Part 3

Då gick där en rörelse genom hopen, och hufvuden böjdes under fackelskenet, och alla förstodo. Det var afskedet från deras plågors ort, det var försoningsoffret till vredens Gud, det var den röda flammande triumfen, som väntade dagens sol för att lysa.

Och Menahem gömde handen i kappan och sträckte den andra ut och pekade.

»Där», sade han, »där är vägen till löftets land! Nu icke ett ord, icke en blick tillbaka! Släpp mig blott genom Er till spetsen! Och så, ut i mörkret!»

Så drogo de ut ur staden. Murarna suckade af trampets genljud, hjulen gnisslade, kring deras hufvud och skuldror vek mörkrets orörlighet undan; där den svarta hopen skred fram, var det, som om jorden själf rest sig i kamp mot natten, i kamp mot döden och böljade fram i en bred våg. På himlen lyste blott tre stora stjärnor, matt, men så sällsamt lugnt. De gingo utan ord, men i tystnaden slogo deras hjärtan i samma slag, och de hörde och kände dess doft klappande takt. De gingo hand i hand, de gladdes åt hvarandra, de stödde åldringarna, de sköto framför sig vagnarna med barnen, några slogo armarna om hvarandras hals.

Vägen var lätt, nedåt gick den, det var som vingar under hvar fot. Där trädsnåren slutade, låg flodstranden brant på sidan och en öppen vidd, -- järnfärgadt stelt och stort allt! De drogo förbi. Kring de tre stora stjärnorna kunde skönjas allt flera och flera.

De voro ej längre rädda för upptäckt, de kunde tala högt, men de hade intet att säga. De lutade blott hufvudena bakåt och andades djupt och sågo rätt öfver sig den allt tunnare natten. I spetsen gick Menahem, gick liksom ständigt stigande mot ett fjärran mål. Bland de främsta efter honom var Rahel, hon såg blott på honom, och hon ändrade tyst sin plats, så att hon ständigt hade en af de bleka, stora stjärnorna rätt öfver hans hufvud, och hon skalf till af glädje hvar gång, den åter var där.

Där vägen krökte öfver floden, borde de kunna se sin stad. De vände förströdt sina hufvud, men där var ingenting. Något svart bland de svarta bergen, några brutna och vilda linjer, som lågo skarpare än annars, emedan inga nakna träd voro däröfver -- det kunde vara klippor, allt.

Kanske var den borta helt och fanns ej längre, kanske hade den aldrig varit annat än en pinodröm?

Och öfver brons timmer dånade deras steg; i ett doft jubel, en rytande triumf steg ljudets tunga fanfar och dog bort i smattrande tramp på stenen. Under dem gled flodens tröga, mattgråa vatten, en bädd af dimma och ovisst dunkel, framför dem stod en port af träd, två långa rader af mörka stammar som rycktes med af farten och lyfte sina slingrande rötter till marsch.

Och Menahem talade i korta brutna satser, liksom glimt ur täta moln -- i våldsamt stigande syner. De främsta hörde och drucko in hans ord, och när hans röst sjönk till kort hvila, spredos de bakåt från mun till mun och sorlade och lyftades högt. Det blef liksom strofer i en hymn, burna och sammanknutna af musikens sträckta armar.

Och Menahem talade:

Deras land, gult i aftonsol, ett brinnande bål mellan bergspassens vikande blåa murar! Han såg det, och han såg kerubernas spända kinder och lysande blickar och ullhvita hår. Hvem vill vara den första att känna deras svala kläder fläkta dammet från sin böjda panna, hvem vill, hvem vill, hvem vill?

Deras jord, deras jord, som lidit och suckat! När man kastade sig ned och grep en handfull mull, då rann där blod ur, men den rann ljus och ung nu och doftade som blommor. Hvem vill vara den första att lägga sina slutna ögon emot honom och sofva sig sund på en natt, hvem vill, hvem vill, hvem vill?

Deras synd, deras tunga synd! På vägen den, under fötterna den! I hålornas mörker flyr den, mot törnen slits den i stycken, i mörka tjärnen och träsken drunknar den under gråt. Och bort ifrån den och bort ifrån den och fram och fortare fram!

Deras dag, deras första dag! Ljus intill yrsel och famnande glädje, syskon som mötas och röster som domna i förvirring och ögon som se och se och se!

Framme i de första leden hade någon höjt ett slags fana, kommen, man visste ej hvarifrån, ett fälttecken, med små klingande klockor; den skymtade öfver massan som ett ting med vingar, ett sjungande ting.

Och Menahem talade om Arsareth, rubinlandet, -- knappt hade de hört namnet förr i den halfförglömda sägnen om Esdra, -- han talade i korta ord, liksom i skri.

Arsareth, rubinlandet, högt på bergets gula trappor -- stillhetens vida luft!

Hvad var det? Man förstod ej, men lifvades som af trumpeters klang af ordets stolta ton. Ett under, ett under däri?

Och fram gick tåget, och tunnare och klarare blef natten, nu sågo väl tusen ljus dit ned! Och framåt gick det, uppför höjder, ned längs frostljusa stigar, och timmarna rullade fram.

Nu var där trenne vägar. Här skulle de möta den närmaste flocken, eller höra dem nalkas eller ana deras jubel långt framåt. Men där kröp blott en ensam man ur snåret.

»Menahem», ropade han, »Menahem, vänd om! De vågade ej, de trodde ej, -- här är krigsfolk ute, de ana något, de kunna draga hitåt ...»

Då föll den sönder, deras spänstiga styrka, då brast klangen i deras ord. Där blef spridda röster och rop, där blef tvifvel.

»Vägen stängd! Och redan, redan nu! Hvad kände vi, hvad fruktade vi?»

Men Menahem ropade: »De trodde ej, de tordes ej! Så blir sorgen deras! Fram igen!»

»Men vägen stängd, men krigsfolket?»

Han spratt till som för en stöt och strålade upp i glädje.

»Guds tecken, Guds tecken! Ett större under vill han göra med oss! Folk» -- han sträckte båda sina händer ut -- »ditåt, ditåt är vägen!»

»Men det är hafvet, det är hafvet!» -- I rösternas tungt suckande sorl var redan dess brus.

Han ropade högre än.

»Ditåt är vägen, där, där! Ha ni aldrig hört Mose namn? Ha Ni hört om Esdras tåg, de tio stammarnas vandring, ha Ni hört om Arsareth och de vida vattnens flod?

»Folk, där är vägen!»

Och han skyndade fram; brant var sluttningen, bredvid honom dansade och vacklade den klingande fanan; i den ljusnande luften anades färgerna nu. Ur snårets mörker sköt ett moln af fladdrande vingar upp, -- det var flyttfåglar på väg hemåt, lärkor, under natten funno de sin väg!

De följde honom, allt folket, åter ekade jorden af tramp. Närmast honom väfdes åter de brinnande orden i hvarann.

Men bakom var där tvifvel. Hvart bar det? Var det annat än hafvet där? Hvad ville han, hvad visste han?

Man var trött också, trött i knäna, trött i pannan -- hvad var det för ord han sade? Kanhända hade han skepp där, hans blickar voro ju så sällsamma, allt kunde ske! Kanhända var det förtviflan, han förde dem mot, likagodt! Den voro de vana att bära, den var bakom dem också, öfverallt!

Och tyngre blefvo stegen, fast vägen bar nedåt, flera blefvo grupperna.

Men Menahem visste det ej, han gick som förr, han talade ord som förr; öfver hans hufvud klingade klockorna och lyste -- för Rahel -- en stor flamliknande stjärna. Hon hade knappt hört afbrottet, knappt förstått. Nu förstod hon af luftens sus, af stegens rytm, att det bar mot större under, större tro, och hon kände sig ha den och var lugn och leende glad.

Och alltmera berusande stego Menahems syner!

Arsareth i purpurglans! För större under, större mål! Arsareth och storhetens tysta vidd. Under våra fötter allt! Som slitna kläder falla från skuldran, som svepet fallar från blomman, bort med allt, som band! Vår värld en syn från bergens torn af blåa, fjärran linjer och dallrande ljus, vår bön en flamma, som stiger i stilla luft, vårt lif en sång!

Och hans närmaste unga böjde sig fram mot hans ord och anade och ropade dem högt med armarna om hvarandras halsar. Nu började ljuset bryta fram ur luft och mark, snart skulle solen vara där! Det var färger i ljuset, röda dukar, glitter af guld, fladdrande band och hår. Det var mera färg, blått och grönt, det var siden, som slog för knänas stötar, det var dansande fötter och röda läppar och ögons glitter. Öfver Menahems hufvud var stjärnan borta, en döende hvit glans, en smältande flinga, -- men fanan var purpurröd med ett glimmande märke i, hufvudet var stolt och spänstigt lyft -- åh, hans hufvud!

Det var ljus öfver dem därbakom också, men icke samma ljus. Ett hånande klart ljus! Ett ljus, som smög sig in efter förkrympta, smutsiga gestalter, dem färgerna skreko mot, ned öfver gula ansikten, öfver munnars veck, som redan voro trötta till döds, öfver blickar som stirrade i vilsenhet och hade gråten eller hånet nära.

Men Menahem såg ej bakom sig, ej heller de, som voro närmast honom, Rahel såg ej bakom sig.

Rätt fram var där ett sken mellan täta snår och en sällsam, stor luftning, en lätt köld. Rätt fram var där en molnvägg med flammor öfver likt en tigerfläckig fäll.

Det spridde sig och brann från flamma till flamma -- hur det blänkte, baneret, hur det glittrade Menahems hår! Det smälte, det var en röd rymd, det var solen.

Mot det bländande hvalfvet vingar som glänste likt mörk metall, stora, långsamma vingar ...

De vandrande hejdade sig i hänförelse. »Se örnarna! Se, örnarna!» -- Så störtade de framåt, nedåt.

Då slog där emot dem en ny brand, nu först glödde det helt, -- hafvet i lågor och svarta linjer himlen en öppen rymd af eld -- solen, Arsareth. Arsareth!

Men bakom dem ett skri af oro och nöd: Inga skepp, ingen stig, ingen räddning, hafvet!

Då sprang Menahem tillbaka, upp på en sten, handen ut mot vattnet.

»Förlåtet är er rädslas skrik, men ha Ni då glömt, hvad tid det är? Är det ej passah och samma nöd som då och samma Gud?

»Vattnen sågo dig, Gud, vattnen sågo dig och ängslades och djupen stormade.

»I hafvet var vägen din, och i stort vatten din stig, och därunder är nu ditt fotspår.

»Folk, folk, Mose folk, där är vägen, där är undret och befrielsen, där är landet och segern och triumfen och tusen års aning och väntande dag. Nu följ utan en tvekan, nu språnget ut i det okända, nu tron på en allsmäktig Gud!

»Bakom är oändlig sorg och skymf, framför Er oändlig glans. Hvem vill vara den första, hvem vill, hvem vill? Där hans fot slår ned, blir djupet banad stig. Fram!»

Han sprang ned från stenen och längre ned, hans kinder lyste brinnande röda, hans ögon glittrade vilda och stora. Där sprungo andra med, där fladdrade hår, där lyftes armar, -- man såg dem ej, allt var eld!

Då slog fasan som en flod öfver dem som stannade kvar, då skrek förtviflan i deras öron. En dåre, en dåre var han, en ond ande, hvem visste ...

Mot döden lockade han, mot oändlig fasa dref han, och hur stark hade icke hans makt varit! -- Bort, ögonen ifrån det, bort, fly!

Och man förlamades af rädsla att dragas med och slog händerna mot ansiktet och föll mot jorden eller vände om och sprang med skrämseln jagande öfver sig.

Där bakom ljöd det ett plask och ett skri, ett vildt skri af jubel eller smärta, och skenet var gulare -- solen var helt uppe. Men få sågo sig om, skräckslagna flydde de, krälade de uppför branter, kröpo de med sargade knän och rifna händer tillbaka mot påskens skymf och Ussias hälsning, kanske mot plågor och död.

Men bland dem var icke Rahel. Tätt intill Menahem hade hon ilat fram, med läpparna öppna; ett tiotal andra voro där heller ej. Man hade ej tid att begråta dem, man flydde i rädsla för sitt lif.

Och så hunno de hem och lefde samma lif som förr och trampades i skymf och smuts och åto sitt bröd under suckan. Men i de stunder, då sorgen gjorde sinnena stora, sågo de för sina ögon den nattens glädje och berusande hopp, och hörseln fylldes af fötters tramp och segersångers böljande ljud och klockors klang och vingars slag, och de hade för sig hafvet, flammande rödt i morgonsol, och de visste ej, om det var lif eller död däri.

Så småningom blef det till en sägen, att de nått fram, de unga och förtröstande som störtade sig ned. Icke till fädernas land, ty ingen hade ju hört rykten därom, men till okända trakter, där all sorg är fjärran och vidden stor, till Arsareth, det sällsamma sagolandet, rubinlandet, som glänser och lockar i morgonljus.

Falken.

Renauds ögon togo färg af dagern, domnande matta och mörka i skymningen, lysande, smältande guld, när solskenet svepte öfver hans hår och sträckta hals, gnistrande i vidgade och krympta flammor, när de spejade öfver fälten med blå dimma mot morgonrodnadens sneda ljus och hararnas prassel i snåren och skrämda fåglar och gungande kvistar.

En lat och stolt blick, reflex af förgylldt stål på hvilande dolkfäste, af lyckoslant på zigenarflickans bruna bröst; lat och stolt var också rytmen i hans nakna fötters gång, eller armarnas linje, när han lade sig rak i hettan med händerna under nacken och hörde hornen jubla på afstånd och marken darra för jägarnas ridt.

Men, när det så blef tyst -- en underlig spänd tystnad, liksom sträckt ut i ett spetsigt hvalf af orörlig väntan, med tvänne svarta, krympande fläckar, som stego i kretsar högst uppe, -- då vände Renaud sig ditåt, lutad på armbågen, med ögonen stora och läpparna halfslutna. Och när punkterna stötte samman och föllo, den ena sviktande i veka bukter, den andra skarp som ett spjut ständigt öfver, och den blåa luften åter klang af röster, och ryttarna sprängde fram att se falk och häger sluta sin strid, då sprang gossen nära. Och han skrek af fröjd, när falken lyftes, ännu darrande af ifver, på sin herres handske, med vingarna hängande och ögonen blinda under hufvan.

Ofta följde han med till sire Enguerrands bakgård och såg falkenerarna bada jaktfåglarnas gula fötter i metallskålar och torka dem omsorgsfullt, som vore de furstebarn, med hvar sitt märkta kläde, och smeka deras halsar, tills de slöto de nakna ögonlocken och drömde mot vårdarens axel.

Och Renaud skulle gärna gifvit tio år af sitt lif eller ett af sina tio fingrar för att få hålla dem så, de stolta, tysta djuren, men de fingo icke röras af hvem som helst, de voro ädla. De hade hvar sin handske, sirad efter rang, hvar sin hufva med spetsmönster på, hvar sin särskilda föda, och man talade med dem på ett sällsamt, ålderdomligt språk med snirklad etikett. Renaud nästan rodnade, när han mötte deras stora ögon med likgiltig, lättjefull hvila i, och mest för sire Enguerrands hvita islandsfalk, som hade röd purpurhufva med guld, röd purpurhandske, en rem med silfverbjällror om foten och en blick af trött förakt och hjältesagors gula sol.

De unga fåglarna, som ännu skälfde af raseri öfver fångenskapen och drömde om fria jakter under hufvans natt och reste halsfjädrarna för att skrika och tämdes med svält och mörker, dem fick han ibland lyfta ur buren. Han fick visa dem dagern och se dem vackla med blinda ögon först och klorna spända in i hans handled, lugnare sedan, när pupillerna krympte, och nästan smeksamma, när han räckte dem en bit varmt, blodigt kött, -- men dem höll han ej af, dem tröttnade han snart på, och han lärde sig fort att se, att ingen hade islandsfalkens bröstmuskler af stål och långa breda vingar och hvilande styrka. Men det var roligare än något annat att se på, hur de öfvades till jakt efter kung Modus' visa regler, när det gått om en tid, så att minnet af frihet värkt bort, och de sutto där tunga och blinda och dåsade på sina pinnar.

Först gällde det att vänja dem att flyga igen, men med snöre om foten, tills de lärt sig att vid falkenerarens rop slå ned på den röda klädesbulvanen med ett par stora hägervingar, som han svängde i luften vid en rem i konstigt afmätta kretsar -- vackert var det att se! -- och vid hvilken han bundit bröstet af en vaktel eller en del af en kyckling, som falken sedan förtärde med raseriet öfver fångenskapen domnande i blodtörst. Snart voro de så vana vid det, att de aldrig sträckte ut snöret ens, att det aldrig glimtade till i deras ögon af vildhet; de spejade genast lugnt mot lockbetet och stego blott för ordningens skull, och emedan man väntade det af dem, uppåt i en krets för att så lättjefullt och kokett skjuta nedåt i en vid svängning; och när de miste snöret, tycktes de icke känna det.

Nu var tiden inne att öfva dem till jakt, hvar på sitt byte, de mindre på vaktlar, på rapphöns eller sparfvar, de större på harar eller hägrar eller glador, de oädla gladorna som hade kråknatur till sina starka klor och näbbar och aldrig kunde tämjas att äta vid ridderlig taffel.

Först fingo de bulvaner, som liknade bytet, med ett stycke älsklingsföda inuti att leta upp, sedan lemlästade kräk, som de kunde slå klorna i genast och slita upp i halfväckt raseri, så allt svårare rof att fånga, tills de lärde sig att åter njuta af jaktens tjusning. De gamla vilda instinkterna vaknade igen i full styrka, men behärskade och förädlade, så att de lugnt släppte det döende bytet efter en kort rusdryck af blod och åto blott från sina sirade fat, utan ifver, som det passar sig för riddares fåglar.

Och deras ögon blefvo lata och stolta och togo färg af dagern, svarta när hufvan lyftes af, ljusnande till smältande guld, när de stego i solljuset, brinnande af gnistor öfver rofvets skrik. De lutade sig smeksamt mot Renauds bruna hand, men ingen var som islandsfalken med trött, konungsligt förakt i blicken, och han var led vid dem alla, tryckte hårdhändt näbbarna till, när de ville leka, och kastade undan dem vårdslöst och härmade gladans skri, så att de skälfde i oro, och lämnade fågelgården med männens svordomar efter sig och det vida, bruna fältet framför sig.

Sire Enguerrand red hvar dag ut på jakt och oftast med den guldstickade röda handsken på, ty endast islandsfalkens bjällerklingande flykt kunde väcka sång i hans inre och komma honom att andas morgonens skarpa, lätta luft med glädje, som drucke han ett lifvande vin. En dag hade falken kastat hägern blödande i en sump bak ett skogssnår, där jägarn fann honom och knäckte af hans hals, men falken själf var borta, antingen han lockats af ett nytt rof eller skytt det bruna vattnet, eller af en nyck låtit sig lyftas och ryckas med af blåsten, -- fåfängt sökte man, fåfängt ropade man de vackraste namn, fåfängt lät man hornlåtarna studsa mot hvar höjd. Sire Enguerrand slog öfverfalkenerarens darrande mun i blod med den röda handsken och red hem i sträck öfver tufvorna med läpparna ännu skarpare slutna och ögonlocken ännu dystrare sänkta öfver loja pupiller, -- och falken fann man icke.

Men Renaud fann den, snärjd in vid fotremmen i en nyponbuske, orörlig, väntande hungersdöden med fast grepp om grenen, den ena vingen hängande, den andra trotsigt lyft, det smala hufvudet hotfullt sträckt framåt med ögonen spända och näbben hvass, -- vacker var han bland de blodigt röda bären. Renauds hand darrade af ifver, när han löste remmen ur taggarna, när bjällrorna skramlade om hans fingrar och ringen med sire Enguerrands märke, och han skrek af glädje, när de hvassa klorna skuro in i hans seniga arm, och den var hans, falken med det bredaste bröst och de längsta vingar och de stoltaste ögon af brinnande guld.

Den var så mycket mera hans, som han aldrig skulle kunna visa den för någon, ty han visste, att stränga lagar skyddade riddarnas nöjen. I skogen skulle han bygga en bur åt honom, tidigt på morgonen skulle han smyga dit, innan fågeln skakat kölden af sig, på fälten skulle de följas åt med spejande blickar bort mot hvitaktig rymd, de skulle få hvarann kära, där de läto solljuset stiga och sjunka öfver sina hufvud och vinden rycka deras tysta tankar med sig, och aldrig skulle falken sakna sin röda handske eller sin pärlprydda hufvas tvång. Han band honom igen och sprang ned mot tjärnen, snart kom han tillbaka med en stenad and, och falken tog den, och Renauds hjärna domnade af berusning därvid, ty det var tecknet på, att den ej föraktade honom, och att den ville vara hans.

Och hans blef den, den böjde sitt hufvud lyssnande framåt med vakna, lugna ögon, när frostiga grenar knäcktes under hans steg i morgonens tystnad, den sprang lätt ned ur buren och sträckte sig mot hans hand och slog med vingarna som för att flyga, men den flög icke -- det var bara en maning -- och så skyndade de ut till hedarnas sakta ljusnande vidder.

Deras ögon spejade skarpa mot dunkelröd himmel. Svarta lågo kullar och glesnande snår, och träden sofvo med grenarna tunga af tysta fåglar. Men ljusare blef himmeln, flammande i guld och rödt, och blåa blefvo fältens linjer, och ugglan strök tätt öfver marken, sökande sitt gömsle, och dagfåglarna sträckte på sina vingar och pepo sakta af köld, och mörk skar deras flykt in i glimmande luft. Men Renaud och hans falk gingo snabbt förbi, ty det var sparfvar och trastar, icke rof för dem. Nere mot träsken drogo redan hägrarnas skrin och långa vingslag sina vida kretsar, där var deras byte. Där kastades falken uppåt med bröstet redan spändt och vingarna färdiga att slå, och Renaud såg honom förgyllas af sol, stod med blinda ögon och svindlande hjärna, medan fågeln krympte mot det djupa blå, och hörde hur klangen af hans bjällror gäckade hägrarnas rop.

De snurrade som hjul i sin förfäran, än ville de skjuta ned till stranden och gömma sina långa halsar och dumma, rädda hufvud med den bakåtsträckta tofsen under mörka trädbangar, än sökte de i tvekande ovisshet att stiga upp i skruflinje, förlitande sig på sina breda vingar att hinna högre, än fienden kunde följa, och de sviktade som rön af bleka hjärtans skrämsel.

Men falken valde från början en af de starkare, en af dem, som genast flögo mot höjden, ty han älskade att pröfva sin kraft och känna skarp, lätt luft under vingarna, och han lyfte sig så snabbt och rakt, som hade han kretsat kring en solstråle. Snart var han öfverst, mindre än en sparf syntes han, men något i vingarnas hållning, i kroppens samlade styrka kom en att ana hans ögons gnistrande vildhet och hans sträckta klor, -- och med ens föll han, tung som stål, på rofvets värnlöst uppåtvända hals, och de sjönko som en enda sten, knappast hvirflande en vingbredd ens. Då sprang och simmade och vadade Renaud för att hinna fort fram, innan den af stöten döfvade hägern hann att samla sig och i förtviflans vildhet bruka sin hvassa näbb. Och falken gaf dödshugget skarpt och snabbt och vände sina stora, redan lugnade ögon mot sin herre, ty han älskade ej att sudla sina fjädrar med blod, och väntade att få det varma hjärtat räckt till sig.

Sedan flög han ej mera för dagen; när Renaud kastade honom och sprang med ett lockrop, tog han blott ett par vingtag och satt åter på hans axel med stolt kyla mot gossens skrattande ansikte; han tycktes förakta all lek, och Renaud slutade snart därmed, och hans blick fick falkens fjärrskådande allvar. Han fick den kärare, än han haft någonting, det tycktes honom, den var hans egen själ, hans längtan med breda vingar och segerviss blick. Men det var smärta i hans kärlek, dyster förkänsla af en olycka, och han fruktade ibland, att fågeln skulle flyga från honom i likgiltighet, försvinna i ett gäckande ljud af bjällror, och det skulle bli som döden, så tomt. Eller det tycktes honom, den var äran, glänsande af solljus mot blå luft, som hvilade ut till nya färder på hans skuldra, och midt i hans glädje tryckte honom hans ringhet, och han vågade knappast se på den, och det sved i hans hjärta, att den aldrig ville dela hans fröjd, att aldrig dess blick ville smälta i värme mot hans, och han flydde till drömmarnas vidder.

Han lade sig ned midt på heden med röd ljung under sitt hufvud, och molnen gledo förbi som människoöden, tunga och lätta, samlade inom fasta linjer eller spridda i flykt, ständigt med vindens osynliga hand mot sin skuldra, och buskarna lutade sina prasslande gyllene kvistar, och Renaud berättade sagor för falken.

Kung Artus var kommen igen, ur Bretagnerhafvet räcktes honom åter hans svärd Excalibur, blått som natthimmel i köld, hans tolf riddare lyfte sina tunga hufvud från stenbordet och skakade sömnen bort, marken sjöng under deras steg. Gareth var med, furstesonen, som tog köksdrängens kläder på och vände Lynettes klingande hån till kärlek. Renaud var också med, var ädel född, och hästen dansade under honom, och falken, som nu sof med hufvudet sänkt, satt högt på hans hand och sökte hans blick med ögonen glänsande af glädje och hjältesagors gula sol.