Part 6

»Kanhända, emedan jag är en smula pedant, kanhända också, emedan jag vill vara jämnsides med honom därute, ha ett öra mot honom, -- och Ni vill väl inte, att jag skall begagna så många ord som han? Nå, hon lär ha gett sin sångare allt, hvad hon hade att ge, och en vacker skatt var det. Bara händerna värda fem sonetter hvar! Nu kan Ni höra själf, hur han tog mot den!»

Sångaren därute sjunger igen:

Jag vandrat i världen vida Mot skiftande, leende dag, Och lutan skälft vid min sida I takt efter hjärtats slag. Om kärlek ofta jag sjungit, Mitt jubel visorna bar, Om kärlek ha rimmena klungit -- Jag visste ej, hvad det var.

Jag vandrat i världen vida Med sol öfver leende min. Mitt blod uti vågor strida Har jäst och berusat som vin. Och intet kände jag trycka, Och intet att önska kvar. Jag trodde mig rik utaf lycka, -- Jag visste ej, hvad det var.

Nu är jag lik själar som famla I blindhet mot paradis Och känna bakom sig det gamla Försvinna i mattadt dis, I bäfvande glädje dricka Hvar sällhet med ovant sinn Och drömmande, undrande blicka I lysande rymder in.

Ser Luca vänder sig snabbt mot sin kamrat.

»Men hvarför ser Ni så strängt på den stackars sångaren», säger han. »Han låter ärlig nog. Han har älskat.»

Piero Salviati nickar. »Kanhända», svarar han. »Han säger så, och han förefaller ärlig nog. Men det roar mig icke att höra honom. Låt oss gå här igen!

»Historien alltså!

»De trodde förstås, de två, att ingen människa skulle se, att de sågo på hvarandra, eller veta någonting, annat än kammarfrun som var lika oåtkomlig för guld, eller dåligt lynne, eller pratsjuka, som alla kammarfruar från evig tid. Man tror alltid så. En frisk människa tror icke, att döden finns för alla, han är med på det i ord, men han tror det icke.

»Don Ippolito, han tror gärna hvad som helst, men _det_ hade han någon svårighet att tro. Ni förstår, den spanska glödande torra stoltheten, -- en salamander, den tror inte på vatten.

»När han fick veta det, stötte han icke genast en dolk i sin man. Han är het som svaveleld -- den ger inte stor låga -- och mycket metodisk. Han lät inte ens fängsla honom, väntade på, Gud vet hvad, månskiftet, eller Petrus martyrens dag, ville se med egna ögon. Ännu hade de tid, möttes så tryggt, som någonsin, anade ingenting. -- Hör här!»

De äro framme vid dörren igen och sångaren sjunger:

Hur måste det brinna af rosor, hvart snår, Fast mörker för blicken dem släckt! Hur måste det glänsa, ditt doftande hår, Fast nattens dok det täckt! Af sånger skälfver högt mitt sinn, Sånger af tystnad tvungna, De vackraste sånger, drottningen min, -- Om skrattet ditt, om famnen din, -- Som aldrig skola bli sjungna.

Så ligger i mörker den vackraste jord För intet öga att se, Så finner den högsta lycka ej ord, Ej skyggaste ord att ge ...

Piero Salviati drager sin vän bort och hviskar sakta:

»Så finner den högsta fara ej ord, ej skyggaste ord att ge!» -- »Men jag förstår mig ej på honom», fortsätter han, »han tycks njuta af hela olyckan, eller vet han ingenting? Det har knappt fallit mig in förr, men det måste ju vara så. Han stode väl annars icke här och sjöng, -- ett hundradetal mil längre bort, det kunde så vara!

»Till historien igen, den är snart slut, liksom sången därute förmodar jag.

»Don Ippolito ville icke bara döda _honom_, det kunde han ju gjort på misstanke, men henne också. Då måste där vara bevis, handlingar för familjerådet efteråt, det kunde annars blifvit obehagligt. Så lät han försiktigt snärja en snara om dem, -- tycks icke ha räckt till ändå, efter _han_ står därute, -- nå han är väl dödlig än! Alltnog det sista mötet, de hade, där var don Ippolito icke långt borta. Hör på här! Äfven vår sångare tycks ha en aning ditåt!»

Medan de stanna, tränger sången in.

Du skall ligga som smekning lätt mot min arm, Det skall klinga som kvitter ditt skratt, Du skall vara som lyckan själf, så varm! -- Men jag hade en dröm i natt! --

Åh dröm, åh dröm! Och hvar finns den du? Är den verklig än som vår kyss? Och hvad var det, du drömde? -- Jag minns ej nu, Men jag kände en rysning nyss. --

Den skall jagas och fly och dö bort af smek. Hör! Natten är ljuf som en sång. In, in i dess mörker! -- Men sanden skrek Nu -- där -- under fötters gång! --

Det var fruktens fall från en bugnande gren, Och nu kväfver jag rädslan din, När din hörsel jag kväfver. -- Se, hårdt liksom sten, Något svart som har smugit hit in.

Se, fly, o fly! Se, de trefva på spår! De veta ej, veta ej än! -- Ja fly och blott smeka som tystast ditt hår Till ett jäktande minne, där tvungen jag går, -- Men jag kommer igen, igen!

Ser Luca tar dröjande ett steg tillbaka och vänder sig mot kamraten.

»Igen, igen», säger han, »kunde Ni se, hur han sträckte fram händerna just vid de orden, som om hon redan var där inom synhåll? Nå, er historia, hur var den? Är hon instängd någonstans, där trädgården är säkrare, är det utsikt, att han får se henne igen?»

Piero Salviati betraktar honom nästan förtrytsamt.

»Har Ni aldrig hört talas om don Ippolito? Död är hon förstås!»

»Död, åh, han vet det inte! Nu förstår jag er ovilja, men var säker på det, han vet ingenting! Hvilken tok också att stå och sjunga om detta!»

»Vanvettigt! Men han vet ingenting. Kanhända har han heller ingenting annat att sjunga om, och man har bedt honom enträget. Jag börjar på att tycka om honom nu. Som han står där mot fönstrets natt, är han ju sublim! Så skall sången om lyckan låta! Så skall illusionen ställa sig. Det är en naivitetens ironi i det där som är sällsynt rik!»

»Och hur dog hon?»

»Hur hon dog? Ni har väl hört talas om garote? Icke? Det är en sed, de följa därnere, ha lärt den af arragoneserna. Det sägs, att man blir mer och mer förtjust i den, ju mer man vänjer sig vid den. Den är nätt, snygg, riktigt elegant och verkar snabbt -- just en sak för don Ippolito!

»Han kom in till henne en kväll, strax som hon kommit från bikt och mässa och icke hade mera synd kvar, än som kunde hänga vid kjolfransen -- han ville icke hennes själ något ondt, don Ippolito, har ingenting emot att bli i tillfälle att begagna sin broderliga myndighet däruppe också; alltså måste hon frälsas. Han hade det mjukaste silkessnöre hopveckladt i ena handen, så fint och lätt, att han kunde dölja det genom att sluta fingrarna bara, men starkt -- i den andra handen hade han en kort käpp. Jämn och slät, af vackert olivträ, men litet grof, så att han skämdes att se den mellan sina fingrar, -- men den måste vara så för att hålla, förstår Ni.

»Han talar om för henne, att hon måste dö, efter som hans ära -- några ord, ungefär hvad som behöfdes -- låter henne skymta snöret, så att hon förstår, men gömmer käppen halft i ärmen, ty, som sagdt, han skämdes litet för den.

»Ni bör kanske veta, att min sagesman hört det af en som var där inne i rummet, däraf alla detaljer. Don Ippolito ville ha vittnen, hade också en tjänare med sig för det fall, att hon skulle behöfva hållas.

»Det blef emellertid icke af nöden, ty hon lär ha varit en högsint dam, utrustad med alla fullkomligheter -- bland annat den vackraste hals -- jag vet icke, om han därinne nämnde det i sina rimmerier. Sedan hon begärt och fått ett litet handkläde (till och med det hade han tänkt på att taga med sig! Sannerligen en ärans man!) -- och höljt öfver sitt ansikte med det, knöt don Ippolito snöret om halsen på henne, det var ljust och märktes knappt. Bara litet rodnad af att det var trångt. Hvad hon kan ha tänkt där bakom duken, och om hon grät eller inte, det vet man föga, men jag har låtit mig berättas ... Men låt oss höra ett sista tag! Det tycks vara slutsången. Man gör ett sakta buller, som tyder på det!»

Och han därute sjunger:

Och när som vi mötas igen vi två, -- Snart skall det bli, rätt snart -- Vidaste rymden skall sjunga då, Solen skall klinga klart, Vinden skall stanna och hviska och le Och smeksamt intill oss sig trycka. Dagern skall glittrande guldstoft ge Våra svindlande hufvud att smycka, Och vi skola ej höra, vi skola ej se, Vi skola stå blinda af lycka.

»Nog nu, Piero Salviati», säger den ena af de båda herrarna, »tillbaks nu och sluta Er historia, edra kontrastverkningar bli smärtsamma nästan.»

»Måhända! Nå -- jag har låtit mig berättas, att icke ett ljud hördes, och att ingen fuktighet syntes på duken, och förmodar, att hela hennes kraft gick åt till att brottas med hjärtat, och att hon var blek. Emellertid går sådant där rätt fort. Don Ippolito står redan på sin plats bakom henne, sticker in käppen under snöret och vrider några hvarf. Hon lär knappt ha sprattlat, sjunkit först, när lifvet var borta, och viljan borta. Så gick det till, och må vår stackars sångare därute, som nu knäpper sitt sista ackompagnemang, bära berättelsen om det med samma kraft, som hon bar gärningen.

»Men så applådera då, var icke oartig, Ser Luca, han har gjort sitt bästa och bör vara trött. Man är förtjust ikring honom -- inte underligt, ty det varade väl länge!»

Ser Luca slutar att applådera och säger eftertänksamt:

»Sällsamt ändå det hela! Där står han, som hennes röda hjärta sprang upp emot, bara hon hörde hans steg, där står han och ler och tror sig se hennes hufvuds tillbedda pose öfver de där båda damernas redan nästan förälskade ögon, där skryter han och drömmer och trånar, och under tiden ligger hon -- olyckliga, lyckliga Biondello, som ingenting vet!»

»Och under tiden spåra don Ippolitos hundar, kanhända ha de redan lystrat till för hans röst!»

»Ni tror då, att han icke är för stolt för detta, att han vill låtsas om, att den mannen där har något att skaffa med hans ära?»

»Han är stolt och styf som en stilett, don Ippolito. En sådan är gjord att döda hvad som helst -- den smutsas icke af blod. Säkert rider det nu någonstans på de mörka vägarna ett par handfasta karlar som sjunga liderliga visor, när de äro muntra, svära när de äro törstiga, slåss, när de äro rusiga, spela när de vädra guld, lyssna med spetsade öron efter namnet Biondello och gripa åt bältet, bara de se sidenrosetten på en luta, antingen de äro fulla eller nyktra. Och samma måne som _han_ koketterar för med fuktiga blickar och en färdig ritornell på läppen, stirrar bakom en mörk trädtopp med tvänne kalla, lysande ögon ned på de två där.»

»Vid sankta Luna, de kunna redan vara här! Jag kom litet efter Er andra, och det tycktes mig, att jag såg ett mörkt hufvud dyka ned vid portvaktstugans buske -- det kan vara mördarna som spårat honom hit?»

»Det kan det, eller det kan vara en tjuf, som smyger efter att vrida nacken af Ser Andreas fetaste påfågel ...»

»Men borde han icke varnas?»

»Då skulle jag berätta honom samma historia, som Er nyss. Vore det en tjänst? Och hvarför? Skall han fly undan ekot af sina rim med blek förfäran i synen, flacka om, tills han har glömt henne, och andras kyssar ha gjort honom yr, dikta om sina sonetter med andra namn som kanske inte passa in bland versfötterna, göra om hela rader och fördärfva allt? Är det värdt så mycket? Det tycks mig bättre och riktigare, om nu ödet så vill, att han får sig ett stål i hjärtat, medan hon ännu är där varm. Att låta hennes minne få kallna, det vore dubbel död, det skulle kyla stenen i det hvalf, där hon ligger, göra dunklet gråare -- hvem vet, hvad en död känner? Det andra, om det blir så, det vore som ett offer till henne, blixt öfver hennes sömn, eld öfver hjärtat, rosor öfver hennes kalla mun. Det är svårt att tänka sig ett rikt lif med ens som intet. Kanhända dröjer det någonstans, liksom en ton efter sång väl dallrar långt efter, sedan vi förnummit dess sista ljud -- någonstans en hvit kontur, ett töcken, en frysande blekhet -- har Ni aldrig haft anledning att drömma så? Skulle man nu icke kunna tänka sig, att ur en döende sångares hjärna flyger hans soliga, bräckliga fantasi, hans minne och hopp mot denna skuggbild, smälter samman med den, flammar upp den, varm af lif, bringar den att en sista gång skälfva af den spröda musik som kallas kärlekslycka?

»Men hvad är det för buller där ute, bryta de opp?»

»Bara ett bud till någon, till vår sångare. Han står alldeles berusad af glädje, han tar afsked. -- Det är försåtet kanske, försåtet!»

»Det få vi strax veta. Spela nu icke försyn! Ni skulle bara fuska bort en lyckad dikt!»

»Må vara, men kom ut ur mörkret, här ryser man. Ni har jäktat upp fantasien med ert prat och ert skuggspel.»

De gå in till de andra, sångaren har redan försvunnit, de ställa sig vid fönstret, tala och deltaga i berömmet öfver honom, men lyssna hela tiden och speja då och då utåt. Då hörs där ett skrik, det blir larm utanför.

Piero Salviati lutar sig till Ser Luca. »Såg Ni», säger han.

»Jag såg allt. Han kom vaggande och gnolande, tror jag. Vid portvaktarstugan sträckte mörkret sig pilsnabbt ut, det var som armar, polyper, det nådde honom fort som en blixt, det var icke hans, skriket; han fick icke tid.»

»Lycklige Biondello, ingenting fick han veta. Tycks det ej också Er, att af hela denna historia om lyckan var slutet det minst olyckliga och hemska?»

Carneola.

Detta är historien om, hur Raymund Lullius blef den man, hvars rykte spriddes med förstelnande storhet öfver den kristna världen, den man, till hvilken resande foro långt ifrån, för att begära råd af honom att bota såren på sina själar, -- och de stodo där häpna under hans ögons dödslika lugn, halft bäfvande för hans tankelifs skymtande gåta, halft medlidsamma, föraktligt medlidsamma öfver hans frivilliga armod. Det är historien, sådan som den målade sig för honom i nätternas vakna syner under de första åren af hans eremitlif, sådan den brann i lidandets ännu ej slocknade bål med färg af rosor som fattas af lågor, med doft af rökelse och svart mull, med ljud af gråt och flämtande, djupa ord -- och allt med himlens stålblå kyla och stjärnglimtande vidder bakom. Det är också historien om en kvinna. --

Carneola hette hon, blicken ur hennes ögon hade något af svarta fjärilar fladdrande öfver brokig glädje; hennes läppar slöto sig aldrig helt, när hon tystnat, de skälfde som öfver ett tillbakahållet ord, ett ord som skulle ha vändt skrattet i gråt; sina händer knäppte hon gärna samman i hvila, och de lyste smala och blåhvita mot skötets purpursammet.

Hon bar en dräkt med underklädningen slutande tätt till den vackert framåtböjda halsen, fastän de icke längre brukades så, öfverstycket lämnade sidorna fria med midjans och höfternas härliga linjer och hölls samman öfver bröstet af ett spänne med en röd sten i, spelande i ljuset som en droppe af den heliga kalkens blod. Öfver pannan hade hon en svart duk med guldrand, glänsande fram, där hårfästet hvälfde sin båge, och smygande undan i vecken intill kinden.

Och omkring henne lyste och log det lilla konungariket Majorkas muntraste glädje, stirrande i sysslolöshet mot blå luft mellan trädens löfmassor, hvilka ännu liksom buro formen af skaparehandens bjudande åtbörd, dåsande i ro inom höga trädgårdsmurar, så hvita och varma af sol, att vinden, som kretsade för nära intill dem, hvirflades upp och spriddes som rök öfver krönens blommande refvor. Bakom sträckte slottets runda torn sina vaksamma hufvud framåt med de spetsiga mössorna på och blickade ut öfver hafvets ljusa blåa siden -- annars var det en vinklig massa af sirade portar och taklister som togo färg af gammalt guld i middagsdagern, ett palats sådant ett jättebarn skulle ha byggt af snäckor och glittrande flisor under lek vid stranden.

Och man lekte därinne. Citterspelet drog som en ring af bristande bubblor kring hufvud som lutades samman till löjen och hviskningar; jonglörernas förgyllda klot tycktes vara de rätta mätarna för tiden, där de kastades upp och föllo ned och bollades upp igen af snabba händer. När vinden ibland tog styrka och växte och tryckte sin blåsande mun intill murarna, var det bara i skämtande hot, liksom att varna: dröjen kvar därinne, I barn, värmen er i hvarandras blickar, trycken hvarandras händer, stannen alltid kvar!

Det fanns ingen fiende att föra krig med på öarna, just intet villebråd att jaga heller. Men man skulle ha falkar som andra, och man lärde dem därför att snappa upp fladdermöss som skrämdes ur gömslena och sköto fram, blinda af ljus, i vändningar, så spetsiga som piskslag, eller man släppte ut dufvor och roade sig med att se deras skära fötter tryckta intill kroppen, deras mjuka vingar smekande luften och deras blåa skuggor på marken, när de sökte skydd intill fågelhusen. Eller man lät sig snärjas i kärlek, väfvas in i flyende eller fångade drömmar, i växlande små sorger och triumfer, liksom man fann nöje i sångernas konstfullt flätade rim, med här och där en klang af vacker smärta.

Så blef Raymon förälskad i Carneola en afton, då han var led på sin senaste härskarinnas gång; en smula för bråd och för tung var den, och aldrig bar hennes gestalt denna linjernas hvila som kan samla hela landskapets förväntansfulla lycka i en bild, mejsla den mot himlens guldrand under dräktens på måfå fallande veck.

Men Carneola stod _så_, lutad mot en trappas baluster; där Raymon satt, ett stycke från hennes fot, såg han kinden med dess bernstensfärgade skuggor och hufvuddukens vackra fall stå skarpt tecknade mot den rand af aftonrodnadens orange, som dör i isgrönt, och han kunde icke förstå, huru han någonsin velat se efter något annat än detta mörka dok, där guldstickningen lyste matt som bården på en sammetsfjäril.

Svarta fjärilar, nu förstod han uttrycket i hennes blick. -- Längtan? -- Den var för djup för längtan. -- Sorg? -- Aldrig hade hon klagat. Månne det icke var ensamhetskänsla blott och medvetande, att i denna hop af svagvingade väsen fanns ingen som kunde hålla jämn flykt med hennes själ ut öfver lidelsens purpurhaf? Men det kunde Raymon, bara för en stund hade han lekt med de lekande, ung och nyss sluppen från böckerna hade det roat honom att dansa och känna banden fladdra om sig. Men det var annat stoff i honom, och nu tryckte han sin hand knuten mot den varma jorden och lofvade sig, att med den kvinnan skulle han skåda lyckans vidaste horisont.

Hon var ung, men flera år hade hennes make varit död, man kunde icke fatta hvarför hon ännu bar änkedoket, ty hon kunde ej ha älskat honom så djupt. Man kunde ej heller förklara hennes ögons slutenhet, ty där skrattet var muntrast, där allt var lifligast, dit drogs hon med, och där vinkade hennes hand och klang hennes röst, men med en spröd sjunkande slutton, som om hennes inre öra lyssnat efter dess eko. »Hon söker kväfva sitt samvete med sidenband», sade några, -- men hvad skulle då ha bringat hennes samvete i kamp? I biktstolen följde prästens välsignelse så snabbt på frasandet af hennes klädning, när hon böjde knä, som myrtengrenen reser sig efter vindens stöt, och aldrig hade någon sett en ond rodnad på hennes kind eller afund darrande kring hennes mun.

Men Raymon trodde sig hafva löst gåtan. Kärleken var det, hon lyssnade efter, den stora kärleken, tvänne väsens stigande färd genom allt ljusare, lättare luft, -- omöjligt att säga hvilkens vingar det var som buro den stunden eller den -- tvänne röda munnars dryck sida vid sida ur glädjens rymliga skål. Och han bjöd henne sin tro och sin kraft, det var icke ohinnligt fjärran, det hon sökte -- tätt invid henne var det, med kinden intill hennes svarta dok.

»Kärleken är undret», sade han, »tro blott, och det är där i oförklarlig storhet, böjdt öfver din hjässa. Tro blott, och din fot skall sväfva ännu lättare än nu, vingarna finnas redan, hopfällda i din lilla, spetsiga sko. Tro blott, och allt det, du vill finna hos en man, det blommar hos mig, redan hör jag palmernas susning öfver oss!»

Hon lyfte sina knäppta händer litet, så att fingrarne snuddade vid bröstets spänne och skakade sakta sitt hufvud. -- »Men döden finns!»

»Och är det så säkert? För oss, som vi äro nu? Nej, den finns icke. Vi veta icke af den. Om vi älska, kan den icke finnas, ty då känna vi, att döden och smärtan, de ligga djupt under våra fötter, så långt bort som en brusten dröm, inom tidens ring, i den värld, som icke är verklighetens.»

Då glänste det till i Carneolas ögon, och spännets röda sten kastade glitter öfver hennes hand, det var som hennes inre fyllts af mysteriets klarhet, liksom mörker skälfvande fylls af en blixt. Men så var det borta, och hennes fingrar slöto sig spändt och smärtfullt, som en förtviflad sluter dem.

»Nu trodde jag på undret», hviskade hon, »men min blick drogs mot såren och icke mot glorian, och jag kan blott förnimma, att _de_ äro verkliga.»

Och Raymon tordes icke rycka till sig hennes hand, fastän han kände i smärtblandadt jubel, att hon var hans, att hon trodde på honom, om icke på kärleken, eller att just den kom henne att lida djupare. Han kunde icke sörja däröfver, men han letade hennes tankar, letade dem otåligt men viss om seger, och hvar morgon somnade han först, då solljuset brann öfver hans hufvudgärd, somnade lycklig, med den stora händelserika dagen framför sig.

En natt var det fest i slottet, och man dansade fackeldansen.

Musiken stod i mörkret, och det var, som om tonerna fått kropp och fladdrade in mot de svängda lågornas skimmer. Fiolernas bristande fröjd och hornlåtarnas vida vingslag och flöjternas eggande vemod och trummans barska maning, det var, som om de alla hade ilat med i de dansandes slingrande led, som om de hade ropat: »fly, fly, se, när som helst stryper draget lågan, denna värld är tidens och växlingens, smärtans och längtans, men vi lyfta förhänget till en annan, till kärlekens, fly med oss, fly!» Nyss hade där varit så mycket ljus, som hundra vaxljus kunde bära på sina spetsar, nu var där blott flämtande sken af rödt öfver röda kinder, växande skuggor öfver vidgade ögon. Raymons och Carneolas händer slöto sig fast samman vid hvart möte, och löste, nästan fruktande, sitt tag, och deras hjärtan voro lyckligare än någonsin, ty de kände, att denna lek talade visdom, jagade bort alla hindrande tankar och slöt dem tillhopa som skrämda barn, att möta ljuset med vakna, leende ögon sedan.

Innan musiken ännu domnat i hvila, och medan ljusen började föras in, hviskade Carneola till svar på Raymons fråga; -- »Ja, tag mig! Aldrig skiljas! Låt oss fly härifrån!» -- I den klarnande belysningen såg han hennes blick glänsa af lycka, hennes mun darra af förväntan, det var som om hon lyfts af jubel, men förtviflan ännu hängt tung vid foten.

Han lämnade henne och irrade ikring i gångar och gemak med blodet dansande i takt till den åter klingande musiken, med en rymd af flammande ljus inom sig -- så förnam hans skärpta hörsel hennes steg på trappan, och han hann upp henne, när hon nått sin kammare. En bönstol var där med en helgonbild och lampljus öfver kjortelns röda veck, annars intet annat ljus än månens köld i fönstrets färgade glas. Han lade sin panna i Carneolas knä och gaf ord åt sina jublande tankar: -- undret, undret! -- han tryckte hennes händer mot sina ögon och sträckte upp sina armar, så att de slöto in hennes smärta gestalt. -- »Nu är all din tvekan skymd, utestängd!»

Carneola lutade sin mun tätt till hans hår, -- »Ja, och om också döden vore oss nära ... Är du viss på ditt under?»

Raymon lyfte upp sin blick och ryste öfver hennes spörjande ton, men hennes kärlek strömmade ner öfver honom med berusande makt.

»Ja», sade han fast, »kärleken är allt, det andra är villa. Kärleken är lyckan, samma arm famnar båda. Det andra är utanför, det kommer aldrig in.»

Carneola tryckte på hans panna en kyss, hvars värme brände som feber, hon gjorde sig fri, reste sig vacklande, och gick några steg fram mot lampan. Hennes tanke var spänd till yrsel, hon sjöng till musiken som ännu dansade och lockade på afstånd, hon bröt af med hälft obegripliga ord, och hennes händer lyfte sig mot bröstet, darrande och hvita, och löste spännet med den röda stenen, -- som en bloddroppe glänste den i fallet.