dels af lättja, dels kanske äfven i hopp att få stjäla och snatta, tillbragte sin tid nästan uteslutande uti moskén. Trängseln ökades af det oändliga talet _fokaha_ och _hemalijeh_, vattenbärare, som voro särdeles påhängsna att truga folket till att skaffa sig _savab_ eller förtjenst hos Herren för 5 fadda. De senare spillde ymnigt vatten på golfvet, som jemte smolk hufvudsakligen af frukthandlarenas halm, gjorde det slipprigt och vådligt att beträda samt förorsakade många kullerbyttor i den stora trängseln. För öfrigt såg man der kretsar af glammande och skämtande vänner, till och med månget sällskap som kokade sitt kaffe här i en liten kolpanna. Emellan dem suto män som gjorde bön och ofta derinvid någon flicka, som vexlade kärliga ord med sin tillbedjare, samt kanske stämde rendez vous med honom. Här och der i den vidsträckta, afdelade moskén sågos kretsar af _dervisher_, som hvar och en på sitt sätt dyrkade skaparen. Somliga suto i krets och sjöngo _zikr_, somliga stodo, somliga svängde sig och dansade med den uti all orientalisk dans egna frivola och sinliga karaktär. Äfven hade jag nu nöjet att se en _melvi_ eller _snurr-dervish_, som klädd i sin egna kostym med en hvit, mångveckig, till knäen räckande skjorta, snurrade snabbt omkring på ena foten, ungefär såsom våra dansörer, samt sedan sänkte sig och lät den vida skjortan bredas ut. Alla dessa dansare, sådana här funnos många, buro i sin hand en liten tambour de basque, på hvilken de markerade takten för sina rörelser. Största trängseln var dock i _Sejids kobba_ och hufvudsakligen i dess dörr af utkommande och inträngande skaror. Villervallan nästan ökades af moskéns tjenare, som beväpnade med i ändan två-tre-klufna palmqvistar, ungefär såsom vår harlekins svärd, stodo i dörren och slogo in i hopen. Här förlorade mången sin turban eller något annat stycke af sin klädsel, kanske äfven något från sin ficka. Du ser häraf att helgedomen var förvandlad till en marknadsplats och huru här, liksom uti allt i Orienten, det största lättsinne står vid sidan af det fromma sinnet. Det var ej här man egentligen hade något att njuta af religiösa ceremonier; den som sökte sådant måste bege sig till ett privat hus i staden, der den i Kairo begrafna _imam Leiths_ anhängare höllo den vackraste, utsöktaste _zikr_, jag ännu hört här. De suto i en utbredd fyrkant på den temmeligen stora gården, på hvarje sida stodo 4 män upprätt, sjungande jemte de öfriga oafbrutet och med samma ton blott: allah. Man frambringar detta ord så djupt ifrån strupen som möjligt och anser skönheten ej ligga i en klar och klangfull röst, utan uti ett liksom af slem surrande rassel, ungefär som tonen af en kontrabas, på hvars strängar silfver-öfverspinningen är lös. I förbigående: man säger här, att till en skön stämma hör en liten heshet. Detta surrande allah frambringar en särdeles effekt, såsom ett oföränderligt accompagnement till solosångames, _munshidin_, på enkel och okonstlad ton utförda hymner, mest till profetens lof. Det var vid åhörandet af denna _zikr_, enligt hvad man berättade, som en kristen (somliga sade en Jude, somliga en Frang från Paris) hade i sin hänryckning utropat: _la illaha illallah Mohammadon resol ollah_, och gått öfver till islam. Som jag här ej hade andra vänner och bekanta än muslim, hvilka alla med särdeles stolthet talade härom, kunde jag ej få några säkra underrättelser om denna sak; dock såg jag ej den _zaffe_ eller högtidliga procession med musik och grannlåter, i hvilken man sade att han genast följande dagen blifvit förd genom staden, sedan han bränt upp sina _kafir_-kläder och antagit muslims kostym, hvad mig beträffar måste jag tillstå att jag storligen intogs af denna _zikr_ och njöt dervid, ehuru jag naturligtvis ej kände den minsta böjelse att gå från mina fäders tro.

Jag vill nu föra dig från helgedomen ut på de öppna fälten utanför staden, der folkmassan säkert var större, men ej så hopträngd, i anseende till det större utrymmet. Den norra slätten var bestämd åt tälten för de ankomna främlingarne, ty du finner lätt att den förfärliga skocken af kanske några hundra tusen menniskor ej hel och hållen kunde få rum i den lilla staden. Här hade hvar och en stad och by i Egypten, äfvensom vestern och i allmänhet hvarje land, sin bestämda anvista plats att tälta på. Alla resande från samma by förenade sig gemenligen och kom i trupp indragande till _Tanta_ på sina sirligt med bjellror, band och tofsar prydda kameler, lastade med alla lifs- och köksförnödenheter samt beridna nästan endast af qvinnor, en på hvardera sidan af den breda sadeln. Barnen suto äfvén på kamelerna i sina mödrars famnar, men byns män redo vanligen hästar eller åsnor och kabriolerade stolt mellan truppen. Den föregicks främst af 6 eller flere fanor, med de oföränderligen här brukade färgerna rödt och grönt, samt af några pukor, som accompagnerade de förfärligt skrikande och gnällande _bukkorna_, en sorts pipor med munstycke, liknande mycket vår hautbois. Detta instrument, jemförelsevis det mest älskade och vid alla högtidliga tillfällen mest brukade, bildade i förening med qvinnornas _zaghireh_, ett sorts fint vibrerande, trillande glädjeskrik, en alldeles förfärlig och döfvande musik. Under de första dagarne af festen, fredagen, lördagen och söndagen, var vägen oafbrutet pptagen af sådana intågande skaror och så långt ögat kunde nå på den vidsträckta slätten, sågos från alla håll folkskaror strömma hit. De drogo gerad fram till den norra slätten och uppslogo sina tält på den bestämda platsen. Hvarje by hade gemenligen blott ett gemensamt tält och gemensam provision &c. Det roade mig särdeles att vandra mellan tälten och se på lifvet här. Som byns alla qvinnor kokade gemensamt och hvar och en ville koka på sitt sätt, uppstod oupphörligt gräl dem emellan, hvilket fördes med den vanliga ifvern och skriket. Barnen, som funnos till ganska stort tal, sprungo half- eller hel-nakna, smutsiga och svarta omkring kistor och packor i de fullträngda tälten. Här satt en recitator med sin tambour de basque, berättande någon amourette för de uppmärksamt lyssnande qvinnorna; der bredvid kanske en _fikih_, som läste koran för fromma män. Rundtomkring gingo månglare, som utbjödo leksaker för barnen eller knifvar och andra jernsaker, hvilka man till min förundran gaf epitetet _Englizi_. Dukarne och tygen, som likaväl äro af Europeisk fabrication, ger man dock ännu vanligen epitetet Istambuli. Den jemförelsevis, isynnerhet om aftnarne, lifligaste punkt af denna stora tältplats var det nordvestra hörnet, der en rik _fellah Abolghét_ hade lägrat sig. Denne man skall för omkring 10 år sedan uppträdt såsom en undergörare och samlat anhängare omkring sig. Pashan hade tagit honom, satt honom i fängelse och låtit _korbagera_ hans fotsulor. Härvid hade mjölk flutit ner för hans svullna fötter. Man hade vidare bundit stenar vid hans fötter och sänkt honom i Nilen, men stenarne flöto upp och buro mannen öfver vattenytan. Pashan sålunda försäkrad om hans helgonnatur, ger honom jord och vidsträckta skattefria fält, dem han nu bebor och odlar jemte sina anhängare. Han hade till _Sejids_ fest hemtat med sig 300 _ardeb_ hvete, jemte annan provision och boskap, för att dermed spisa fattiga. Hit samlades nu hvarje afton till hufvudmålet ett stort tal fattiga, så karlar som qvinnor. Maten framgafs dem uti en sorts små lårar, tre eller fyra tillsammans gående på hjul. Så snart _fatte_, en här mycket vanlig rätt af i smör rostadt brutet bröd, framsattes i sina lårar, störtade de deröfver som glupska ulfvar, grälade och knuffades om plats. Äfven spisades ett stort antal af hans vänner och andra uti tält, dit maten frambärs på vanligt sätt på brickor. Dessutom samlades hit stora hopar af åskådare, som voro nyfikna att se tillgången och hans stora kök, der 30 till 40 större och mindre kitlar stodo på elden. Sedan folket var spisadt, hölls äfven _zikr_ i tälten af hans anhängare och andra. Midtpå detta fält höjde sig bland tälten ett stort vackert, i flere rum afdeladt, grönt tält för festdomaren _Abbas basha_. Hvarje afton uppkastade han härifrån raketer och en afton afbrände han ett litet, men ganska vackert fyrverkeri, till stor fröjd för det skenälskande folket, som packade sig deromkring så nära, som de vakt och ordning hållande soldaternas _nebboter_ och käppar tilläto. Derinvid stodo på något afstånd från hvarandra 3 feststänger, 'amod el'id, illuminerade om aftnarne med i bågar upphängda lampor. Då man gick från detta fält till det lika stora östra fältet, möttes man på vägen af alla Orientens folknöjen, såsom _havi_, konstmakare som med sitt följe af små svarta pojkar och flickor öfvade sina plumpa konster, interfolierade med grofva qvickheter och religiösa språk, t.ex.: den sämsta af allt folk är den, som vägrar att säga: _la illaha illallah_ och ge en slant åt den behöfvande. Härvid hörde man omedelbarligen från hela den stora skaran, som kanske just i samma ögonblick gapskrattat åt den fulaste plumphet, det högtidliga sorlet af deras trosformel, upprepad med allvarlig och bestämd ton. Vidare såg man här sångare af alla slag, recitatörer och alla slags orientens musikanter, hvar och en med sin krets af åhörare omkring sig. Bland annat äfven ett skuggspel eller camera obscura, inuti ett litet af halmmattor uppslaget skjul, på hvars tak, till folkets stora skratt och gäckeri, satt en docka föreställande en stor och väldig, sirligt utspökad Frangisk matrona, i kapott, strumpor och skor, med obeslöjadt ansigte och parasol. På kanten af vägen såg man för hvarje steg tiggare, så karlar som qvinnor, nakna med blott en gördel om lifvet eller höljda i smutsiga trasor, som knappt höllos tillsammans. Qvinnorna hade sällan försummat att hemta med sig sitt eller andras barn, det de hängde splitternaket vid sina blottade bröst, en sak som dock i allmänhet är mycket vanlig här. Dessa tiggare höljde och nedsmorde sig med damm och smuts samt rullade sig i stoftet i ordets egentligaste betydelse. Somliga hade blottat sina kroppar för att visa de sår och den skabb, hvaraf de voro betäckta, allt för att väcka medlidande. På mig gjorde dessa tiggare ett högst vidrigt intryck och det var sällan jag kunde förmås att ge dem någon slant. Det var på denna nöjets, förderfvets och uselhetens väg, man spatserade fram till det östra fältet, som var bestämdt till boskapstorg. Här såg man nu österns största och egentligaste skatter: de så högt älskade och i sjelfva verket äfven älskliga kamelerna, de vidtbesjungna ökenskeppen; de stolta och smidiga hästarne, Beduinernas ångmaschiner; de feta ulliga fåren och den väldiga hornboskapen. Här och der voro tält uppslagna för boskapens ägare och väktare, samt ett stort antal säljare och köpare, som med den vanliga orientaliska misstänksamhetens forskande blickar tittade djuren i munnen samt åt alla håll betraktade dess leder och lemmar. Betraktadt från en hög begrafningsplats, som dominerar fältet, hade det stor likhet med en kamperande ryttaretrupp. I den östra sträckningen af kanalen, som begränsade fältet, låg fullt med större och mindre Nilbåtar, hvilkas besättning grälade och hojtade på sitt sjömansspråk. Den intressantaste punkten af detta fält var dock dess sydöstra hörn, der den såkallade _mai'ab_ var, d.v.s. banan för kapplöpningar till häst. Dessa banor voro 3, dock ej på något sätt instängda, utan bildade af 2 mot hvarandra stående rader af åskådare. Hit samlades alla dagar, hufvudsakligen i morgonsvalkan, shekher från kringboende Beduinstammar eller bychefer, klädda i sin vanliga kostym af en vid, till fotknölarne räckande svart _defijeh_, gjord i form af en skjorta och skylande hela den öfriga klädseln af en vanligen röd _koftan_ och hvit _sodeiri_. De sprängde raskt fram på sina qvicka stutar eller stolta hingstar och samlade sig tillbaka till banan. Här kom man öfverens om de 2 kämpar som skulle täfla, och sedan detta var bestämdt tog den ena af dem i sin hand en _nebbot_, en slät ungefär manslång trädspira, ett mycket vanligt och nästan det enda af landsfolket här brukade vapnet, vägde den i sin hand med sirliga svängningar, tills de båda kämparne gåfvo sporrar och spände ut. Den _nebbot_ beväpnade, om han hann förbi sin motståndare, kastade som ett kastspjut sitt vapen på honom; han fick sig en dugtig stöt i sidan eller i axeln eller på någon annan del af sin kropp, om han ej kunde fånga upp den och kasta den tillbaka. Man sade mig att sådana _nebbot_-stötar ofta gifvit dödsslaget. Den otaliga skaran af åskådare, som stod här omkring, följde med den mest spända uppmärksamhet alla rörelser och hvarje steg, samt gaf i än dofvare, än högljuddare sorl sitt bifall tillkänna eller sin ovilja; man pratade och räsonnerade om de kämpande, och den som vunnit öfver de andra fick namnet: _faris elbergäs_. De gjorde snusförnuftiga anmärkningar och mente att hit borde _bashan_ komma och deltaga i den manliga leken eller åtminstone se derpå, men han springer i _ter'an_ (kanalen, hvars underhållande är ett högst förargeligt arbete för _fellahen_) och snokar på arbetet der. I allmänhet tyckte jag mig här, men ock endast här, förmärka ännu en gnista af Arabens stolta och fria sinne; jag försummade heller ingen dag, då jag började mina vandringar, att först gå hit och se på kämparne.