Part 4

Men molnen gledo förbi som människoöden, drefvos mörka öfver hvarandra till ett hvalf af jätteblock, där solstrålar föllo genom öppningarna, bleka och skarpa som spjut, och falken drömde dystra drömmar af maktlös vrede och vaknade med ett skrik.

Snart fingo ströfvande gossar se sire Enguerrands fågel på Renauds hand, riddarens drängar grepo honom och förde honom till slottet, och han frös af köld, när falken togs från honom, orörlig och stolt som alltid, utan en vändning af den krökta halsen eller en blick ur kalla, lugna ögon. Man förde den till dess herre, men han hade ej en smekning ens för den saknade gunstlingen som låtit sig beröras af oädla händer. Sire Enguerrand blickade tyst ned på Renaud, och för hans tankar präglade sig allt skarpare minnet af en gammal jaktlag från den tid, då ädlingens fot låg stålskodd mot folkets nacke, och nöjena fladdrade oantastliga kring hans skuldror, -- och hans ögonbryn slöto sig kring vissheten, att den gamla lagen hade aldrig återkallats. Lagen bjöd, att den, som stal en falk med en riddares märke om fotleden, skulle böta tolf sols silfver eller sex uns kött från refbenen under näbben af en uthungrad roffågel.

Och sire Enguerrand visste af Renauds fattigdom och såg på hans nakna, bruna bröst, sträckte ut handen och rörde vid det med en pröfvande, okänslig åtbörd. Så sände han bud till grannslottet, som lyfte spetsiga tak öfver skogen, och bjöd senechallen och hans två döttrar att trenne dagar därefter blifva hans gäster och se några falkar flyga, sedan de med sin närvaro höjt allvaret af en tjufs bestraffning -- och de skulle komma före gryningen.

Renauds ögon hade vidgats af fängelsets mörker, de voro svarta och orörliga, och pupillerna drogo sig blott långsamt ljusnande samman och speglade österns slitna moln och stigande sol; bakom sire Enguerrand fördes islandsfalken med klorna häftigt spända i handsken och hufvan öfver vakna, hungriga blickar, som ej sett föda på trenne dagar.

Men längre bakåt buktade sig en linje af färg, som flammade och brann; sex ljusa hästar, blåa nästan i morgondagern, leddes af svenner, i språng, röda sammetstäcken lyftes af deras krökta halsar, röd var vagnen, som de drogo, och inne i den glänste guldet tungt öfver senechallens döttrars späda bröst och smala armar. Sex tärnor redo efter med hår blondt som korn och de spetsiga fötterna lekande under kjortelfållen, sex jägare blåste toner, som tycktes dansa och svänga som hjul ur de krumma hornens mynningar, slättens linjer dansade med och sköto förbi hvarann i vinfärgadt töcken, medan molnen ofvanom hade glänsande bårder som fjärilsvingar.

De slöto sig i en halfkrets, plym vid plym, skuldra vid skuldra, kring en buske, där fången bands. Hästarnas täcken slogo för vinden, rödt tog djup i skuggan, tungt som hopplös trängtan, rödt brann i ljuset, lätt som segerjubel, fröknarnas veka halsar böjde sig framåt ur vagnen, och deras toppiga hufvor gingo i ett med axlarnas sluttande linjer. De voro som hägrar, tyckte Renaud, och han nästan väntade att höra dem gifva till gälla skrik, när hornlåtarna föllo som slungade stenar långt borta, och allt blef tyst. Men när han såg dem tydligare, med deras tunna, raka läppar och sällsamt drömmande ögon, som alltid riktades på något oändligt fjärran i kylig extas, och de hvita, lata händerna i skötet och dräkternas långa veck, då tycktes de honom underbart sköna som de rikaste helgonbilder med domnande vaxljuslågor vid foten, och det smärtade honom, att de skulle se honom bunden. Han lät blicken löpa vidare, utmed tärnorna, -- skygga, nätta fåglar, som han velat skrämma med en hvissling -- utmed drängarnas röda ansikten och nyfiket gapande munnar, utmed den bruna slätten, där han sprungit sig trött och drömt sig trött.

Han visste hvad för ett öde, som väntade honom, men när islandsfalken bars fram, och han förstod, att det var denne, som skulle utföra straffet, då skrattade han i glädje, och hans hjärta bultade af stolthet, liksom när de voro hans, fågeln och den långa soliga dagen och fältet med lyssnande vindar och bugande höstgula träd.

När falken skådat ljuset åter och vant sig att se, samlade han sin styrka till flykt och väntade att svingas af bärarens arm, medan hans blickar snabbt sökte rofvet i luften, -- de voro skarpa och vilda af hunger och flammade som af gnistor, och de hade intet minne i sina djup, de kände ingen igen. Men Renauds ögon stodo ängsligt spörjande på fågelns och tårades af sorg att ej möta dem. De skulle ha speglat hans dagars käcka längtan och hans förakt och hans drömmar på den röda ljungen, men de väntade blott snålt på rof, grymt och kallt, som människornas nyfikenhet eller skämtet på sire Enguerrands tunna läppar. Han kände sorgen svida bittrare än förr och vände hufvudet åt sidan för att finna sig själf igen, med ögonlocken slutna om fladdrande tankar.

Han låg så, medan härolden läste upp lagen -- »tolf sols i silfver -- -- sex uns kött vid hjärtat -- -- så skyddar sire Enguerrand ädlingarnes nöjen» -- han såg ej upp, när huden rispades, för att blodlukten skulle locka falken, och när den sänkte näbben i hans bröst, gaf han ej till ett rop, skälfde blott, så att fågelns ögon flammade till i vrede, och hans vingar spändes ut att slå.

Och senechallens döttrar lutade fram sina hufvuden med en glimt af intresse i de sällsamt drömmande ögonen, men de lyfte ej händerna ur skötet, och deras dräkter lågo som förr i lugna veck, och hästarna fnöso af blodlukten och stampade i frostig mark, så de röda täckena flämtade mot morgonluftens blånande blekhet, men Renaud låg tyst och jägarna stodo fåfängt med uppsvällda kinder och hornen till munnen, färdiga att öfverrösta honom.

Den första smärtan hade ryckt i hans finaste fibrer, det var som om hjärtat skulle följa med, men sedan hade han domnat nästan i välbehag, i svindlande dvala, och medan blodet gled varmt ur såret, och den hvassa näbben slet i hans bröst, drömde Renaud sig in i sina drömmars höga blåa luft, och han förstod allt, döden och äran, och han kände, hur den brann och bländade, hjältesagornas gula sol.

Och när sire Enguerrand trodde, att lagstadgans sex uns voro erlagda, gaf han männen tecken att blåsa, och falken lyftes bort, mättad af blod och med ögonen åter fyllda af lugn stolthet, och tåget satte sig i rörelse än muntrare än förr ner mot vassen, som blänkte gul i fjärran; men Renaud kunde man ej väcka, han hade drömt sig in i döden, och man löste honom blott och lät honom ligga med röd ljung under hufvudet.

Men islandsfalken fick aldrig sitta på sin herres hand, ty sire Enguerrand älskade ej att dricka ur en bägare, där en annans läpp tryckt sin kyss.

Adonia.

Abisag af Sunem drömde i Konung Davids famn. Med öppna ögon drömde hon. Hon stirrade ut i mörkret.

Mot hennes bröst låg gubbens hufvud och sof, det tunga hvita hufvudet, hon kände dess sträfva skägg och matta anda; kring hennes lif låg hans arm, mot hennes kropp hans kropp, mot hennes varma gyllene hud hans blods domning.

Hon låg som på en bädd af grodor och ormar, af mörkrets vämjeliga, kalla djur, hon vämjdes vid sig själf.

Men hon vred sig ej ifrån honom, ty till detta var hon hämtad dit, till att värma kungen, hvars lemmar började stelna, till att le och leka för honom, hvars ögon aldrig öppnades helt mera, till att skänka sitt blods friskhet som ett bad öfver hans förvissning, till detta hade man utsett henne som den skönaste af alla landets jungfrur.

Och hon log i undergifvenhet, när man förde henne bort från Sunem, och log och knäföll för konungen och värmde hans händer med sitt kyssande och dansade för hans ro.

Hennes dans var som skälfningen af ett träd, då kvällens heta vind griper det, då örter och blommor rundt omkring skänka sin doft i flammor, och marken bäfvar under den kommande åskans hot; i ängslan och fröjd sträckas bladen, men roten binder vid mullen, och den svarta luften glimmar af en blixt. Det var gråt i hennes dans och tryck af blod mot hjärtat, det var längtan och oro i barmens flämtande andedrag och förtviflan i hennes stelnande hvila. Ringarna kring hennes armleder klirrade i en långsam rytm som besegrades vapen och korsades kylande öfver hennes bröst, men sina ögon riktade hon i tillbedjan och skygghet mot sin herre.

Då ville konungen ha hennes smärta skuldror intill sig och leka med hennes hals och ansiktet som sänktes mot mattan, och hans styfva fingrar gledo i smekning mot hennes kind, medan blicken efter en vänlig glimt blef tom igen, och läpparna rördes i meningslöst mummel.

Men nu drömde Abisag, drömde sig fri, där mörkret flämtade omkring dem, och lampans runda röda låga var som nattens ängsliga hjärta.

På en afbruten klippa satt hon, famnad af sol, och stenens röda yta brände mot hennes arm, fastän det var morgon ännu. Hon lutade sig bakåt, så att solen strök öfver ögonfransarna, och såg två örnar, långsamt kretsande kring hvarandra, lysande som ny brons mot det bjärta blå, hon följde dem med välbehag, fastän hon visste, att deras skarpa lugna ögon voro riktade nedåt. Hon hade gripit en sten, att skrämma dem med, om de voro snikna efter hennes får.

Då klang luften af glädje. Zuar stod på en klippa helt nära och ropade: »Abisag, Abisag, stig upp och spring!» Hans rop studsade från bergen, som snabba fåglar lyfte de sig.

Och Abisag steg upp och sprang, framför henne årslammens hopp och de tunga mödrarnas gång; i en däld mötte henne Zuar och kysste lutad hennes kinder och skuldror och höll hennes hand, medan de hvita hjordarna spridde sig in i hvarann. Hans kläder luktade timjan och isop och ullens varma svett, hans hår låg i smala svarta flätor som hufvudfjädrarna på en gam, hans hals lyste som guld, sin nacke kastade han bakåt och följde med blicken örnarnas flykt. Hans röst smekte hennes kind och öra som fladdrande dufvor.

»Abisag», sade han, »Abisag, följ efter mig och spring!»

De hoppade från sten till sten och nådde i en krets den högsta klippans hjässa, där örnarna voro närmast. Då löste Zuar sitt bälte och grep en sten och slungade. De visste, att den icke kunde nå de fjärran starka djuren, men de fröjdades åt dess fart. Brant upp steg den och hven och glänste i solen, och hvinande föll den. Och örnarna, som visste sig vaktade, sträckte i några långa slag sina vingar och fortsatte öfver ett annat berg sin hvirflande hvila. Då satte sig Zuar ned och drog Abisag med sig och log och sjöng; som hvita stenar i en bäck glittrade hans tänder under löjet, som sol i vattnet glittrade hans ögon. De talade om sina får och visste att skilja dem åt, där deras ulliga ryggar skymtade nedanför i snåren, de tvistade om sina lamms storlek, och deras röster slingrade sig i hvarandra som bollarnas lopp under spelet, de lyste mot hvarann som stjärna mot stjärna. Ibland böjde Zuar sig ned och kysste Abisags knä.

Ofta talade han om David, herdegossen, som med ett enda kast af sin bruna arm slungade ner lyckans och ärans frukt, det ville också Zuar göra, och hans drottning skulle heta Abisag. Och i dagens ljus skulle de gå hand i hand, och hans harnesk skulle glänsa, och purpursidenet skulle hviska och skratta om Abisags steg, och de gula mynten skulle skramla kring hennes tinning, och bergens luft skulle bära deras rykte, och örnarna skulle lyssnande vända sina hufvud.

De voro nära hvarann hela dagen och hjälptes att hålla hjordarna samlade och möttes med röster flämtande af jakten efter förrymda lamm och skakade öfver hvarandras hufvud de låga trädens blekröda knoppblad och gula regn af solfläckar.

Så drömde Abisag af Sunem i Konung Davids famn och drömde vidare och skalf af längtan och grät i mörkret.

Konung David drömde icke mycket, men ofta var han vaken och stel, och kölden kramade hans mörkådriga händer. Han tänkte icke mycket. Som ett nött guldsmide låg hans ungdom för minnet, han kunde intet gripa däraf, intet skönja, blott en orolig glans; det rörde honom föga, hvem som efter honom skulle bli kung.

Men därute var luften kvaf af rykten, Adonia, Haggiths son, traktade efter kronan, samlade män i harnesk omkring sig och oroade gatornas folk med sin prakt. Salomo teg, men prästerna talade framför honom och bugade sig djupt, där han gick. Jehova teg och sög åt sig röken från bådas offereldar.

Adonia trängtade efter kronan som en törstig efter vatten; han lutade sig till Joabs bröst och sade: »Käre, jag dör, om en annan än jag blir kung!»

Han åkte genom staden så fort, att kopparhjulen på hans vagn glänste likt rullande eldklot, han jagade i oro och drack öknens hetta med skälfvande näsborrar, han sof om natten på bergen med hörseln lätt vaken i deras skarpa luft. Han hade vakter från Ghaza och Karien med grinande lejonhufvud på knäskenor och sköldar och långa lansar i handen, och de följde honom, hvart han gick. Han hade kvinnor med glimmande ögon och bernstensgula halsar, men han fann intet lugn hos dem. Då gick han in till David att få hans löfte om makten.

Adonia hade långt vågigt hår, glansigt mörkt och tungt som svärtadt silfver, det föll stort bakom hans skuldror, emedan han höll hufvudet högt lyftadt; hans ansikte skalf som af skälfvande strängar, hans ögon hade den molnströdda himlens skiftande och brännande ljus. De unga älskade honom, de gamla, som sett lifvet, skakade sina hufvud efter bugningen, när han ilat förbi och sågo tankfulla mot jorden.

När han kom fram till Davids bädd, var Abisag i kammaren och tvänne tjänare, men han märkte dem ej; han föll ned och tryckte sin panna mot lejonhuden och slöt med båda armarna tätt om sitt bultande hjärta.

»Hell Israels konung», sade han. »Måtte du lefva länge och se dina fienders barn framför dig lika lågt, som deras fäder krupit! Måtte våren värma ditt blod! Sänk din blick ned till din son, gif honom din välsignelse! Den mäktige guden håller ständigt sin hand på din skuldra.

»Se, vredgas icke, att jag talar därom. När dina senor mist sin styrka, och folket gråter och sliter sitt hår, att deras hjälte är död, hvad skall det svaras dem, hvilket ord af din vilja? Jag darrar inför dig i fruktan, mitt hjärta är gallört mot dem, du hatar, jag lyser och glöder mot dem, du älskar, genljudet af ditt namn vill jag stärka och ropa det högt, att det aldrig dör. Gif mig din välsignelse!»

Den gamle konungen rörde icke sin hand. Han tycktes knappt höra hvad som taltes, ty där skönjdes ej förståelse i hans blick. Den blixtrade till i stolthet vid synen af ett evigt fortsatt välde också efter döden, men mattades strax, den log af list inför sonens ödmjuka ord men blef genast tung och trött af sorg. Så märkte han Adonias hår, och hans ögon vidgades och glimmade stirrande emot det. Hans läppar rördes i sällsamma sväljande rörelser, och hans röst kom hes fram. »Absalom», hviskade han. Det var ej glädje däri, ingen yrsel, han visste, att Absalom var död, och hans tanke trefvade öfver döda sorger. Långsamt drogs hans ansikte samman i gula veck och skrynklor, det var som om en gråt kämpat med långa tyngande års höljen och kväfts under dem; det var medlidande i hans skumma blick.

Men Adonia såg ej upp och talade vidare. »Absaloms lif är förbannadt», sade han. »Han reste sig i olydnad, hans vänner voro dina fiender, men Adonias lust skall vara din lust, hans röst skall tala dina tankar. Hans själ brinner af ditt blod.»

Då stirrade David ut, bort öfver honom.

»I konungsdalen», sade han, »reste han sig en stod af sten -- ack inga söner funnos ju efter honom! Den står där ensam och hög, och hökarna speja från den efter rof. Jag ville dit och se Absaloms sten!»

Och hans tankar sjönko tillbaka i döda sorger, han hörde åter budskapet om sonens fall, och under ekars svartgröna kronor såg han hans kropp hänga. Det var mer än gråt i hans blick, det var mer än förtviflan, det var dunkla djup af grym visshet och trött underkastelse. Han såg långt bort, hans öra var stängdt af svunna tiders våg.

Då reste sig Adonia, tung af misströstan, och släppte den lejontass, hvars guld han lekt med -- med ens var det allt glömdt.

Abisag var bredvid honom, Abisag var öfver honom, hennes skönhet famnade om hans själ. Hon var snabb och skygg som dufvovingars fladdrande, hennes mildhet svepte emot honom som doft från en blomma, hennes ögons prakt lyste.

De voro svarta med glimmande guld öfver, guld var där öfver hennes kind, guldglans slocknade under hårets tyngd. Hennes blickar veko för hans, men vändes ej bort, drogo sig inåt med hans själ efter sig. Hon bar en purpurviolett dräkt, guldsnören knutna kring midjan med gyllene knoppar, i form lika slutna cederkottar; färgen brann omkring henne med solnedgångars glöd.

Han visste, att hon var Abisag, ehuru han ej sett henne förr, och hans vilja att äga henne flammade upp, med ens i låga. I hans trängtan efter makten kom det en ny eggande önskan, starkare än den förra, genom sin kraft bar den visshet med sig. Mot hans ögon slogo blodsvarta blixtar, och han vacklade, nära att falla. Men han lät intet ana af hvad han tänkte, ty ännu var hon konungens.

Han bugade sig åter öfver lejonhuden vid Davids bädd. »Du bestämmer allt», sade han, »du kan sträcka din hand ut och skapa mig stor, du kan förinta mig under din fot. Du har ej velat tala, och Adonia går och väntar i undergifvenhet. Hans lycka är trygg i dina händer.»

Då såg åldringen rätt in i hans ögon, utan stränghet, med hjälplös sorg såg han in i dem, som om han forskat i framtiden och vetat och beklagat det oundvikligas makt. »Absalom», mumlade han igen, »Absalom!»

Och Adonia gick med ögonlocken fällda och utan att vända sig mot Abisag, men hans blick brann under fransen, och han andades skälfvande kammarens luft för att ana hennes doft däri.

Sedan var hon jämnt framför honom. Där flydde icke en skugga för hans syn, som ej glödde i violett purpur, där lyste ej en solstråle, som ej bar glans från hennes hy. Öfver hans läger brunno och lockade hennes ögon, hans dröm stördes af sökande efter hennes röst.

Hans jakt efter kronan blef ännu hetsigare än förr, ännu mer flammande orolig; hans vänner sade: »Guldet, makten», han själf sade: »Makten och Abisag, guldet och Abisag, solen och Abisag!»

Hon var vinet som väntade efter en solig fest, hon var bäddens hvila och drömmens lycka, hon var allt. Han kved af jämmer att icke kunna tala henne till, hans ord sköto upp som yppiga blomskott, där hölster lyfter bristande hölster och brunno som rökelse, där han hviskade dem för sig själf, hans händer lekte med smycken och guld, han kväfdes af att intet kunna yppa, intet kunna ge.

Men när kronan var hans och allt, hvad kungshuset höll, då skulle Abisag komma inför honom likt ett skyggt gyllenbrunt rå, och i en ström af guld och glimmande skänker skulle hans kärlek regna öfver henne och be vid hennes fot.

När Adonias vänner sågo, att David intet beslöt, och att han slocknade mer och mer, då rådde de Adonia att draga ut och offra vid Rogels brunn på Soheleths sten: »Bjud de öfversta med dig och dina bröder, blott icke Salomo, så göra vi dig till konung!»

De drogo dit på morgonen, då solen sprang upp emot dem från bergen, röd och skälfvande som ett blodigt och lefvande hjärta, de skrattade i ljuset, och harnesken brunno, och dräkterna flammade i prakt mot gryningens långa skuggor. Ab Jathar, prästen, tvådde sig i Rogels brunn och drog sina kjortlar på; han lyste i gult och skärt och sköldens stenar blixtrade. Så drog han uppför kullen och efter böljade skaran. Tvänne tjänare förde vid dess nedtvingade hufvud fram en tjur som fnös mot mullen och stampade i oro.

Då böjde de hans hufvud bakåt, så att halsen spändes, och Ab Jathar grep knifven och skar. I en slungad stråle, som luktade sött och varmt, bröt bloden fram, och en präst fångade upp den i ett bronsfat, där den steg i bubblande purpur till brädden. Som ett torn faller, när grunden gräfs undan, sjönk djuret ned på sina kraftlösa knän, och jorden suckade under dess tyngd. Ab Jathar tog blodet och hällde det i stenens grop, och alla sågo på luftens sakta hvirflande rörelse, hur en ånga drogs uppåt och steg högt, som om den dragits in af kraftiga andedrag. Det var Jehova, som pröfvade Adonias offer och fann det godt, och Adonia spratt till af glädje.

Ab Jathar stack sin blottade arm ned i tjurens uppristade buk och grep magens hinnor med deras gula fett, lade kakor af honung och mjöl därpå och lyftade sin blodiga börda mot himlen. Hans ögon spändes ut med krympande pupiller, hans munvinklar skälfde, pannan skälfde, men den röda armen var orörlig, och han talade med rösten hög och sjungande likt metalltubors sång:

»Adonia, Davids son, Adonia, konungens son bringar offret af markens fetma.»

På stenen hade tjänarna lagt en trafve af kort ved, nu bredde Ab Jathar sitt offer däröfver och tände bålet med en brand. En lång hungrig låga steg genast, gul och rykande, ur det kådiga träet, slickade utefter blodet och pekade rätt upp som ett finger i den tysta luften.

Då spred sig ett sorl af jubel ikring, ty detta bådade godt, och Adonia blickade segerviss bort mot stadens kullar.

Nya offerdjur fördes fram, tjurar som darrade för slaktlukten, gumsar som vände blodsprängda ögonhvitor utåt. Deras strupar rosslade och bubblade vid dödshugget. Deras röda kroppar styckades konstfärdigt, så att blodet blef kvar i huden, och icke en droppe föll på jorden; bålet fräste af det fuktiga köttet, och från dess mörka lågor föll svart, blankt sot. Luften var ljum af blod, salt af blod, kom näsborrarna att vidgas och skälfva. Från den feta stenen sköt offerhögen uppåt lik en jätteblomma af blod och lågor, i röken stod solen blodröd utan strålar. Allas hjärnor grepos som af yrsel, luften vaggade och hvirflade, ögonen glänste af hänförelse, läpparna skrattade i grymhet, och af stundens jubel bars Adonias framtid likt ett baner, som lyftes af vind. Men ännu en gång skalf Adonia af oro, när han bragte sitt sista offer. Det var tvänne dufvor, de andra förstodo ej, hvarför han bragte dem, men det var för Abisag och sig själf, för att hon skulle bli hans.

När fåglarnas halsar vridits af, och de blågrå vingarna brutits, och de kastades in i bålet, fladdrade de af det starka draget och nästan lyftes brinnande, förtärdes, försvunno med ens. Det tycktes Adonia, att Jehova tog dem med nåd, och han kunde knappast bära sin glädje. Nu var hon hans, nu var allting hans.

När bålet brunnit ned, samlades man nedanför kullen, där köttet af offerdjuren redts till. Man åt och drack, och offringens vilda triumf blef bullrande af glädje.

Man nämnde Salomos namn och hånade honom under skratt och skymford, man räknade offrens antal, aldrig hade _han_ bragt så många! Med lismande och vackra ord sökte han vinna sin Gud, med rena kläder och tvagning; hur skulle ej hans snåla läppar ha häpnat, om han bara sett så mycket blod! Som en Herrens ark skred han fram, så försiktigt. En stentafla hade han i bröstet i stället för hjärta. Han skulle vara här, Salomo, och se, om han tordes vara kung för krigare, han, skökan Bath Sebas son, -- hon skulle vara här, den hyndan! Vid hennes hår skulle man gripa henne, hon, Adonias fiende, och trycka hennes nos mot de blodiga hudarna, hon, Urias blodiga änka, och hennes målade naglar skulle gräfva i jorden af skam.

Man var rusig af triumf och öfvermätt af föda, man skakade sina vapen mot Edom och Syrien, mot Ammon och Tyrus och svor vid Adonias namn. Joab steg fram och ropade ut honom till konung, och ur öppna munnar ropade alla med. Det blef en hvirfvel af röster, som slungades uppåt och stötte samman och studsade utåt, det blef en pelare af jubel och triumf som bar himlen, och solens smältande och förblindande eld lyste Adonias ära.

Han tog mot hyllningen med blicken lugn. Nu, när han hade det åtrådda visst och nära att gripas, darrade ej längre hans händer af begär. Som eld förenar sig med eld, enades hans väsen med makten, endast tanken på Abisag kom hans strupe att sammansnöras af otålig åtrå och lockade bilder att fladdra för hans syn.