Part 14

Ingen kunde vara angenämare än doktor Hessel, när han ville, och han ville i dag. Han nöjde sig icke med att göra brudgummens vanliga släta och förälskade figur bredvid bruden, utan gick omkring bland gästerna underhållande och intressant. Dock förlorade han ej ett ögonblick Elisa ur sikte. Han såg ofta på henne, stolt i sin eganderätt.

En hand lades på hans skuldra.

»Ett ord, Hessel.»

Det var Gustaf Adolf. Doktor Hessels första impuls var att draga sig undan detta ord, som han anade skulle blifva af vikt, men han fattade sig genast. Hvad hade han att frukta nu, då Elisa oåterkalleligen var hans? De gingo undan från de öfriga.

»Var det något i mitt vigseltal, som stötte dig?» frågade Gustaf Adolf.

»Hvarför skulle det varit det?»

»Det såg så ut.»

»På hvad?»

»Ditt uttryck.»

»Du misstog dig kanske.»

»Det tror jag knappast. Säg mig, Alfred, du vill ju med ditt hus tjäna Herren?»

»Visa mig honom och jag skall tjäna honom.»

Gustaf Adolf såg på svågern, undrande om hans öron bedragit honom.

»Jag trodde så säkert, att du var en troende», sade han.

»Och af hvad skäl?»

»Du var alltid så intresserad, i synnerhet de sista åren, och inte skulle du väl annars valt en sådan som Elisa till hustru.»

»Jag har icke valt en _sådan_ som Elisa, jag har valt _henne_.»

»Men hon, hur kunde hon skrifva till mig, som hon gjorde, att ni voro så ens i det viktigaste, att du funnit fästet? Hur har du lyckats föra henne bakom ljuset så totalt?»

»Jag har knappast gjort det med afsikt, men jag föll för den frestelse hennes ädla godtrogenhet inledde mig i. Hvarför skulle jag riskera, att hon för några fanatiska skruplers skull kanske skulle tillintetgöra både sin och min lycka? Det har nästan förefallit mig, som om hon velat bedragas litet.»

»Visst inte, sådan är ej Elisa», sade Gustaf Adolf häftigt, men kom ofrivilligt i håg ett yttrande af sin syster under ett samtal för länge sedan, då hon sagt, att hon bar inom sig något, som hon ej ville ge ord ens inför Gud, och han tillade: »Åh, hvad man lätt går vilse utan klarhet! Att vara öppen och ärlig inför Gud och människor är ett lifsvillkor.»

»Ämnar du upplysa Elisa om hennes misstag?» frågade doktor Hessel.

»Nej, hvarför skulle jag det nu? Det blir din sak. Stackars Elisa!»

»Jag lofvar dig, att det inte skall bli så synd om henne», svarade doktor Hessel. »Du har inte alls någon tanke på mig, utan bara på din syster. Är det kristligt, det? Inte ett dugg bryr du dig om hvad det skulle blifvit af mig utan henne.»

»Ingen människa kan frälsa den andra», sade Gustaf Adolf.

»Så kan väl heller ingen fördärfva den andra, och således blir jag oskadlig för din syster. Egentligen tycker jag det hade varit dig värdigare att ha gifvit mig välsignelse med på vägen i kväll.»

Med dessa ord gick doktor Hessel tillbaka till bröllopsgästerna utan att invänta svar.

Gustaf Adolf sökte ensamheten i sitt rum. Detta samtal hade upprört honom. Var det ej naturligt, att han först och främst skulle ömma för sin älsklingssysters lycka? Hvad angick honom Alfred Hessel i jämförelse med henne? Ja, naturligt var det nog att känna så, men var det rätt? Fick han låta de naturliga banden sammansnöra hjärtat så hårdt, att det ej förmådde vidga sig till den stora kärlek, som omfattar alla? Var ej Alfred Hessel hans nästa fullt ut lika mycket som Elisa, och borde han ej som Kristi lärjunge ömma för denne mans välfärd mer än för sin systers känslor? Samvetet hade blott ett svar på denna sista fråga. Men gällde det blott hans systers känslor, gällde det ej mycket mer för henne? Hvem skulle bli den starkaste, af de två? Hvem skulle segra och få den andra med sig?

Det knackade lätt på dörren. Gustaf Adolf kände väl igen denna knackning. Innan han svarat stod Elisa på tröskeln. Brudslöjan böljade som en sky omkring henne, ögonen strålade som stjärnor under myrtenkransen, rörelsen gjorde henne genomskinligt blek i marskvällens skymning.

»Jag ville inte fara hemifrån utan att säga farväl till dig», sade hon.

Varsamt slöt han henne i sina armar, han ville ej skrynkla hennes slöja eller bringa hennes krona på sned. Men kraftigt var ändå hans famntag. Utan ord ville han säga henne hur stark och beskyddande hans broderskärlek var, hur hon alltid kunde räkna på honom.

»Gud vare med dig», sade han; »låt aldrig någon eller något rycka dig ur hans hand!»

»Hans hand är stark och hans tag är fast, det vet du», svarade hon tillitsfullt.

Utan att ana det hade hon besvarat den fråga, som nyss oroat honom. Hvem var den starkaste? Icke hon, men han som bevarade henne.

36.

Det var vår. Elgsjön speglade en klarblå himmel och björkarna kring doktorsbostället stodo högtidsklädda. Deras stammar lyste hvita mellan hängande grenar, hvilkas löfverk i utvecklingen hunnit det förtrollande så snart öfvergående stadiet af vårens finaste jungfruliga grönska. Barrskogen på Elgsjöns höga stränder hade också anlagt ljusgrönt. Allt var friskt, dammfritt och rent, och gladt ljöd bruset från det hvitskummande vattenfall, hvari Elghyttans å tog språnget ned i sin efterlängtade, lugna sjö. Skogen var full af röster, de bevingade skarorna hade återkommit från södern och uttryckte nu i jublande kör sin förtjusning.

Elisa Hessel kom gående mellan björkarna ned till stranden. Hon hade suttit inne vid sitt arbete och fått underliga tankar. De oroade henne; hon ville ifrån dem och tog därför sin tillflykt till naturen.

Vid stranden var en brygga, och där låg en eka. Elisa löste den och rodde ut på sjön. Först rodde hon raskt och hvilade sedan på årorna en stund, lyssnande till vårens jubel rundt omkring, men förmådde ej ryckas med i naturens stämning som hon ville.

Då hörde hon sitt namn ropas från stranden. Några årtag förde henne dit, och doktor Hessel hoppade i ekan. Han öfvertog årorna, och Elisa satte sig i aktern.

»Så, du friskar upp dig med en liten roddtur i ensamheten», sade han. »Tur hade du också att träffa på mig.»

Hon smålog, men han lade märke till ett visst vemod i detta leende.

»Hvad är det, älskade? Hvarför är du inte riktigt glad i dag?»

»Åh, det är ingenting», svarade hon undvikande.

»Det är något, det ser jag nog. Fram med det!»

Hon tvekade.

»Det är ingenting annat än dumheter af mig», sade hon urskuldande sig själf eller någon annan; »jag vet ju att icke alla kunna vara lika.»

Då hon tystnade, svarade han ej, utan väntade på att hon skulle fortsätta. Men äfven hon teg. Inte kunde hon väl säga honom, att hennes äktenskap icke riktigt blifvit hvad hon väntat. Hon saknade denna inre, djupa förtrolighet, som hon trott skola blifva en nödvändig följd af den yttre föreningen. De voro ju ens i lifvets viktigaste fråga, hvarför kunde de då ej otvunget vidröra den? Hon hade gjort det i början. Det föll sig naturligt för henne att gifva honom del också af de fröjder och sorger, som härrörde från Andens lif. Men vid sådana tillfällen antingen teg han eller svarade han henne med vackra, tilltalande, men dunkla ord. I början hade hon tyckt om det, men i längden tillfredsställde det henne ej.

»Sörjer du öfver någon olikhet mellan oss?» frågade han slutligen.

De nalkades hemmets strand. Han hvilade på årorna, och ekan gled fram med aftagande fart öfver vattenspegeln.

Hon såg hastigt upp och mötte hans blick. Så underligt, det låg medlidande i den. Han såg på henne, som om hon varit en patient, den han mot sin vilja måst vålla smärta. Han visste tydligen, hvad som oroade henne, och kunde förklara det bättre än hon. Skulle han tillika kunna bota det?

»Känner du också den?» frågade hon.

»Jag känner den inte, men jag vet om den; med dig är det tvärtom, märker jag.»

Hon såg frågande på honom. Hennes oro ökades. Medlidandet i hans blick växte till ömhet, då han fortfor:

»För mig ter sig skillnaden oväsentlig, och den skall nog synas så för dig också, bara du hunnit sätta dig in i att den existerar.»

Han talade lugnande, operationen skulle snart vara öfver, den var icke alls så farlig, som hon trodde.

»Jag har skonat dig i det längsta, då jag ej onödigtvis ville göra dig ledsen», fortfor han, »men nu ser jag tiden vara inne att taga dig ur din illusion om mig. Du misstänker mig redan, och misstanke tär mer än visshet.»

»Misstänker dig!» upprepade hon i afvisande ton.

»Ja, du misstänker att jag icke är af samma ull som du och Gustaf Adolf, med andra ord att jag icke är ett får af det rätta fårahuset.»

»O nej, hur kan du tro det? Visst inte», utbrast hon. »Jag misstänker ingenting sådant, jag bara saknar att du aldrig vill öppna ditt hjärta för mig. Men jag vet ju, att det finns så olika naturer, och jag klandrar dig inte därför, att din är litet mera sluten än jag skulle önska.»

Hvad var att göra med en så blind tilltro? Hade han varit för snar att vilja rubba den? Dock den var redan grumlad, fast Elisa själf ej ville erkänna det. Och han hade på sista tiden känt det skefva i hennes uppfattning af honom alltmer tryckande.

»Elisa, hvad skulle du säga, ifall jag bekände, att jag icke delar din tro, icke lefver Andens lif som du?»

Hon blef blek. Hela hans sätt gaf vid handen att han yppade sanningen om sig själf. Men hon försökte le, det kunde ju ej vara så, då skulle han hafva hycklat för henne.

Han gaf henne dock ej tid att yttra ett ord, det var ej skonsamt att skona henne längre. Han öppnade sitt hjärta för henne, som hon önskat, men i dagen kom ej det hon så visst trott dölja sig därinne.

När han talat ut, rodde han till stranden. Hon sade ingenting, där hon satt med sänkt blick; han kunde ej gissa hvad hon tänkte. Ekan tog törn, doktor Hessel hoppade i land och stannade väntande på sin fru, men hon rörde sig ej.

»Elisa, kommer du inte?»

Då reste hon sig och såg på honom med en smärtfylld, bönfallande blick, som bad: väck mig ur min onda dröm!

Hvarför skulle den här saken gå henne så till hjärtat? Icke ligger det väl så oerhörd vikt vid hvilka föreställningar man råkar hafva om ofattbara ting, tänkte han.

Tigande räckte han ut handen och hjälpte henne upp på bryggan. Sedan gingo de fram under björkarnas vårfina, solbelysta hägn.

»Är jag icke värd, att du talar ett ord till mig?» frågade han och stannade.

Hon såg på honom, men kände, att hon ej kunde göra det med samma ögon som förr. Han märkte detta och skulle blifvit förargad, om han icke sett att hon verkligen led.

»Om jag felat emot dig, så har jag gjort det endast af kärlek, och är inte det en förmildrande omständighet?» frågade han.

»Jag tänker inte på om du felat mot mig», sade hon.

»Men det skall du. Du skall förebrå mig, gräla på mig och kalla mig skrymtare, usling, hvad du vill; allt är bättre än att du lider som ett offerlamm och ser ut som en martyr», utbrast han.

Hon skulle velat säga honom, att hon icke alls led för sin egen skull i denna stund, men han fortfor utan att ge henne tid till svar:

»Kom i håg, att vill du vinna mig för din tro är ditt allra bästa vapen kärlek, ej bara förlåtelse utan kärlek.»

Hon räckte honom sin hand, mer förmådde hon ej just nu. Han ledde henne till en bänk mellan två björkar och försökte tala om annat, men det lyckades illa. Tystnad sänkte sig öfver dem. Han var den första, som bröt den. För att trösta henne citerade han bibeln och talade om hur hustruns rena umgängelse kan vinna mannen.

»Hur skulle mitt lif kunna vinna dig, du, som har tillfälle att se det på så nära håll?» svarade hon nedslagen och tänkte med bäfvan på sin svåra och ansvarsfulla uppgift.

Aldrig skulle hon själfmant vågat åtaga sig den. Hur hade hon kommit att stå på en dylik post, hade hon själf ställt sig där eller hade Gud fört henne dit? Frågan föreföll henne lifsviktig, ty blott i det senare fallet kunde hon hoppas på Guds välsignelse. Öfver ett själfrådigt tilltag hvilar den väl icke?

»Du har redan gjort underverk med mig, Elisa», sade han i samma tröstande ton som nyss. »Utan dig vore jag icke nu en stadgad och verksam man. Hade du förskjutit mig, skulle jag återgått till mitt forna äfventyrslif utan håll och ankargrund. Har du då ej vunnit åtminstone något?»

Hon greps af ett oändligt förbarmande med honom, och hennes ögon fylldes af tårar.

»Kanske hade du på de vilda vägarna förr vunnit frälsningens kunskap än nu, då du tycker dig vara åtminstone något», sade hon fastän viss om att ej bli förstådd.

Han fann hennes yttrande alltför barockt för att kunna besvaras, men tåren i hennes öga syntes honom värd uppmärksamhet.

»Hvarför gråter du? Därför att jag går till helvetet? Är det dig då rakt ingen tröst, att jag går dit litet mindre gint och litet finare än jag annars kanske kunnat?»

»Tala ej så», bad hon.

Han smålog och försökte trösta henne med sin ömhet. Åh, hvad det gjorde henne ondt om honom, som ej hade annat att hålla sig till i lifvet än en svag kvinna, hvilkens kärlek till honom gjorde henne dubbelt svag!

»Är det öfver mig du gråter så, Elisa?»

»Jag sörjer öfver att du är utan hopp och utan Gud i världen», svarade hon med en röst, som darrade lika mycket af smärta som af gråt.

»Du gör dig onödiga bekymmer för min skull, älskade; jag sörjer inte så länge jag har dig.»

Intet af hvad han dittills sagt tycktes henne så tydligt som dessa ord uppenbara tomheten inom honom. Elisa ryste vid att se sig själf stå på Guds plats i hans hjärta. Nog hade hon alltid velat vara mycket för sin omgifning, men detta var för starkt. Genom hvilka medel månne afguden skulle komma att störtas?

Det föreföll henne som om solen mist sin glans och våren allt sitt jubel. Hon längtade efter ensamhet och bön för att komma i jämvikt igen.

37.

I mor Ingas stuga i Hanebyskogen bodde nu för tiden ett ungt folk. Signe, den lilla flicka Elisa en gång vunnit för lifvet med en kyss och litet vänlighet och som hjälpt gamla mor Inga under den sista sjukdomen, var gift och bodde med sin man och tre små barn i den stuga, där hon första gången sett döden. Nu föll dess skugga åter igen in i den låga kojan; Signes man låg illa sjuk.

Det var en strålande högsommarkväll. De två äldsta barnen lekte utanför stugan; de visste att de måste vara snälla nu, då pappa var så sjuk och mamma ej hade tid med dem. Den lilla minsta sof i vaggan, som var utflyttad på förstugukvisten. Solen, som värmt och lyst på barnet, gick ned; aftonvinden blåste sval, den lille vaknade och skrek. Äldsta syster, den femåriga Anna, började vagga och vyssja. Då detta ej hjälpte, vände hon på lillen. Hon gjorde det vant och behändigt trots sina unga år. I den fattiga stugan bestods ingen docka. Den lilla flickans moderliga instinkter fingo ej tid att taga sig uttryck i lekar, lifvets allvar lade genast beslag på dem, hon måste redan så liten hon var hjälpa mamma med de yngre syskonen. Men denna gång tycktes hennes hjälp otillräcklig. Hon tänkte just springa in efter mamma, då hon blef stående med gapande mun och vidöppna ögon. En ståtlig fru, som lilla Anna kände väl igen, kom gående på vägen och vek af in genom grinden.

»Hur är det med lillebror då?» frågade den nykomna och böjde sig öfver vaggan.

Den lille skrek erbarmligt. Elisa, ty det var hon, tog upp honom och började jollra med honom. Genast tystnade han och famlade med händerna efter hennes guldkedja. I detsamma öppnades dörren och Signe kom ut.

»Åh, se fröken Elisa!» utbrast hon glad.

Doktorinnan Hessel blef ännu ofta kallad fröken Elisa af gammal vana. Folket, som lärt älska henne under detta namn, hade svårt att vänja sig vid det nya.

»Jag hörde af min man i middags, att det stod illa till, så jag måste gå hit och se om er», sade hon deltagande.

»Ja, Karlsson är så sjuk», svarade Signe med ett lugn, som kunnat missförstås, men Elisa visste att ångest doldes bakom denna skenbara likgiltighet.

»Får jag gå in till honom?»

»Åh visst», svarade den unga hustrun tacksamt.

Elisa tänkte lägga lillen tillbaka i vaggan, men Signe tog honom och lade honom i Annas knä. Hon gjorde det som den naturligaste sak i världen.

»Inte kan hon hålla honom», utbrast Elisa.

»Hon? Jo då. Hon får lof att vänja sig», sade modern.

Elisa klappade det lilla lingula flickhufvudet och rördes af det förståndiga uttrycket i de blå barnaögon, som sågo upp till henne.

Signe hade öppnat dörren och stod väntande. Elisa gick in. Hon fann den sjuke mycket illa däran. Febern var våldsam. Den skötsel doktorn föreskrifvit tog vårdarinnans krafter mycket i anspråk.

»Hur skall du stå ut, Signe?» frågade Elisa med en orolig blick på den stackars hustruns bleka kinder och af nattvak röda ögon.

»Det får väl gå så länge det går», svarade denna med den resignerade, sega ihärdighet, som ofta utmärker kvinnan af folket.

»Har du ingen, som kan hjälpa dig?»

»Per Ers Hanna och Emma i Hagen ha nog hjälpt mig ibland, då de kunnat komma ifrån, men i natt är han så sjuk.»

»Så du vågar inte lämna honom åt någon annan?» ifyllde Elisa med sympati. »Det förstår jag så väl. Men du står inte ut, om du ej får sofva, och det här tillståndet kan räcka länge.»

Signe svarade ej, och Elisa funderade.

»Skulle du våga somna, om jag lofvade vaka hos honom?» frågade hon.

»Det förstås, men något sådant kan bara inte komma på frågan.»

»Hvarför inte? Kunde jag bara få ett bud till min man, så gick det nog.»

För den saken visste Signe råd. Skomakar Långs Anders skulle snart komma och hämta mjölk. Han bodde åt doktorns till och kunde taga bud med sig. Men hvad skulle doktorn säga? Ja, det var Elisa inte så alldeles säker på, men behöll sina farhågor för sig själf, i hopp om att hennes man, som bäst visste hur sjuk hans patient var, skulle låta henne få sin vilja fram. Hon skref därför några rader, som Anders fick med sig. Då hon såg den lättnad hennes erbjudande gaf den stackars uttröttade hustrun, var hon glad åt sitt beslut.

Signe lade barnen, men innan hon själf gick till sängs, stod hon en stund vid sin medvetslöse mans bädd.

Elisa förstod att sätta sig in i andras känslor. Hennes hjärta intogs af det största deltagande och af ett begär att trösta.

»Gud råder för lif och död, och han älskar mer än en moder», hviskade hon.

Den unga hustrun stod tyst. Det ryckte i ansiktet, men hon behärskade sin rörelse.

»Gud vill dig något med detta, Signe. Laga att han får hvad han vill.»

»Hvad vill han?»

»Han vill draga dig till sig, närmare till sig», sade Elisa. »Det underliga är, att vi finna honom lättare i nöden än då allt är ljust och bra. Och det vet han, därför är det icke hårdhet utan bara kärlek af honom att sända oss det som är svårt.»

Elisa kände, att hennes ord blefvo mottagna, fast hon intet svar fick.

»Gå nu till sängs och var alldeles lugn; jag vakar», sade hon sedan.

»Aldrig kan jag tacka doktorinnan nog», sade Signe och lade sig som hon var på en improviserad bädd och somnade snart.

Elisa njöt af att se henne sofva och rörde sig ljudlöst kring den sjuke.

Efter en stund hörde hon bullret af vagnshjul på vägen. Då vagnen stannade vid grinden, smög hon till dörren, orolig att den sömn, som hon var så glad åt, skulle bli störd. Det klack till i henne, när hon såg att det var hennes man, som kom, och att han hade med sig en af jungfrurna. Elisa förstod hvad detta betydde, och hon beredde sig till motstånd. Hon gick ut på förstugubron och sköt sakta till dörren efter sig, läggande fingret på läpparna för att anbefalla tystnad.

»Brita stannar här i natt, så att du slipper», sade doktorn.

Elisa bad Brita gå in och se till den sjuke.

»Jag kommer strax efter», sade hon.

Brita lydde.

»Du följer mig hem nu», sade doktor Hessel. »Hur kan du bara tro, att jag skall låta dig vaka här?»

Elisa talade om för honom hur nödvändigt det var, att den stackars hustrun fick sofva, och hur denna icke hade ro att lämna sin sjuke mans vård åt hvilka händer som helst.

»Jag har lofvat henne att vaka, och nu sofver hon. Du förstår väl, att jag inte kan bryta mitt löfte och bara försvinna.»

»Väck henne då och säg, att du nu reser hem med mig. Brita kan mycket väl göra hvad som fordras.»

»Men Brita såg missnöjd ut. Tag henne med hem igen och låt mig stanna här.»

»På inga villkor.»

»Jag är inte det minsta trött.»

Elisas röst blef så bönfallande. Hon visste väl att med trots fick hon honom ingen hvart, men den bedjande blicken i hennes ögon brukade han ha svårt att motstå. I kväll måtte han dock ha stålsatt sig.

»Det är bra, då har jag ej kommit för sent», sade han blott. »Jag skall gå in och se om den sjuke, sedan åka vi hem, du och jag.»

Hon ställde sig i vägen och lade handen på hans arm.

»Alfred, låt mig få min vilja fram bara denna enda gång», bad hon. »Du vet hur mycket som beror på skötseln, och Brita kan inte sköta honom som jag. Vi få inte vara själfviska.»

Han sköt sakta undan henne och gick in utan att svara.

Hon stannade där hon var. Harmen svallade upp inom henne, ty hon var ej alldeles fri från den häftighet, som låg i släkten. I grund och botten var hon också stolt och själfrådig, mera van att lydas än att lyda. För samvetets bud kunde hon böja sig och äfven för människors, om de voro rimliga, men i detta fall tyckte hon det var hans plikt att gifva efter. Hans obeveklighet och hans envishet att ej fästa afseende vid hennes talande skäl retade henne, och hon blygdes att bli hemförd mot sin vilja som ett barn. Mest plågade henne dock tanken på Signes missräkning. Hon vågade ej hoppas, att han skulle ge med sig; det vore ju alltför snöpligt för honom att återvända med Brita igen, utan att ha lyckats drifva sin vilja igenom. Så äkta kvinnlig var hennes känsla, att hon knappast ville det heller, när det redan gått så långt. Hvarför kunde han då ej låtit henne vara i fred?

Efter en stund kom doktorn ut.

»Det är rangeradt», sade han. »Brita vet hvad hon har att göra och reder sig bra med det. Kom nu!»

»Men Signe?» invände Elisa.

»Hon sofver godt.»

»Hon sofver på mitt löfte att vaka hos hennes man; jag kan inte smyga mig undan, inte ens för din skull.»

Något af den harm hon kände röjde sig i tonen, och omedvetet rätade hon på sig. Var det verkligen hennes mening att trotsa honom? Då skulle han en gång för alla lära henne inse det lönlösa i sådana försök. Han gick återigen in i stugan.

Elisa följde honom orolig, men hann icke hejda honom, innan han väckt Signe. Yrvaken satte sig den stackars hustrun upp och hörde halft i sömn doktorns förklaring, att Brita intagit sin frus plats vid den sjukes bädd, men att Signe godt kunde sofva och vara lika lugn för det.

»Det är jag, som bryter doktorinnans löfte, icke hon själf», tillade han.

Sedan lämnade han rummet. Elisa hade gått före honom ut. Hon var besegrad.

Han bjöd henne armen. Hon tog den motvilligt, skulle helst låtit bli, men skämdes att visa sin vrede på ett småaktigt sätt. Tigande gingo de bort till trillan.

Hästen stod bunden vid grindstolpen och roade sig med att gnaga på den, då han icke nådde löfven på trädens grenar.

Elisa skyndade sig upp utan hjälp. Alfred löste hästen, intog sin plats bredvid henne och så begyntes hemfärden.

Sommarnatten var ljum och klar, och skogen doftade. Tystnaden stördes dock ej, fast sömnigt fågelkvitter hördes då och då och en än ej somnad vind emellanåt drog genom granarna, sökande en hviloplats till morgonen. Svagt och entonigt kom ur fjärran bruset från forsarna. Fridfull var naturens stämning och blef ej alldeles utan inverkan på två upprörda sinnen.

»Det är bara af omtanke för dig, som jag handlat så här, det borde du förstå», sade doktor Hessel slutligen.

Elisa svarade ej. Hennes vrede var sällsynt och aldrig uppbrusande, men lät förnimma sig genom tystnad, mer förkrossande än ord.

Han säg på henne, hon vände bort ansiktet. Detta var något nytt; han hade aldrig sett henne ond förr.

»Under andra förhållanden skulle jag kanske ej hindrat dig», återtog han, »men du vet ju att du bör vara särskildt försiktig nu. Jag är så rädd om dig.»

Hon veknade något inför dessa ord, och hade hon ej haft att förlåta annat än den förödmjukelse hennes själfständighet lidit, skulle kanske allt blifvit bra nu; men att han väckt den stackars uttröttade hustrun kunde hon ej så lätt glömma.