Part 1

PER HALLSTRÖM

PURPUR

BERÄTTELSER

ANDRA UPPLAGAN

STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG

STOCKHOLM A.-B. FAHLCRANTZ' BOKTRYCKERI, 1908.

Arsareth.

På bergen låg snön ännu kvar i smutsiga flak, längre ner kastagneskogar, mörka och nakna ännu, längst ned i djupet staden.

Det var bara en half dagsled från hafvet, men man skulle icke ha trott det här, det borde redan vara vår helt nära, men hit in sken solen bara sent och kort, och jorden var trögare än annorstädes. Det var bara skyarnas slitenhet och brådskande fart, som visade att vintern var öfver.

Staden var trängd tillhopa i en kittel och hade bara sig själf att se på. Det gjorde den också. Uppklängda på knotiga kullar och bergens våta branter satte de mörkgråa husen armbågarna i hvarandras sidor, sträckte sig med smala dystra gaflar och stirrade ned på hvarann i trumpet högmod, ned mot flodens hålväg, öfver den till andra sidan, där en liknande hop mötte deras blickar i trots. Öfver dem alla var kastellet med rostbruna trätak och tinnarnas glesa utsprång likt tänder i en gammal jättes mun. Men under dem alla var judestaden.

Längst ned, där floden krökte under ett lågt hvalf, längst ned, dit smutsen rann från alla sluttningar, där all stank sjönk hop, och bullret strök öfver, och bergets skugga kväfde, en klunga af svarta, däfna tak med mörknande brokiga klutar som vanskötta sår i hvart fönster, där låg den, ett mål för allas hån, ett lägre för hvar och en att begabba, hur lågt han än själf stod.

Där sjuknade vattnet om sommaren, bubblade gulsvart och fläckigt af fett och drog ned de bundna båtarna i dyn, och djurkroppar stannade där med uppsvällda skinn och grinade med lossnande tänder. Där steg det under flodtider öfver det gröna brotimret och röt i hvalfvet och slet i ankarkedjor och svämmade in i källare och jagade ut kvidande människor och djur och slickade trösklar och portar. Själfva den första snön som föll var smutsig och fattig där.

Där var kvaft af folk och trångt af buller och skrik; som i skamstock satt den, hela stadsdelen med lemmarna klämda af brutalt våld och med trötta, mörka blickar.

Bleka män med svarta kappor, bleka kvinnor med svarta dok, på axeln skulle de alla ha insydt ett märke, en gul heraldisk lilja, sådan som brottslingar brändes med, att man äfven på kläderna skulle känna deras stam. Icke nog därmed, för att skärpa skammen med hån och under skratt ge slaget hade man gett det märket en form af klöf, likt ett spår af ett djur.

Där, i sina egna kvarter skulle de bära det som en ständig påminnelses rop, och uppe i kristenstaden skulle de blotta sitt hufvud för hvar och en, de mötte, och böja sig djupt för hvar blick som strök kall och spotsk öfver dem. Om påsken skulle de hålla sig kvar där nere, krypa undan där nere under hela den heliga veckan och, så godt de kunde, hålla öronen igen för klockornas skri. Men en af menigheten, en i tur skulle vara med i de kristnas kyrka och huka sig samman i skam, medan uppståndelsens hymner stego, och på sin bleka kind ta ett slag till lön för det förgångnas brott och bära märket hem till barn och fränder som minne och varning.

Nu var det snart påsk, tidig påsk, och luften låg tung och grå och hade ej i sig en glimt af vår, och vattnet brusade snösvälldt och röt i hot, som ville det rycka med sig deras usla hem, det lilla stycke mark, som var deras allt.

De fingo åtminstone lefva där, -- så långt man mindes, hade ingen mördats bara för sin nations skull, annat än i okynne någon gång, -- de fingo samla egendom där, om de kunde gömma den väl, de fingo äta sitt bröd stående. De fingo dö i lugn där, och på en kulle nära hade de en grafplats med stenar sträckta mot skyn så tätt som armar i en folkhop, där de kunde slumra tysta och vänta på sin Messias.

Man trodde, han skulle komma snart.

Därute var det värre tider för israeliterna, och när de somnade om natten, hade smärtan länge ropat emot dem ur mörkret. Hat bröt öfver dem från alla håll. Hat och vedervilja från folken, hat och snikenhet från förstarna som pressade blod och guld ur dem och sparde dem likt djur till slakt. Från Rom, öfver hafvet slogo påfvegubbarnas heta förbannelser emot dem och stungo med slipade ord, i söder morisk grymhet som brände de sår, den slog, eller kristna soldathopar som mördade på lek; i öster var allt förfäran och brand och skrik.

Så måste han väl komma snart Messias, om han icke skulle komma för sent!

Man bad om det på morgnarna, innan man gick ut till sina sysslor, och när man tvått sina händer rena om kvällen, bad man åter om det.

Icke att man kände sig värdig att ta mot honom, åh nej, men såg han ej, Gud, hur de stötte sina pannor mot golfvet och vaggade i förtviflan, hörde han ej, hur de ville göra allt, hvad han bjöd! Om de också förstodo honom rätt? Åh, svårt och outgrundligt svårt var det, och hur skulle de finna tid och ro att begrunda, eller ens tid och ro att bedja! De måste släpa för sitt bröd och se att gömma sin styfver och veta att huka undan hufvudet för slungade stenar, hur kunde de så fylla alla hans bud! Men icke en stafvelse af bönerna eller en skugga af de fromma bruken hade de släppt ur sina pinade hjärnor, -- det var väl allt som verkligt lefde där, -- och så fingo de väl förtrösta om resten!

Han måste komma, Messias, ty de behöfde honom så väl, han måste komma och binda upp sin vingård, ty nu lågo blommorna i smutsen. Och han skulle komma! Den vise Rabbi Ben Issa hade ju för många mansåldrar sedan räknat ut hans ankomsttid, den tvåhundrafemtiosjätte måncykeln skulle det vara i, det kunde icke vara i någon annan, man hade räknat fel förut. Men Ben Issa var klok och räknade aldrig fel. Nu var den tiden här snart, sade deras rabbin, sade alla rabbiner rundt omkring och sände ordet till hvarann och skakade gråa hufvud som icke tordes tvifla på Ben Issa, men icke heller helt tro på lidandets slut. Och öfver hela landet lopp det förklädt och böjdt, segerbudet, smög in under låga portar och stammade och ritade cirklar i sand och grubblade och stirrade vid sabbatens släckta härdar.

Det var sabbatskväll snart, och Rahel satt på bakgårdens tröskel mot stranden och väntade att larmet bakom henne skulle falla ned med munnen mot jord.

Hon var trött vid det och trött vid att stängas inne och trött vid vintern som dröjde och trött vid våren som närmade sig och intet skulle ge henne. Den var icke för henne och hennes folk, våren. Den gaf ej, den tog blott! Den kom med en glimt i dagern, med en klang i luften, den kom med fröjd som ville kännas, med sång som ville sjungas, med prakt som ville lysa och fladdra, med saknad som ville skrika -- den var icke för dem!

Hur skulle de ge som stodo med händerna bundna, hur skulle de glädjas som hade ängslan öfver sig, och lysa som voro stängda i dunkel, hur skulle de klaga som hade munnen låst af slag!

Nej, stöda hufvud i händerna och stirra ned öfver sina knän och vagga sin tysta, sjuka sorg och vyssa sin egen röst och somna och dö omsider, det var det bästa! Tystnaden, det var allt som var något värdt. Och den kom dock så sällan.

Sammanfösta, hopade på hvarann, hade de att rystas för hvar skälfning i massan, se hvarandras smärta och sjukdom, blott de vände sin blick utåt, röra vid hvarandras sår, blott de flyttade en lem.

Hvart trångt bekymmer blef trängre af att eka i allas öron, hvar torftig glädje blef uslare af att klinga in i spruckna toner, där var ej luft att andas som ej redan var kvalmig af suckar och prat. Och när natten låg stor öfver ens hufvud, och man kunde känna sig ensam med sin själ, då skalf allt af oro och af små och trötta drömmar.

Ibland skar en följd af skrik igenom stillheten. Det var någon där uppifrån som drog ner i judestaden på jakt efter nöje, det kunde bli dödsskri och kall, stum förfäran att lyssna efter. Eller det var en kvinna som födde ett nytt lif; det var det mest förfärande af allt. Då tryckte Rahel händerna öfver sina brännande ögon, och tiden var svart och tung och grym framför henne, och hon förstod ej, hvarför hon skulle vara till.

Och nu floden, floden! Hvad ville den, hvad steg den för, hvad brusade den för och sjöd och skrek? Den lyfte båtarna upp och lät dem sjunka igen, som af ett brösts lidelsefulla andetag, den hade med sig i sitt lopp afslitna trädstammar och buskar som sträckte röda rötter ur djupet, den blickade som vilda hvita ögon ur skum och mörker, den ropade -- var det hån och hot? Förbi och förbi och förbi for den fram, ett vildt och grymt djur med krusig man som tryckte sig fnysande ned under brons svarta hvalf och vände sitt hufvud i böjningen och såg och såg. Och det tycktes henne, att snart skulle allt vara slut, och floden vara öfver allt, i språng skulle den kasta sig öfver dem och störta husen samman för bogarnas stötar och sänka det tunga i dyn och hvirfla det lätta till intet i sitt skum -- och det kunde vara så godt.

Där hvisslade någon gällt som en roffågel uppåt floden, där sköt en båt ned öfver, svart på blyfärgadt skum. En man stod upprätt i den, och hon förstod af hans vink, att hon skulle vika åt sidan, att han skulle ta språnget just där hon satt. Hon tryckte sig in mot dörrposten utan att få tid att rysa för hans fara, han stötte åran mot en sten så hårdt att träet brast; så sträcktes där tvenne svarta armar upp mot henne, ett språng, och han var invid henne, öfver henne.

Rahel hade ej sett hans ansikte, visste ej hvem han var; hon böjde sig åt sidan och pekade ner på båten som tveksamt vände i det vägvilla vattnet vid stranden.

»Tag fast den», ropade hon, »annars får du den icke!»

Då sträckte mannen ut sin fot och gaf relingen en spark, så att den knäcktes inåt. Båten sköt ut i hvirfveln och kastades fram, den brast sönder mot brohvalfvet, spanten skymtade och lyste fram som krossade refben, så drogs den ner.

Rahel såg häpen upp mot honom, där han rätade sin krökta kropp. Han var blek, glansig af svett eller vatten, hans ögon voro stirrande, vilda.

»Är du en af oss», sade hon.

Han såg ej ens ned för att veta, af hvilka hon var en. »Nej», svarade han.

»Men din dräkt är judisk --» hon bröt af, tordes ej visa på det gula märket vid axeln. »Du har varit i fara», började hon.

Han såg ned på henne, hans röst var hård.

»Ditt tal är judiskt», svarade han, »jag har icke varit i fara. Men jag är af judisk börd, från grottorna kommer jag.»

Rahel förstod. »Då är du en af _de sörjande öfver Sion_», sade hon och ryste till för blotta namnet med alla dess sägner om grymma försakelser och vild fromhet. »Då har du alltid lefvat däruppe bland stenarna och fastat och bedt. Då har du aldrig varit här förr?»

Han tycktes knappt höra på. Han skakade vattnet ur håret.

»Nu är jag icke af dem», svarade han, »nu är det slut med sorg, nu är det väntans och tigandes tid!» Och han sträckte sina lemmar med en sällsam pröfvande åtbörd, det var som om han tvang ett skrik af jubel tillbaka och kväfde en glimmande gnista i djupet af sin blick.

Rahel förstod honom ej, förfärades öfver hans ansiktes växling. »Och båten», stammade hon, »hvarför?»

Han vände sig om och sträckte armen ut mot vattenhvirfveln så häftigt, som ville han slunga henne däri. »Därför, att den bar mig hit, men skulle ej bära mig dän, därför att min väg är ny, och bakom mig en mur!» Så grep han hårdt hennes hand och slet henne upp från tröskeln.

»Kom», sade han. »Hvem är du? Är det långt till ditt hem? För mig till rabbinen!»

»Jag är Rahel, och min far är Chaanan, rabbinen. Det är icke långt hem, det är här.»

Hon sträckte ut armarna och vaggade på midjan, trött, med blicken sänkt, som om hon därigenom velat uttrycka, hur trångt och smått allting var, men han såg ej mot henne. Han gick snabbt framåt med hufvudet lutadt och läpparna slutna.

Rahel följde efter, vid dörren i gången grep hon i hans kappa, och han vände tyst och gick med henne in.

Inför rabbinen stannade han och såg forskande, i knifhvassa glimt. Det var en böjd man med skyggt skarpsynta ögon som stirrade sig in i tankspridd blindhet och en mild och resignerad mun. Den främmande hade strax förstått honom och sänkte sina ögonlock.

»Jag heter Menahem», sade han. »Från grottorna kommer jag, kommer att blifva här en tid. Jag vill ej bli din gäst, blott följa dig i templet och se.» Och Rahel tyckte sig skymta hån och förakt i detta, att han ej ville bli deras gäst; hennes hjärta krympte, och hon gick undan utan afsked.

Men när hon hörde hans steg på gatan, smög hon ut och följde till templet, blott för att se hans min där och veta, hvilken han skulle följa hem. Där var nästan tomt och helt kallt i kvinnornas låga gång, män var där flera, och de små lamporna lyste svagt på gula ansikten, och skuggorna kväfde hvarann på golfvet.

Men den främmande bugade sig djupt i dörren fram mot altarskrinet med Herrans lag, han mumlade länge och doft, och innan han ännu rest hufvudet, ilade hans blickar skarpa och sökande kring.

De voro alla lika, de männen där, de hade alla liksom en hands tvång öfver sina skuldror; ingen var som han; de sågo alla ned, de voro mörka och krökta som skuggor. Blott en stod rak, det var den blinde Ussia -- kanske var det blott, emedan han ej såg, som han ej sänkte ögonen inför sin Gud. Hans min var gåtfull, den kunde vara skratt såväl som gråt, om man fick se hans blick. Mot honom såg hon äfven den främmande rikta sin forskande uppmärksamhet, såg hans ansikte bli lugnt och fast. Tyst stod han där under sången och offret, tyst och utan att söka eller se för sig gick han sedan fram till den blinde, och det var honom, han följde ut. Men Ussia var en hård och hånfull man, och det gjorde Rahel ondt, att han var den utsedde.

Och långt inpå natten stodo för henne alla den främmandes ord och den gråa tunga skymningsdagern och vattenbruset som bar dem bort och ständigt bort på nytt och båten som brast mot hvalfvets sten.

De närmaste dagarna såg Rahel honom ej, men hon visste beständigt, att han var där. Luften var fylld af hans närhet, den skalf som invid en flamma. Där var oro i allt, stämmorna skälfde, minerna skälfde, själfva murarnas hängkläden fläktade tveksammare än annars; luften var en flämtande jakt af skuggor. Högt uppe stannade flyttfågelsvärmar och vaggade dröjande på vingen.

Rahels händer darrade, hennes röst trycktes ned i stumhet af känslors öfvermått, och hon lyssnade och iakttog med hvar nerv i sin kropp.

På gatorna var det ej mer som förr. Man gick ej tyst och fort förbi hvarann till sysslorna, man såg in i hvarandras ansikten. Män stannade och talade fort och lågt, och det blef hopar som följdes åt och fyllde gränden så tätt, att de tycktes skola sprängas, de murkna, bruna husen. Man glömde att mäta sitt kram och vakta sin bod. Af talet trängde sig sällsamt klingande ord äfven in till henne, i häpna utrop från gatan, i bekymrade rådslag inne hos rabbinen.

I alla var namnet Menahem, det bar som en stormvind slitna genljud af rykten med sig.

Ett annat namn också, Messias!

Den gamla sägnen, som hon och otaliga släkten före henne ständigt hört, som varit inseglet på tusen års lidanden och mer, det gyllne drömskeppet på haf af gråt, den glimmande gnistan som hölls vid lif af de döendes sista hopp och lyste ur hopknäppta händer och sammansjunken sorg och först rätt visade, hur mörkret låg svart och tungt omkring!

Den gamla sägnen, som brukade sägas med så sällsam röst, röst af tro och ändå icke tro, af lockelse och tvång att tro och ändå af bristande hopplöshet.

»Messias skall komma, skall komma så visst, som Gud lefver, skall komma i morgon kanske, -- men jag skall vara död då! Hans härlighet skall lysa som milda vårväders glans, -- men hvad det är tungt att slockna i mörker! Hans hand skall upprätta; där han går fram, skall det vara som ett sus i luften af böjda ax och blommor, där de resa sig efter vind, -- men tungt, men tungt är det nu!»

Så hade den burits, sägnen, från lif till lif, och hvar gång ett barn blef födt, hade modern, när smärtans fullhet var öfver, och den var där intill henne, den varma, mjuka skatten, i den första svimmande glädjen skymtat ett hopp -- o, kanske att de ögonen skulle se det! Men strax hade det åter flytt långt bort för tanken, att hade det varit så bestämdt, då skulle hon helt visst ha gäldat barnets lycka med sitt lif.

Nu hade den böjt sig ned öfver dem igen, sägnen. Kloka män hade räknat ut, att det skulle vara nu ungefär, efter gamla profetior hade de räknat, och kloka män trodde på sin räkning och suckade och undrade, om de icke kunde ha blifvit förfalskade i någons hågkomst på ett århundrade eller två, de profetiorna, innan de skrefvos upp.

Och mot sägnen hade trötta blickar sett upp, likt barns mot en saga, när sömnen redan hängt sig tung om förnimmelsen.

Men nu var där annan ton i detta.

Icke segerviss tro, långt därifrån, men oro, spörjande, tviflande, hetsig oro. »Menahem säger, Menahem lofvar, Menahem har sett i drömmen, Menahem har hört en röst ropa!» En ton af kamp och tvifvel, som man bekämpar och betviflar det möjliga, men aldrig sagor.

Menahem rörde upp de unga, han lockade med falskt glitter, han visste ej mer än de alla visste, farlig var han, tokig var han, och hvad var det, han ville? Kunde där ej väckas misstankar redan på afstånd, från staden och kastellet däruppe, kunde det ej kännas på själfva luften, att här hviskades farliga ting? Borde icke sägnen hållas tyst, var det icke deras enda klokhet?

Rahel förstod ej heller, hvad den främmande ville, och hon skalf vid minnet af hans vilda, glansiga blick och de snabba rörelsernas vildhet, och hon tänkte: förryckt, förryckt! -- men hon lockades jämnt af hans namn.

Då mötte hon honom en dag, när solen sken fram glimtvis i knippen af ljus under slitna, blåmörka moln, och hon var vid floden igen.

Han mumlade än dofva än skrällande skarpa ord och stirrade ned i vattnet. Ibland kastade han hufvudet bakåt och log mot den hvita glansen i svallet och mot något som lefde i hans syn, och hans ögon och tänder glittrade kallt. Han såg henne och betraktade henne tyst och mörk.

»Du kommer ofta hit, Rahel», sade han till sist.

Rahels röst skälfde. »Det är blott här, man kan andas!»

Han gick tätt intill henne och tog hennes hand, men icke till hälsning, såg på den och höll den som en sak. Hans röst var hånfull och sträng.

»För hvit, för hvit», sade han. »Därinne finnas händer som ej äro hvita, trötta, svaga, blåa händer som ej ens orka att vrida sig i förtviflan. För hvit din hand, för torrt ditt öga! Därinne finnas ögon som aldrig ha sett för gråt. Du kan icke andas där, du kan icke gråta där, så vänder du det ryggen! Du sitter och drömmer vid vattnet och längtar efter purpurskor och röda blommor och rum, dit gråten icke hörs. Här skulle komma en båt med skarlakanstält, den skulle du stiga ned i, uppför floden skulle den glida, långt bort. Du skulle ingenting höra, du skulle ligga och se med nacken i kudden, och mjukheten skulle kittla din hals, och ingenting annat än purpur och sötma skulle finnas till!

»Men nedåt bär strömmen, och nedåt rycker den allt, och ditt drömskepp är krossadt för längese'n där i hvirfveln under det svarta. Se ut, om här är luft för drömskepp! Järn är det i luften. Som glans af bilor och spjut kommer ljuset. Din sorg och din glädje äro för små för floden. Vänd om! Därinne finns det åtminstone sorg att snyfta med din sorg, där passar den. Här är sorgen för stor.»

Och han kastade hennes hand med en våldsamhet som gjorde ondt.

Men Rahel drog ögonbrynen samman.

»Därinne är sorgen för liten för mig. Jag söker icke glädje. Och du, hvarför är då du här?»

Han teg och tycktes ej höra hennes ord. Han rörde läpparna i takt och lyssnade efter, hur stora bubblor brusto under ett bredt blad i gräskanten. Men Rahel fortsatte:

»Du är också trött, -- hvarför så icke jag? Du har sett deras sorg, hur den böjer sin nacke bara, men ögat är tomt. De räkna slagen som slås, men det stora och lilla är dem detsamma; det har blifvit dem en tröst att räkna. De se ej in i något. De döfva hvarann med buller och höra ej sitt eget skri. Här kan jag se, och här är sorgen stor, men icke ful.»

Han böjde hennes hufvud intill sin axel utan att rubba sin blick och pekade med andra handen utåt, där hvita glitter brunno.

»Och här är glädjen stor», ropade han med extatisk röst, »se, en mur af blanka spjut, af blanka spjut i marsch!»

Och hon kände sitt öra döfvas af hans rösts dån, och hon lyftes upp och bars och gungade för dess brus och darrade under hans arms rörelser, fången, förfärad, men i jubel att vara fången.

»Blanka spjut i marsch! Som en mur står vattnet och törs icke falla. Det fladdrar af hår och kläder, och hästar gnägga och skälfva, men icke en stämma skrämmes ur sin stolta segertystnad. Som pelare, så raka, hvar och en, där går!

»Det var ett folk som trälade och krossades och ingen dag såg. Det kom en man och sträckte ut sin arm, och i själfva natten och djupet blef väg.

»Här är glädjen stor. Kan du känna den stor?

»Kan du dansa som Mirjam i takt till trummans slag och slå fötterna samman och händerna samman och sjunga: Låt oss prisa Herran! Ett härligt dåd har han gjort! -- Kan du se hennes gråa hår? Det lyfts som lågor, händernas knogar hvitna. Som pilar så skarpt skjuta tonerna mot höjden och falla ner bakom henne och slungas upp och ständigt upp af nya röster och bäras som ett band af purpur, ett fladdrande band på sträckta spjut högt öfver allas hufvud. Det är segersången.»

Från molnöppningen som blifvit trängre, men klarare, sköt nu en solstråle fram, så gul under den mörka skifferfärgen, att allting flammade af guld, och vattnet bar liksom gyllne musslor.

Han släppte henne, vände sig mot henne och såg på henne, som han aldrig förr brytt sig om att se. Hans ögon lyste, så att pupillerna och teckningen i dem ej syntes; allt var brinnande glädje.

Han fortsatte med snabba handrörelser mot henne, åtbörder af blixtens hvassa kantighet.

»Det kommer en man. Han kommer snart. Kanske är han här redan! Rabbi Ben Issa har räknat ut det för tusen år se'n visst, då man väntade som nu och skalf som nu af otålighet, men Issa var sorgsen och lugn och såg klart.

»Nu är tiden! Rabbi Ben Issa har räknat, och jag, Menahem har sett, har känt, har hört.

»Det har sjungit i min sömn. När jag fastat tre dagar, såg jag det. Det kom framåt morgonen, då jag satt trött vid berget, och solen plötsligt bröt in i mörkret, slet sönder molnen och såg på mig.

»Det kom gestalter, de gledo snabbt förbi, orörliga, men med anletet halft vändt, att se mot något, en tigande rad i veckiga kläder. Bakom dem kom det. Jag var blind af solen, de skredo förbi mig som teckningar af svart på dess skifva. Men _det_ var ej svart, det lyste som blod, det svällde som en stor blomma.

»Och hör du Rahel, den Messias som kommer, han är större än Moses. Ur träldomen för han, men icke in i tusen års strid och brott. I tusen års härlighet för han.

»Det ligger bart som ett offeraltare, vårt land, våra fäder ha slaktats där, och städerna ha brunnit. Där är hvitt och åldrigt af aska, där är jordens gråa hjässa.

»Men där skall spira större härlighet än förr. En Gud skall trampa marken, den skall springa i blomning under hans steg. Och vi skola kyssa vår jord i gråt, och den skall kyssa oss tillbaka i glädje, och rodnad skall brinna på dess kind. Där skall vara evig frid och ingen, ingen sorg. Ingen skall vara träl där.»

Som han blickade in i sina syner, blef hans ansikte lugnt, och i hans ögon liksom tecknades de gyllene linjerna af det land, han talade om. De blefvo ännu lugnare, ännu större och hans röst fick en fjärran klang.

»Det var vårt land. Men längre bort, ännu längre bort ligger landet för de få, bakom röda floder, bakom glimmande berg ...»

Han hejdade sig och tystnade, men hans ögon sågo ännu in i detta, medan hans röst böt om tonen till en ringaktande mildhet.

»Du skall nå dina fäders jord, du skall se Jordan, den skall drifva ditt drömskepp mot din fot, och du skall icke finna det värdt att gå ett steg för att nå det. Som ett band af guld skall den ligga, floden; du skall se och intet annat vilja än se.»