Part 2

Rahel _såg_ den nu under hans ord och drömde öfver dess skönhet. Men det fanns ett därbakom, vidare linjer, blåare luft.

»Och du, och du?» frågade hon.

Han skakade henne från sig kärft.

»Är du icke nöjd att vara där? Kräfver du mera, kvinna, i din nyfikenhet?»

Hon rodnade af harm och svarade med ett skratt:

»Du är icke mycket frikostig du, du vill göra dina drömmar dyrbara. Du ger mig en, eller kanske knappt en half. Har du icke råd att ta af den andra?»

Men han brydde sig ej om att förstå hennes hån. Han såg på henne och tycktes dock ej se henne, och de voro ej en dröm, hans ord. Det var där, landet, den skulle komma, tiden.

Rahel såg och såg och kände hela sitt väsen dricka in dess luft, kände alla sina kraf sträcka starka vingar, lyckokraf med purpurvingar, andra kraf med vida klara blickar.

»Det landet», sade hon sakta, »är det blott vackert och ljuft? Är där trångt af röster och ögonkast? Är luften lätt där, finns där intet som snärjer med glädje och binder med sorg, finns där intet lågt? Ser ingen bort långt öfver floden och längtar, när solen går upp?»

Menahem såg in i hennes blick i vild triumf.

»Det landet», -- han talade sakta som i ett tempel, men hvart ord var stort af visshet -- »det i fjärran, Arsareth, lätt och kall är luften där, nära är solen; långt är det där mellan människors steg, tyst är det där. Där brinna törnena i aftonljus som för Mose syn, där stiger ingen offerrök, där är Jehovas närhet i sin stora hvilande makt, där når blicken långt från de gula bergen.

»Men där är icke för kvinnor!

»Men du, Rahel, törs du följa till det första, vill du vara med, kan du dansa och sjunga som Mirjam och känna segerns fröjd, eller är du rädd att lämna din vrå?»

Rahel mötte fast hans blick.

»Jag är rädd för att vara här», sade hon. »För ingenting annars!»

Då skrattade Menahem gällt, skrämmande gällt och vände sig om och sträckte båda armarna mot de mörka husen. Han talade högt, för att ge sin triumf luft, men det var icke för Rahel, han talade, han tycktes ej veta, att hon hörde honom.

»En kvinna är den första som säger det», ropade han. Det var skymf i hans ton. »En kvinna är den första, hvem har så hviskat det åt henne?

»Någon af dem måste tänka så, någon af dem måste förstå. Kanhända tänka de det alla, men tiga i list, för att pröfva mig!

»Det är då icke utan hopp, efter till och med kvinnorna känna så!»

Och med långa gungande steg gick han bort.

Men Rahel grät öfver hans ord. Icke länge dock; snart satt hon med ögonen torra och mörka och lyssnade till ekot af hans röst i sitt minne och till vattnets brus och grubblade och längtade sig in i hans gåtfulla värld. Till sist var hon glad och stolt öfver att det var hon som fått känna svedan af hans hån och se glimten af hans syn.

Dagen därpå såg hon intet af honom, men hon visste af hans närhet ännu starkare än förr.

Där kommo främlingar in i staden, flyktingar från andra sidan bergen -- alltså hade där varit nya mord! Rahel såg en skymt af deras bleka, håliga ansikten, hörde deras hostande stämma förtälja den gamla historien om järn och bål och flyktens oerhörda lidanden. Den kunde nalkas, faran, trodde de.

Men det bars ej som vanligt nu, ryktet; man böjde ej ryggen bara. Det var oro i luften, frågor och rådslag, -- Menahem. Och mot mörkningen sjönk det ned i lugn, mer stilla än vanligt, men ett lugn, som bar på hviskningar.

Rahel var ej rädd. Hon förtröstade på främlingen, hela dagen hade hon burit glädje med sig. Hon visste ej, hvad han skulle kunna bringa, men hon visste säkert, att hans tro ej skulle bli förgäfves, och hon trodde på honom. Hon drömde och drömde om igen hans ord och, som hon drömde, förnam hon i dem en ny själ, en kall, sakta vind. Hon förstod ej än, hvad det var, men hon visste, att hon skulle komma att göra det.

Så stod hon om kvällen, fången i sin egen orörlighet, stirrande mot ljusens spetsiga flammor, händerna nedsjunkna, läpparna åtskilda, hörseln tom.

Hon såg intet, tänkte intet, kände blott ensamheten stor och förtrollande omkring sig, visste blott, att de tvänne lågorna brunno i tystnad, sjönko sakta i tystnad, buro en rymd af tyst lycka.

När Menahem stod i dörren, blef hon ej förvånad, rörde ej en min, vände blott sitt hufvud mot honom i glans och ro.

Han var upprörd som vanligt, våldsam i skuggornas lek öfver blickar och anletsdrag. Han betraktade henne knappt och ville skynda förbi, så stannade han helt nära.

»Du Rahel», sade han. »I morgon är det passah.»

Hon svarade ej, vände sig åter mot sina lågor och var fylld af lugn och lycklig, att han såg henne så.

»Om några dagar är det deras påsk däruppe. Nu vill jag tala vid rabbinen, Rahel. Chiskija, som var i tur att vara med däruppe i deras kyrka, han nekar nu. Det är jag som talt vid honom.»

Det var skadeglädje i hans röst, men Rahel gitte ej att märka det, stod orörlig, fången som förr och hörde hans ord blott på afstånd, utom sin rymd.

Då gick han fram till henne och skrattade tungt.

»Det är allt hvad jag förmått! Det är också grunden till allt.»

»Men tror du, Rahel, det var hans stolthet, jag kunde väcka? Det fanns ingen. Hans rädsla väckte jag, jag ljög för honom. De ämnade bränna honom sedan, sade jag. Då ville han icke. Och var icke just elden det enda som kunnat två honom ren från en sådan skymf?»

Han skrattade igen; hans ögon glödde i blått mörker.

»Min grund är ändå lagd. Nu är det bara att bygga. Vacker byggnad bör det bli, Rahel, präktigt timmer är det!» -- Han gick fram och åter, vände som ett fångadt djur, mumlade och tänkte högt:

»Det finns blott en själ här, och den är blind. Ussias är den. Du känner Ussia? Han är död, han är lat och slö och ond, han är utsliten af lifvet, utbränd. Det är falaska, som gör honom kall.

»Men det finns en brännande punkt hos honom, den glimmar ännu, den lyser och kan tända. Ussia kan hata. Hvad kan ni andra? Böja ryggen och le ödmjukt.

»Och vet du hvem han hatar?

»Dem däruppe, allt intill de ofödda -- han skrattar, när någon är död där, och deras klockor tjuta likt tuktade hundar. Er här nere, -- han gitter ej ens se åt er nöd, mig, -- han skulle vilja trampa ut mig som en brand. Men mest och tyngst och djupast hatar han Messias.

»Och vet du hvarför han hatar honom?

»Därför att vi ha vaggats till ro med det namnet, och inga basuner ha väckt oss, därför att man har gråtit glädjetårar öfver det, haft det i famn i sin sorg. Därför, att man har spejat om kvällarna, när himlen var som rödast, och hoppats och skälft af hopp, och han har dock icke kommit. Och allt uslare och lägre ha vi trampats, och unga blickar ha blifvit gamla och tomma och skumma, och unga händer ha blifvit svaga och trefvande, och unga hjärtan ha blifvit uselt kött, och allt det där har skett så ofta, som skördar ha mognat!

»Nu må han komma, säger Ussia, nu må han komma, den småsinte, räknande, väntande gubben, nu må han komma och samla sitt folk!

»Och Ussia vill bara lefva för att kunna möta honom en gång, för att kunna säga: Hosianna, Davids son, rättvisans och segerns förste! Klappen med händerna godt folk och fröjdens Gudi med gladsam röst! Men stampen ej hårdt med fötterna, tagen Er i akt, väcken ej de döda upp ur mullen!

»Det menar Ussia, det tänker han ofta på, men blott mig har han räknat värdig att säga det till, eller kanske ej torts åt andra -- åh, förfärlig är Ussia!»

Han såg på Rahel för att iakttaga hennes fasa, men hon stod tyst leende som förr. Intet hvad han sade, hann intill henne, hon hade luft af glädje kring sig.

Då gled hånet bort ur hans ansikte, hans röst piskade ej längre långsamt, den blef snabb och hög och liksom bars af ekot från en inre stämma.

»Ussia är blind, han förstår intet.»

»När _det_ kommer, då är icke fråga om när eller hur länge, då har intet annat funnits. Då jämför ingen, då finns ej liknelse, då böjas alla knän, och händer, som vägt, knytas hop i bön. Man ser ej, man vet ej. Inför undret kan intet annat finnas -- kan köld finnas jämte flammor?

»Men Ussias hat är stort. När han kommer, Messias, då skall han se på Ussias glimmande hat, men icke skaka sitt hufvud en gång. Och under hans blick skall den blinde Ussia bli seende, och i klarnande ljus skall han förstå, att det var icke hat, det var kärlek, och som rösters sång skall nuet lyfta hans tanke och svepa den in i jubel.

»Som rösters sång, Rahel -- kan du höra, hur tystnaden håller andan och väntar, kan du ana, hur nära det är allt?»

Han kastade hufvudet bakåt. Kring hans glittrande tänder låg ett extatiskt, stelnadt löje.

Och för Rahels ögon var luften fylld af hvita vingslag, och som en snäcka fylls med vatten och sjunker, var hennes hörsel fylld af oändlig ro.

»Allt kan jag ana», sade hon, men visste knappt, att det var sin egen röst, hon hörde, visste knappt, att det var en röst. »Jag kan ana tystnadens stora lycka.

»Det är icke lifvet, det är bakom och ini, som slummerns visshet är i drömmen.

»Det är mer än stort och mer än lugn. Tid är där icke; långt, långt borta eka dess droppars fall.»

Menahem lyssnade spörjande, hängde vid hennes blick.

»Sällsamt talar du Rahel. Dina ord kyla som en sakta vind. Anar du också rätt?»

Så skakade han harmset sitt hufvud.

»Jag tog på allvar dina tomma kvinnodrömmar. Du anar ej segerns jubel, Rahel, färglöshet ser du, du har ingen purpur i din syn! Stark och förkrossande och upplyftande är den kommandes röst; svag är du. Jag har spillt mina ord, det var icke heller för dig, jag sade dem!»

Han gick vidare, men Rahel rycktes ej ur sitt lugn af hans ord. Blott långsamt kände hon sin lycka sjunka ned omkring sig och var trött. Hon drogs mot hans syner och stöttes tillbaka af hans förakt och grubblade sig in i hans värld och längtade och fruktade mot det, han skulle bringa.

Så kom den, morgondagen.

Sedan man varit till gudstjänst, samlades man att rådslå om Chiskijas affall, och hvem som skulle gå i hans ställe, och all den dunkla rörelse, som främlingen väckt. Man ville ej afhandla sin skymf där, i templet, man blygdes för sin Gud; som det var helg, skulle man också fira sin fest samman.

Så trängde man sig in hos rabbinen i rum och gångar och slog förhängen åt sidan, så att det skulle bli som _en_ plats, och så att många skulle kunna höra och se. Och dit kommo de, gubbar och män och kvinnor, de stodo tätt på trösklar och trappor, och nere på gården och gränderna närmast var det skumt af folk som väntade.

Den kvällen hade man lagt af sina svarta kappor med skammärket på, man skulle ju också fira sin segers fest, man skulle vara fri och se och tala fritt. Det var brokigt af lapp vid lapp under ljusens flämtande, grönt och blått och saffransgult, men mest rödt, rödt som blef ljust likt flammor på hufvor och axlar, och rödt som grumlades i skuggan och tätnade till lefrad blod i hörnens mörker.

Icke mycket rödt på anletena dock, icke myckens glans där! Tunga och bleka och gula böjdes de, med ögonlocken halffällda af vana eller med spejande, skarpa blickar, som nästan smärtade likt stygn, där de möttes så nära. Man hade fört med sig påskalammen efter att ha tillredt dem hemma och strukit bloden på portarna där -- nu glimmade de röda korsen på tomma hus bara, där lyktor ströko förbi.

Närmast borden stodo de äldsta lutade öfver faten redan, de skulle förrätta den heliga måltiden för menigheten, eftersom utrymmet hindrade, att alla togo del däri. De hade stafvar i händerna efter urgammalt bruk, så hade Moses befallt den gång, då mordängeln strök förbi stum i den svarta natten, och man hade befrielsens färd framför sig, men deras darrande, mörka fingrar knötos så svagt om dem, deras skrynkliga, trötta ansikten buro ej ett skimmer af hämndens glädje, rörelsen i deras kroppar föll likt en låga, som krymper. Endast Ussia stod rak och stelnad med de blinda blåa ögonen stirrande rätt ut.

De kunde ha börjat när som helst, men tycktes oförmögna att ens skaka på sig, de tänkte i famlande dunkel på rådslaget som skulle följa, de väntade på något; alla visste, att det var Menahem.

Men i hopen lupo nya rykten omkring. Nya förföljelser helt nära, ett luftdrag blott, och elden var inne i deras vrå! Hvart skulle man vända sig för att icke skrämmas af hot? Upp mot vårens stormdrifna, oroliga himmel, ned mot den frusna, svarta mullen, ty rundt omkring var död.

Och bortom allt detta, i norr, där man anade tyngre och trögare luft och fuktig köld, där var det än värre.

Bondhopar, förda af röfvare och dårar, som drogo mot det heliga landet med en gås eller en get till vägvisare, vältade fram på måfå, och tjutande i rå och grym extas, kastade de sig öfver städernas judar och klubbade dem till döds. Då stego där skrik mot Messias, rådlösa vilsna skrik, och där fanns intet hopp, och män stucko knifvar genom sin blottade hals, och kvinnor bundo tunga stenar under brösten och störtade sig i Rhen. Och de redan förfärliga ryktena blefvo än hemskare, skymtande fram, som de gjorde, ur rymder, dem fantasien fyllde med jättelika, oformliga skuggor. Det var knappt till att bära. Det hotade, det kom närmare, det hade visshetens tyngd i sina krossande ljud.

Då steg där en rörelse och ett sorl ur trappan och böljade in, Menahem var där, var strax midt ibland dem. Den svarta kappan hade han kvar på sig, och dess gula märke brände här i allas blickar, som om de aldrig sett det förr. De hviskade och hotade och pekade, några ropade det lågt till honom, men de flesta tego i oro, -- hvad menade han med detta? Ussia lutade sig mot grannen, han hade förstått af sorlet.

»Har han märket på», frågade han gällt. Sedan vid bekräftelsen, kiknande af skratt: »Bra! Bra tänkt! Så skall det vara vid vår segers fest! Att icke jag gjorde det! Att icke jag kan se det! Säg mig, har han det som en stor gul klöf?»

Menahems stämma steg öfver bullret. Han var midt framme i rummet, vid bordet.

»Ni se på min dräkt, som om aldrig en jude gått på er gata!

»Ha Ni aldrig burit en kappa, godt folk? Ha Ni aldrig krupit in i den, när Ni bugat Er? Ha Ni inte kännt brännmärket på axlarna, ha inte edra hustrur fått gula liljor till gåfva på sin bröllopsdag, ha inte edra mödrar sett på gula liljor, då Ni lågo ofödda i lifvet, bära Ni inte alla svedan af gula liljor i ert innersta?

»Tro Ni, att icke vår Gud har sett dem förr, tro Ni, att han rymmer från bordet för trälmärket, som har ropat om er skam i hundrade år?

»Jag säger Er, folk, från Er har han vändt sig i leda och förakt, från trälens märke i ert hjärta på gator och torg, i handel och vandel, i låga tankar och krypande blickar.

»Nu, nu skulle det kunna flamma i hans syn som löftets lågor, om I lyftaden det högt med ett skri: se, här är det, här ha vi burit det, här kasta vi det och trampa vi det, här är vår skam slut, till din ära, Gud!»

Han lät kappan falla, allt som ropet vidgade bröstet, och axlarna drogos tillbaka, så trampade han på den, där den låg. Det fanns icke en af dem i rummet som sågo, som icke kände sig skakas af beundran och sorgsen längtan vid hans ord, men intet öga brann af hopp ännu.

Då lupo Menahems blickar snabba som eld omkring, han vägde i en blink stunden på våg, så kastade han djärft sin största tärning.

»Ni äro icke här för att fira passah-festen; det kunde hvar och en gjort för sig och krupit tyst i sömn på. Ni äro här för att välja en man åt dem däruppe, en man att skymfas i deras kyrka. Chiskija nekar, det veta Ni. Är det någon af Er som godvilligt träder i stället? Du Mar-Isaak, du Esra, du Petachja, du Chaanan, är det någon af Er som vill?»

De tryckte sig alla samman, krypande i skam, det var som om hvart ropadt namn tryckt ett hett järn i ägarens panna. Då fortsatte han långsamt och fast:

»Jag, Menahem, gör det, om Ni vilja. Jag tar på mig min kappa igen, jag böjer hufvudet och går uppför backen, jag vänder min kind till, jag slår icke igen, jag hör deras sång och ser deras gyckelspel och äter min egen röst och ser ej upp till Gud. Jag bränns af deras vidriga andedräkt och pressar läpparna hop, jag vänder kinden till och tar er skam.

»Om Ni vilja det, om Ni vilja, -- säg ut!»

De störtade fram mot honom i _en_ impuls, som om en lina sträckts rak bakom dem. _Det_ kunde ej ske, _det_ fick ej ske, då vore allting slut! De sträckte händerna ut mot honom.

Och Menahem lockade och snärjde med blicken, men rörde sig ej.

»Säg ut, om Ni det vilja!»

Det blef ett rosslande skri som med möda slet sig löst och liksom redlöst vacklade. »Nej, nej!»

Då skrattade Menahem vildt i glädje, hans läppar lyste röda som blod, hans ögon blixtrade, han rörde händerna, som om han besvor och band.

»Och Ni vilja icke, Ni vilja icke, ingen af Er vill bära den skymfen?»

»Nej! Nej!»

»Ni äro trötta att buga, trötta att krypa. Ni vilja möta hot med trots, Ni vilja sätta foten fast i marken, Ni vilja skaka håret ur synen, Ni vilja känna luften spela och sjunga kring Er?»

»O, om vi vilja!»

Då lät han händerna falla och hela sin min falla, sträckte ut armarna i famnande kärlek, log; -- hela hans själ var i hans ögon.

»Så vet då, hvad jag vet!

»Ni ha hört det alla, Ni ha sagt det alla, men ingen har känt och vetat.

»Den är kommen, tiden, den brister ut som en blommande skog. -- Kanske just nu! Kanske står den redan i prakt, men solen är icke uppe, och ingen kan se det. Ut att se det, ut att känna det, ut att möta solen!

»Så kasta vi vår dräkt och trampa den bakom oss, så skudda vi af oss stoftet från vår mark, så lämna vi med snabba steg vår förnedrings land!

»Det är icke här, han kommer, Messias, han smyger ej in under trånga hvalf, han klappar icke på smutsiga dörrar, han ropar, det är vi, som skola komma.

»Han ropar i våra fäders land, hans rop är starkt, och timman är beredd och aftalad, -- upp att höra, närmare, närmare!

»Öfver alla mörka länder lyssna de nu, öppnas nu portar, eka nu hvalf af steg, jubla nu vägarna under fötters dans. Det rinner mot Kanaan, det väller från berg och hålor, det rinner samman, det flödar och svämmar, det brusar mot Kanaan, det vältar mot Kanaan!

»Det bär öfver fält och öknar, det skrämmer upp skogarna ur sömn, det väcker rop ur mullen, det går genom floder och sjöar -- vattnet står tornhögt och lyss -- det brister in öfver landet genom fyra portar, norrut från Syriens pass, söderut, österut. Under kerubernas lyftade gyllene basuner, framsträckta, närmade hvarann, bär det in, under metallens klingande rop bär det fram.

»Vi lyfta våra händer att skyla oss för glansen, att täppa våra öron till -- det hjälper ej! Rymden är dallrande guld, klingande guld, den är i oss och glittrar under ögonlocken och jublar i hörselhvalfven.

»Och där är Messias!

»Ni skälfva likt fåglar som breda vingarna ut, men icke töras falla. Det är långt och svårt, tänka Ni.

»Tro Ni då, att Messias skall stå ensam där i sitt gyllene land, tro Ni, att basunerna skola ljuda och få igen blott ekot af sitt rop?

»Det är passah, Ni fira, stafvar ha Ni i händerna, men den dagen ha Ni glömt!

»Se, sjufaldt mörkare är det nu, sjufaldt ljusare skall morgonen bli, -- tro Ni då ej, att den ger vingar?

»Nu draga vi ut, en ringa hop från Nérac, vi ila utför berget, vi kröka med floden, där kommer en hop från Argonne, vi smälta i hvarann och välta fram och växa; där är vägen från södra bergen, där är Ibarr och Mangeac. Solen går upp, och vi äro många, allt är väg för oss, ingenting är mur -- skulle väl Messias stå ensam och vänta?

»Jag har sett honom, en morgon såg jag honom, när jag fastat i trenne dagar. Hans kommande såg jag, alla ha Ni hört det, ha Ni ej också trott? Och Ni ha hört, att rundt ikring är man nu redo, är man nu på väg.

»Så kasta, hvad hvar och en har tungt, så tag hand i hand och kom! Vilja Ni icke?»

Om de ville? De voro alla hans. Men språnget ut i mörkret!

Nu ringde det tungt genom luften därute, det var eldsläckningssignalen från kyrkan. Man var beredd därpå, och hade bommat fönsterna tätt, men instinktmässigt beredde sig många att släcka de ljus, som brunno.

Då grep Menahem deras klenmodighet, som en falk sitt byte.

»Låt deras bjällror skramla», ropade han, »detta är passah, hvad bry vi oss om klockor! Detta är passah! Här brinna våra ljus som löftets stjärnor. Hör, hur doft och svagt det ringer! En och en fara tonerna ut och sjunka som trötta fåglar, mörkret tar dem, mörkret kväfver dem! Det är något annat som susar genom staden; kunnen I känna, hur det stryker utmed muren, kunnen I höra dess andedrags sugning och händernas trefvande, kunnen I ana blickarnas förfärande djup?

»Det är Herrans ängel. -- Ha Ni blod på edra dörrar, ha Ni bugat Er ned för Jehovas väldighet?

»Nu glider han uppför floden, den piskar i skum under hans fötter, och vinden står honom mot och brottas. Han trampar den ned i vattnet, och den dränks i bubblande, han gör ett kast med vingarna och skjuter ned, han är öfver dem alla, mordängeln är där!

»Så sträcken armarna mot höjden och gå och lämna hans vredes ort, bakom Er tager Gud hämnden! Så dragen ut i natten med purpurkläder och plymer och vidgade ögon mot öster, dragen ut med glädje och triumf, framför Er bereder Gud Ert land!»

Nu var folket omkring honom likt vatten, drifvet af vind, rest upp och svällande -- skulle det falla tillbaka som dyning, eller ryckas fram i stormflod? De trodde honom, deras ögon brunno, deras kinder brunno, händerna knötos, och knäsenorna darrade, men vid nackhåret hängde tyngder af tvekan.

Då sprang Rahel fram, böjd och skälfvande som ett rö i storm, hennes händer sträcktes famlande ut, hon var så spröd -- det var, som om hon hölls upprätt af sin glänsande blick blott och hängde vid hans med osynliga band.

Hon ville sjunka ned och kyssa hans knän, hon kastade hufvudet bakåt med pupillerna stela -- »Du, du, du!» -- hon kunde icke säga mer -- »Tag mig med, tag oss alla med!»

Och nu föll floden och brusade samman i jubel och larm, och han lyftades högt. »Upp, upp! Tag oss alla med!»

Menahem sträckte sin hand mot Rahel, stödde henne ett ögonblick och lämnade henne. Hans seger var vunnen. Allt var hans. Nu bort, på stunden bort! Voro de beredda? -- Ja, ja! Armarna mot himlen, blicken framåt, sång i hjärtat, åstad, åstad!

Blott spridas en stund likt en eld, som samlar styrka, -- fordon åt sjuka och små, högtidsmycken åt Herran! -- så samman igen, oemotståndliga, enade och snabba!

Där ljödo röster till varning, de slogos ned. »Stanna Ni här att slaktas och multna! Här är döden, här är skammen, stanne den som är klenmodig och älskar att dö i förstockelse!» -- De ville det ej, de följde med, de skakade sina stackars fruktande hufvud, de voro stumma af skräck och längtan.

Blott Ussi stod lugn och hånande.

»Gå Ni», sade han, »jag följer ej! Men det fröjdar mig, att Ni gå ty luften är sval och bra för en vandring. Jag väntar här på Messias, kanske får han tid att komma hit, han känner ju vägen! Jag är trött och sofver en stund. När Ni komma igen, skall väl någon vara här och säga: välkomna!»

Och de skydde honom som pest, de voro rädda att höra hans ord.

Menahem visste ej därom, han bar maktens börda, gaf sitt mod och sin tro i strömmar af ord. Han sände ut bud att samla alla och göra alla redo, han beskref vägarna och nämnde de invigdes namn, som beredde folket i grannstäderna, och mötesplatsernas namn. Han darrade af ifver och glädje.

Så voro de samlade alla, hela gatan var fylld af steg och hämmade röster. Menahem ilade ut på trappan, hans röst flämtade; mot ett lås hade han rifvet handen i blod.

Som han stod där mellan tvänne facklor med den mörka hopen under sig och natten framför sig, log han af triumf. Där i dunklet och kvalmet låg deras förnedring som ett tomt skal, där multnade alla dåd af låghet och skam, där ekade tomma kamrar bara under minnena af gråt och nöd. Det drogs i djupet med den svällda flodens brus, det sträckte händer upp ur hvirflarna och drogs ner och kväfdes och dog, det hade mörkrets eviga insegel öfver sig. Bakom dem, bakom dem allt!

Så ville han ge åt allt, hvad han tänkte och förnam, en enkel form, som alla skulle fatta i en gemensam mäktig känslodarrning. Han sträckte sig så lång han var och ritade med sina blödande fingrar ett jättestort kors på dörren.