Part 9

Men ge mig då tid, ge mig tid, svär inte än! Jag skall leta och spåra, jag skall gräfva med naglarna, jag skall lyssna efter det. O, hvarför är han inte hemma, jag kunde ha bedt, jag kunde ha tiggt, jag kunde ha listat ur honom, hvar det är, men nu har jag själf, jag själf narrat honom bort! Hör! Om jag går och trampar så här, med klacken, tror du inte, man kan märka då, om det är en grop under? Hör, hör så tomt! O, jag vet inte, om det är i rummet ens, om han har något ens ... Det ekar så doft, hvar jag än går, det är helvetet under! Men hör, kom och hör här, fort, böj dig här! Slit upp plankan, den här, den här, åh, här är det, himmelens Gud! Alltihop skall du ha, allt, hvad du vill, får du, och skall göra med det, hvad du vill, och du går inte bort, och du håller af mig för det! Jag skall hitta på, hitta på en hel historia om pengarna, du skall höra, strax skall jag göra det, strax, -- en lustig historia. Du skall stanna här och skratta här och vara så glad! Nå fort! Nu får du upp den! Hu, hvad var det, som pep och glimmade till i det svarta, det brann som gnistor, det var ...

Mathieu.

Ingenting var det där! En råtta var det, som pep; har du inte gift åt råttorna, hva'? Du har! Så ge dem gift då, ge dem gift!

(Ser på henne med drucken misstro.)

Satans list! Du leker med mig, du narrar mig, du visste, att det bara var en tom grop! Du ska' dö, din häxa, du ska' brinna som torrved, du ska' få skratta dig till döds du, när elden kittlar dig. Jag skall ge oss an, det svär jag, i kväll, genast, finns här ingen som hör! Du har glömt, du, hvad straff man får för synder som dina, hva'? Begriper du, hvad jag säger? Det är pålen och elden det, min alltför ömma svärmor!

Jeanne.

Nämn det inte, tyst, lek inte! Din synd är väl lika stor! Du vill väl inte döda dig själf!

Mathieu.

Och om jag dör för bödelns hand som har lärt yrket eller för en stackars klåpares som jag själf, det kvittar mig väl lika! Nej bättre, bättre är det, mycket bekvämare! Bara att lägga hufvudet på blocket, liksom när man somnar, så här, och sluta ögonen för alltihop! Där är ingen som piskar mig fram, ingen som slår, och rundt omkring gråter man öfver mig, tycker synd om mig och ber för min själ. Jag går till himlen jag, det är bättre det!

Jeanne.

Men när jag inte vet, inte kan! Hvarför är du så grym?

Mathieu l5286:(fortsätter).

För jag slipper med bila och block, jag, som kommer själfmant och biktar och ångrar och gråter -- det blir lustigare, ju mer jag tänker på det! Ditt vin, det skall jag säga dig, är det enda ärliga med dig! -- Jag slipper med blocket, men du, du ska' flamma och krökas som en salamander, du ska' skina så grant som prinsessan i solslottet, som sol'n om kväll'n ska' du se ut. Men folk ska' förbanna dig och spotta i elden, men inte en endaste liten udd ska' bli släckt af _det_, ha, ha! Hvarenda en skall krypa och hviska och slicka och stinga och slå ihop som en krona om hufv'et på dig, hvarenda en skall gnaga och gnaga sig fet och fräta och sluka och stanna evinnerligt.

Jeanne.

Men jag kan ju inte, jag letar och trefvar; du ser ju, ser du inte, hur händerna skakar? Du gör, så allting hvirflar för mig, så jag ingenting vet. Och aldrig har jag hört, hvar pengarna finns ... Jag svider som ett enda sår, när du talar så där! O, visst har jag syndat och vetat och syndat ändå, för jag kunde inte, för du var så vacker och glad då också -- nu är du grym, nu är du vild af rus, drick inte mer!

(Hon slår omkull kruset.)

Mathieu.

Din häxa, din häxa, du ska' brinna! Tag hit nytt, eller jag går med detsamma! Tag hit nytt! Först ska' jag dricka så mycket, jag vill, sen ska' jag ångra mig och dö. Ser du, jag tänker på min själ jag, men du -- kan också så gärna låta bli; det gagnar inte, ur elden tar de ingen, är rädda att bränna sina fingrar, änglarna! Hit med vinet! Likafullt går jag, vid Kristi sår svär jag, vid sankt Boniface och sankt Mahound, vid min själ, som jag lekt bort med dig, att jag går i denna kväll! Men först ska' jag ha min dryck, min dryck, hör du, min sista dryck vin!

Jeanne l5335:(stirrar nedåt).

Hur det kryper som blod öfver tiljan! Sådant vin, sådant vin! »Hans sista dryck», hvem sade det? Någon annan sade det, inte han själf ...

Mathieu.

Nå!

Jeanne.

Du ser ju, att jag går!

(Hon lyfter en källarlucka och försvinner långsamt nedför stegen; under tiden sitter Mathieu med handen mot tinningen, hufvudet nedlutadt, mumlar och ritar med foten i det spillda vinet. Jeanne kommer efter en lång stund störtande upp och slår igen luckan med en skräll. Hon står kvar i mörkret mellan denna och rummets bortersta hörn, där det står en kista, ställer kruset på kistan och förblir orörlig.)

Mathieu l5361:(fortfarande nedlutad).

Hur var det? Var det länge du dröjde, eller gick du nyss? Du var trilsk, ditt leda djur, du har dröjt länge, och här har jag väntat och törstat. Men det hjälper dig inte, du! Slå nu i fort och upp till rand' på koppen, så räcker det nog, för jag måste strax gå.

Jeanne.

Det blef lerigt, kruset, jag måste torka det, blef lerigt bara af, att jag måste ställa det på marken, förstår du, så här, just så här!

(Bönfallande.)

Käre, o lek inte så grymt, o drick inte mer, du får ångra hvad du gör annars, tänk inte så vildt!

(Lågt och häftigt.)

Det var svart därnere som mull, men det brast sönder och blef flammor, allt det svarta, det gungade och föll och föll. Och det svällde af stön och rop och hviskningar, och det kved under fötterna på mig, och det steg uppåt och kramade om knäna och skrek och höll mig öfver bröstet och tog andan af mig, och det grät, det var något, som grät i nöd -- och jag kan inte, kan inte lida att dö!

(Hotande.)

Där var en röst också, först hörde jag den här och sprang, men den var efter och, när jag lutade mig, var den invid örat -- akta dig!

(Bedjande igen.)

Men du menar det ju inte, säg du gör det inte!

Mathieu l5407:(ser upp igen).

Såå, pratar och grinar och smilar du evinnerligt, du? Hvad var det, du pratade om? Var det lerigt? Tag hit det ändå, tvärt, jag skall gå, jag måste skynda.

Jeanne l5416:(springer bort till kistan).

Som du väljer. Du skall få ditt vin.

(Hon öppnar kistan, letar fatt en duk och sysslar ett par ögonblick där, bär så fram kruset fort, håller det långt ifrån sig.)

Mathieu.

Det var vinsten och drägg i det, det var surt, nej beskt var det, det var äckligt, tvi! Din häxa, ditt troll, du har fördärfvat det för mig, du har blandat något i, du unnar mig inte min sista glädje.

(Brister i gråt).

O, inte ens det sista, jag bad om, fick jag! Det skulle ha gjort mig så godt, och jag är så ledsen, så ledsen, så ledsen; jag skulle ha druckit och glömt och blifvit glad en stund. Tror du, att det är så roligt att dö, du? Nu har jag ingenting, och allt är så grått, och jag är så rädd för döden -- o, inte en klunk vin en gång!

Jeanne l5444:(gråter också).

Ge mig det! Förlåt! Tag hit, jag skall skaffa annat, drick det inte, kanhända är det inte försent!

Mathieu.

Nej, nej, det du ville ge mig, det dricker jag!

(Läppjar igen, brister på nytt i gråt.)

O, inte en glädje har jag vetat af, inte en enda, inte en enda! Gått vill har jag och gått vill och frågat efter vägen, och ingen har vetat alls! Vårt lif är bara till för gråt! Nu ser jag det, allt, nu vet jag det, allt!

(Stirrar ut för sig.)

Mitt lif, mina år, se, som barn, som barn! I skymning, som barn i skymning med brinnande stickor i händerna ... de svänger kring i kretsar och dansar och skrattar, i skymningen. Skrattet glimmar till, där skenet flämtar, och munnar och tänder och ögon lysa, och så slockna stickorna, och mörkret blir allt tyngre och stelare ... -- jag tycker, det var just nyss, jag lekte så, och nu är jag trött och vill somna, och jag har inte min säng.

Jeanne l5476:(griper fatt i honom i ångest).

Det var gift i vinet.

Mathieu.

I allt, i allt var det gift. Det är ju det, jag säger.

Jeanne.

Det var gift, du drack, råttgift! Jag ville rädda mig, jag såg ingen råd, du hotade så svårt, -- jag hällde det i nyss, vid kistan.

Mathieu l5494:(spritter till, rösten hård och trång igen).

Så är du förbannad, du, så är du evinnerligt dömd! Du ska' flaxa, som fågeln på limspöt, och klibbigt och kallt ska' det snärja dig, och din blick ska' stå stel som på ett lik. Du ska' inte få luft till ett rop, du ska' inte få en droppe att läska dig med, här slår jag kruset i golf! Inte en droppe drägg ens ska' du ha, ingenting, ingenting!

Jeanne l5506:(ser stelt på skärfvorna, ser längre bort med stirrande blick).

Det och det och allt har jag visst drömt! -- Då skulle det ske, då fanns det ingen väg! Då är jag obevekligt dömd!

Mathieu.

Och om du slipper att brinna här genom ditt gemena dåd, i helvetet kommer du ändå, var du så viss! Bikta dig, det kan du aldrig, aldrig får du absolution, det går inte, inte värdt att försöka ens, mässa, det får du aldrig höra! Evinnerligt ska' det fräta dig, det ska' tynga dig knakande ned och pressa dig i sömnen, du skall skälfva, när du somnar och spritta till, när du vaknar, din blick skall bli som en vargs. Du ska' brinna ändå till slut, det har inte hjälpt dig, du ska' brinna i evighet! Jag ska' se dig ibland, jag ska' ropa på dig ibland ... din djäfvul, det är du, som skulle svida, inte jag, det var du, det var hon, hon som står där och smälter hop med väggen, hor har hon begått, mord har hon begått, grå är hon, men röd skall hon bli, det är hon, som har gjort det. Jag drack bara, så här, så här höll jag, -- åh, kruset hade hon också sönder -- jag drack, då var där gift i, och det visste jag inte, rådde inte för det. Nå'n hade lagt det där, i vinet! Det är hemskt, det gråa, det suger en i sig -- vore det bara ljust -- hvem skulle då synda?

Jeanne l5539:(har ej hört, ser fortfarande stelt ned).

Och mässan, mässan! Aldrig får jag höra den mer! Bikt, åh omöjligt, aldrig! Mitt lif är förspilldt, mitt lif är förspilldt!

(Slår händerna hop öfver hufvudet, springer ut.)

II.

Fram mot skymningen en vinterdag. Bruna fält med isflak och här och där en strimma naken jord. En väg rätt fram med vissna blomstånd vid sidan och, långt emellan, nakna träd. Längst bort en kyrka, liten och grå mot den gråa himmeln, tryckt ned i lugn och halft skymd af dungar, på båda sidor om vägen, nära kyrkan, tvänne popplar med något löf kvar, så att de teckna sig mörkt och skarpt. På vägen kommer Jeanne långsamt gående, ofta korsande den, som om hon sökte att komma ut på andra stigar. Hon är grå och smutsig, flera år ha gått sedan sist, och hon ser rätt gammal ut. Hela tiden går hon, och hon talar och tänker:

Kyrkan, åh kyrkan, åh tordes jag blott! Se'n jag såg den sist, har ett år väl gått, Det var här, jag vände och kunde ej mer -- Kan jag nu? -- Åh, bara så tornet jag ser! Bara tornet med spiran som lyfter sig skön, Liksom armar med händerna sträckta i bön ... På knä, på knä ligger kyrkan för Gud Och ropar vår synd uti klockornas ljud, Men nu är hon tyst, ej en hviskning af hot -- Tänk att bara få smyga intill hennes fot, Tänk att trycka sig tätt intill klädningens rand! -- Men då skulle det lösa sig, tystnadens band, Och klockorna kasta sig vildt under dån, Och genljuden välta sig fjärran ifrån, Och himmelen själf skulle doft klämta med, Ty jag får inte, kan ej ens önska mig fred. -- Men att se den, att bara så sakta gå, Tills den vigda jorden jag nästan kan nå, Så tyst och så lätt som ett ingenting, Och bara ett endaste hvarf gå kring Och tröskeln se och porten på glänt Och fönstren, som alla så väl jag känt, -- Fast helt svarta nu, medan dagern dör -- Och det lugna mörkret därinnanför! Åh, bara från stängslet, ej närmare gå! Om bara jag tordes, tordes ändå! Så kallt, så skärande kallt, som det är! Det är aldrig så kallt som på fältet här, En vind här ... den smyger från asparnas mo, Ligger stilla på isen och rufvar i bo, Men han hör, hur den andas, man känner hvar fläkt Hur den suger och suger sig genom ens dräkt, Det är mera än köld, det är hat däri. -- Åh, stackars vind, som i hat skall förbli!

(Hon stannar och ser ned för sig.)

Och tänk på den gamle, jag vårdade sist! Han var alldeles grå utaf sorg och brist, Hans anlet var stelt, och hans blick var som is, Jag tror nästan, han glömt, hur det käns vid en spis Och alla de vänliga ord, som man har, -- Se'n hans dotter körde på dörren sin far Och långt förut, kanske långt förut. Han var mera än död, han var alldeles slut. Han hade glömt bort om en tjänst att be, Han hade ej annat än hat att ge, Och han gitte knappt mumla, men såg och såg -- När jag gaf honom skötsel nu, där han låg, Då sade han hvasst: du vill skaffa dig godt Hos den rike däruppe, nu hycklar du blott! -- Och han trodde det ständigt så, och han dog ...

(Hon går omedvetet vidare och skakar på sig.)

För mig, för mig, jo det hjälpte mig nog! Det vore just värdt för mig att ta fatt Och samla till lösen en kärleksskatt! O, svag som min andedräkts hvirflande rök Mot luftens köld vore hvarje försök, Ej tusen års bot vägde upp mitt brott! -- Men stackars hans ögon som brusto i grått, Så vilsna, så vilsna, och ingenting lärt!

Hur är det ej ändå så vackert och kärt Det fältet, så armt i sitt vissnade strå, Och alarnas grenar med frosten på Och isens blåsvarta, blänkande flak Och himlens täta och disiga tak! Det är jorden, den bär mig, jag älskar den jämnt.

(Böjer sig hastigt ned.)

Se, se, så när, att min fot den klämt! Är du död? Har du svultit och frusit ihjäl? -- Den är alldeles kall och alldeles stel. Se, se lilla pälsen, så svart och så fin, Små fötter och klor och så sorglig en min Med de halföppna ögonnes glans som är spräckt! Se, Gud har ju skapt den och gifvit den dräkt, Och åt lifvet den gladts och har sprungit så fritt, Lilla röda hjärtat har klappat som mitt. Bara råtta, -- ett under, ett under ändå! -- Kanhända att lifvet kan vakna och slå. Jag skall lägga den här.

(Stoppar den in i barmen.)

Så hårdt och så tungt Är lifvet, det trampar och krossar så lugnt, Som om känsel och ängslan och fasa ej fanns. Nu tränger ur molnen en järnhvit glans, Och hvar fåra glimmar så frostigt klart. Till natten blir det nog vackert snart, Och himlen blir djupblå och alldeles ren, Och det klingar af köld under stjärnornas sken, Och ingen vet, hvad som stelnar därvid.

O, all den oändliga smärta och strid, Som jag sett, o, sorg som ej ryms i en röst, Men i stumhet trycker och sargar ett bröst, Och blickar, så tunga och svarta som jord, Och klanglösa, sällsamma, mörkrädda ord Som liksom för egna steg rycka till, Och hatet och harmen som städse gå vill! -- Det har funnits glädje och finns kanske än, Men det tycks mig, att sorgen förintar den, Liksom dagen förintar den dröm, som han väckt, Liksom vatten förintar den eld, som det släckt, -- Och att glädjen likt solsken sitt glitter drar Öfver orörda djupen, där sorgen finns kvar. Se, döden först, hvem har honom flytt? Och synden, hur kommer han ständigt på nytt Och trampar som fötter på nattfrusen sjö Hvart lugn som förgätit det ordet: att dö. -- Och ingen förtjänar väl salighets skatt, Men ingen, o ingen, fördömelsens natt! Jag har flickor känt, som sitt barn ha dränkt, -- Men hvad fasa och skräck, förr'n de sådant ens tänkt! Jag har flickor känt som sitt barn ha dränkt, -- Hvilka stackars förvirrade lif, de fört! -- Och om också ej nå'nsin de ånger känt, Hvilken gnistrande oro i blickarna brännt! Som vargar de svultit och drifvits i brott, -- Och jag själf, o, förtjänar jag lidandets lott? Jo jag, jo, jag!

(Vägen framåt kommer prästen, hans mörka kappa står tung och skarp mot luften mellan popplarna. Jeanne ser honom ej och hör ej isen brista under hans steg. Han blickar forskande mot henne; då han är nära, talar han:)

Se Jeanne, se Jeanne Guibour? Jo visst! Så kom du, Jeanne, du kom till sist.

Jeanne l5708:(brister i gråt).

Herr Nicholas ...

Prästen.

Jag väntat så, Jag väntat. Många rykten gå Ännu om dig, se'n du försvann, Och blodigt tunga rykten, Jeanne.

Jeanne.

Ej tunga nog att målet nå, Ej mörka nog.

Prästen.

Jag tänkte så! Då är det blod som tynger ner Din frusna skuldra?

Jeanne.

Mycket mer, Herr Nicholas, ej ord förslå Att säga allt ...

Prästen.

Jag tänkte så! Då är det svek och djuriskt brott Som slipprig gjort den stig, du gått Med dödstrött fot och fuktig kind, -- Då har du stirrat blicken blind I sinnets svarta djup och ser Ej glimt till räddning?

Jeanne.

Mycket mer, Herr Nicholas, det ordet där, Det »räddning», tomt som vind det är. Det tycks mig, ej ens ordet finns ...

Prästen.

I ständig nöd ditt brott du minns?

Jeanne.

Till minsta steg och röst och min, Till minsta falska löjes grin. -- Jag visste intet, bara dref För tid och storm, men klart det blef, Och klart jag såg -- för sent -- och ser.

Prästen.

Då har du tryckts i ånger ner Så lågt som lägsta kryp i jord?

Jeanne.

Så lågt! (l5773:sakta) Ack ånger, än ett ord, Jag sett till bottnen helt -- jag tror ...

Prästen l5778:(hör henne ej.)

Så höj du blicken, Jeanne Guibour! Ett under, under är dig när, Och, om du vill, så högt det bär, Som böjd du var. Se, ångerns gråt, Den är som regn att glädjas åt, Är till att glittra skönt i ljus, Och hvalfvet till Gudfaders hus Är bygdt af sådant stoff. Se hit! Jo, du _har_ ångrat. Ej så hvit Du lyste annars, ej så klar En blick ditt ögas smärta bar. -- Så hör, så hör! Du vet det, Jeanne, Att han, hvars blod för hvarje man Och hvarje kvinna varmt har stänkt, I kyrkans lyfta händer skänkt Sin nåd, det visste du, ej sant? Men fanns där plats vid bordets kant, Du tänkte -- skall ej hvarje gäst Dra åt sig manteln som för pest, När sådant brott bärs fram som ditt. -- Nej, Jeanne. Så hör och andas fritt! Bär du, så som ditt brott var tungt, Så mycken ånger fram, och lugnt Du hoppas kan, bär du blott tro, Och lätt du lyfts till fröjd och ro, När nog du lidit, lyfts mot höjd, Af smärta blek och blek af fröjd. Så kom till bikten, Jeanne Guibour!

Jeanne l5812:(har lyssnat i stilla tjusning, men lyssnat som på en dröm, och hela tiden burit den tanke, hon stannat vid först. Med högre röst:)

Det ordet, ånger -- hör, jag tror, Jag vet -- en annan stig det bär, -- När djupast i dess djup man är, Då är den slut.

Prästen.

Din ånger slut?

Jeanne.

Då vidgar allt sig gränslöst ut. I frostig klarhet rymden käns -- Jag vet ej hur -- då finns ej gräns.

Prästen.

Din ånger slut? -- Du famlar svag.

Jeanne.

Jo, slut. -- Det var ej jag, ej jag, Som bröt. Det dref och band och höll. -- Kan stenen ångra, att den föll? -- Jo då, -- nu är jag icke mer Mig själf, men allt hvad ögat ser Af sorg, och hjärtat anar till. -- Åh, ord! Min tanke löper vill. Det är först nu, jag ser det klart, Först nu jag vet, och underbart Min egen röst mig skrämmer än, Men jag har drömt det längese'n Och ändå längtat, längtar nu Till kyrkan ...

Prästen.

Jeanne, hör på mig du, Och häda ej i yrsel! Hör: Ditt minne ej dig fasa gör? Du skyr, du ångrar ingenting?

Jeanne.

Jo, blodig synd. -- Men se Er kring! Är icke luften tung af gråt, Står smärtan ej vid hvarje stråt? -- Hvad är väl jag att dröja vid Ens för mig själf en flyktig tid? Medlidande jag känner blott Vid min och allas arma lott. Hvad är väl jag att akta på? Hvad är väl jag att misskund få, När _det_ och _det_ är böjdt i nöd? -- Och så blef ångern still och död -- Jag vet ej, hur min tanke bar ...

Prästen.

Men Jeanne, men Jeanne, din blick är klar. Jag ej förstår. -- Men hör mig, Jeanne! Du tror på den, hvars hjärtblod rann För dig i nöd, och vet och tror, Att sällhet finnes, där han bor.

Jeanne.

Jag tror och vet, hans hjärta sved, Jag tror och vet blott, att han led, Jag lider med i allt hans kval, Men sällhet -- nej.

Prästen.

Ett sällsamt tal! -- Men han är guddom, guddom Jeanne!

Jeanne.

Men djupt i hjärtat hvarje man Och hvarje kvinna smärtan bär, Och kring oss lider allt, som är --

(Stirrar ut för sig.)

O ja, jag vet, de sjöngo så, Och sant det var, men ack ändå Ej till för mig och ej bestämdt -- Men hur jag längtar, längtar jämt Till sådan sång! Att höra blott En mässa! -- Säg mig, om mitt brott För alltid, alltid stängt mig ut! -- Jag vet ej hur, men tror, till slut Den skulle skänka annan ro, Än den jag har.

Prästen.

Du måste tro, Du måste ångra ännu, Jeanne!

Jeanne.

Å, tro -- men jag som bara kan I smärta känna!

Prästen.

Genom bikt Går vägen, genom bönens plikt.

Jeanne.

Men för mig själf jag intet ber. Blott mässan ...

Prästen.

Intet hopp jag ger. -- Jag vet ej alls, jag ej förstår.

(Vänder sig om utan den välsignelse, hon omedvetet böjt sig mot.)

Jeanne.

Men det är sant -- för mig. -- Han går! Åh, han har gått, och allt är slut.

(Brister i gråt.)

Nu är jag ensam som förut, Och ingen mässa, ingen sång! Ej se genom dörren in en gång! Jag skulle ha vetat, om rätt jag har, Jag skulle ha frågat och tiggt mig kvar. Ej glömma jag kan, hvad jag lidit mig till, Men kanske jag märkt, att jag bara gått vill, Om jag hört deras sång, att jag nära stod, Bara dörren mig öppnats. -- Så hett är mitt blod. Hvad jag talte, jag vet knappt. Så sällsamt det löd, Men var mitt ändå.

(Ser ned i barmen.)

Se han var inte död! Se, han rör sig! Åh, blott litet äta nu! Se här mitt bröd, du skall få det du

(Böjer sig ned.)

Och en grop i mull och en klädningsflik, Så är du för vintern bärgad och rik.

(Ser upp och märker, hvar hon är.)