Part 10

Se, så nära kyrkan! Så vacker hon är, Så innerligt fridfull och lugn och kär! Mot himmelen sträfvar det, tornet, blott. -- De ha inte en tanke för straff och för brott, De klockorna nu. -- Om jag tordes mig fram! -- Därinne, så drömmande allvarsam Var dagern där, och Gudsmodern så huld Och leende blek under glorians guld, Och i koret sonen, så mild i sin död, Och Sankt Josef med kalken, af blod så röd, Och prästens röst och förlåtelsens fred, Öfver böjda hufvuden flödande ned! Af guldblommigt siden var prästens rock, Som en sol var monstransen med gyllene lock, Och så vackert, så vackert det glimmade allt! I det vackraste fönstret var Jungfruns gestalt. På ett moln hon satt, hennes spetsiga fot I guldsko var stödd på ett hvilande klot. Hennes mantel var purpur med slingrande band, Något gyllene glänste uti hennes hand, Hon hade sitt barn på knä't så tryggt, Och ett hvalf öfver hufvudet stjärnorna byggt. Sankt Johannes, den lille, sig lutade fram Emot Jesus med korsstafven stödd mot ett lam. Och en krans utaf blommor i handen han bjöd, Så sällsamma blommor, med glans så röd, Liksom rosor af blod med de hvassaste blad ... På ett fönster vid sidan, där lyste en rad Af hvita män uti veckig dräkt; Så sällsamt de händerna uppåt sträckt, Och kantiga stenar de höllo däri, -- Kring öppnade munnar låg stelnadt ett skri. Framför dem en kvinna stod blickande skyggt, Sina händer hon knäppta mot bröstet tryckt, Hennes klädning var mörk som förtviflan och nöd, Och i midten stod Jesus och lydnad bjöd. Till hvad? -- Jag vet ej. Så sträng såg han ut, Där var tungor på glorian, hvassa som spjut. -- De sade, att kvinnan förnekade Gud I synd och nu jagades bort på hans bud -- O, så ginge det mig, när dit in jag gått.

(Vänder om.)

Så förfärande, svindlande stort är mitt brott. Som en giftig växt för min syn det sig ter. I den feta mull skjuter roten ner Med trefvande fingrar, så het som en brand, Skörlefnaden, djäfvulens kolsvarta hand, Och mullen är lättsinn och glömska och flärd, Och af falskhetens glittrande regn är den närd, Och stjälken är stolthet som reser sig spröd, Och den svartröda blomman är fasa och död, Och frukten, frukten -- o, bitter att få!

(Ser upp igen.)

Så dyster himlen, så stelnande grå! Så naken jorden, så skrämd och så tryckt, Förlamad de svarta fåglarnas flykt, Och allt, som har lif, uti dvala lagdt Under tunga drömmars tvingande makt, Eller irrande, spårande, klagande gällt, Med glimmande, isgröna ögon af svält, Med flåsande svalg och med indragen buk Och mot rofvet krypande sakta på huk. -- O, offer och bödel, hvad är deras lif? För kölden och hungern ett tidsfördrif. -- Och det föds, och det dör, blir dag och blir natt ...

(Böjer sig ned.)

Och ändå så skönt! Hvilken glittrande skatt! Se, bara den vissnade tistelns blad, Så hvita af nålar, rad intill rad, En mystisk ros utaf frost så ren! -- Se, glänser den ej med ett sällsamt sken? Se, kölden själf vill skapa och ge, I skönhet och skälfvande finhet sig te! Så vackert, så vackert, se allt är Gud!

(Med hög röst, liksom fylld af seende visshet:)

Jag har brutit i synd emot hvarje hans bud. Jag har störtat en själ i fördömelsens brand. -- På mig hvar skuld med sin krossande hand, På mig hvart mörker från namnlöst svek, På mig hvar följd af min blodiga lek! -- Och dock kan det tyckas mig, allt förgår, Och mitt hjärta blir fylldt till dess innersta vrår, Ej af synd, ej af skuld, ej af ånger ens, Men en smältande känsla som icke har gräns. -- Är den Gud? -- Den är ändlös och stor liksom Gud. -- Är den bön? -- Men den finner så sällsamma ljud. -- Är den vilsen, min bön, när jag bara kan be: Måtte intet lefvande stoft lida ve!

Då glimmar det till från marken, liksom om ett sken legat gömdt däri och brustit fram i en skälfning. När hon, yr och svindlande därunder, vänder sig om, kommer där en man på vägen till kyrkan, han är helt nära, hon vet icke, hvarifrån han kommit; plötsligt är han där. Hans dräkt är som den djupa skyn bakom. Det är, som om han tagit en flik af den och svept om sig; i långa veck faller den om hans smärta kropp ned till fötterna som tyckas glida fram öfver den frusna vägen. Hans ansikte är lysande hvitt. Hans kinder och läppar äro skägglösa som ett barns, hans mun är öppen som till ett leende, men han ler icke, och hans ögon äro allvarliga och djupa. De stå riktade mot henne utan att blinka eller skälfva det ringaste, uttrycket blir däraf sällsamt ojordiskt, tycks innehålla evig klarhet, en evighet större än stjärnors. Han talar, och hans röst har i sin jämna, klara höjd något af samma evighet:

En mässa vill du höra. Kom!

Jeanne.

O nej, o knappt ens jag drömt därom! Jag ville blott kyssa kyrkans sten Och falla på knä, där en gång jag var ren, Och se dit in, o, då vore jag nöjd. -- En mässa, det vore ju salighets höjd! Det ordet en gång för mitt öra klang Med ljud af en sträng som för alltid sprang -- Jag! Aldrig, aldrig i evighet!

Mannen.

Din synd, din tanke, allt jag vet. -- Så kom! Vi följas med hvarann!

Jeanne.

Din hand är kall, du bleke man, Men kyler ej. Hvem är du, säg!

Mannen.

Den som går med dig på din väg. -- Vänd blicken inåt! Det är där, Det gäller. Se, hvem själf du är!

Jeanne.

O, knappt jag vet det, vet det mer. En rymd, en rymd i glans jag ser. Det fallit något tungt och svart, Det jublar, drifver, -- vet ej hvart, -- Det gryr, det stiger underbart. Jag vet, jag går mot något klart, Mot stora, sanningsdjupa ting.

Mannen.

Så höj din blick och se dig kring!

Då reser sig framför dem kyrkans kor, och alla dess fönster glöda, Det gnistrar i blått, det glimmar i gult, det brinner i purpurn röda, Det hvita blir rent som himmelens väg högst upp under frostnattens hvälfning, Och stjärnorna öfver Marias tron se framåt utan en skälfning, Och leendet öfver Marias mun, i allt, i allt det lyser. Och ned öfver markens nakna vidd som hvit utaf frostkorn fryser, Där väfva sig strålarna in i hvarann, och långt, som skenet räcker, Af underblommor en lysande flock orörlig sig uppåt sträcker.

Jeanne.

Så ljust, o aldrig det förr väl händt! Man måtte väl tusen vaxljus ha tändt! Är väl fullt af mänskor -- och jag dit in? -- Se, se, nu fattar jag dess sinn, Det fönstret där och kvinnans brott, -- De visste det icke -- se, nåd har hon fått! Se, handen hans, se blicken hans! Förbarmande endast har sådan glans! -- De visste det icke, de hädade blott. -- O, stackars alla de blindas brott! -- Se, misskund, misskund blott är Gud! Så kom, jag anar mässans ljud!

Mannen.

Nej icke dit, ej mänskoting! Nej större, högre -- se dig kring!

De tunga molnen ha slutit nu tillsamman i glidande flykt sig, Oändligt vidt, oändligt högt en blåsvart hvälfning har byggt sig, Är djup af rullande tiders djup, som rymden stor är dess resning. -- Det lättnar dit uppåt, och stjärnors ljus stå bleka i skyarnas glesning. En våg, en flod af smältande guld på murarnas mörker brinner, Och purpurgyllent och rödviolett i blåaste skuggor försvinner, Och pelarliknande massor stå fram, där ljus mot mörker sig brutit. Därframme har koret växt upp emot skyn och högt till dess hvalf sig slutit Och glimmar i lugn och lyser i prakt från sockel till smärtaste tinne, Och därifrån kommer den, ljusets flod, och solen själf är därinne.

Dess röda flamma är mild och stor, mot blicken vidgas i glöd den, Är klar af seende ögons glans och varm som af hjärtblodets flöden. Den lefver, växer, blad efter blad ur glimmande knoppen skjuter, En underblomma, en mystisk ros i svartnande purpur sig sluter I krans om solens flämtande rund, och Jeanne är i undran fången; Hon tänker ej, -- sänker ej blickens fröjd, Hon står stel utaf häpnad och bakåt böjd Och känner, men hör ej sången.

Ty det sjunger ur klingande strupar Under solens rytmiska brand, Och sången lyfts upp och fördjupar Sig långt under skyarnas rand. Invid muren en rad utaf gossar I dräkter af purpur där står. På kinderna rodnaden blossar, Och blicken är klar som en tår. Deras vågiga lockar falla Längs det lyftade anletets ro, Och korsvis knäppa de alla Sina händer om sångernas bo. Som en frans af spetsiga lågor I jämnhöjd bärs deras kör Och stiger och sjunker i vågor -- Hon förnimmer den, Jeanne, och hon hör:

Så fjärran sväfvar himlens hus. Stig sång, sträck vingen ut! Åh, hvita, hvita, hvita ljus Skola möta en gång till slut! Mot blick som vidgad skådar Skall lysa blickars krets, Och sången i tunna trådar Lyftas mot hvalfvets spets.

Jeanne.

Mitt språk, mitt eget språk, som går Mot Gud -- åh, mässan jag förstår Hvart ord! Tack! Tack!

(Sången igen:)

Af bön och längtan, kedjor bind, Sträck ut din famn, o tro! -- Åh, sakta, sakta, sakta vind Skall vyssa hvart namn till ro! Af lifvets natt skall du minnas Ej vikande skugga ens; Och intet annat skall finnas, Än glädje utan gräns.

Jeanne l6240:(ser stum mot jorden, känner foten tung, och sinnet tungt. Då höjer sig en röst bakom henne, det är mannens som förde henne dit; hon vet det, men hennes hjärta spritter till i igenkännande, som vore det sin egen röst, hon hörde i en dröm, och hon hör):

Vi arma, hur skola vi känna oändliga glädjen, säg -- Med famlande händer i mörker hur finna vår väg? Vår dag är ett nät af skuggor, af ljusets flykt och dess bäfvan, Som blinda rötter i mullen vårt hjärtas kamp och trefvan, Ett flarn, som för floden stiger och bärs och sjunker i kvaf, Vårt lif -- och ett fjärran under, det hopp, man oss gaf!

Jeanne l6251:(hviskar sakta:)

Det, det var mitt, mitt språk hvart ord -- Det kom ur själfva vår svarta jord.

Kören l6258:(därframme, skrämdt bortdöende:)

O, borta vår vackra, vackra dröm, -- Vi kunna ej längre se! I händerna ögon och anlet göm! Oss sluter allt trängre ve. En luftning oss undan drifver Som vallmons blekröda blad, Och hopplös begrundan förblifver Under pelarnas brinnande rad.

(Då brister där fram en sång ur murar och mark, ur hela rymden. Som ett regn, ett mäktigt regn af röster är det).

Ej se, ej syn är befriande, Ej aning om fjärran tröst. Lyss, lyss till dit inres siande Och djupa, förlossande röst! Ur lidandes smärta den föddes, Medlidandes smärta den bär -- Den frälsning, det hopp som föröddes, I din egen känsla det är!

Jeanne l6285:(i hänförd förvirring)

Mitt, mitt, jag visste det, hörde dess brus, -- Men nu brister det fram i så sällsamt ljus, -- Mitt det också, men först nu är det mitt! Se koret, koret, det lyser i hvitt! Han är här, härinne, ej bild det var, Han själf, -- han ensam, ensam är kvar!

(Och det sjunger bakom henne, det är ledsvennen som sjunger:)

Här bär jag din synd, här bär jag ditt brott, Jag bär dina minnen, Jeanne Guibour! Det är tunga, tunga stenar blott, -- Ej lif i dem längre gror. Här lägger jag ner den börda, du bar I ständigt trängre, trängre skam, -- Det är mull mot mull, det är något som _var_, -- Men du, gå längre, längre fram!

(Och öfver henne röster:)

Du bär, du bär ett förlossande Och djupt och allvetande ting. Se, känn, huru skenet, blossande, I purpur, dig sluter omkring! Ur stumt, ur stumt förbidande Har det brutit sig fram likt ett skri, Sin egen frälsning, medlidande Med all världens vishet uti!

Jeanne l6320:(i yrsel)

Jag lyftes mildt, knappt rör sig min fot. Jag är lätt, så lätt, och klar min röst. Jag vet icke hvad, jag har tagit emot, -- All världens sorg och all världens tröst! Att gråta är ljuft, är ljuft som en skänk -- Åh, hela mitt lif en brusten länk! Det är icke jag som böjer mig ner, Det är allt som lefver, det ser, o, det ser!

Ledsvennen l6333:(tar henne vid handen och reser henne)

Så bringa vi mässe-offret, Jeanne För alla lidande släkten här! I hjärtat var elden som glödde och brann, Och rökverk andedräkten bär -- Den stiger i luftens köld mot hans fot, Och han böjer sig, böjer sig, tar den emot!

Jeanne.

Mig helt jag ger och allt och allt Som tog i min sökande tanke gestalt. Hans egen nöd jag i aning bär -- Jag själf, hvar är _jag_, -- _se allt_ är här!

Ledsvennen.

Så lyfter jag monstransen, Jeanne -- Hör sång, hör klang i sakta vind! Så röd och varm är glansen, Jeanne -- Så se och se och se dig blind!

Jeanne.

O solen, solen själf det är! Den blöder. -- Annars borta allt! Åh, se hans sträckta arm, som bär! Den mörka skyn har hans gestalt; -- Och korets hvita, hvita gud, Han log -- han är försvunnen nu. -- Här är så ensamt, hörs ej ljud, Och glansen är förbrunnen nu; Den dröjer blott i skimmer kvar På hvalf, som mörkret brister ur, -- De glida -- skyar blott det var, Och trång och mörk är kyrkans mur.

(Vänder sig om långsamt, leende.)

Nu har jag mässan, mässan hört, Till målet har min längtan fört, Och allt, och allt har jag förstått, -- Nu har jag min ro för evigt fått!

(Går framåt.)

Nu är mig lika, hvart jag går, Som dag min timme, som dag mitt år! Jag lyss och jag lyss till min visshets ljud: Medlidandets värme är allt, är Gud!

(Sökande tillbaka i minnet.)

Så mycket nyss jag förnimma fick. Där var sång för min hörsel, ljus för min blick, Gestalter, änglar, -- jag finner ej ord! Ej svagaste skugga de sänkte på jord, Deras öga var lugnt som ett ljus och klart, Och allt var lysande underbart, Och ändå var allt, alltsammans mitt -- Jag kanske det skapat i drömmen fritt!

(Brister ut i visshet.)

Ja, om det, om det nu också fanns Jag tigger ej, längtar ej upp till dess glans. Den kära, lidande jorden är vår, Den är här, vår glädje, här våra sår, Fullkomningen här och _vår_ evighet -- Åh, ana ej alla det? Jag, jag _vet_! De, de däruppe, ej helt de förstå Medlidandets vishet, de dröjde ej då, Då vore de här, och de lede som vi. Ur tårar födes den blick som är fri, Och kall är lyckan, hur lätt och hur hvit, Och går vägen därifrån, ej dit.

(Hon går vidare.)

Rosengiftet.

När Maurice kom in i kabinettet, höll Mutine på att genom dragning i den sidenfodrade jalusien jaga en bred solfläck upp mot fönstrets hörn och stänga in den där; madame ville bara se en strimma af luft åt andra sidan, där dess glans icke var så stark, bara pärlfärg öfver bleknadt blått. Madame själf höll hufvudet lätt lyftadt från stolens rygg, emedan hon var trött af att hvila det, och såg upp mot honom med en blick som bara gaf intryck af matt blågrå genomskinlighet, men ingenting annat, och hennes svar på hans hälsning var bara en aning till rörelse af ögonlocken och ett leende, så svagt som stoftet från en snuddande fjärilsvinge.

För att ej störa hennes läppars hvila, vände han sig med en frågande åtbörd mot Mutine, som just skrämde den sista gula strålen från sin runda kind och halft vände sig om. »Grefvinnan har vapeur», svarade hon med något af den friskas medlidsamhet, märkte det själf och rodnade af förlägenhet och gick fort mot dörren, vaggande i sina lösa skor.

Han riktade sin tveksamhet mot madame, färdig att buga sitt farväl. »Men ni lät ju släppa in mig!» sade han.

»Denna ...?»

Långsamt lät hon hufvudet trycka sig in i det ljusa sidenet för att kunna svara, och munnens trötta linjer liksom visade från sig hvart taladt ord, affärdade det som en tjänare, den hon ej ville se snart igen; hon undvek nervöst ängsligt att säga samma ett två gånger.

»Det dumma namnet, ingenting uttrycker det, annat än obestämdhet, och hvar sjuklig stämning har sin särskilda rymd af sådan. Min för stunden är som ett bristande af tankarnas garn, ett domnande af hvarje intryck ned från smärta, men icke helt, bara ett snuddande med det mjukaste fingrets yttersta nerv och så förintelse i tomhet. Det är sorg, hvilken intet har att gråta för, glädje som är döfstum, tusen lytta förnimmelser är det, och de krypa i blindhet öfver mitt medvetande, liksom mörka ofödda fjärilar öfver blommor, ty man säger ju att det är detta de bli till -- icke sant -- larfverna? Men Ni skall dröja och tala till mig, och allt, som jag hittar ett ord vid dess tröga vinge, svarar jag -- om väder eller vind, och glömmer på det viset att lyssna till allt det andra som aldrig blir till ljud. Om Ni har försökt att påminna Er en dröm, då inte den minsta brokiga flik af den finns kvar, så kanske Ni kan ana Er till, hur jag känner det, men gör det inte, ty man slipper aldrig fri därifrån! Men Ni skall tala om vackra, lätta ting. Icke för skarp åskådlighet! -- den är som stenen mot hjärnan, -- men gamla goda vändningar af orden, dem man känner så väl som porslinets rundningar på servisen och icke blir alltför trött vid ändå.»

Maurice log. »Ett spinnargöra vill Ni ge mig, och hvad Ni vill, att jag skall spinna, är egentligen rummets halfdager här, och rocken får knappast höras. Nåväl, jag samlar mina lätta blånor.

»Därute är det klart solsken, det finns alltså icke till för oss, icke heller min blidt muntra morgon med förväntan på denna stund. Men Ni själf är det lättaste och vackraste, jag kan finna, och det ämnet bör icke vara för nytt för Er, och den beundran, min tanke kan forma, bör icke kunna stöta Er genom konturernas ovanlighet, ty tusen ha beundrat Er och sagt det på alla de tusen möjliga sätten, men alltför trött blir Ni aldrig af sådant.

»Jag sitter alltså och ser på en kind och haka, mjuka i linjen som det yttersta bladet af en daggsluten ros -- icke rosor? Icke det ordet? Ack, men det faller en på läppen lika visst, som ordet röd om er mun. Må gå, men då öfverger jag ert mjuka hufvud åt sidenets guldreflexer och oförtjänt tystnad och talar om er dräkt i stället.

»Först och främst klär den Er, men, ack mitt fattiga språk, hur skall jag kunna gripa dess färg? Purpur, violett purpur med ett visst metalliskt glitter i, eller kanske icke metalliskt, glans af vatten i stället! Har Ni någon gång tänkt Er en solnedgång, sedd från hafsbottnen, från de mörka, skälfvande snåren där, en flod af död, af storhet och djup genom vågornas täta, gröna köld -- Ni kunde skratta åt min liknelse? Sådan purpur är det i alla fall, och liksom skimmer af snäckor eller pärlor, af de bräckligaste sköna saker lysa edra armar och er hals fram ur dunklet, och Ni blir som en varelse från en afskild, otillgänglig, stelnad och döende skön värld ... Men hvarför så tragisk toilett, när det tröttar Er att ens höra talas om den? I edra garderobers mörker prassla och hviska ju otaliga af dessa lustiga rober, gratiösa i själfva sin vårdslösa strutform, hvilka ännu i sidenets utpösning behålla kvar något af det sista skratt och sista dansande steg som fläktade ut dem, mattblåa, skära, guldbruna, dufvobröst, persikoblomma, hvad vet jag? Lika många färger som nyanserna i edra lynnen. Hvarför har Ni icke en af dem? De skulle bära med sig som en svag och lockande parfym rester af munterhet, de gladaste spöken från vaxljuslysta salonger. Om Ni tänker Er dem tala därinne, hvad skulle det kunna vara för språk? Vers, inte sant? Inte alexandriner, inte visdom, därtill fordras det långa hvalfiskben och hakar att knäppa upp och till för cesuren, allt som den stigande känslan fordrar mer eller mindre luft; därtill fordras det mera pedantisk styfhet, än en sidenrobe kan ha samvete till. Quatrainer, lätta, lekande quatrainer, som snafva öfver hvarandras små fötter och halka och falla i klingande munterhet! Hvad skulle de tala om annat, än hur herr d'Aymé senast fick sin förberedda komplimang för tidigt till världen och fick svälja med egen mun sitt dyraste barn likt en storknande Kronos', eller hvem skulle de vara kära i, om inte Narcissus vid fontänen, Narcissus, hvars hjärta är det enda, man kan tänka sig vara af sten, ty hans pose är sötare än socker, och han tycks suga på sig själf. Så släpp fram en af dem ur mörkret, låt allt det där skratta och hviska och frasa, behåll Ert hår, som Ni har det, à la nature, eller är det »sentiment», förlåt -- släpp också ut Er lilla apa, den som är misantrop och ironiker, och låt den bita i sin egen svans. Låt oss tända ljusen på byrån där som i sin bukighet har ett så ovanligt starkt tycke af att vara klädd i krinolin. Det är vårt auditorium och så hålla vi salong! -- Men min dyraste väninna, det vet Ni ju, att Ni icke behöfver känna Er road af mina dumma ord, vill Ni af artighet ej afbryta mig, så gör det af människokärlek och antyd med ett ord eller krökningen af ett litet finger hvad Ni befaller, eller jag smälter bort i rummets trista förstämning till ett salongens Echo, en röst bara, en tårdränkt gäspning i en näsduk, de moderna myternas mest tragiska figur.»

Madame skrattade sakta, tog upp en liten näsduk ur stolen bredvid sig och räckte honom den.

»Om Ni känner det så, så tag denna! Jag har intet behof af den, så länge Ni är här. Men jag tillstår, att dessa sidentyger för närvarande icke intressera mig mycket. Emellertid kan jag tala nu, en smula kanske -- blif bara icke öfvermodig öfver Er kur -- och skall berätta Er, antyda för Er, hur jag blef sjuk senast, hur det är -- en hel spindelväf.

»Jag ligger här i tvungen stillhet, eller jag ligger någon annanstans, och tystnaden droppar öfver mig, och när jag sätter fingret mot pendylens visare, så le figurerna mot mig i oförsynt bekymmerslöshet, och tiden fortfar att flöda öfver mig; jag blir dränkt i den som en svamp, och allt omkring mig tränger sig på mig, jag känner och ser med hvar fingerspets.

»Se Er nu kring! Den stackars byrån och sekretären och gravyrerna och tyget och kornischerna, allt sammans! Det pinar ut mig som en ihållande hög ton. Där finns omväxling, menar Ni, lek och tusen nycker, men ser Ni då icke, hvad allt går ut på? Ornamenter, som kyssa sig själfva, äta sig själfva, förinta sig själfva! Mjuka, runda linjer, som snärja hop sig och bli borta, katt som sofver nystformigt eller spinner, apa, som biter sin svans -- när det skall vara muntert. Vackert, menar Ni, åh ja visst, -- Ni behöfver ingenting säga om min smak, den är känd, -- men det pinar ju lifvet ur en! Ni förstår väl, att jag icke menar möblerna, men de ligga ju närmast, och bakom är allt det andra likadant, människor, ord, mitt hela lif!

»All denna subtilitet, denna finhet trycker mig. Jag har hört sägas, att luften är tunnare högst uppe, och att den, som kommer upp på bergen, känner bloden trycka sin hjärna; så ungefär förnimmer jag, tyngd af tomhet. Tänk Er luften däruppe, så blå, så ljust blå och vid, men edra ögon se svarta ringer i den och domna trötta, och edra knän bli veka, där det måste vara härligast att gå. Så är det med oss!

»Vi födas upp under tusen kalla omsorger, vi läras behärska vår kropp, som en konstnär ett ädelt, sprödt instrument, vi spinna våra tankar till bristande finhet, och af alla lifvets grofva ting se vi nästan bara det damm som mattar våra speglar. Vi kvinnor nämligen, Ni komma utifrån och ha dammet med Er.

»Men Ni ha annat med Er, det bärs af Er som reflexer af ljus, som vindens friskhet, skogens lukt, om Ni också ej själfva känt det, bära med Er glitter af stora, gula solar och vidder under sträckta moln, genklang af sällsamma, manande röster och doft larm af strid.