Part 8

»Hans makt uti busken på Horeb var, När Mose till sändning han bjöd, -- Jag törs icke se den förtärande klar; Då sjönke af fruktan jag död!»

Där växte ett törne vid jungfruns fot, Ej ringaste knopp där fanns, -- Då brann det i blomning från topp och till rot Och skalf uti doft och i glans.

Maria stod tyst i tillbedjande böjd, Af rosornas rödt var hon röd. -- Så tacke vi Gud för hvar blommande fröjd, Hans allmakt de ödmjuka bjöd!

Och med de sista orden frasade deras kläder, och armarna föllo ned, och innan genljudet dött bort, voro de försvunna i hoppande språng.

Men för Elsbeth voro deras ord som ett svar, icke det hon bedt om, icke full visshet, ty oro fyllde henne ännu, men ändå ett svar, som hon hade att gå med.

Och i det hon reste sig upp, fann hon denna ovisshet ljuf och gick, med blickarna förlorande sig in i den, och ville ständigt gå så.

När hon kom hem, var där trångt af buller och bestyr. Ur trädgården kommo väninnor med hela fånget fullt af blommor upp till de röda kinderna, på gårdsplanen reste snickare upp svarta spiror, i förstugan låg hunden, trött och flämtande af upphetsning, och däruppe väntade beskäftiga händer att kläda henne. Hon lät sig tagas och lydde hvart ord, hon hörde, men talade knappt, förstod knappt. Det hela var henne ännu som en dröm, den hon såg in i och förlorade sig i, till sist utan att skönja annat, än själfva det ovissa, sällsamma dunklet däri.

Så var hon färdig. I styfva veck föll sidenet ned omkring henne, det hade ett mönster af gyllene blommor eller stjärnor mot purpurviolett grund, hon var blek däraf; uppe vid den smala halsen glänste spännet som ett sår. Slöjan var tung af silfversömnaden på det hvita tyget och stod ut i rundning som vingar bakom hennes hufvud, den spetsiga kronan var tyngst af allt. Den var vacker som en drottningkrona, alltför vacker, alltför rik öfver hennes bleka läppar och inåtvända blick och smala panna, krönen böjde sig taggiga inåt, -- men hur de glänste i solen!

Hur allting glimmade och sjöng, där hon gick, de spetsiga röda skorna öfver gatans blåa skuggor, det frasande sidenets vinfärg, de svaga händerna midt däri! Det blef brokigt af folk, hvar hon skred fram. På trapporna böjde sig kvinnor efter henne med handen till pannan för solens skull, i gränder och portar sorlade det som bäck i dammöppning, och ljusa barnhufvud i röda och blåa hättor spredos ut och följde, där hon gått förbi, som om någon strött stora blommor efter henne. Från hvar gafvel och hvart burspråk föllo knippen af ljus ned öfver henne och täflade om att bjärtast sluta hennes prakt inne.

Och klockorna ringde så muntert klart, som om de burits ut ur sina loft och svingades fritt mot himlens ljusa blå, medan Elsbeth gick att vigas. Och nu lät hon sig ryckas med af glädjen, fann blott kronan litet tung, men log med lätt öppnade läppar mot hälsande röster, och hennes kinder blefvo röda af den ifver som stojade tätt invid henne. Den kunde komma, lyckan, den var redan öfver henne i vindens sus om örat, i de dunstlätta flammorna af hvitt mot luftens blå, den var redan i henne själf och log om läppen och gjorde bröstet fritt och stort.

Så tog henne den gråa kyrkans köld med skuggor som stödde hvarandra och sträckte armarna uppåt, med orgelspel i flykt under hvalfven och fönstrens begrundande helgon; öfver tröskeln flöt i plötslig stumhet det granna tåget och släcktes som af en pust. Under midtelskeppet skred det fram, krossadt till obetydlighet under dess höjd, det var, som om ett stoft af blågrå aska lagt sig öfver allt, som glänst och brunnit därute. I ett kapell under bilden af en vek Sankt Sebastian mötte brudgummen och hans följe.

Och den kom icke, den kärlek, hon väntat följa med sakramentet, den hann henne ej, fast hon tyckte sig skönja den stå där med smeksamt sträckta händer, bunden som Sankt Sebastian, den blef matt, -- där var annat mellan dem.

Där var drömmen igen. En vemodig kylig klarhet, lik den, som är om oupphinnliga minnen, var om allt, hon såg, kom och försvann och var där ändå och hade varit där jämnt. Det var, som om tiden sjunkit ner i hvila och öste på lek ur hand i hand och tillbaks igen sin eviga flod. Och blott i att se och förstå detta var lyckan. Därute hade man en glimt af den, ett löje, en snuddande hand vid axeln, här var hela hennes blick i ens egen, och hvad man tänkte och såg fick den intensiva, helt fattade verklighet, som blott drömmens bilder ha ibland, där de lysa emot en så sällsamt klart bland allt det böljande och dunkla.

När hon kom ut igen, hand i hand med Meinhardt, var hon lugn som aldrig förr, lycklig öfver den stillhet, hon lyssnade till inom sig, viss om, att något skulle hända snart, att allt det, hon var i, skulle lösas upp och förtona och smälta i ljus. Innan kvällen föll, skulle det ske, i kall klarhet skulle det komma, och det skulle vara vemodigt och betagande stort som en vacker död.

Och där hon skred fram under spel och skratt som möttes och blefvo till ett hvalf af flätade händer liksom i danser, var hon blek och blid, alldeles tyst, men leende, så att få märkte, hur bristande svag hon syntes.

Endast hennes släkting Conrad förstod det helt, och sökte hennes blick, men fann den blott flyende in i sig själf, och gissade grubblande efter hennes tankar, som det var hans vana att grubbla. Han var präst, Conrad, men hans tro gick ensamma vägar, och han talade föga och _såg_ gärna.

På gårdsplanen var där dukadt till festen på långa bord i vinklar, öfver dem ett tält af brokigt randadt tyg och blomsterrankor i hängande bågar, i midten var där ett par trappsteg högre, och där var brudfolkets plats.

Där blef sorlande och gladt, klang af silfver och musik och glans af metall under vinets strålar och starka färgers rop mot hvarann och skratt och glidande solljus. Bakom sammanböjda hufvud sprungo gossar i röda dräkter med armarna krökta under fatens tyngd, från mun till mun fladdrade snabba ord, ända ned på kvinnornas höga mössor snuddade blomrankornas bukter, allt var bundet som i kedjor af glädje.

Elsbeth log med, men hennes ögon riktades tid efter annan sökande ut och stannade i djupnande visshet; äfven här var den, drömmen. I tältstödens svarta pelare var den och gaf dofva rop; de sträckte sig emellan gästerna och skiljde skratt från skratt, de delade af synkretsen i fält, där ljuset sjönk gulnadt in på alla de tröttsamt glada färgerna och sjönk och drog dem med. I musiken trängde då och då förnimbart, kroppsligt igenom den djupa moll, på hvilken all dess munterhet rörde sig som dans på svart jord.

Något skulle komma, något skulle trampa där på planens skrikande sand och krossa tungt de små blomsterbäddarnas rutor med röda och hvita tusenskönor. Allt det där, det log och var vackert, men hon var ej däri, hon drömde i lättare, kallare luft. Där var det redan, något mörkt! Nej, bara flickor var det, fyra flickor som stodo vid gallergrinden och gömde händerna i hvarann. De voro blyga för så mycket folk och så mycken ståt, och de sköto hvarandra framför sig, omsider voro de inne, deras grofva skor skämdes för det buller, de gjorde, de ställde sig i rad, med ljuset från hufvud till hufvud, och sjöngo.

Det var flickor från en by där nära, de gingo att på häfdvunnet sätt tigga gåfvor till sommarens kyrkoprocession.

Och de sjöngo i klara tonfall, medan musiken teg:

Gud signe alla därinne Och hvarje fattig själ! Hafven Guds moder i minne Och allas ert högsta väl!

Guds moder i Sponheims kyrka, I solsken och ståt skall hon gå. Den passar ej henne, vi dyrka, Den krona, hon har på.

I fjor re'n vi slöjan ha lappat, Ej passar den, sliten och grå De kinder, dem Gud har klappat, Den slöja, hon har på.

Vi tigga en skärf af er vinning, Vi samla till klädning ny, En krona för hennes tinning, En slöja om hennes hy.

Den skilling, som nu vi bedje, Är liten och ringa -- märk! Men själarnas eviga glädje, Den är Guds moders verk.

Då bröto tårarna fram ur Elsbeths ögon.

Stackars Gudsmoder i den lilla bruna kyrkan, i ett halfmörkt hörn, så långt in, att hon bara kunde speja öfver den trekant med solljus, som faller på golfvet från dörren, stackars Gudsmoder i sliten dräkt som blygs att bäras fram därute i dagern och inte kan glädjas mot sin fest!

Hon reste sig och sprang ned från sin tron och ilade fram till flickorna med snabba språng. Där lyfte hon med båda händer sin krona och slöja från pannan och gaf dem, -- de togo dem med tvekande och rädda fingrar. Men Elsbeth rätade upp sitt hufvud, fri från tyngd, vinden var sval om öronen, och den sjöng. Och så gick hon långsamt tillbaka med det mjuka håret bart i solen, och ögonen glimmande, och kinderna skära; alla häpnade öfver hur vacker hon var.

Hon var så lycklig, att hjärtat gjorde ondt af slagens häftighet, och hon ryste mellan skuldrorna, och hennes knän blefvo tunga. Hon visste, att hon skulle få en gåfva igen, men det gjorde henne detsamma hvad, hon var glad att ha gladt Gudsmoder. Hon snuddade knappt i tanken vid hvad de skulle mena, de andra, vid hur morgondagen skulle bedöma hennes obetänksamma frikostighet, hon visste, att det ingen morgondag skulle bli, att allt var _nu_.

Och man tänkte ej heller ut sina tankar omkring henne, såg blott i häpnad på hennes strålande lugn och greps af hennes extas. Och man teg eller talade sakta, likgiltiga, förströdda ord. Det var, som om alla väntade, att där, mellan de svarta pelarna skulle plötsligt någon komma, någon främmande med mystiskt förstelnande blick.

Musiken tog till att spela igen, men det var blott långsamt, som oron vek, och icke längre bort, än bakom skuldrorna helt nära, färdig att böja sig fram tätt intill hvar kind och se.

Men Elsbeth tänkte och tänkte i dallrande lycka. Nu kunde det komma. Nu hade hon skänkt bort sin tunga krona, allt jordiskt hade hon lyft af sig och gifvit bort utan en saknad -- hon visste, att nu skulle kärleken icke nå hennes knän en gång.

När allt ännu hade sin vackraste glans, var det, hon skänkte det bort -- lågo ej blommorna röda på faten och andades, som om de lefde ännu? När det stod rikt och varmt och rusande och sträckte ur alla händer sina gåfvor mot hennes famn, då hade hon tagit det, utan att ens se därpå, och låtit det falla i tiggares förkläden.

Ty hon visste, att det var allt, hon gaf, nu var där en flod bakom henne, och det, hon nu förnam liksom i susning för sinnena, det var på andra sidan.

Men det var vackert allt!

Den lättaste jordiska glädje var i hennes själ, och ändå bleknade den för aningen om det som skulle komma, liksom ljuslågor blekna i solsken, intill det blott är deras skugga, man ser.

Där, öfver henne! Hvad kom det, hvad bar det, hur skulle hennes ögon rymma allt ljus?

Blommornas mästare skulle vara där och undrens guldskimmer och den hänryckning som icke kan nämnas kärlek, icke lycka, som spränger hvart glittrande ord, liksom såpbubblor sprängas i sol.

Men stackars dem därnere med deras brutna blommor! Hur sjukt allt mellan de svarta pelarna, hur gult ljuset, hur den snyftar, musiken och kryper intill bordet som en tiggande hund! De veta ej, hvad lycka är, de skratta och ropa ett namn, men ingen svarar, och de skratta igen och trycka sig i rädsla samman, och ikring dem dör ljuset ut.

Stackars Meinhardt också! Nu älskade hon honom kanske, åtminstone hade hon velat gråta helt kort öfver hans hufvud hans gråt, tänka hans tanke, känna hans saknad. Hur den skulle bli, sorgen efter henne? Bitter, åh nej, men sorg ändå -- men tänk hvilken glädje var hennes!

Det fläktade i luften af kommande ting, det glänste, och det brann; icke ens med en snuddande flik af dräkten fick hon sjunka ned i det, hon skulle lämna. Låta sig tagas blott, utan saknad! Men att gissa deras saknad, deras ord ...

Och medan hennes känslor brottades med hvarandra, tyckte hon sig höra ord i den musik, som spann ut sig i kvällen, hörde en visa, som hon ofta hört, men sjungen af en så sällsamt tunn och fjärran röst, liksom klang från den grönaktigt klara himlen längst borta.

Och hon vaggades länge af dessa ord:

Min döda brud i himmelrik Går gladt på jungfruns banor. Ett fladdrande siden är hon lik, Som lyser i sol på fanor. I hennes blick med syskonro Ser in hvar djupögd stjärna. Hvar plikt af kärlek och af tro Förrättar hon så gärna.

Invid Marias bleka kind Hon strålar blek af lycka. Hvart minne af kärlek, som famlat blind, Hon låtit ur hjärtat rycka. Som röda, döda rosenblad De fallit ett i sender, Och barmens sår, hon kyler glad Med korsadt sträckta händer.

Mot höjden med Marias sång Som springflod hennes stiger. Krystalliskt klara hvalfvets gång Blir still, och klangen tiger. Så djup och klar är hennes röst Som trasts, i solen vaknad. Där darrar ej i hennes bröst En enda sträng af saknad.

Intill Marias mjuka famn Med lycklig mun hon somnar. Hvar dröm med orosdjupa namn Vid jungfruns fötter domnar. Från jorden djupsta smärtas skrik Blir tunt som glans ur stjärna. Min döda brud i himmelrik Har glömt det -- ack så gärna!

Hvad var det, hon skulle ha glömt, åh hvad fanns det att glömma, hvad fanns det bakom, -- framför var allt! Och hon drömde sig djupare in i det, och hennes tankar spunnos allt finare och mer bristande spröda, hennes själ brann af längtan, och blommornas kvällsstarka doft vältade sig fram och tog henne.

Då stannade gästerna af i sitt oroliga tal, och det sista ordet föll emellan dem, och musiken stannade af och föll stumt. Alla stirrade på Elsbeths ansikte som blef så blekt under det gula ljuset, alla kände sin ängslan springa fram som en kall fläkt, -- de störtade alla upp, när hon föll bakåt i svimning, och stannade stela i sin rörelse, när de visste, att hon var död.

Hon var kväfd i famnen på extatisk lycka, som dödat genom sin intensitet; som kristaller kunna brista i stycken af en ton, så fin och stark, att dallringen däraf löser upp deras sköra och klara form, hade hennes lif brustit. Af mysteriets vin hade hon druckit och stelnat af dess köld.

Öfverstarkt hade hon fattat och känt den kärleksglädje, som drömmes, -- den glädje, som bjöds henne, den hade hon gått ifrån, som man svarar nej till en alltför fattig fest, och det var ändå jordens största, men som hon skulle funnit matt och grof. Hon hade lefvat sig så djupt in i det, som aningen famlar efter, att hon lyftades i det, med blodets kraf hade hon låtit det väfva sig samman, som puppan i fjärilen hade hon dött.

Nu låg de närmastes oro böjd öfver henne, och där ljöd gråt, men icke stark.

De andra sågo blott och tyckte, att de aldrig sett döende solljus så glänsande som nu öfver Elsbeths bröllop, de sörjde ej, ty de trodde bara att nu hade den kommit, den gäst, de väntat på, och den köld, de känt, var bara köld ur hennes kläder. Ty de tänkte, att Elsbeth var lyftad vid himladrottningens hand till tack för hennes stora fromma gåfva och hennes tårar af skam, när hon gaf, och några trodde sig ha sett Gudsmoderns djupa, ständigt underfyllda blick en kort sekund där under blomsterrankan. Och de afundades Elsbeth hennes lott.

Men Conrad, mystikern tänkte ej så. Han såg på hennes ansikte, och i vecken kring munnen och ögonens blinda blick fann han ett uttryck som af den högsta kärleksextas, en spasm af öfverstor lycka.

»Hon har dött», tänkte han, »emedan hon af jordisk glädje och jordiska begär velat bygga en bro till evigheten. Hennes fantasi har varit stark nog att nå så högt, att hon ej kunde komma tillbaka, hon svindlade, då hon såg ned. Då brast det vid jorden i stället för däruppe, som för andra.

»Hon var lycklig, när hon dog, ty hon visste ej, att det var en lögn, hon stod på. Den enda salighet, som kan tänkas, är lugn och dödslik ro -- så kom hon ej ens till dörren af den ort, hon ständigt drömde om, var på orätt väg allt från början. Men tusenden drömma samma dröm och se den sudlas i smuts och slås i stycken och tro på den ändå, i gråt och ånger och tuktade sinnens flykt för olyckan är deras aning till -- få ha haft den så skön, som hon. Och är den synd, och skulle man tänka, att synden botas i skärseld, då passar för denna intet värre straff än den solljusets eld som bleker rosenblad, tills de hvitna.»

Så böjde han sig ned, äfven han, för Elsbeths lycka och lät sin blick samla allt till ett minne. Hennes bleka hufvud öfver klädningens prakt och alla färgerna ikring, flammande upp i en sista djup glans för det sista låga solljuset, medan från bäcken den lättaste dimma började lyfta sig ur skuggan och lofvade att snart famna allt, när mörkret var där.

Han såg åskådarnas glänsande ögon, vidgade af undran och deras kinder, bleka af rysning och glädje inför mysteriet, och blommorna under deras fötter och deras famlande händers oro, och han tänkte:

»Nu brinner i alla den feber, som sträckt henne till jord.»

Miraklet.

I.

En bondstuga. Mathieu står i den halföppna dörren. Det är höst och snart skymning.

Jeanne.

(Springer upp från en bänk och går af och an under bestyr, pratar oafbrutet.)

Nå, du är där ändå, var det inte det, jag visste, trots allt! Jag har väntat, tills jag tyckte, att det knäppte i allting, tills jag trodde, att ingenting i världen skulle kunna ske, inte ens att jag skulle kunna resa mig upp, eller sparka toffeln af foten, eller röra ett finger, så orörligt och omöjligt var det.

Jag har krafsat om i glöderna, men de ville inte spraka, och då spottade jag på dem, -- tvi för såna tydor! -- jag har jagat katten från fälln, för att hon inte spann hit främmande, jag har stirrat i dörren, tills jag tyckte, att busken vid vägkröken rörde sig och var du i en stor toppig mössa. Men det gör detsamma nu, du skall strax se, hvad jag har -- allt möjligt godt, må du tro! Kliat i högra ögat har det gjort oupphörligt, så jag visste ändå, att jag skulle få roligt, men jag blef så otålig och virrig, att jag tyckte, det var det vänstra ibland, och att det var gråt, det betydde i stället. Gubben är borta, borta länge, det gick förträffligt! Han gick till kvarn, och då narra' jag honom. Han skulle vakta säckarna, sa' jag, för själ och pina, sa' jag, att inte mjölnarn tullar mer än efter lag och samvete och lägenhet, nu ligger han där i natt och fryser och blir alldeles grå af bekymmer och mjöl -- då har du det bättre du!

Din skälm, din lilla gemena skälm, ser du, vin får du också! Jag skulle kunna dansa kring dig, så glad är jag att ha dig här hela natten, men jag har så brådt att få i ordning åt dig. Ett sånt vin, så godt, åh hå hå, hvad vi ska skratta och ha roligt; när jag får en half kopp blir jag vild alldeles! Hvad vi ska' skratta åt gubben, din elaking, det är för att du är så elak, som jag tycker om dig! Du får inte gå hem alls, du ska' stanna här, alltid lurar vi gubben, hva, vi två, vi lurar honom upp på taket som en tupp, så ta vi dä'n stegen, där sitter han och blir hes, medan du tar hans höna.

Men hvarför tar du mig inte, och hvarför skrattar du inte? Hu, så hemskt och grått bakom dig! Stäng dörrn, jag fryser om ryggen, mellan axlarna, hu, hvad har du för min? Hvad är det som har händt? Fram ur mörkret! Hvad är det?

Mathieu.

Det är slut med mig.

Jeanne.

Slut? Kommer du inte mer, är du ond på mig? Eller vet nå'n? Åh, kommer du inte mer? Vet hon af det, vet hon af det?

Mathieu.

Så tig en gång! Om jag kommer hit eller inte, och om käringar hänger sig om halsen på mig eller sitter i hörn och grinar, och om Margot får veta, hvad hon har för mor och blir svartsjuk eller inte, det är visst att sladdra och skrika om! Det är _slut med mig_, hör du, jag skall ut i fält.

Jeanne.

I fält! Hvad för fält? Åh, lek inte med mig!

Mathieu.

I fält, i krig skall jag, begriper du? Dö skall jag, piskas fram med skällsord och slag, hånas, tills jag ser munter och tapper ut. Hackas sönder skall jag, harfvas och vältas som en torfva, hästar skall stampa på mig, mörkret skall krossa mig. Jag skall multna och jäsa under en hop af kroppar och ruttna och ältas samman med den som bet den sista lifsgnistan ur mig, djupt i en stinkande grop skall jag ruttna, och ingen annan svarting än korpen skall ta offer på min begrafning, o, o, o!

Och om _det_ vore nog, och om det komme strax! Men först skall jag leka, klättra som en fluga på murar och kokas i beck och olja och dränkas i grafven, där vattnet är tungt och svart af lik, tills det knappt bubblar längre, när en sjunker. Jag skall dö, jag skall dö! Och så veta det hela tiden, och fösas fram och lockas och se munter och tapper ut! -- Begriper du nu?

Jeanne.

Men hvarför? Hvem skall du ...

Mathieu.

Jag, jag! Hvarför? -- Vet jag, hvilken djäfvul som drifver dem att spela käglor med oss, och bryr jag mig om det? Fogden har tagit mig därför, att han tycker, att jag har kött att hacka i, han blir min kägelkung, och grefven blir väl hans. Om fan tar oss alla, får han ställa opp oss efter rang och höra sig för hos grefven, hvad vi ha gjort och skulle göra, för själfva vet vi inte -- så får han ställa opp oss i bataljon och rulla sitt eldhufvud på oss, det blir nog mig, det träffar först.

Men hör du, min skatt, du skall hjälpa mig fri du, annars är allt slut! Sätt dig här, på bänken här -- orkar jag bära allt! -- igen med mun, hör du, här är ju ingen som nyper dig! Sitt still och hör på och slå i, så fort jag smäller koppen i bordet!

Jag kan köpa Tony-Robert för aderton piggsvin, guldecuerna med piggsvin på, begriper du! Han har alltid skrattat åt dåliga skämt, han kommer att skratta med halsen, när hufv'et är af, men den satan är dyr, två fick jag pruta, inte mera, och jag har bara sex, jag. Nu är det du, som skall skaffa mig resten.

Jeanne.

Resten? Hur mycket är det? Tretton, tolf, tolf! Men hur skall jag ...

Mathieu.

»Hur» -- i natt skall du skaffa dem.

Jeanne.

Ja visst, ja visst! Du kan inte få dö för mig. Men hur, säg?

Mathieu.

Tiden är för kort för hyckel och gyckel, sluta upp med det där! Har du pengarna på dig, så ta fram utan vidare, annars får du stjäla.

Jeanne.

Åh, men det är ju synd ...

Mathieu.

Hååh, vi ha väl syndat med hvarann förut! Låna då, låna skall du. Smakar det, hvad? Satans hyckleri! Skratta vill du, men inte låta kittla dig under armarna för anständighetens skull! Sluta upp, säger jag! Jag ska' pinas, jag, och träla och svettas blod och knackas ihjäl, du ska' sitta hemma, du och dra' förklä't öfver hufv'et och sucka ett par tag och gråta i famn på Margot och sucka igen: sådant är lifvet! -- och få dig en annan älskande måg, när året är om, men det skall inte ske, det svär jag dig! Ska' jag dö, ska' det vara slut med skrattet också! Ingen ska' skratta, ingen ska' smila, när jag inte har några läppar till skratt ... Bara de döda ska' grina ...

Jeanne.

Jo, jo visst, jag skall stjäla! Allt, hvad du vill, skall jag stjäla. Du får inte se så blodigt på mig! Drick vin, hör du! Det går alldeles rundt i mitt hufvud, och jag kan inte se, men du får visa mig, gripa kan jag och ge, ge kan jag! Visst skall jag stjäla, -- hvad gör det! -- allt hvad du vill, monstransen ur koret, kalken, jungfruns krans, om du vill. Du får inte dö!

Mathieu.

Jo, nu hittar du också på omöjligheter! Är det falskhet eller dumhet! Hör på! Svärfars pengar ska' du ta, ska' jag ha i natt.

Jeanne.

Åh, jag vet inte, vet inte, hvar de finns!

Mathieu.

Så sök, nosa, vädra! Här skall jag ha dem, här i handen, innan det är kväll, innan det är mörkt, hör du! Men du vet, din giriga häxa, du gör dig till, du vet, men jag svär dig, att, får jag inte min lösen i natt, går jag och ger oss an, båda två.

Jeanne.