Part 5

Då steg där ett skri öfver höjderna, likasom till svar på deras, och några gälla toner ur pipor svingade högt upp och dansade i fröjd. Det var kvinnoröster däri, mansröster, tusenden af stämmor, det måste vara hela staden, som från ekande murar sände sin triumf utåt. Hvad kunde det vara? Hade ryktet redan nått dit?

Då sjönk det ett mummel och sorl och steg igen, och närmare kom det med pipornas drillande kvitter, och ur skriet trängde ett ord, lyftes öfver halft och dränktes igen, bröt fram gång på gång, tills det anades af förnimmelsen, och bleknade läppar hviskade »Salomo» och »konung».

Där kommo rykten, förvirrade hviskningar, motsägande rop. Från en klippa tyckte sig några skönja hur fältet i fjärran böljade af viftande kläden och sträckta armar -- så kom där ett bud: »Salomo är konung. Till David har hon gått, Bath Seba och påmint honom om ett löfte, vid Gihon är Salomo krönt med olja ur tabernaklet; han har suttit på Davids stol, David har välsignat honom; det skall, I hörden, var folkets glädjerop.»

Då spredos med ens Adonias vänner för vissheten, att intet var att göra, och Adonia fruktade för sitt lif och gick att söka fristad i Herrans tabernakel.

Det låg en tung blå rök därinne, och lampornas sken från ljusastaken trängde icke fram till tapeternas kerubim. Luften var hotfullt oviss, ty man såg ej, hur stort rummet var, och fylld af rökverkets lukt, men från brännofferaltaret därutanför trängde en äcklig dunst af brändt fett.

Därinne stod arken, tryckt under nådastolens vingade gestalter, framför glänste rökofferaltaret, och Adonia grep med händerna om dess horn för att freda sitt lif; det var klibbigt af försoningsblodet och halkade under hans grepp. Han stannade där, medan ett bud bragte Salomo hans underkastelse.

När hans ögon vant sig vid den täta luften, såg han rundt omkring sig allt intill hörnen, väggarna voro mörka af rök, och här och där fanns ett svart blodstänk. Kerubernas sällsamma långa ögon stirrade grymt och kallt förbi honom, på nådastolen var också keruber som blickade kallt in i hvarandras gyllene ansikten; han räddes och väntade sin död, men rökelsens tunga doft stannade hans tankar. Han visste icke, hur länge han stod där stel och kände det blodiga guldet kallt under sin hand, hans ögon fjättrades allt fastare vid änglahufvudenas stirrande klot, och hans fasa trefvade att samla sig till undran, hvad den bar på, deras blick.

Då såg han deras hufvud vända sig nedåt, och röken tätnade under vingarna och genomlystes af ett torrt glödande sken, och i skenet brann ett ljus, ett förblindande, uddigt ljus af hotfull, förfärande skapnad. Adonia trodde sig se Jehova.

Härarnas gud, som bräcker murar och trampar sönder kopparspjut likt rör, öknarnas gud, hvars makt speglar sig i den brännande röda sandens spegling, lagarnas gud.

Och Adonia hörde hans röst.

Den var stark och förfärande, den kom ej ur några läppar, ur något bröst, den _var_ där, var öfver allt, klang hårdt och hånfullt och vredt. Adonia var som en sträng, darrande och dränkt i ljudet.

»Hvem är du att vara konung, hvem är du att bära mitt löfte? Din håg är vek, dina händer famla. Att brinna af fåvitsk lust och trängta och gråta och skakas af lidelsens grepp vid ditt bröst är du till. Att lysa och fladdra i vinden som en purpurdräkt är du till, -- behöfver jag purpurdräkter? -- att slitas och trampas i mullen som en purpurdräkt är du till!»

Den tystnade i förakt, och Adonia ville sänka sitt hufvud för Jehovas åsyn, men hans nacke var stel, hans ögonlock lydde ej, fjättrad stod han, brännande öppnades hans ögon för fasan. Han visste, att Gud var hans ovän, och att han skulle förintas.

Där kom ett bud från Salomo och ropade utanför tältet och förkunnade konungens nåd och misstro. Barmhärtighet fick Adonia för det, som brutits mot den förre Salomo, hotelse mot hvarje åtbörd, som kunde tydas fientlig mot konungen Salomo.

Men Adonia brydde sig föga därom, blott han fick fly från gudens skräckfulla närhet, han drog sig bort baklänges med händerna stelt framför sig och tankarna stela. När han kom ut, flydde han solen och stängde sig i sin mörkaste kammare, att dölja sin skam och sin sorg.

Snart slocknade David och dog, men Adonia visste det knappt och tillbragte sina dagar och nätter, i domning och grämelse.

Och Abisag af Sunem var fri från sin tjänaresyssla och försvann i hopen af jungfrur och fann dagen tyngre än någonsin och bergen mer fjärran och sörjde den börda, hon mist. Då slog det plötsligt Adonia, att nu kunde Abisag bli hans.

Förut hade han begraft äfven henne under spillrorna af sin ramlade lycka, och hans minne hade blott haft en trög kvidan för hennes namn. Nu glänste hon åter framför honom i all sin skönhet och sitt eggande jubel, hon drog honom med sig fram i solen, hon väfde guldglans i hans rymd igen. Åtrån brände hans själ.

Han sprang spänstigt upp från bädden och andades åter luften med lidelsens korta andedrag; den var sval mot aftonen och bar tung, söt doft af hvita blommor. Han ville ha klädt sig som en brudgum i ljus, guldstickad dräkt, så kom han ihåg, att det först gällde att i ödmjukhet vinna konungens gåfva. Hans ansikte tog smidigt den min, det skulle ha därför, hans tankar letade bedjande och hyllande ord, han njöt att få krypa i stoftet och tigga sig till Abisag.

Så tog han sin nöttaste kjortel på af svartrödt tyg, men under armodet lyste hans glädje och hopp, och hans fötter dansade öfver marken.

Han sökte Bath Seba för att genom hennes förbön vinna sitt mål, och gick emot sin hatade fiende med leende vördnad och smickrande, glittrande blickar.

Hon betraktade honom misstroget. »Kommer du med frid», sade hon.

Adonia böjde sig djupt för den afskydda och svarade: »ja, med frid kommer jag. En bön har jag att göra.»

Och därmed bröt öfver honom all hans sorg, allt hvad han mist, hans grämelse och maktlöshet och hans längtan efter Abisag; hans händer lyfte sig att slita sönder manteln och hufvudets hår, hans ansikte badade i gråt, och hans röst skrek och kved. Han sjönk ned till hennes knän och famlade efter stöd.

»Se», klagade han, »riket var mitt, jag var den äldre, och jag höll det i min hand, allas hjärtan slogo mot mig, jag skulle ha blifvit en stor konung. Jag offrade vid Soheleths sten, och Jehova tog mitt offer, och solen stod stilla öfver röken -- så blef din son konung, och allt blef hans, Jehova ville det så.

»Mitt blod blef saknad och smärta, och luften blef bitter; mitt bröst brände, och om natten såg jag mitt lif upplösas. Allt I tagit från mig, min tanke hade intet att hvila vid. Men gif mig Abisag af Sunem till hustru, och jag skäll glömma allt -- o, skaka ej på hufvudet, säg ingenting, men hör mig! -- Abisag är glömska från allt. Lyckan och skrattet är hon, hon har aftonens glans öfver sin hy, hon har vinden under sina fötter, hon leker som ett rå. Du har aldrig sett henne. Hon böjer sin hals, och skuggan glimmar som guld, hennes ögon äro drömmar. Gif mig Abisag, och jag skall glömma, att riket var mitt, och jag skall välsigna Eder båda. Om jag hade blifvit kung, hur kunde jag då ha blifvit hos Abisag jämt. Hon är gyllenbrun i mörkret, och hennes ögon lysa af sig själfva.

»O Bath Seba, du har sett henne, och du vet, att jag icke kan lefva utan henne!»

Han såg upp och fann i Bath Sebas blick undran och förakt och tvekande ovisshet. Då kysste han hennes fötter och vätte dem med tårar och bad:

»Du, du har älskat!»

Han kunde ej säga mera, ej röra vid hennes blodiga rykte, som han så ofta hånat och förbannat. Nu syntes hon honom blott ha handlat, som man måste handla, ty hon hade ju älskat, och var det icke hennes hand, som skulle gifva Abisag? Han fortsatte:

»Jag önskar intet annat än Abisag. Hvad är det andra för mig? Allt gör mig trött och min längtan gör mig trött; jag löses upp i gråt. Men ett ord af dig lifvar upp mig igen, ett ord blir sång och spel och jubel.»

Bath Seba betraktade honom och såg i sitt inre, och hennes förakt blef afund. Sedan hon öfvervägt, lofvade hon: »Jag vill bedja konungen.» Och hon gick.

Adonia sprang upp med glädjens visshet öfver sig, han kunde ej bli stående, han gick af och an, färdig att stöta mot murarna som en fångad fågel i förväntansfullt jubel.

Men Bath Seba nådde fram till Salomos tron. »Jag har en bön till dig», sade hon. »Låt mig ej komma på skam!» Och Salomo tog mot henne vördnadsfullt och lofvade det.

Då framförde hon Adonias bud. »Gif honom Abisag», slutade hon.

Redan vid Adonias namn flammade konungen till i upphetsning, ty han fruktade för sin medtäflare ännu och hatade honom. Vid Abisags blixtrade hans smala ögon af glädje och hans tankar letade snabbt, medan anletsdragen togo vredens förstelning. När han lyftade sin arm med dräktens tunga, långa veck och talade, bar hans stämma endast förfäran öfver synden och härskarens straffande stränghet.

»Abisag af Sunem», ropade han, »Abisag begär Adonia! Så må Gud fördärfva den som vill kränka sin faders blygd. Detta har Adonia talat till sin egen dom, mot Herrans lag har han syndat.»

Hans smala ögon stodo riktade rätt fram och sjönko i hycklad sorg, ty han ville icke möta någons blick, visste att det var lögn, det han sagt, och att Abisag varit Davids tjänarinna blott. Han slutade i en ton, som hvar och en förstod bära inseglets kalla visshet i sig: »Måtte Herren förinta mig, om han ej talat detta mot sitt lif! Så visst som Herren lefver, i dag skall Adonia dö.»

Då gick Benaja, krigsöfversten ut, han drog svärdet, redan innan han hunnit Adonia, och fingrarna trefvade kring fästet efter ett fast grepp. »Du skall dö», sade han.

Adonia spratt upp ur sin väntan, gick emot honom med löjet ännu icke borta från läppen af det jubel, han väntade på och utan att förstå, hvad Benaja sagt. Då stelnade hans ansikte i förfäran, och han stammade otydligt sin fråga. Där kom intet svar. Benaja stötte honom svärdet i strupen så hårdt, att det drogs med i fallet.

Så dog Adonia som trott sig nära att bli konung och nära Abisag och nära lyckan.

Men Abisag af Sunem fick aldrig ens veta, att hon varit älskad, och hon hörde intet om Adonias död. Hon sörjde, men icke öfver den som dött för hennes skull. Hon visste, att hon aldrig skulle se sina berg igen, och hon drömde allt mera matt, allt mera sällan om dem och om Zuar, där kom som en dimma öfver allt, hvad hon kände och såg. Hon förstod, att hon var dömd att åldras och kallna och blifva som en sten utanför konungagubbens grift.

Biondello.

I en sal i Romancias land är det många ljus och mycket folk; vi se blott en del däraf, ty vi stå under skuggan i en dörröppning bakom tvänne män. -- Mellan fönstrens skulpterade poster och takstöden, hvilka tyckas förmå att bära sin börda genom kapitelernas svällande och blommande kraft bara, ligger natten svart i de obeslöjade fönstren. Det är många och vackra färger i dräkterna, men vi ha ej tid att se det, allas blickar äro vända mot en ung man i malvaviolett som synes ämna improvisera.

Nu ser han rätt ut ifrån sig med ögonen så öppna, att hvitan glimmar rundt kring pupillen, skrattar ett skälfvande tyst skratt som tycks ligga nära gråt i sin hänförelse och talar:

Lik vinets purpurglans, så lätt som eld, I bägarens sköna, speglande rundel hälld, Lik vinets kraft som verkar rikt och sött Och väcker med lena händer din fröjd, som är trött, Från tunga och kalla guldet smeker din gom, Allt medan om lyftade hufvudet solsken slår, Och rymden, den gyllene rymden brister i blom För halfväckt blick under glimmande ögonhår, -- Så tyckes mig kärlek ...

Hans ögon börja _se_, ila snabbt kring kretsen.

-- Nej intet mot kärlek är vin! Se, bara vid ordet, hur ändras ej snabbt er min! Se, bara vid ordet, blir ej ert leende mjukt, I röda, linjestränga läppars par, Och allt, hvad nyckfullt mörkt och kallt och sjukt I minnet dröjde, på skälfvande vingar far. Se, fläktar ej ljudet männens ögon i glans? Hör, är det Er ej, som i luften en glädje fanns, En själ, som sjunger, en jublande fågeldrill?

Och för mitt tjusta öga flammar till Den fest, jag ser, af guld och slipad sten Och sammets döende färg och blickars sken, Och sidens vattring, bärnsten, pärlors skatt Och hvita pannor under hårets natt Och skuggans arm bakom Er, svart som kol, Och ringprydd hand på damaskeradt stål Och anad rikedom af hals och barm ... Och hvad som så gjort dess skönhet trefaldt varm, Det var mitt ord, mitt vacklande, trånande ord.

Så finnes det intet, intet att likna på jord Vid kärlek.

Gissen I nu, hvad den gäller min sång? Om långa nätters vaka och dagars dröm, Om längtans djupa kvidan och maktlösa språng, Om sol som faller i bred och i glimmande ström På glimmande blickar och läppar, dem yrsel närt ... -- Om allt, hvad af lifvet ett klingande rim är värdt Af lycka och sorg, af klagan och hopp och tröst, Jag höjer i vajande rytmer för Er min röst.

Nu sänker han blicken, och halft talande, halft sjungande, än sökande orden under saktad ton, än gifvande sin stämma full klang och fångande raderna i flockar fortsätter han:

Den sköna Claribellas broders land Låg tätt vid hafvet, mjukt uppå gulhvit sand, Och lyfte sig käckt intill bergen med vallar och torn, Så dristigt som morgonklangen ur jägarens horn, Och hafvet bar buktiga rankor af purpurröd tång Och glimmande snäckor mot stranden och mumlande sång, Och fjärran ifrån man såg det på skiftande ström Som ett sväfvande under af skyar, en solgjuten dröm, Som lofvade mera än lycka -- och, var du där re'n, Snart blommade blickens gjädje i muntrare sken, Snart hviskade lågt ett luftdrag af domnande vind, Att här han den skönsta hyllat och smekt hennes kind, Snart smög öfver blommande häckar och murarnas krön Din blick uti spanande oro och väntansfull bön, Att skymta därbakom, bäddad som fågel i bo, Den sällhet, du ej än ej funnit, men jämt gaf din tro, Och snart, som skeppet sluts i lycklig hamn, Din tanke slöts i Claribellas namn.

De båda männen i dörren ha lyssnat förströdt; nu byta de sakta några ord med hvarandra.

»Det är ju ett riktigt gräddskumsparadis, det där», säger den ena som är klädd i brunt och har en snabbt sökande blick, »hvarje ord smälter i sött, -- han kan aldrig må väl af det! Har han månne en gång varit lärkan i denna pastej, Piero Salviati?»

Den andra håller en hvit ros vid stjälken och slår den mot knät, räknande hvart blad, som faller. »Vi få se», svarar han, »tre, fyra ...» Och improvisatören, som hämtat andan, fortsätter:

Till detta land bar Biondellos gång. -- Så brukar lyckan skänka då och då Sin bästa gunst åt den som under sång Ej hennes råd det minsta aktat på, Men knutit all sin vishet med vårdslös hand I lutans röda, fladdrande sidenband, För hvarje fläkt att gunga, för hvart glas vin Åt sidan slängd. Han kom med en sorglös min Och dammig rock, och älskat han gjort så tidt, Som rosenskördar bleknat från rödt till hvitt, Så såg han Claribella --

Den som känt, När gosseålderns stumhet länge tvungit Hans röst med hvarje glöd som sakta brännt, -- Har känt den vakna och i jubel sjungit, Har lyfts af klarnad ton och från dess höjd Sett lifvet djupt af kraft och rikt af fröjd -- Den anar, hvad hans stora lycka var, Men anar bara -- --

Den bruna herrn säger lågmäldt till den andra:

»Han _har_ varit lärkan i pastejen. Jag kan märka det på hans deklamation. Den glöd i känslan, hvarmed han suger på Biondellos namn och figur, ägnar en äkta poet -- och dennes verser skramla ju bra nog ibland -- endast åt sitt eget jag, när det har en kärlekstriumf att skryta af.»

Herrn med rosen ser eftertänksamt upp. »Ni tror det, Ser Luca?» säger han. »Hvarifrån kommer han senast?»

»Söderifrån, Neapel, vill jag minnas.»

»Hm» -- han blickar begrundande nedåt, nickar i takt till rytmen, men hör förströdt endast rimmen -- »hm, det första sammanträffandet, hör jag, filosofi också, en smula Plato ur andra hand, vänstra hand -- ur det där erfar man ingenting, det är blå luft som är sig lik öfverallt. Han ger ju icke ett drag af hennes porträtt, bara själen. -- Men han byter om metod. Där sjunger han sin första sång för henne, mera ryggrad i den, hoppas jag! Låt oss höra efter, om den säger något!»

I blåaste hafvet hon föddes En morgon i plaskande brus, När flammiga skyar förströddes I bleknande purpurljus. Af vindarnas smekning fraggad, En hvirfvel sjönk och försvann, Och, högt utaf vågor vaggad, En glänsande bubbla brann.

Den bar skiftning af kommande öden, Den bar glitter af kommande år, Den var svart utaf mörker, som döden, Den var röd af de rödaste sår, Den bar tjus utaf ögon som glimma Och af lyckliga läppar som le, Den bar sol från berusningens timma, Den bar natt ifrån tusendens ve, Den var lätt utaf längtan och trånad. Den var tung af den svartaste mull, Den var väfd utaf fladdrande spånad Ifrån parcernas sländor af gull.

Och den brast, liksom drömmen från natten Brustit samman i morgonens brus, Uti glimmande stänk utaf vatten, Uti gnistrande skurar af ljus, Och den sjönk med hvar skugga, den hyste, Släcktes ut med hvar oro, den bar, Och i regnbågeskimmer som lyste Afrodite stod lysande kvar.

Och hon log emot världar att glädja, Och hon log emot sorger och harm; Utaf droppar en skälfvande kedja Slöt i glans hennes skuldror och barm. Hon såg fram genom soliga tankar, Hon såg ut öfver domnande hot, På tritonernas skummiga mankar Stod hon trygg med sin rosiga fot.

Och hon böjde sig lätt, och hon räckte Sina smekande armar mot land, Där på dansande blått det sig sträckte, Som af silfver ett glimmande band, Och till lur slöt hon händerna samman Ikring stämmans förtrollande klang, Och ur hafvets och vindarnas gamman Hennes maning i locktoner sprang.

Där kom svar i ett jublande eko, I en springflod af toner, den födt. Det var djupt utaf smärtor, som veko, Af den klaraste fröjd var det sprödt, Det bar brus utaf blod, som förvillar Under lidelsen tanke och syn, Det bar dallring af lärkornas drillar Från den luftigast glidande skyn.

Och mot stammande röster af lycka Och mot bäfvande, maktlösa ord Bars hon fram för att lysa och smycka Med sin pärlhvita skönhet vår jord, Bars hon fram för att le och att smeka, Hvad en ton blott med bojor belagt, Afrodite, den segrande veka, Den betagande kärlekens makt.

Piero Salviati håller upp sin rosenstjälk som nu mist alla blad, slår ännu takten med den, men ser på den och släpper den så.

»Inte heller detta upplyste mycket», säger han, »ty inte kan det väl vara Venus själf, han haft i knät! Men om alla, som trott sig om det, varit hennes älskare, skulle hon ha haft ännu flera, än Homeros talar om.»

Den andra hör ej på honom, drar honom vid armen mot sig att se framåt.

»Men det tar sig vackert ut, detta», säger han, »förträffligt! Hans hufvud får pärlglans i ljusskenet, han bär det också väl -- och den strimman öfver pannan!

»Egentligen är det bakgrunden som gör allt. Så sällsamt rik den gråa luften därute blir mot belysningen, så djup och blåmörk, violettsvart, stor af hela grufvor af mörker, men med något väntande i sig, glimmande i sig.

»Han kunde aldrig ha ställt sig bättre än framför fönstret där. Det ger relief och höjer hvar färg till dubbel styrka, på samma gång det vill förtära allt -- något att taga vara på för mig, när jag målar prins Ercole! En vacker gosse, den där! Skulle intet fint och vackert fruntimmer ha kommit underfund med det? Åh, det är sant, det är ju det, han sjunger om, -- så låt oss höra på då, fast jag föredrager att se bara, isynnerhet under dessa improviseringar.»

Piero Salviati vänder sig ifrån salen.

»Nej, nej, Ser Luca», säger han, »inte se för ihållande! Det är i en glimt, Ni skall se, om Ni skall tränga in i det; rörelsen är allt, för ögat, som för tanken. Och låt oss icke höra länge heller! Vi äro ju icke unga längre. Ingen kan begära af oss att vara med på hela den vackra känslomaskeraden. Vi ha druckit så många glas vin på kärlek och bötat för våra rus så många gånger, att vi inte tåla mer i den vägen.

»Låt oss gå här af och an, äfven det här är ju en vacker sal och förlorar intet på halfmörkret. Ser Ni pilastrarna där? Egyptisk marmor, svart och hård som döden själf, och präktigt handterad! En glans ur själfva svärtan. Låt oss gå här och då och då se en skymt af dem därute -- vacker samling! -- och höra då och då. Så gissa vi lika godt till fabeln, om jag icke redan vet den.

»Låt oss diskutera något, Afrodite till exempel, som de nu vilja göra till en fru gudsmoder af ömhet och höghet, de ömma poeterna! Hon var ändå en blind och larmande drifts gud, en skrattande och grym gud, alltför häftig i sin lystnad för att kunna vara så hvit och mild, som de säga ...»

Ser Luca stannar tvärt.

»Nej, icke allmänheter», säger han, »icke djupsinnigheter, Ni vet, att det pratar man bara för att glädjas åt sin egen röst, men så griper man intet. Här är också för tomt eko för skratt, och de väggarna där spegla icke! Det som intresserar mig är han där, eller kanske den bakgrund, han ställt sig så skickligt mot. Har Ni nu gissat, hvem hon är, om vi äro öfverens om, hvem Biondello är?»

»Måhända, och en rätt egen omständighet är det med henne, men därom i sinom tid! Kanske sjunger han därute om den. -- Jag hade nyheter från Neapel i dag. Ni har väl hört talas om don Ippolito, Carafa, hertigen af Capua, en mycket smal och sträng herre af spansk familj, naturligtvis påfvens. Han har en syster, donna Elena, som Ni nog också hört, blond och mycket munter, icke torr alls, har varit gift med prins Scipio, hvilken är mest beryktad af alla tre. Men icke heller detta gjorde henne mindre munter och vacker. När han dog, kunde ingen märka skillnaden, hon hade varit lika glad och skön förut. Hennes porträtt! Blond, som jag sade -- men därute ger han just nu ett porträtt, låt oss se, om det stämmer!»

Sångaren sjunger nu och ackompagnerar sig på en luta, som förut låg på bänken bredvid honom.

I sol mot silkesgul gardin I morgonvind hon står. Hon badat uti gyllne vin Sitt gyllenblonda hår, En flod om hvita armar fälld, -- Hon lyfter den med skratt, Att den må dricka solens eld Och solens glans ta fatt.

Det gnistrar som ett nät af ljus -- Jag kan ej skönja mer. Det snärjer in mig som ett rus -- O, månn hon ser, hon ser, Mot haf och jord och linjer blå Och morgondrömmars dans Min kärlek uti glitter stå Och blind af hennes glans?

Piero Salviati upprepar sakta rimmet och lutar sig förströdt fram.

»Den bakgrunden», säger han, »hur underligt djup! Hvad är det af? Alla ljusen här, alla färgerna, liksom ett eko af färg, ett doft eko -- högst eget!»

Ser Luca hör ovilligt på. »Men hvad är det Ni gömmer? Säg det strax och stör icke min vackra tafla!»

»Det må komma i sinom tid, Ni skall icke fara sämre, än de därute. Nåväl, där hade Ni porträttet! Blond, som Ni hörde förut, och munter, äfven då hon icke sysslade med toiletten. Kom nu med ett par hvarf, han är knappt i förstugan af sin dams gunst ännu, det är långt till det intressanta.

»Åh, mycket munter och bekymmerslös! En själ af vattenstänk och sol, evig växling i evigt samma, skratt och klingande plask. Nå, blod också, men icke mycket stolt. Det sägs, att hon älskade en kringströfvande improvisatör.

»Det är ju sällsamt! Ha poeter verkligen all den tur, de skryta med, tror Ni? Det vore icke bara blindhet hos kärleken, det vore perversitet. Det vore att söka fromhet hos präster och glädje hos komedianter; de ha ju till yrke att sjunga om kärlek, poeterna, alltså ha de väl först och främst skrämt _den_ på dörren. De enda äkta kärlekssånger, äro väl de, som aldrig blifvit sjungna, af brist på tid och lust.»

»Piero Salviati, antingen är Ni en pedant, eller också vet Ni inte den historia, Ni börjat på. Hvarför alla dessa diskurser?»