Part 2

Till definitivt utförande kom planen, på grund af de stora kostnaderna, först 1899, då Sverige och Ryssland gemensamt påbörjade arbetena, efter det att en svensk expedition under E. Jäderin utfört en del förberedande arbeten 1898. Ryssarnes undersökningar voro fullbordade 1901, men af Svenskarnes arbeten återstår, på grund af ogynnsamma isförhållanden vid Spetsbergens nordkust, en obetydlig del, som dock antages kunna fullbordas sommaren 1902. Den meridianbåge, som då blifvit uppmätt, är visserligen endast omkring 4° 20' lång, men resultatet af mätningen antages blifva af stor betydelse. Dock anses numera, att gradmätningar icke ensamt äro tillräckliga för att bestämma jordytans form i stort, emedan denna är oregelbundnare, än man förr antagit. Man använder därför äfven undersökningar öfver pendelns svängningar, hvilka på grund af tyngdkraften äro hastigare, ju närmare jordens medelpunkt det ställe är beläget, där pendelobservationen utföres. Och då jordradiens längd minskas mot polerna, blir pendelns svängningshastighet därstädes gifvetvis större än närmare ekvatorn. Emellertid tillkomma en mängd störingar, beroende af lokala omständigheter, såsom bergarternas olika täthet, lokala terrängförhållanden m. m. Alla dessa omständigheter hafva under gradmätningsexpeditionerna blifvit beaktade och undersökta, och därför komma dessa jämte sitt hufvudresultat att medföra en mängd andra viktiga sådana, hvilket här endast kunnat antydas.

Efter att sålunda hafva vidrört en särskildt viktig uppgift för geodesien, hvilken endast står att vinna i polarområdet, skola vi nämna några ord om de rent kartografiska arbetena. Om dessa hafva de svenska polarexpeditionerna gjort sig i hög grad förtjänta. Redan efter expeditionerna 1861 och 1864 kunde Dunér och Nordenskiöld utgifva en karta öfver Spetsbergen, hvilken i högst väsentlig grad korrigerade de förut befintliga och för första gången visade landet såsom det till sina hufvuddrag ser ut. Sedermera har denna karta genom följande expeditioner blifvit mer och mer kompletterad, och detta ej blott genom topografiska arbeten utan äfven genom en stor mängd astronomiska ortsbestämningar. Intet polarland kan i detta hänseende anses så noggrant kartlagdt som Spetsbergen. Men vår insats i denna riktning stannar ej härvid. Beeren Eiland och Kung Karls land hafva blifvit noggrant uppmätta och kartlagda, en stor del af Asiens nordkust har genom Vegafärden blifvit till sitt läge riktigare bestämd, Kejsar Frans Josefs fjord och Kung Oskars fjord i nordöstra Grönland äro uppmätta och kartlagda genom svenska expeditioner, så ock Kung Oskars hamn (Angmagsalik) längre söder ut och likaså några spridda områden på västkusten. Det är naturligtvis danskarne, som för öfrigt utfört mest omfattande kartarbeten på Grönland, om ock i allmänhet mindre detaljerade än Svenskarnes. Engelsmän och amerikaner hafva arbetat i nordvästra Grönland, på Grinnell land och i Amerikas arktiska arkipelag, ryssarne på Novaja Semlja och i arktiska Sibirien.

Nu kan man fråga, hvartill allt detta arbete tjänar. Det är nog sant, att de fartyg, som gå hit, kunna reda sig med mindre noggranna kartor, såsom sjökorten, på hvilka endast kustkonturerna någorlunda riktigt angifvas. Men för en mängd vetenskapliga arbeten, särskildt de geologiska, är ett noggrant kartografiskt underlag absolut nödvändigt, och ett land kan för öfrigt icke anses fullständigt kändt, förrän hufvuddragen af dess topografiska förhållanden blifvit fastställda. De kartografiska arbetena försvara därför väl sin plats och äro på samma gång en måttstock på den grundlighet, hvarmed landets undersökning försiggått.

Geologien torde kanske mer än någon annan vetenskap, detta såväl direkt som indirekt, hafva profiterat af polarforskningen, och det var för öfrigt geologiska spörsmål, hvilka gåfvo anledningen till den vetenskapliga polarforskning, som utgått från Sverige. När O. Torell började studera de lösa jordaflagringarna och bergens afslipningsfenomen hos oss samt (1856) lärde känna glacierernas verkningar i Schweiz, fann han det önskvärdt att utsträcka sina forskningar till polarländerna, där glaciärerna äro utvecklade efter en helt annan måttstock än i Alperna. Det var detta, som gaf anledning till hans första resa till Spetsbergen 1858, hvarefter han besökte Grönland 1859 -- på Island hade han varit redan 1857. Hemkommen från Grönland planerade han den stora expeditionen 1861, i hvilken såsom nämndt sju andra naturforskare deltogo, representerande geologi och mineralogi, geografi och geodesi, astronomi, fysik, botanik, zoologi och på sätt och vis äfven hydrografi.

När vi nu såsom ett geologiskt faktum kunna anföra, att Sverige under istiden, i analogi med det nutida Grönlands inre, var betäckt af en väldig inlandsis af kanske ett par tusen meters mäktighet och att denna inlandsis sträckte sig öfver norra Tyskland och en stor del af Ryssland, så kan detta sakförhållande sägas hafva framgått genom jämförelser med förhållandena inom polarområdet. Och sedan vi nu veta, att vårt krosstensgrus är den forna inlandsisens moräner och att den hvarfviga leran, som utbreder sig öfver en så stor del af södra och mellersta Sverige och där utgör en viktig åkerjord, är afsatt i det haf, som omedelbart efter isens afsmältning inkräktade på landet, då förstår man utan vidare, att man, för att få inblick i dessa jordarters rätta bildningssätt, måste utföra jämförande studier inom polarländerna. Och det är äfven där, som man får lära känna beskaffenheten af det djur- och växtlif, som efter isens afsmältning först tog vårt land i besittning. Lovén hade redan 1839 och 1846 påvisat, att de mollusker, hvilkas skal bilda de bekanta Kapellbackarna vid Uddevalla, tillhöra arter, som nu lefva i Ishafvet, och äfven i östra Sverige, särskildt i Stockholms omgifningar, har man i den hvarfviga leran, glacialleran eller ishafsleran, såsom den numera kallas, funnit skal af den ishafsmussla, _Yoldia arctica_, som lefver under mera ytterligt arktiska förhållanden än någon annan molluskart. I fullständig öfverensstämmelse härmed tillhöra de däggdjurslämningar, som i södra Sverige funnits i ishafsleran, äfven arktiska arter, af hvilka särskildt må nämnas grönlandshval (_Balaena mysticetus_), hvitfisk eller hvithval (_Delphinapterus leucas_), narhval (_Monodon monoceros_), grönlandssäl (_Phoca groenlandica_), storsal (_Phoca barbata_) m. fl.

Af landdjur må erinras om renen, som är funnen i istidens aflagringar i Skåne, och vi se sålunda, att man först inom polartrakterna finner motsvarighet till den djurvärld, som vid isens afsmältning lefde på Sveriges och angränsande områdens land samt i närbelägna haf. Alldeles detsamma gäller om växtvärlden. Den flora, som först tog landet i besittning, i den mån som isen smälte undan, utgjordes ej blott i Sverige utan äfven i Danmark, norra Tyskland, Ryssland samt till och med i Skottland och England af till stor del samma rent arktiska arter, som nu bilda växtligheten på Spetsbergen, Frans Josefs land, Grönland o. s. v. eller i arktiska Sibirien. Detta känna vi genom de fynd, som blifvit gjorda i sötvattensaflagningar, afsatta i dammar och sjöar efter isens afsmältning, företrädesvis i Skåne och Danmark men äfven i Ryssland, norra Tyskland ända ned till Dresden, England och Skottland. Såsom exempel på dessa växter erinras om små dvärgviden (_Salix polaris, herbacea_ och _reticulata_), fjällsippan (_Dryas octopetala_), dvärgbjörken (_Betula nana_), saxifragor (_Saxifraga oppositifolia, hirculus_ och _cæspitosa_), fjällsyran (_Oxyria digyna_) m. fl. Dessa växter finnas ju visserligen äfven på våra fjäll, men först inom polartrakterna får man en full inblick i de förhållanden, under hvilka istidens flora lefvat.

Det är sålunda företrädesvis där vi hafva att lära oss, huru räfflorna på våra berg och andra afslipningsfenomen under istiden hafva uppstått, huru våra glaciala grus- och lerlager hafva bildats samt huru den växt- och djurvärld var beskaffad, som efter isens afsmältning först tog land och haf i besittning. Och man kan därför tryggt påstå, att polarforskningen varit absolut nödvändig för en riktig uppfattning af istiden och i samband med denna stående förhållanden. Där ha vi sålunda en frukt af denna forskning, som särskildt för vårt lands geologi varit af oskattbar betydelse.

Men äfven för många andra geologiska spörsmål hafva de geologiska arbetena i polartrakterna varit fruktbringande. Då utrymmet förbjuder mig att stanna vid dem alla, skall jag endast i förbigående erinra om deras viktiga bidrag till frågan om fördelningen af land och haf under forna geologiska perioder och i omedelbart samband därmed om de forna nivåförändringarna och frågan om fastlandens rörelser. Däremot kan jag ej underlåta att något stanna vid ett annat resultat af de geologiska forskningarna inom polarområdet, hvilket varit af genomgripande betydelse för kännedomen om jordens forna klimat.

Vid studium af de fossilförande formationerna i Europa hade man snart nog kommit till insikt därom, att de i allmänhet, frånsedt istidens aflagningar, talade för ett klimat, betydligt varmare än det, som nu på samma ställen är rådande. Detta vare sig det var fråga om aflagringar från den paleoziska (med undantag för perm), mesozoiska eller tertiära tiden. För att nu endast tala om tertiärtiden, så funnos t. ex. palmer under densamma ej blott i Schweiz, Frankrike och England utan till och med så långt norr ut som vid det nutida Preussens östersjökust. Det var ju häraf gifvet, att klimatet under den tiden var betydligt gynnsammare än det närvarande, och samma vittnesbörd kan dragas af den dåtida djurvärlden. Medeltemperaturen i Schweiz under den äldre miocena tiden uppskattas af Heer till ungefär 20,5 grader Celsius, eller ungefär detsamma som nu på Kanarieöarna, medan den nutida medeltemperaturen på förstnämnda ställe är 11,66 grader.

Man försökte förklara detta på olika sätt, och så länge man ej kände några tertiära aflagringar norr om Tyskland, kunde man ju alltid söka orsaken till det forntida mildare klimatet i lokala förhållanden, beroende på olika fördelning af land och haf m. m. Men undersökningarna inom polartrakterna gjorde en gång för alla slut på dylika förklaringsförsök, ty de ådagalade, att fenomenet var af en allmän natur, som hade gjort sig gällande öfver hela jordklotet. I polartrakterna fann man nämligen mångenstädes växtförande tertiära aflagringar, och de växtlämningar de innehålla bära vittnesbörd om ofantligt mycket gynnsammare klimatförhållanden än nutidens. I Grönland har man vid omkring 70° n. br., sålunda vid nära nog samma breddgrad som Nordkap, funnit lämningar af en rik skogsflora, som sammansättes af många olika barrträd, såsom sumpcypresser och mammutsträd, ginkgo, granar, tallar, tujor m. fl. samt ett ännu större antal löfträd, såsom popplar, alar, björkar, valnötsträd, lönnar, magnolier, plataner, lagerarter och en stor mängd andra. Af valnötter har man till och med funnit de förstenade frukterna, som sålunda där nådde full mognad. På Spetsbergen, vid 78° och 79° n. br., finnas likaledes tertiära aflagringar med en stor mängd barr- och löfträd, ehuru en del af de på Grönland förekommande mest sydliga formerna saknas. I alla fall funnos där sumpcypresser, sequoior, granar, tallar, tujaliknande träd eller buskar, popplar, almar, björkar, alar, lindar, lönnar, magnolier, plataner, hasslar och många andra, i allmänhet utmärkta genom stora blad. Dessutom funnos ormbunkar, bland dem en storbladig _Osmunda_, samt fräkenarter m. fl.

Men ännu längre norr ut har man vittnesbörd om ett gynnsamt klimat under den tertiära tiden. Vid Discovery Bay på Grinnell land insamlades under den engelska expeditionen 1875--76 vid 81° 42' n. br. åtskilliga tertiära växtförsteningar. Här förekomma visserligen af löfträd endast storbladiga björkar samt hasslar, popplar, almar, lindar m. fl., men af barrträd finnas alltjämt sumpcypresser och sequoior. Ehuru denna flora tyder på ett mindre varmt klimat än det, som samtidigt var rådande tio breddgrader längre mot söder, är dock motsatsen mot nutiden icke mindre stor än förut. Ty sumpcypressen (_Taxodium distichum_) är i våra dagar inskränkt till södra delarna af Förenta staterna. Då man äfven på de Nysibiriska öarna funnit en tertiär flora med sumpcypresser och löfträd, blir det utan vidare tydligt, att klimatet under den tertiära tiden varit varmare öfver hela jorden och att detta måste bero af hela jorden beträffande förhållanden.

Gå vi längre tillbaka i tiden, skola vi finna vittnesbörd om liknande förhållanden. På Grönlands västkust vid 70° n. latitud finnas aflagringar från kritsystemet, rika på växtlämningar af mångahanda slag, bland hvilka till och med märkas trädartade ormbunkar, cycasarter samt brödfruktsträd, närstående det på Söderhafsöarna lefvande äkta brödfruktsträdet (_Artocarpus incisa_). Under kritperioden var klimatet följaktligen ännu varmare därstädes än under den tertiära, antagligen tropiskt. Och gå vi så långt tillbaka i tiden som till stenkolsperioden, så märka vi ingen skillnad mellan de fossila växter, som finnas i de under denna tid på Spetsbergen afsatta aflagringarna, och dem, som förekomma i motsvarande aflagringar i Europa.

Hade vi vändt oss till de fossila djuren i stället för till växtfossilen, skulle vi kommit till samma resultat, och det är därför onödigt att uppehålla oss vid dem. Af det sagda torde det vara tydligt, att man först genom de geologiska undersökningarna i polartrakterna kunnat komma under fund med forna tiders klimatförhållanden och på samma gång komma till insikt därom, att klimatförändringarna varit gällande öfver hela jorden och icke berott af lokala förhållanden. Huru dessa förändringar skola förklaras, kan ännu icke med säkerhet sägas, ehuru förklaringsförsök icke saknats, såsom att de skulle bero på rent kosmiska förhållanden, på förändringar af polernas läge, af jordbanans excentricitet o. s. v. På senaste tid har man sökt förklaringen i växlingar af atmosfärens kolsyremängd; en ökning af denna medför nämligen en stegrad temperatur. Här är dock icke stället att ingå på någon diskussion angående det ena eller det andra förklaringsförsökets större eller mindre sannolikhet.

Utom hvad de fossilförande aflagringarna i polartrakterna lära oss i fråga om jordens forna klimat, få vi af dem en mycket viktig inblick beträffande organismernas forna geografiska utbredning, och särskildt hafva många växtgeografiska frågor genom undersökningarna af desamma vunnit sin lösning. Vända vi oss till de nutida organismerna därstädes, till föremålen för de zoologiska och botaniska studierna, så finna vi ej mindre betydelsefulla uppslag. För att först tala om de zoologiska forskningarna, så innebär ju kännedomen om polarområdets djurvärld en väsentlig ökning af det zoologiska materialet, en ökning som redan i fråga om de högre djuren genom många egendomliga typer -- hvalarna, narhvalen, hvalrossen, sälarna, myskoxen, isbjörnen och åtskilliga fåglar -- är beaktansvärd nog. Det gäller härvid ej blott kännedomen om dessa djurs byggnad utan äfven om deras lefnadsförhållanden, hvarvid det icke är minst märkligt, att så stora djur som hval- och säldjuren å ena sidan, myskoxen och renen å den andra kunna finna näring och frodas under de mest utprägladt arktiska förhållanden. Ej mindre resultatrik är undersökningen af den lägre djurvärlden i hafvet, hvilken, tvärtemot hvad man på förhand kunnat förmoda, är särdeles rik ännu vid mycket låg temperatur, ja exempelvis utanför glaciärerna visar en fast otrolig lifaktighet och individrikedom. Att ingå på någon redogörelse för detta djurlif kan naturligtvis icke här komma i fråga, det är nog med att säga, att det ej blott har lämnat ett ytterst värdefullt allmänt zoologiskt och biologiskt material utan därjämte gifvit uppslag till många djurgeografiska frågors lösning och på samma gång, såsom förut nämnts, lärt oss känna beskaffenheten af djurlifvet under istiden.

I samband med djurlifvet i hafvet må äfven nämnas något om plankton, de mestadels små och för blotta ögat nästan oskönjbara organismer, djur och växter, hvilka förekomma fritt kringdrifvande i hafsvattnet och hvilka, oaktadt sin litenhet, kunna blifva af betydelse på grund af individernas talrikhet. De utgöra nämligen föda åt högre djur, speciellt fiskarna. Beskaffenheten af plankton står i det närmaste samband med vattnets temperatur och salthalt, och då dessa äro olika i olika hafsströmmar, äro planktonorganismerna till viss grad bundna vid olika sådana. Undersökningarna af plankton äro därför ej blott för biologen utan äfven för hydrografen af betydelse och äro slutligen i praktiskt hänseende af vikt, på grund däraf att plankton såsom nämndt tjänar till föda åt fiskar, däribland äfven sillen.

Då vi nu kommit in på det hydrografiska området, må nämnas, att för att kunna riktigt uppfatta hafsströmmarna i Atlanten, är det nödvändigt att äfven studera de hydrografiska förhållandena inom polarområdet. Då de förra hafva stort inflytande på vårt lands klimat och äfven, såsom antydts, äro af stor betydelse för hafsfisket, torde vikten af dylika undersökningar utan vidare inses. Det må på tal om de hydrografisk-zoologiska undersökningarna icke förgätas, att de djupdraggningar, som utfördes under den svenska polarexpeditionen 1861, i högst väsentlig mån bidrogo att ådagalägga oriktigheten af den dittills omfattade meningen, att något djurlif på de stora hafsdjupen icke skulle kunna existera. Hydrografiska undersökningar, upphämtande af vattenprof samt lodningar hafva utförts under flertalet svenska expeditioner och medfört viktiga rön.

De botaniska forskningarna inom polarområdet hafva gifvit mycket beaktansvärda resultat. Den arktiska floran är nu ganska väl känd, och därmed hafva vi äfven kunnat bilda oss föreställning om istidens flora i Europa. Viktiga växtgeografiska slutsatser i fråga om den arktiska florans historia hafva därvid blifvit vunna. Ej mindre betydelsefulla äro undersökningarna af de arktiska växternas biologi. Huru äro de byggda för att kunna motstå de i polartrakterna rådande ogynnsamma förhållandena? Detta är en fråga, som genom noggranna undersökningar i naturen jämte anatomiska undersökningar af det hemförda materialet för en stor del af dem redan blifvit besvarad, hvarvid många nya uppslag blifvit vunna. Ej mindre intressanta äro iakttagelserna öfver växternas öfvervintring och hastiga utveckling, när sommaren börjar, öfver det inflytande, som utöfvas af sommarens ständiga dager, samt öfver det sätt, hvarpå befruktningen försiggår, ehuru därvid förmedlande insekter för många arter saknas. Detta i fråga om de högre växterna. Rörande de lägre erinra vi särskildt om hafsalgernas yppiga utveckling i det kalla vattnet, deras märkliga fruktsättning under vintermörkret samt vidare om snö- och isalgerna, som lefva på snödrifvor, glaciärer och inlandisar, där några af dem äro kända som »röd och grön snö».

Den arktiska luftens hälsosamhet är en gammal erfarenhet, och frånvaron af mikroorganismer i densamma har länge varit anad. Under senare expeditioner hafva omfattande bakteriologiska undersökningar enligt nyaste metoder blifvit utförda, hvilka konstatera, att bakterier fullständigt saknas i luften inom det högarktiska området och att jästsvampar förekomma ytterligt sparsamt. Äfven andra bakteriologiska resultat af intresse hafva genom dessa forskningar blifvit vunna.

De botaniska undersökningarna af drifveden, som träffas så allmänt uppkastad på stränderna inom det arktiska området, hafva visat sig vara af stor betydelse för kännedomen om hafsströmmarna och isens drift. Genom dessa undersökningar har nämligen kunnat bestämmas, att drifveden till största delen härstammar från Sibirien, med hvars floder den från skogsområdet förts ut i hafvet och vidare med hafsströmmarna. För kännedomen om isens drift hafva äfven undersökningarna af på drifisen förekommande lerslam och mikroskopiska alger visat sig vara af betydelse. En del af detta slam härstammar från Sibiriens floder. Det var delvis på resultaten af dylika undersökningar, som Nansen grundade sin teori om isdriften i polarhafvet, hvilken till fullo bekräftades af Framexpeditionen.

Af de fysikaliska arbetena inom polarområdet må erinras om betydelsen af magnetiska undersökningar af allahanda slag, om studier af elektriska förhållanden och af norrskensfenomenet, ebb- och flodfenomenen samt om de meteorologiska observationerna. Man erkänner ju numera, att väderlekens växlingar på en viss trakt står i närmaste samband med väderleksförhållandena inom öfriga delar af jorden. Hade vi fasta stationer öfver hela jordklotet, skulle väderleken utan tvifvel på förhand fullt säkert kunna bestämmas, men som det nu är, kan detta endast ske till en viss grad. Väderleksförhållandena inom polartrakterna äro af stor betydelse för öfriga delar af norra halfklotet, och det var insikten därom, som föranledde upprättandet af de samtidigt arbetande meteorologiska stationerna inom en stor del af polarområdet 1882--83. I detta internationella företag deltogo de flesta civiliserade nationer, Sverige på Spetsbergen, så att icke mindre än femton stationer samtidigt arbetade inom norra polarområdet, medan tre voro verksamma vid det södra. Att ett så omfattande och kostsamt företag kunde åvägabringas, ådagalägger allra bäst dess stora betydelse.

Till det meteorologiska området, ingripande i det geologiska, kan man äfven räkna undersökningarna af glaciärer och deras uppkomst, deras moräner, deras periodiska växlingar o. s. v. Dessa undersökningar inom polarlanden äro särdeles viktiga, ej blott därför att glaciärerna där äro utvecklade i betydligt större måttstock än i Alperna och andra berg utan äfven emedan de uppträda under delvis andra former, af hvilka särskildt de stora inlandsisarna äro af betydelse för en riktig uppfattning af förhållandena under istiden.

Jag har i det föregående på grund af utrymmeshänsyn endast kunnat antyda de allra viktigaste uppgifterna för den vetenskapliga polarforskningen, en detaljerad framställning skulle kräfva en volym. Af det anförda torde emellertid denna forsknings oerhördt stora vetenskapliga betydelse vara klar, och på samma gång torde tillräckligt vara visadt, att den väl är värd de penningsummor, som offrats på densamma. Än tydligare framträder dess inflytande på naturvetenskapernas hela utveckling, om man söker göra sig en föreställning om den ståndpunkt, som dessa nu skulle intaga, om någon vetenskaplig polarforskning icke ägt rum.

Vi skulle då icke på långt när kunnat få en så noggrann föreställning om jordens verkliga form som nu, kännedomen om fördelningen af land och haf under forna geologiska perioder skulle varit i hög grad bristfällig, vi skulle aldrig kunnat bilda oss någon riktig föreställning om jordens forna klimat. Vi skulle helt visst hyst den oriktiga meningen, att ett rikt djur- och växtlif icke vore förenligt med ett arktiskt klimat, vi skulle aldrig kunnat bilda oss något riktigt begrepp om istiden eller om uppkomsten af våra lösa jordaflagringar, kännedomen om en mångfald växter och djur skulle saknas eller vara bristfällig, många växt- och djurgeografiska frågor skulle vara olösta, vår uppfattning af organismernas lifsbetingelser skulle vara mycket inskränkt och delvis oriktig, kännedomen om hafsströmmarna och öfriga hydrografiska förhållanden likaså, o. s. v., o. s. v. När vi därför se, huru det nu är, emot hvad det sannolikt varit, om icke den vetenskapliga polarforskningen ägt rum, då kunna vi ej annat än med tacksamhet erkänna, att denna varit en oskattbar vinst af omfattande och ingripande betydelse för naturvetenskapens utveckling under det nittonde seklet. Och det är med stolthet vi erinra oss, att denna forskning utgått från Sverige.