Part 13

»Ja, själen sätter sin prägel på det yttre», sade Elisa.

»Inte vet jag precis om det är själen, som lagat att hon blifvit fylligare och fått hållning», sade Christian, »men säkert är att det klär henne.»

»Ja, sanna mina ord, hon blir aldrig missionär», sade Edith förhoppningsfullt.

»Hvad skulle hindra henne? Det att hon vuxit till sig?» frågade Elisa.

»Någon kommer att hålla henne kvar i Sverige. Pappa behöfver nog inte förgäfves hoppas på sitt hinder», svarade Edith.

»Du tycks ha glömt Helmer Bro.»

»Det är just honom jag tänker på», svarade Edith muntert. »Vet du inte, att han är i Stockholm?»

»Jo. Men hvad har det med saken att göra?»

»Mycket, i all synnerhet som Irene nu också är där.»

»De komma ej att råkas.»

»Jo alldeles säkert, och han kommer att ångra sig, när han får se hur Irene utvecklat sig sedan de sist träffades.»

»Och du tror, att Irene skulle hålla till godo med en man, som en gång förskjutit henne? Det är hon för stolt till!»

»Irene är icke stolt», inföll Christian på sitt makliga sätt.

Elisa såg öfverraskad på honom, men svarade ingenting.

»Hvad är han egentligen, denne Helmer Bro, och hvad gör han?» frågade Edith.

»Han är filosofie doktor, undervisar i skolor, håller föredrag och författar», svarade Elisa.

»Det var en hel hop», anmärkte Christian.

»Jag tror det går bra för honom; han lär vara mycket populär», tillade Elisa.

»Inte tycks han vara i din smak, att döma af din ton», sade Edith skrattande. »Men jag säger dig, tag skeden i vackra handen, ty du får honom till svåger.»

Och Edith blef sannspådd. I början skref Irene mest om missionen; hon hade kommit tillsammans med för tillfället hemmavarande missionärer och blifvit upplifvad af dem, ytterst mottaglig för inflytande som hon var. Men så kom ett privat bref till Elisa, där Irene talade om att hon träffat Helmer och känt allt det gamla vakna. Men hon skulle ej se honom igen, det hade hon beslutat. Hon måste bort, långt bort och i träget arbete glömma hvad som måste glömmas. Missionen skulle blifva hennes räddningsplanka.

Sedan kom en tid, då hennes bref tycktes ämnade att dölja hvad hon verkligen upplefde. Icke kunde hon skrifva hem och berätta, hur oemotståndligt hon drogs till Helmers föreläsningssal, hur hon trots stolta beslut satt där gång efter gång och lyssnade till klangen i hans röst. Hvad hjälpte det, att hon uppsökte den bortersta vrån? Han såg henne ändå. När hon vid utgången träffade honom och han gick med henne, hvarför skulle hon då neka sig glädjen att tala med honom? Instinktlikt kände hon dock, att Elisa ej skulle gillat hennes sätt, och därför teg hon med det. Missionstanken inom henne lefde ett tynande lif. Hon kände sig allt mer ovärdig den stora uppgiften och insåg, att missionen var för helig att tillgripas blott som en räddning undan jordisk kärlekssorg. Hon fick rädda sig på annat sätt eller gå under.

Helmer Bro gillade ej missionen. Han ansåg att lif, kraft och penningar förslösades till ingen nytta för hedningarne. Hvarför skulle man genom evangelii förkunnande ikläda dem ett ansvar, från hvilket de nu genom sin okunnighet äro befriade? Irene motsade honom och drog fram Jesu afskedsbud till lärjungaskaran, att gå ut och predika evangelium för alla folk. Hon höll på missionen som en kristenhetens plikt, om hon än för sin del kände, att hon måste draga sig undan den. Han undrade hvarför hon måste det.

»Till den tjänsten får man ej komma med ett deladt hjärta», svarade hon.

Rädd att hafva sagt för mycket vågade hon vid afskedet knappast räcka honom handen och hennes blick blott snuddade förbi hans ansikte, men den uppenbarade tydligt för honom, hur hjälplös hon kände sig. Hans hjärta rördes, och han gick hem i djupa funderingar.

Vid de två följande föreläsningarna uteblef Irene, och Helmer märkte att han saknade henne och ideligen ertappade sig själf med att undra hvarför hon inte kom. Då för tredje gången hennes plats stod tom, beslöt han att gå upp och fråga henne efter orsaken redan följande dag. Han kom också att fråga henne något mera, och efter det besöket skref Irene ett bref till sin far, och i det dolde hon ej hvad hon upplefvat.

Det blef jubel på Elghyttan.

»Hurra!» ropade majoren. »Hindret har kommit, vi få behålla Irene! Gud välsigne den hederspaschan Bro!»

»Hvad var det jag sade?» frågade Edith med en triumferande blick på Elisa.

Irene blef bjuden att tillbringa julen hos sina blifvande svärföräldrar i Upsala. Där stannade hon sedan några månader och kom ej hem förr än till våren.

En kväll satt Irene på en bänk nere vid ån och sydde. Våren var långt framskriden och luften ljum. Elisa kom och slog sig ned bredvid systern.

»Irene, hvad är det som kommit emellan oss på sista tiden? Du är dig icke lik emot mig.»

Irene svarade ej, hon tycktes helt upptagen af att träda på nålen. Elisa väntade tills det var gjordt, men då fortfarande intet svar kom, återtog hon:

»Du tror kanske att jag dömer dig, därför att du öfvergaf missionstanken, men det gör jag inte alls. Jag förstår nu, att det ej var din kallelse.»

»Det är inte det», svarade Irene och sydde ifrigt.

»Tror du då, att jag inte ser din förlofning med sympati?» frågade Elisa.

»Du föraktar mig för den. Jag vet att du tycker det var brist på stolthet af mig att ta honom, som en gång ...» Irene fullbordade ej meningen.

»Kärlek är bättre än stolthet. Jag föraktar dig inte därför att du förlät honom», svarade Elisa.

»Men du gillar ändå inte hvad jag gjort, du bara tål det.»

Elisa kände sig träffad, ty Irene hade slagit hufvudet på spiken.

»Jag erkänner att jag är orolig för dig, men jag klandrar dig inte och jag undrar inte alls på dig.»

»Hvarför är du orolig?»

Det kom litet utmanande, detta.

»Jag är rädd att du i Helmer icke skall finna det andliga stöd du behöfver.»

»Du tycker jag gått tillbaka, sedan jag blef förlofvad med honom? Men det är bara misstag; i själfva verket har jag gått framåt, ty om jag än ser ut att ha mindre allvar än förut, så är det jag nu har kvar mitt eget.»

»Är du säker på, att det icke är Helmers?» framkastade Elisa.

»Om så vore, är det ju ett bevis på att han har allvar, fast du vill frånkänna honom det», sade Irene sårad på sin älskades vägnar.

»Det gör jag visst inte», försvarade sig Elisa.

»Åh, jag vet mycket väl, att hvarken du eller Gustaf Adolf gilla hans åsikter.»

»Det kan väl hända, men ingen af oss åtar sig att döma honom.»

Båda sutto tysta en stund, Irene djupt böjd öfver sitt arbete. Plötsligt såg hon upp på Elisa.

»Säg, menar du att jag borde slå upp med Helmer därför att han inte kan vara för mig det stöd du tycker att jag behöfver?»

»Nej.»

»Hvarför oroar du mig då?»

»Jag vill bara att du skall inse faran och inte dragas med i hans konstiga funderingar.»

»Du behöfver inte vara ängslig för det; han talar inte så mycket med mig om dem, och för resten tror han ju på det mesta, det är bara i ett och annat han tviflar. Du har fått en skef uppfattning af honom.»

»Irene, du får inte tro, att jag ej tycker om Helmer, och du får inte gå och inbilla dig, att jag föraktar dig för hvad du gjort», sade Elisa och drog systern till sig.

Denna lät det ske halft motvilligt.

»Är det riktigt sant hvad du säger?» frågade hon och såg skarpt på Elisa. »Jag har hela tiden känt att du föraktar mig; det är inte möjligt annat, sådan som du är.»

»Kanske jag gjorde det till att börja med», erkände Elisa, »men jag gör det icke längre. Det är bättre att vara sann och ödmjuk än stolt. Det hade varit osant handladt om du stått kvar i missionen, sedan ditt intresse var slut, och det var ödmjukt af dig att hålla till godo med Helmers kärlek. Jag inser allt detta nu. Vill du förlåta mig om jag först tänkt litet förklenande om dig?»

Irene var alltid lätt vunnen, så äfven nu. Hon slog armarna om systerns hals.

Den stumma omfamningen blef en tillfredsställande förlikning. Båda kände att det, som stått emellan dem, var borta.

Irene började åter sy under tystnad, men hennes rörelse lade sig snart och då bytte hon om samtalsämne.

»Har du hört att doktor Hessel lär söka provincial-läkartjänsten här efter gamle Borgsten?» frågade hon.

»Nej, det visste jag inte.»

»Han lägger snart in sin ansökan, om han inte redan gjort det. Då bli vi nära grannar.»

»Träffade du honom i Stockholm?»

»Ja, en gång. Han frågade mycket efter dig. Han såg så bra ut, kraftigare och manligare, än när han gick här och drog. Gustaf Adolf håller mycket på honom och Helmer också.»

Efter en stund lade Irene ihop sitt arbete och reste sig.

»Går du med in?»

»Icke ännu.»

Elisa satt lutad mot en trädstam. Händerna hvilade för ovanlighetens skull sysslolösa i knäet. Några solstrålar föllo genom löfverket på hennes obetäckta hufvud. De lyste genom skuggande fransar in i ögonen, hvilka därigenom blefvo glänsande klara som djupt och stilla hafsvatten. När munnen var sluten och i hvila som nu, framträdde dess uttrycksfulla linier tydligt, det var som om outtalade tankar röjt sig i hvarje böjning. Den vackra näsan med sin fina höjning på midten bidrog i ej ringa mån till det drag af själsadel och karaktär, som var utmärkande för detta ansikte.

Irene kom i förbigående att kasta en blick på Elisa, som satt där försjunken i tankar, alldeles glömsk af sig själf och sin omgifning, och hon stannade. Drifven af en ingifvelse, som hon ej själf fullt förstod, föll hon på knä bredvid Elisa.

»Det är så mycket jag skulle vilja lära af dig», sade hon.

Elisas själ kom långsamt tillbaka från sin utflykt ut i rymderna.

»Och jag af dig», blef det för Irene oväntade svaret.

Man beundrar ofta mest hos andra de egenskaper man själf saknar. Elisa skattade oändligt högt den lilla systerns ödmjukhet, ty själf hade hon ofta svårt att icke tycka sig något vara.

34.

Det var en bitande frisk dag i advent. Solen stod som ett glödande klot bakom ett disigt morgontöcken. Ett svagt rödaktigt sken spred sig långsamt öfver Elghyttans frosthvita skogar och snöbetäckta gärden.

I skogsbrynet låg en liten stuga, hvars gamla fönsterrutor glänste svagt violetta i ljuset. Där innanför väntade döden gamle Anders Örn, som låg flämtande på sitt läger.

Doktor Hessel, som dagen förut tillträdt sin nya befattning, lutade sig öfver den sjuke och kände på pulsen. Hans första tjänsteåliggande tycktes blifva att stå overksam vid en dödsbädd.

»Bed!» hviskade Anders med en matt stämma och knäppte för sista gången sina händer.

Grannhustrun, som var inne för att se till gubben, fick en vink af doktorn, men förstod den ej.

Doktor Hessel hade aftonen förut återsett Elisa och läst i hennes ögon något, som gjort honom vek och god. Därför bad han nu Fader vår med andakt. Om där än ej var tro i bönen, så var det känsla. Ej nekar man gärna en döende hans sista önskan, och när man älskar, gör man hvad man vet, att den älskade skulle vilja.

Då doktor Hessel efter slutad bön såg upp, stod Elisa där. Så ljudlöst hade hon kommit in, att han ej hört henne. Af hennes blick anade han, att hon lade mer i hans gärning än han. Tigande tryckte de hvarandras händer och vände sig samtidigt mot den sjuke. Han hade slutat.

Solen bröt igenom morgontöcknet och lyste in i stugan. En bred flod af ljus föll öfver golfvet och strålarna smekte den gamles glesa hår och hvita skägg. Dödens blekhet framträdde bjärt i solskenet, men de slutna ögonlocken och ansiktets frid talade om hvila efter ett sträfsamt lif.

»Kära gamle Anders», sade Elisa sakta, »i enfald förstod han Guds rikes hemlighet.»

Doktor Hessel svarade ingenting, höll blott Elisas hand fast sluten i sin, glad så länge hon i ovetenhet lät honom behålla den.

Hon såg sig omkring i rummet med en rörd blick.

»Hur ofta jag varit här, så gick jag aldrig härifrån utan att ha fått något», sade hon. »Gamle Anders Örn var rik i sin fattigdom.»

»Förmodligen kom ni sällan hit tomhändt», anmärkte doktor Hessel med en blick på den lilla korg hon medfört, men hvars innehåll nu ej behöfdes här.

»Ja, sådant. Men hvad är det jämfördt med hvad jag fick i utbyte? Han hade icke lärdom, men han hade hvad mera är, erfarenhet, och af den gaf han mig.»

Hon drog sin hand ur doktor Hessels och gick fram till den döde. Varsamt smekte hon den fårade pannan. Så gärna hade hon velat be den döde taga en hälsning hem; kanske var det ej för sent ännu.

Efter detta tysta afsked lämnade hon stugan följd af doktor Hessel.

De gingo sida vid sida som i en ljus dröm. Den död de gemensamt bevittnat hade ej haft något afskräckande med sig, den hade blott stämt dem till allvar och slutit dem närmare tillsammans.

Solen strålade nu utan hinder, dess sken föll klart öfver deras väg. Luften var så stilla, ren och frostig. Naturen firade advent.

Doktor Hessel kunde ej tala om något annat än det, som låg hans hjärta närmast. Därför stannade han och frågade Elisa, om hon ville bli hans. Med henne skulle hans lif blifva en vandring i ljuset, utan henne kunde han gå förlorad.

Han stod framför henne allvarlig, genomträngd af ädel känsla och rent uppsåt. Intet ämnade han dölja för henne, och han var beredd att svara uppriktigt på allt, som hon kunde finna för godt att fråga.

Men hon räckte honom utan tvekan sin hand. Hon hade ju nyss hört honom bedja, och för hennes ögon stod han nu i verkligheten sådan, som hon alltid sett honom i sin aning och förhoppning. Hon trodde på honom utan en skymt af tvifvel.

»Du gör mig inga frågor?» sade han.

»Det behöfver jag ej», svarade hon; »vi veta hvar vi ha hvarandra.»

Han undrade om hon verkligen visste det, och han tvekade att begagna sig af hennes goda tro.

Men om hon inga farhågor hyste, hvarför skulle han väcka dem? En narr är den, som icke griper sin lycka, tänkte han och grep den. Att hon ingenting skulle förlora genom sin tillit, det ämnade han bli man för.

På kvällen denna dag, då Elisa kommit in i sitt rum, kände hon behof af att samla sig i stillhet. Det dröjde en stund innan känslornas svall lade sig till ro. Hon drog ut sin låda och letade fram Sven Rises lilla blad och läste orden: »Två mig, att jag må snöhvit varda!» De ljödo till henne som ur fjärran, men hon ville, att de skulle bo i hennes hjärta under glädjen så väl som i sorgen. Intet begär fick bli starkare än det, som denna bön uttryckte. Hon kände faran af jordisk lycka. Tanken att den förbindelse hon ingått också skulle medföra smärta och sorger, icke endast lust, förekom henne ej hemsk utan snarare lugnande. Målet fick ej skymmas undan af någonting, ingen fick bli henne kärare än hennes himmelske brudgum.

»Två mig att jag må snöhvit varda, _två oss!_» bad hon innerligt.

35.

Elisa sydde och doktor Hessel såg på. Majoren gick af och an i rummet och berättade. Det bekymrade honom föga, att hans auditorium kände till historierna lika bra som han själf. Elisa kunde dem ord för ord utantill, så ofta hade hon hört dem, men hon satt tyst och hörde på, detsamma gjorde doktor Hessel, och det var allt hvad majoren begärde. Plötsligt afbröt han sin monolog och frågade hvad klockan var.

»Litet öfver tu», svarade doktorn.

»Hvarför säga ni mig inte det? Jag skulle ju ha legat och sofvit för en hel kvart sedan. Det var rysligt, men när man kommer in på intressanta saker, glömmer man tiden.»

Och majoren försvann med fart ned i sitt rum för att taga igen så mycket som möjligt af den förlorade tiden. Förr hade han haft som vana att sofva efter middagen, men nu hade doktor Hessel rådt honom taga luren före i stället. Majoren lydde villigt och invigde timmen mellan tu och tre till sömn. Men icke dess mindre fortfor han att försvinna ned till sig efter middagen också för att ej uppenbara sig förr än vid kaffedags. Då doktor Hessel anmärkte, att förmiddagslurens förtjänst till stor del bestod i att göra eftermiddagssömn obehöflig, förklarade majoren, att han visst icke sof efter middagen, på sin höjd domnade han af litet. Men ljudet af snarkningar, som trängde ut ur hans rum, förrådde hur pass grundlig domningen var.

Sedan majoren gått och de trolofvade blifvit lämnade allena, lät Elisa arbetet sjunka och såg tvekande på doktor Hessel.

»Hvad är det?» frågade han leende.

»Du har funnit fästet i lifvet, Alfred; är det närgånget att fråga hur?»

Han satte sig vid hennes fötter, så att hon ej kunde se hans ansikte annat än då han särskildt vände det emot henne.

»Närgånget!» upprepade han vekt. »Tala om närgångenhet oss emellan!»

Och efter några ögonblick återtog han i lågmäld, känslig ton:

»Du frågar hur jag funnit fästet. Fråga den i mörkret irrande hur han finner stjärnan, som plötsligt strålar fram öfver hans väg. Fråga den drunknande, som kämpar i vågen, hur han finner fäste för sin fot. Säg mig, Elisa, gör den irrande orätt mot stjärnan, om han vandrar i dess ljus, gör den drunknande orätt, om han behåller sitt fotfäste och ej kastar sig tillbaka i vågen?»

»Hur kan du bara fråga så?» svarade hon, som tydde hans tal efter sitt eget hjärta.

Ej misstänkte hon, att stjärnan, som han talade om, var en annan än himmelens, eller att hans hjärtas fäste icke var Gud.

»Behöfde du söka länge innan du fann?»

»Egentligen har hela mitt lif varit ett sökande, och inte har jag ännu funnit allt.»

Han talade sanning, och dock upplyste hans svar henne ej om verkliga förhållandet, det såg han. Behöfde han då vara tydligare? Rådde han för, att hon tydde himmelskt hans tal om jordisk kärlek eller att hon lade in djupare mening i hans handlingar och ord än där var? Han hade icke ljugit om sig själf, icke med afsikt fört henne bakom ljuset, det var hon som bedrog sig, och då hon tydligen var lycklig i sitt själfbedrägeri, hvarför skulle han ej låta henne förblifva däri? Hon bedrog sig ju blott till lycka, hans kärlek skulle lära henne att det ej endast är andens lif, som är värdt att lefvas.

»Ja, du har rätt, vi ha ej funnit fullheten än; hur skall det ej kännas, när vi hinna den och stå vid målet!» sade hon förtroligt.

Han svarade ej. Nu kunde hon ej se hans ansikte, han höll det bortvändt, men hon trodde sig viss om dess uttryck. Att han var blyg om sina heligaste och innersta erfarenheter och känslor uppskattade hon, likaså att han blott ville tala om dem i ett vackert bildspråk, undvikande de fastställda uttrycken. Hon respekterade hans tillbakadragenhet; ej skulle han behöfva tala med henne om sitt inre förr än han kunde göra det otvunget.

Gonggongen ringde till middag. Doktor Hessel bjöd sin fästmö armen. Hon slöt sig intill honom med en känsla af obeskriflig lycka. Framtiden vid hans sida föreföll henne så löftesrik och ljus.

Han stannade innan de uppnådde matsalsdörren. Hon såg frågande upp. »Elisa», sade han hastigt, »skall din kärlek slockna, om du upptäcker hos mig svarta fel?»

Hon smålog.

»Jag är icke rädd för några svarta upptäckter», svarade hon. »Jag vet hvad du går för.»

»Du är säker på din psykologiska blick, du», sade han halft medlidsamt; »du gjorde bäst i att inte tro så blindt på den.»

»Jag tror på dig», svarade hon enkelt.

Medömkan försvann ur hans blick och där kom allvar i stället. Samvetet grep ett hårdt tag om honom.

»Du idealiserar mig», började han, men kom af sig vid en blick på hennes ansikte.

Aldrig hade han sett henne så vacker. Ett leende strålade fram lekande skälmskt och fint känsligt.

»Visst idealiserar jag dig; när gör ej kärleken det?» sade hon.

Det var så ovanligt hos henne, detta täckt öfverdådiga, och så betagande, att han alldeles blef bragt ur fattningen. Hårdt tryckte han hennes arm intill sig och beslöt att ej riskera något. Han stod ej ut med tanken på möjligheten, att hon skulle öfvergifva honom. Hans måste hon bli, om det än skulle kosta en osannfärdighet. Den öppna bekännelse han nyss haft på tungan blef icke uttalad. För att ej komma i frestelse att aflägga den, sökte han ej, utan undvek snarare förtroliga samtal på tu man hand med Elisa under förlofningstiden. Detta föll sig dessutom ganska naturligt, då han hade mycket att göra och blott kom till Elghyttan på kortare stunder. Elisa tycktes ej heller stå särskildt mycket efter att vara ostörd med honom. All sin tid ville hon ägna fadern, Alfreds tur kom sedan, och hon uppskattade som finkänslighet att han icke uteslutande lade beslag på henne för sin räkning då han kom.

Redan i Mars styrdes till bröllop. Det skurades och fejades, kokades och bakades på Elghyttan. Majoren och Christian kände sig grufligt i vägen, men fru Edith var i sitt ässe, och Elisa var så upptagen, att hon ej hann tänka på allt som förestod. Flera gäster skulle bo på Elghyttan, och de anlände dagarna före bröllopet, så att sällskapandet vidtog till och med innan stöket var färdigt. Nu kände sig majoren ej i vägen längre. Han hade så roligt, att han glömde den förestående omhvälfningen i sitt dagliga lif. Skilsmässan från Elisa skulle dock ej bli så fullständig som från Irene. Doktorsbostället, dit Elisa skulle flytta, låg blott en half mil från Elghyttans gård på en höjd inne i Hanebyskogen, vid stranden af Elgsjön. Majoren skulle således ofta få råka sin dotter, och att han ej alltför mycket skulle behöfva sakna hennes omvårdnad lofvade Edith och Christian draga försorg om.

Elisa vaknade tidigt bröllopsdagens morgon. Ändtligen hade hon tid att tänka och kände starkt behofvet att samla sig. Somna om igen hvarken ville eller kunde hon, utan steg därför upp och klädde sig. Alla sofvo, och stjärnorna började blekna ute. Elisa gick bort till drifhuset. Här samlade hon ett litet urval af de vackraste blommorna, sedan gick hon genvägen genom Hanebyskogen till kyrkogården. På Sven Rises graf lade hon ned sin blomstergärd. Var det underligt att hennes tanke på denna dag gick tillbaka till honom, som hon skulle tillhört om han lefvat? Hennes kärlek till honom var icke död, men stod ändå ej i vägen för den andra kärleken, därtill var den alltför litet jordisk. Ja, kanske skulle den aldrig blifvit hvad den var, om ej döden redan från början gifvit den dess skära evighetsglans; kanske skulle den under andra omständigheter hafva visat sig vara för litet jordisk för jorden. Denna tanke kom för Elisa, men hon besvarade den icke; den behöfde ju ej besvaras. Ett visste hon: att Sven Rises minne lefde och alltid skulle lefva i hennes hjärta förädlande.

Hon såg sin bröllopsdag gry, dess ljus föll på korset, så att guldbokstäfverna började blänka, först namnet Sven Rise, sedan, allt efter som solen höjde sig och dess strålar nådde längre ned, dödsdagens datum och sist de konungsliga orden: »Jag är uppståndelsen och lifvet, hvilken som tror på mig, han skall lefva om han än dör.»

Elisa fick den ro hon önskat, hennes stoftbundna tanke lyftes och hennes förtrödda sinne blef samladt. Tyst bad hon den bön Sven Rise en gång bedt för henne, att hon helt skulle få tillhöra Kristus och bli till välsignelse. Hon mindes hur hon önskat få följa honom i döden, men hur han svarat, att hon hade mycket i lifvet än. Han hade kanske haft rätt, och detta myckna koncentrerade sig nu för henne kring Alfred Hessel, vid hvilken hon i dag skulle vigas. Tankfull vände hon åter från kyrkogården genom skogen hem.

Om hon icke sökt en stund till lugn och eftertanke i den tidiga morgonen, hade hon ingen sådan funnit denna dag. Det ena bestyret aflöste det andra hela förmiddagen, och man var så van att vända sig till henne, hon måste taga del i allt.

Klockan två förrättades vigseln af Gustaf Adolf, som i början var så rörd att rösten föreföll beslöjad; men snart blef han herre öfver sina känslor, och stämman återfick sin vanliga vackra malmklang. Han höll ett kort tal öfver språket: »Jag och mitt hus vilja tjäna Herren.»

Elisas hjärta instämde till fullo i dessa ord, och Gustaf Adolfs tal värmde henne. Ett par gånger sökte hon sin makes blick, men han tycktes ej märka det.

Efter vigseln tog bröllopsmiddagen vid, och stämningen blef liflig. Festligheterna slutade icke, då man reste sig från bordet, de varade till sena kvällen.