Part 7

-- »Jag tror på undret, tror på undret» -- hennes röst var späd som en klang af tunt glas -- hon vek undan klädningen från sin vackra böjda hals, vek undan den från bröstet och blickade nedåt, som om hon väntat att se något onämnbart, oändligt befriande. Så stelnade hennes anlete plötsligt, stelnade i ödslig förtviflan, med ögonen fjärrskådande och djupa af den djupaste sorg.

-- »Se», sade hon -- och Raymon såg, såg någonting förfärande, frätande -- »se hvad jag bär!»

Raymon kände sitt hufvud tomt, tomt som djupet under hans fötter; sorg, fasa, oändlig bitterhet och en kväljande känsla af vämjelse kommo honom att svindla, men han hörde dock, hur hon fortsatte.

-- »Jag såg det komma för flera år sedan, jag har vaggat döden i famn, jag har velat kasta honom, fly honom, jag har bedt till Gud om under, jag har sökt glömma det därute, jag har lekt, jag har skrattat. Det bet sig allt djupare in; jämnt kände, jämnt såg jag det. Jag älskade dig, älskar dig ännu, jag trodde, jag visste inte, jag kände det som ett under nyss, Gud är kärleken, säga de, och jag tänkte -- tror du på under nu, Raymon?»

Raymon böjde sitt hufvud, han kände gråten trycka, och medlidandet, och något förfärande kallt därjämte.

-- »Vår Gud är smärtornas Gud, Carneola.»

Hon talade med ett förtvifladt, mörkrädt barns kvidande.

-- »Jag har vetat det, vetat det alltid, men det har skrämt mig, och jag har flytt honom. Jag har lekt som de andra, jag har sagt efter deras ord, jag har trott dem i sömnen, allt har varit en dröm. Detta är verkligheten. Bär icke du ett sådant sår, bära de det icke alla, är det icke därför, de spela så där? Hör hur det gråter vid dörren!»

Raymon tordes ej se upp, han grät öfver allting, tycktes det honom, när han grät öfver henne, hon var för stor för hans blick. Då kom hon intill honom och kved som en hungrande.

-- »Kan du stanna hos mig ändå, kan du älska mig? Jag har längtat efter din kärlek, ännu dör jag icke. Jag är rädd för ensamheten, och jag var så lycklig nyss. Jag kan icke lefva utan kärlek!»

Men Raymon såg den känsla, som nyss fyllt honom, så liten, så trampad under det obevekligas fot, att han ej ens skulle velat, om han kunnat det, att lyfta upp den. När han som barn funnit sårade fåglar, hade han känt det så, fast svagare, han hade ej velat se på dem, brådskat att ge dem nådehugget.

-- »Jag kan gråta med dig», sade han sakta.

Hans tonfall bragte henne åter till sig själf, som kallt stål mot den värkande pannan. Hon höljde öfver barmen igen och gick mot dörren, vinkande honom att följa.

-- »Farväl», sade hon med något af sin vanliga sköna stolthet i den gest, hvarmed hon räckte handen till kyss, och hennes ögon drogo hans blickar in i svarta rymder, större än han någonsin anat.

Därutanför fladdrade musiken emot dem, de logo sorgset mot hvarann, och så, med detta leende kring munnens skälfning och med blickens svarta fjärilar drunknande i ett haf af sorg, kom Carneolas bild för Raymons syn, hvar gång hennes namn ljöd för örat, hvar gång han tänkte på en kvinna. -- -- --

Och han såg henne aldrig mer, sporde aldrig om hennes öde; redan samma natt lämnade han Majorkas matt glimmande ljus bakom sig och styrde ut mot den stålblå rymden af haf och luft.

Han förstod allt, han hade sett igenom glädjens svek och skönhetens, lifvet hade han velat kyssa, och det hade vikit likt en skugga för hans hand, men stor och oändlig var smärtan.

Den var sanningen, den var gudomens röst, den ensam ljög icke, -- och lyss! var det icke skrämseln från sagornas dikter blott som gjorde henne skydd, bar hon icke viddernas skönhet i sin uppenbarelse?

Smärtan, det var droppen som stänkts på naturens bröst, för att vänja de klagande barnen att rycka sin mun därifrån, att törstigt taga mot själens föda, att växa sig starka för evighetens lif.

Fåfängt var det att trefva efter kärlek eller misskundsamhet härnere, att göra människohjärtats sökande rop till en gudomens löfte. När en fågelunge sträcker sitt duniga hufvud öfver bokanten, och ser, att under det blåa hvalf, som var allt, hvad han hittills känt, ligger en jord, som brinner i ljus, då vet han ej, att i det ögonblicket bryter sig ut ur skalet höken som skall växa stark och vild under moderns fläckiga bröst och som en gång skall tysta det skrämda pipet i hans strupe.

När ynglingen ser ned från gossvärldens drömmar och rena luft på lifvet som lockar, då är redan den olycka i rörelse som skall träffa hans panna likt en slungad sten. Ty oändligt tillbaka går händelsernas kedja, från tidernas gräns slingra sig sorgens svarta trådar in i alla de brokiga som tvinnas af ödets händer, och allt från början är det bestämdt när och hur de skola möta hvarann.

Men utanför är Gud, är sanningen, där alla begär, allt hopp har slocknat som gnistor i sjön, och själen endast känner sig själf, ty dess storhet sluter alltet inne.

Så drog Raymon till klostrens murar och till böckerna och till heliga mäns samtal för att utforska om någon annan förstått detta, och han fann blickar som stundom djupnade i det lugn, han sökte och ord som tycktes likna spridda ekon af hans tankar; men han flydde de kyrkor som lyfte mot himlen hvalf liksom af sträckta armar och lofsånger, heta af önskningar.

Och Raymon talade föga, men hans hand var ständigt färdig till gärning, han bad aldrig, men alla visste, att han var nära Gud.

Drömmen om saligheten.

När Elsbeth vaknade, var kammaren ännu blå af drömmarnas luft.

Hon visste ej, hvad hon drömt, men öfver hennes hufvud dröjde kvar liksom en slöja af kylig klarhet, hvad som mötte hennes blick fick simmande, glidande, ovissa konturer, dem hon mera kände än såg, och färgerna blefvo lysande bleka. Också kring sitt bröst förnam hon drömmens tyngd, och fötternas steg och armarnas rörelser blefvo dröjande, som om de smekts och hejdats af vatten. I det smala fönstret stod himlen blåhvit med döda stjärnor och den lättaste, tunnaste skära uppe i hvalfvets båge -- var det månen? var det ett sällsamt moln bara? -- nedtill sträckte en kastagnes krona sin breda rundning i kall grönska som glänste i grått. När den kyliga dagern där flöt ner öfver hennes kropps matta, gulvarma hud och smärta linjer, föll det henne i minnet, hvad det var för en dag; hennes bröllopsdag var det, och hon rodnade till inför sina långa lämmars nakenhet och trädde åt sidan, där skuggan tog henne, och klädde sig tyst.

Så gick hon nedför den smala trappan, där stegen spökade efteråt, och en fuktig köld, som luktade bittert, sipprade fram ur stenarnas hvita fogar; när hon vändt ett hvarf kring sin utsträckta hand, var hon nere, -- en tryckning mot dörrens trä, där låg trädgården, sjunkande ned mot bäcken och blek i morgonljus.

Det steg dimma från vattnet, som osynligt risslade i sten och säf och sprang som snabba fötter, i lätta dok gled den fram öfver daggvått gräs och mörka buskar, och den lyfte trädens kronor och tycktes kunna bära dem bort i sin vaggning. Men solen var uppe, och öfver däldens hvita töckenmur flöt ljuset in mellan häckar och snår, och som en bägare fylles med vin, blef rymden fylld af en mystisk dager, ojordiskt ren och hvit kring dimmans buktande, hvita armar.

Det var drömmen igen, med halfslutna ögon gick Elsbeth in i den, och långsamt rörde sig hennes fötter, och långsamt sjönko hennes armar, och den våta sanden gaf blott ett hviskande läte, där hon steg.

Det var kallt. Som ett fuktigt band låg luften om pannen. Allt som hon gick fram, såg hon nya blommor vid sin fot, men hon visste knappt af, att hon gick; det tycktes henne hvar gång, hon såg, att det evigt varit så, att deras lugna ögon alltid hade stått så mot hennes; de kommo som tankar, glimmande fram, man vet ej hur, gömda, man vet ej hvar.

Där stodo tulpaner och lyste som bleka flammor med de långa bladen och stjälkarna blåaktiga af dagg, där trängdes nejlikor i flockar och andades mot hvarann sin kryddstarka doft, mörka till purpursvart, ljusa till skärt och gulhvitt; som ur brinnande rökelsekar steg lukten upp, men blef frisk och tunn, innan den slog mot Elsbeths kind. -- Där lyfte sig höga liljor, så sällsamt ensamma, med en min, som om intet annat fanns, som om intet annat kunde finnas, än deras hvita kalkar med purpurskriften i.

Och Elsbeth drog förbi. In mellan malvor kom hon som lutade sig ut mot hvarann och spände mattskära spetshvalf öfver hennes hufvud. Som hon gick där med sina späda skuldror och bröst och höfternas rundning, innesluten af armarnas fallande vekhet och händer som knäpptes i båge, och med kjortelns gula bård smygande in i de mörka vecken, tycktes hon ej lefvande; hon var lik en målning af ett helgon mot en rosig fond, som blekts af långa tiders ljus. Hon tycktes känna så själf, hennes hufvud var sakta framåtböjdt, och munnens tankfulla leende gaf ökadt djup åt ögonens grubblande blick, hon stirrade rätt ut mot en punkt helt nära i den tomma luften.

Hon gick och tänkte på den gamla legenden om Sultans dotter som vandrade i sin faders trädgård och såg blommorna lysa i dagg och undrade, hvem som låtit dem växa så och bli så glada, hvem som var så mäktig och blid -- till hans rike ville hon komma, i hans trädgård ville hon vara. Och om natten ropade det vid hennes fönster: »stå upp och kom!» -- och när hon sprang ur bädden och såg, stod där en yngling i gyllne sken och böjde leende sitt hufvud mot henne under den svarta natten. Med snabba händer låste hon dörren upp och bugade sig djupt med sina hvita armar i kors. »Hvem är du? Du är vackrare och härligare än någon, jag sett!» -- »Jag är blommornas mästare», svarade han, »jag har kommit att hämta dig, emedan jag har dig kär, och emedan du tänkte på mig.» -- »Men hur långt, hur långt är det dit, jag skall?» -- »I evigheten är det och tusen mil längre än. En krans af röda blommor får du till brudsmycke där.» -- »O, har du dem redan i händerna, du har ju röda rosor däri, och ditt hjärta, hur är det så rödt, hur kan jag se det i din barm?» -- »För dig är mitt hjärta så rödt, och för dig händernas rosor, ty jag bröt dem i kärleksdöd, när jag vann dig. Knäpp nu kjorteln på och kom, min brud, min blomma, ty det hastar!»

Och utan ett afsked från någon, med blicken stirrande i onämnbar lycka, tagande mot undrets skatt, som blomman tar mot regn, drog Sultans dotter bort.

Elsbeth undrade, hurudana de blommor sågo ut, dem hon fick smeka däruppe.

Långa och smärta måste de vara, -- där skakar dem ju heller ingen vind -- upp till bröst och kind måste de nå och tankfulla böja sina kalkar, och ljuset mellan stjälkarna måste lysa blått och blekt, och när man blickar öfver dem, skymmer ingen den andra; i underbar tydlighet stå de öfver hvarann, stjärna vid stjärna och bilda liksom en skrift att läsa och grubbla öfver.

Färgerna och kronornas former?

Åh, djupblå rosor med den innersta bladkransen röd, bildad liksom af hvassa, tunga spikar, skära liljor, hvars flikar teckna ett kors, ljusa purpurvioletta flammor, mattgula stafvar eller facklor, böjda som palmblad, guldgröna stjärnor, leende vända mot solen, -- annars intet grönt -- och purpur och hvitt, slingrande sig in i hvarann som flätade band.

Ingen doft där, endast tystnad och ljus och steg som mötas och ögon som hälsa och kylig, sällsam underluft.

Hur det kändes att vara brud där, hans brud?

Åh, armarna sträckta uppåt i extas, knäna böjda, pannan mot hvita mantelveck, barmen fylld af bönens vällust, tankarna brinnande som bleka lågor.

Och Elsbeth tryckte sina smala händer mot ansiktet och njöt af kölden mot ögonlocken och gick fram under malvornas hvalf, röda hvalf, hvita hvalf, -- och darrade af glädje, när daggen i tunga droppar glimmande föll ned i hennes hår.

Då hörde hon ett första ljud, ty hon hade ej gett akt på sparfvarnas pip mellan päronträdens små blanka frukter, -- början af en sång var det som sjönk igen, på andra sidan bäcken, bakom dimman, där klostret låg. Den hade sjunkit som i rädsla, som om det varit en hemlig tanke som tagit röst och skrämts af att luften bar den för långt, men den steg igen, började om på nytt i trots, klagande som barnslig, harmsen gråt, skrattande som barnsligt gäckeri:

I klostret dricker man vatten till mat, Har inte ett band på dräkten, Får aldrig sträcka sig, dåsig och lat En stund i morgonväkten; Beständigt man sitt samvet bär I grofva linnetröjan, Och endast smärtan håller kär, Håller kär. Den flicka, som tar slöjan.

Jag dricker gärna vin till mat, Har gärna rödt i dräkten; Min tanke gycklar yr och lat En stund i morgonväkten. Så tung, så tung jag rädslan bär, Där hjärtat slår under tröjan -- Ack funnes det någon, som hölle mig kär, Hölle mig kär Och ryckte mig undan slöjan!

Det var en gammal känd smädevisa mot nunnorna, och det var snickarens Grethe, som sjöng, -- det hördes på hur tonerna drogos ut långa med darrande skratt i, -- den stackars Grethe, som nu var ensam och fattig, och blef novis, emedan hon hade en släkting där i klostret som ville hjälpa henne och ingen utanför som kunde skaffa henne en man, men inte alls, emedan hon längtade dit. Tonerna kommo ojämnt, då och då sjönko de ned, som när en spänd lina sänks, som fåglar flögo och tryckte de sig ned. Hon var rädd att höras, men ville det ändå, ville reta någon, hvars makt hon hatade och böjdes under. Det var väl en af systrarna, som nyss gifvit henne en skrapa, för att hon gäspat under andakten.

Elsbeth kunde så väl se den stackars Grethe framför sig, den svarta dräkten som slängde för hennes vårdslösa gång, det röda ansiktet, nästan så rödt och klart som ett ljust körsbär, med läppar som trumpna putade ut, för att hon icke fick sofva, och för att ingen skulle få kyssa dem någonsin -- en stygg och dålig flicka måste hon vara för att tänka så, när hon skulle bli nunna!

Hur skulle hon, Grethe känna det, om det vore hennes brölloppsdag i dag?

Var det nu icke ljuft att se fram mot, detta som kom alla flickors hjärtan att darra till, som de drömde om och hviskade om och rodnade öfver, var det icke något af samma fröjd, som hon anade nyss, den himmelska saligheten?

O nej, det vore ju hädelse! Annan luft i det, annat ljus! Lugnt, oändligt klart och glidande ljus, som bar en och bar hvarje ens längtan med! Ett ögonblick steg hennes tanke dit igen, sträckte sig som en lång låga i stilla luft, men under sig hörde hon ännu genljud af Grethes tonfall och skymtade lekande bilder, och utan att hon visste af det, var hon inne i det.

Och hon rodnade mot tanken på ensamhet med Meinhardt och mot detta underliga ord, kärlek, som ingen talade ut på samma sätt som andra ord, och som tycktes så likt på underförstådda ting, som ett skolrum på barnhufvuden, hufvuden med alla slags uttryck, skälmaktiga, listiga, andaktsfulla, nyfikna, oskyldiga, hufvuden som råa och lystna djurmasker, hufvuden som kerubers! Hon visste väl i ord, hvad det var, men det var ju så litet, det måste rymma mycket mera!

Och hon stirrade med drömmande ögon och en smula smärtfylld ömhet om munnen bort mot moderskapet med dess obeskrifligt ljufva omsorger mot kvidande och leende hjälplöshet och mot all dess varma glädje.

En del talade om kärlek före brölloppet, hon förstod det ej; det tycktes henne, den skulle komma med sakramentet. Hon kände ju intet för Meinhardt, som ej andra ord räckte till för. Vänlig och god hade han varit mot henne, alltsedan han begärde henne, och hon blef skänkt åt honom, tyst hade han suttit bredvid henne i den höga bänken och hjälpt henne med små tjänster under arbetet, eller då och då följt henne med en lång blick, när han talade om yrkessaker eller gemensamma borgareintressen med fadern, och hon gick ut och in i sysslor, och katten lekte med hennes långa klädnings fåll.

Men ändå lockades hon mot honom nu, och skälfde litet för honom, och det var inte så enkelt allt och så lugnt, som hon trott, och i hennes minne kom ord efter ord en gammal växelsång mellan Jungfrun och Kärleken, som de unga männen brukade reta flickorna med. De halfsjöngo den på ett snabbt glidande sätt med tonvikt nästan bara på de långa rimmen, den första hälften i falsett, den senare i gäckande klang, och i slutet på båda tog kören upp den sista raden:

Säg kärlek, du med mun i skratt, Säg, hvarför jämnt du mig förföljer! Jag spinner, trälar dag och natt, I skummast gömda vrå mig döljer. Jag ser knappt mer än hvart jag går, På kvälln min blick med täcket höljer Och speglar nästan blott mitt hår -- Säg, hvarför jämt du mig förföljer!

Det skall jag gärna utan skämt, Det skall jag visst, om du mig frågar. -- Din blick åt sidan spanar jämnt, Din kind i röda skyar lågar. Hvad allt du gör, du gör på tok. Kring pannan håret yrt sig vågar. -- Ditt hjärta, hvad där skrefs för bok, Jag säger strax -- om du mig frågar.

Och omkring henne hade dimman smält, öfver den stackars Grethes kloster stod solen och bet i skiffertakets ås, från nejlikorna steg doften redan stark, och trädens blanka blad glimmade. Elsbeth gick tillbaka igen, ty hon visste, att nu voro de uppe därinne. En sista gång sökte hon tillbaka mot den förnimmelse, hon haft, men kunde ej finna den helt. Hon kände oro i hjärtat, var icke ledsen, men ej heller glad, och det tycktes henne, att hon mist något där under malvornas glesa hvalf, att något flydde med bäckens snabba steg och lyfte sig upp med de sista flikarna af dimmans kyliga hvithet.

Litet senare profvade hon sin brölloppsståt, icke slöjan och klädningen, ty det skulle ha bringat olycka, men kronan och halssmycket.

Hon höll upp spegeln med båda händerna och såg.

Den var liten och dunkel, och hon skönjde blott sitt ansikte, sällsamt blekt, och ögonen som stirrade och blefvo sorgsna och den tunga spetsiga kronan och spännet under hakan med stenar som döende eld -- ikring det allt låg en mörk, obestämd rymd och vaggade mot förgyllningens glans, när hennes händer skälfde. Det hela var så overkligt, en matt, framtrollad syn, som tycktes kunna bäras bort af mörkret.

Hon såg kronans glimmande sirater lösas upp i skuggorna, likt växter som vissna, och det var henne sällsamt, att den kunde kännas så tung, och de skrattande rösterna i rummet slogo dämpade mot hennes hörsel som röster i en dröm, hvilkas ord hon ej förnam.

Elsbeth tänkte på den himmelska kronan, så lätt och strålande ljus, och som varar i evighet.

Hvad var detta, hon såg? I morgon bar hon det ej längre, och det låg i en kista att vänta på en annan släkt. En gång blott bars det i hvart lif, och munterhet sorlade omkring det, och musiken klang, och ljus fladdrade. Så hade hennes mor burit det, och nu var hon grå, så hade andra burit det förr, som lågo kalla i jorden nu. Och glädjen hade domnat, trött vid sin egen röst, och musiken hade tystnat, när porten föll igen efter de bortdragande, och ljusen hade släckts -- hvar var det allt nu? Var den värd att tömma, denna dryck som blef så kall mot läppen, innan bägaren sjönk?

Fort lade hon det från sig allt och gick att bedja om ljus hos Maria, himladrottningen och kvinnan.

Vid stadsporten, helt nära, var hennes käraste kapell, där i det trånga rummet mellan muren och en hög, mörk trappgafvel, dit ljuset kom i en stråle helt uppifrån, afskuret af tinnarnas hörn, där var bilden i en nisch.

En gammal liten gudsmoder, som suttit i skymningen så länge, att hennes ansikte blifvit blekt, och de hvita händerna lågo tunga i skötet, -- af den ständiga skuggan hade hennes kläder hållit sig oblekta och granna som på den första dagen nästan, men där kom sällan ljus nog att få deras prakt i blomning. Men när det kom, i ett knippe just för henne, en strimma med mörker på båda sidor om, ett sken, som smög in i hvalfvet bakom hennes lätt böjda hufvud och skapade liksom en gyllene rymd där, medan det knappt vågade att röra vid hennes krona och håret, som delades öfver pannan -- hvad hon då var härlig! Det ljuset fick också något af trappa i sin form, blef liksom en stege för snabba böner att glida uppefter. Och gudsmodern satt likadan, i ljus och dunkel med sin smala mystiska blick rätt ut och sina stränga läppars leende, hennes dröm var långt borta, alltid den samma, hennes dröm var om det enda, som är värdt att drömma om, -- salighetens mysterium.

Elsbeth böjde knä framför henne och bad sina vanliga böner. Först tycktes henne orden kalla och liflösa som radbandets kulor under hennes fingrar, sedan, ju flera gånger hon tog dem om och om igen, desto snabbare blefvo de. Som stänk i en vattenstråle stego de och flöto glimmande samman och regnade mot gudamoderns barm. Till sist kunde hon öppna sitt hjärta och finna ord för sin tvekande oro som icke kunde bli till frågor, så skygg var den, endast till ett sökande efter bilder, nya, allt efter som hennes känsla andades på dem.

Hon bad till jungfrun, som blommorna bugade sig för i purpurglans, medan vinden höll stilla, och en röst af makt och klang gled genom rymden, och allt lyssnade.

Och Maria stod lutad inför undrets skräck, i skuggan innanför porten stod hon blek, och hennes mörka ögon vidgades och stelnade mot den höghet, som skulle blifva hennes. Ned för hennes fötter föll som döende blad allt, hvad hon väntat och först nu såg, att hon väntat; som en urvuxen klädning sjönk hennes lif som skulle ha blifvit, och hon ryste af köld inför det anade nya, och hennes armar stodo sträckta som i förlamning, halft afvärjande, halft mottagande. Men jublet glimmade och glänste i luften, det flöt ned öfver henne från alla håll, och medan tårarna sprungo varma ur hennes ögon, visste hon, att hon bar evighetens fröjd. Och nu var den allas, alla kunde känna denna bebådelse, hur ödmjuka och ringa de än voro mot henne, furstedottern, till alla ljöd undrets röst, blott de lyssnande böjde sig, för alla stod valet: här eller däruppe!

-- Och se henne nu här, se hennes blick och hennes mun! Var där ej ringaktande ömkan med dem som _kunde_ tveka, stirrade hon ej på evighetens glädje, tills ögat blef hårdt?

Men hon blef ju länge kvar, Maria, och jordens lif lefde hon igenom. Elsbeth bad till modern med barnet och Sankt Josef och himlens änglar omkring som i lek pröfvade den allmakt som skulle flamma i miraklernas luft och lysa i afglans kring martyrers döda hufvud. För barnets alla behof sörjde de, af snö blef socker och mjöl, af dikets vatten under isflaken den ljummaste mjölk, af spånet, som Josef slöjdade, en sked af elfenben och rubiner -- allt detta bara för att skaffa den lille välling utan besvär. Och Maria log mot allt detta, som hvardagens små händelser, jämförda med det stora undret, att där, i famnen på henne, rymdes ett mål för all hennes kärlek, och hon var helt kvinna, och öfver hennes axel myste Sankta Annas gråa hufvud.

Elsbeth bad och bad igen. När vissheten redan var henne nära, och lifvet blommade rikt för hennes blick, klamrade hon sig dröjande fast vid gudinnans knän och njöt af att väcka åter sina tvifvel för att åter få bedja om ljus.

Hon bad till himladrottningen, och hennes ord flätade in i sig stjärnornas glans och fingo långa, klara ljud, hon bad till jungfrun och smekte sig nästan in till hennes barnsliga barm och kind, hon vände åter till strängare syner, och hon kände sig bäfva inför känslornas växling och njöt däraf.

Till sist var stenen ljum under hennes kyss, och det trånga rummets dunkel skiftade i hvita flammor, och det tycktes henne, där fläktade af vingslag, och hon kunde icke tänka, att hon någonsin skulle resa sig och gå därifrån -- hon drack sin bön som vin och lutade sig bakåt i extas.

Då ljödo steg i gången. Flickröster öfverlade något och skrämdes af att där icke var tomt, så fattade de mod igen, stannade helt nära och sjöngo.

Det var barn som skulle tacka Maria, för att hon gjort, hvad de bedt om och uppfyllt deras önskan, den de knappast tordts önska, -- någon fest, de skulle få komma med på. Sången var icke riktigt för dem, de hade valt den bara därför, att hennes namn var i den, och för att den slutade med tacksamhet:

Maria stod uti kvällsljuset blind, Den vackra jungfru och brud, Och stödde mot kammarens port sin kind. -- »Jag ville så gärna se Gud!