Part 3
Från landet kom jag just igenom stadens port, Nyfikenhet, att om dig förspörja tidender, Samt om Orestes. Ty emot din fader städs Välvilja har jag hyst. -- Ock närde mig ditt hus, 860 Visst fattig karl, till vänners tjenst dock välberedd. Då ser jag folket nalkas, och ta plats på kulln, Dit fordom Danaos, att Aigyptos -- så sägs -- Genmäls, folket till gemensamt rådslag stämmt. Vid sådan anblick sporde jag en medborgsman: 865 Hvad nytt i Argos? har från fienderna väl Ett budskap så uppskakat Danaiders stad? Han svarte: ser du ej Orestes, kommande Der nära ren, att stå tillsvars för modermord? Oväntad syn då ser jag, som jag aldrig bordt, 870 Pylades ser jag kommande med broder din. Som gick med fällda ögon, och af krämpan matt; Den andre, likt en bror, med vännen lidande, Vid handen ledde vårdsamt med sig sjuklingen. När de Argeiers skara nu fulltalig var, 875 Uppstod herolden, ordande: ho yttrar sig, Hurvida dödas, eller ej, Orestes bör. Han modermördaren? Derpå uppreser sig Talthybios, som med din far de Phryger slog. Han förde nu, för makten undergifven städs, 880 Tvetydigt tal, uppskattande din fader högt, Dock berömmande din bror, men slema ord Grannt välfvande, hur han emot föräldrar skref Ej prislig lag; och mellertid han gaf alltjemt Aigisthos' gynnare ändock en solskensblick. 885 Ty sådant är det slägtet: för den lycklige Herolder springa öfver käpp, och deras vän Är den, som för befälet, och vid makten står. Näst honom Diomedes, drotten, ordade; Han tillät ej att döda hvarken broder din, 890 Ej heller dig, men med förvisning straffa blott Då vardt ett gny af några, huru väl han talt; Men någre det ogillade. -- Då reser sig En, som ej tand för tunga höll, i djerfhet stark, Argeier, ej Argeier, dock förmådd dertill, 895 På stojet litande och dristig skamlöshet, Med talekraft, att bringa ofärd öfver folk. _Ty när en man, i orden ljuf, i hjertat slem, Förvillar pöbeln, det till statens ofärd sker. Men de, som, vise, välfva städs odolska råd 900 Om ej i ögonblicket, framdeles likväl Bli statens gagn. Och detta föreståndaren Bör inse klart; ty samma är förhållandet Med den sam håller tal, och den som makten har._ Han sade, att Orestes borde liksom du 905 Med stenkast dödas. Tyndareus dock slika ord Åt mannen, som er döda bjöd, ingifvit sjelf. Steg så en annan opp, och talte tvertemot, Ej till geatalten fager, men behjertad man, I staden sällan skådad och på torget med, 910 _En man för sig: -- de endast rädda landet, de!_ -- Och klok, beredd att gå ibredd med egna ord, Och flärdfri, i sin vandel oantastelig. Han hade, att Orestes, Agamemnons son, Var kransen värd, som ville hämnas fader sin, 915 I det han slem och gudlös qvinna slog ihjäl, Som det afskaffade, att man ej väpnar sig, Ej lemnar hus och hem, och drar i härnad ut, Om husets vårdnad de, som bli derhemma qvar, Förföra få, och brottbesöla kämpars bädd. 920 Nu för hvar redlig väl han syntes hafva talt. Och ingen sade mer ett ord. Då kom din bror, Och talte: J, som Inachos' gebit bebon, Att eder hämnas lika mycket som min far, Jag drap min moder; ty om äkta männers mord 925 Ej räknas hustrurna till brott, J skullen snart Förödas, eller bli enhvar sin hustrus narr; Och detta vore tvertemot hvad eder höfs. Ty nu är hon, som svek min faders äkta säng, Död vorden; om J viljen dräpa mig också, 930 Upphäfves lagen, och till mord anledning blir. Ty aldrig brist på sådan djerfhet vara skall. Dock han, som syntes tala rätt, ej vann gehör. Men han, den sleme talarn, fick hos folket rätt, Han som din och din broders död påyrkade. 935 Och knapt bevekte dem, att icke stena er. Stackars Orestes, som likväl med egen hand Förbandt sig dräpa, ännu denne dag, sig sjelf Med dig. Nu honom leder ur församlingen Pylades gråtande; och vänner följa med, 940 Som honom ömka och beklaga. Innan kort En bitter anblick väntar dig, och jemmerfull. Svärd eller snara derfor tillred för din hals. Ty lemna lifvet måste du; ditt adelskap Ej räddat dig, ej heller Phoibos, Pythiern, 945 Som på sin trefot sitter, -- utan dig förödt.
KHOREN.
Ack, olyckssällla jungfru, hur du dokbehöljdt Ditt anlete nedsänker nu, och ljudlös är. Beredd att uti suckar brista ut och gråt!
ELEKTRA.
Jag begynner min suckan, o Pelasgerland, | Stroph. 950 Och trycker hvita nageln uti kindren in, -- Blodigt olycksverk! -- Jag drabbar med slag det hufvud, som hemfallet är Skuggornes fagra gudinna. Thy juble Kyklopiska landet, 955 Öfver min hals sänkande bödelsjernet, Vår slägts ofärd. Sådan miskund, miskund man ger Dödsoffren båda För Hellas' fordne höfvitsmän. 960 Försvunnen är, försvunnen utaf Pelops' ätt | Motstr. Hvarenda telning, och den fordna salighet, Som fanns i stolt gemak. Allt ödde gudarnes hat, och fiendtelig Blodsdom, i hemmet fälld. 965 O ve, här skåden J, jordsöners Mångtårige slägten och usle, hur mot förmodan Ödets väg går! _En med den andra ofärd städs Vexlar, i tidens längd; 970 Allt menniskolif sig hvilar på lösan grundt_. Gerna till den mellan himmel och Jord sväfvande klippan jag ginge, Hvilken deruppe i höjden Hänger på gyllene kedjors 975 Länk, en klint från Olympen, För att gråtande ropa an Vår åltfader Tantalos, Som aflade, aflade upphofsmännen Till min ätt, 980 Som ofärd fick sig beskärd, Då, vid fålars vingade jagt, Uppstigen i fyrspannsvagn, Pelops, på hafvets kust Åkande, Myrtilos' kropp tilldöds 985 Vräkte i hafvets svall, Invid Geraistos' hvitböljiga, Brusande stränder, Körande vagnen fram. Hvadan åt mitt ättehus 990 Vardt mångsuckigt förderf. Genom Maias son, När guldullige lammets Jertecken, det slema, det slema, Föddes i hjordarna 995 Hos hästmästaren Atreus. Dän vardt split; och Zeus bevingad! Solvagn, ifrån väg mot vestra Himlaranden förr beträd, Nödgade att ändra kosan 1000 Mot enfålig Eos. Ock sjutalig Peleias' bana Föreskref han nytt skick, Och vedergällde mord med mord, I Thyestes' beryktade måltid, 1005 Samt falska Kretissan Aeropas svekrådiga bädd. Men sednast mig och min fader nu Zeus hemsökt Med mångplågiga hjertqval. 1010
KHOREN.
Se, der nalkas din broder oss. Genom dödsdom till saken fälld, Och den trognaste mannen Pylades, Som broderligt stödjer Orestes' Stapplande fot, 1015 Med vårdsamt steg biträdande.
ELEKTRA.
Ve mig! jag suckar, då jag, broder, skådar dig. Vid grafven redan och framför de dödes bål Ja, ve mig åter, vet när ögat blickar an Ditt anlet' sista gången. Jag från sinnen är. 1020
ORESTES.
Vill du ej tyst, och lemnande all qvinnlig låt, Uthärda domen? -- Jemmerligt är det, men dock Vi måste bära ödet, som oss förestår.
ELEKTRA.
Hur skall jag tiga? -- att guds ljus på himlen der Beskåda, oss olyckliga man unnar ej. 1025
ORESTES.
Ej dräp mig, du! Nog, stackars karl, af Args' folk Jag mördad är, och nämn ej våra lidanden!
ELEKTRA.
Orestes, hur beklaglig för din ungdoms lott, Och bråda död! När du bör lefva, finns du ej!
ORESTES.
Vid gudarna, kringväf mig ej med modlöshet. 1030 Olyckors minne bringande till tårar hän!
ELEKTRA.
Vi måste dö: sin ofärd dock beklagar man; _Ty alla menskor ha det arma lifvet kärt_.
ORESTES.
Just denne dag är dödens dag: med snaran vi Förödas, eller slipas svärd till vårt förderf. 1035
ELEKTRA.
Dräp mig, min broder, att ej bland Argeierna Det gör en ann, till hån mot Agamemnons ätt!
ORESTES.
Af modersblodet har jag nog; dig rör jag ej, Men aflid för dio egen hand, hur belst du vill.
ELEKTRA.
Så händer det; och ej ditt svärd skall svika mig. 1040 Dock vill jag knyta armarna omkring din hals.
ORESTES.
O, fröjda dig åt ringa sak, om fröjdfullt är, Att sluta armarna kring den, som går tilldöds.
ELEKTRA.
Högt älskade, som bär det aldraljufsta namn För syster din och delar samma hjertelag! 1045
ORESTES.
Du smälter mina känslor, och jag vill genmäla dig Med varm omfamning; skulle jag väl blygas mer? Ack, systerhjerta! ack, mitt hulda famntag, du! Oss uslingar, för äkta bädd och ättlingar, Är sådan smekning endaste ersättningen. 1050
ELEKTRA.
Ve! kan ej samma svärd, om lagen medgaf det, Oss döda begge? samma ceder ta vårt stoft?
ORESTES.
Det vore ljufvast; men du ser ju, huru vi Beröfvats vänner, för att dela samma graf.
ELEKTRA.
Han talte ej för dig, att du ej skulle dö, 1055 Slem Menelaos, han, min fars förrädare?
ORESTES.
Han sig ej viste; men vid spirans arf sitt hopp Han fäste, varligt rädd att rädda vännerns. Välan, o låtom oss en hjeltebragd begå, Som anstår Agamemnon, och derefter dö! 1060 Jag vill, för staden röjande min ädla stam, Med svärdet genombåra hjertat, och du bör, Detsamma vågande, detsamma föra ut. O Pylades, jag ber dig, blif vår baneman, Och, se'n vi härjats, tag bestyret med vår kropp! 1065 Och bär oss, och begraf oss två vid fadrens grift! Farväl! -- till verket vandrar jag nu som du ser.
PYLADES.
O nej, blif qvar! ty först och främst jag bannar dig. Ifall du tror att jag vill lefva, när du dött.
ORESTES.
Nåväl, hvi skulle egna dig att dö med mig? 1070
PYLADES.
Det frågar du! -- hvi lefva utan vännen min?
ORESTES.
Du ej moder dräpt, som jag, olycklige.
PYLADES.
Ilag med dig; thy bör jag lida ock med dig.
ORESTES.
Spar lifvet åt din fader, och med mig ej dö! Ty du har fosterland ännu, men icke jag. 1075 Och fadersboning, och af gods en riklig skatt. Men miste går du om min stackars systers hand, Som jag dig lofte, vördande vårt vänskapsband. Tag derför annan delarinna till din bädd, Ty svågerskap emellan oss ej eger rum. 1080 Nu mellertid, vår vänskaps tjusningsfulla namn, Farväl! Ty ej för oss det finnes, men för dig. Ty vi, som dö, all glädje bli beröfvade.
PYLADES.
Du misstar dig rätt mycket om mitt tankesätt. Fruktherrlig jord ej taga må min blod emot, 1085 Ej strålig ether, om jag nånsin sviker dig, Och dig forråder, räddande mitt eget lif. I mordet deltog jag, -- och vill ej neka det, Till allt jag rådde, för hvars skull du straffad blir, Och derför måste jag med dig och henne dö. 1090 Ty henne, som jag sjelf mig valde ut till _brud_, Som _maka_ jag anser; hvad eljes sade jag, Till Delphis-landet kommen, och Phokensers stad. Jag, som förrän olyckan inföll, var en vän, Om jag din vän ej vore i olyckans stund? 1095 Så får ej ske; men detta ock mig nära rör. Och eftersom vi måste dö, samplägom nu, Att Menelaos undfår sin beskärda del.
ORESTES.
Min vän, ack, att jag såge det, och doge se'n!
PYLADES.
Hörsamma mig, och dröj ännu med svärdets bruk! 1100
ORESTES.
Jag gerna dröjer, blott jag hämnas fienden.
PYLADES.
Var tyst! till qvinnor hyser jag ej mycken lit.
ORESTES.
Räds ej för dessa! ty väninnor äro de.
PYLADES.
Vi dräpe Helena, Menelaos till bitter harm.
ORESTES.
Hur då? -- jag redo är, blott det kan prydligt ske. 1105
PYLADES.
Vi slakte henne; hon hos dig är undangömd.
ORESTES.
Visst är hon det, och re'n åt _sig_ förseglar allt.
PYLADES.
Oh, icke än! -- Hon döden sjelf till fästman har.
ORESTES.
Hvi ej? hon har beskydd utaf barbarerna.
PYLADES.
Af hvilka? ty bland Phrygers folk jag ingen räds. 1110
ORESTES.
Af speglars och essensers riksförvaltare.
PYLADES.
Hon alltså hämtat med sig idel Troiskt bjefs?
ORESTES.
Ett ringa kyffe ju för henne Hellas var.
PYLADES.
De slafvars slägte mot de fries intet är.
ORESTES.
Är detta gjordt, jag vägrar ej, att tvefaldt dö. 1115
PYLADES.
Och jag minsann ej heller, blott jag hämnas dig.
ORESTES.
Förklara saken och fullborda, som du sagt.
PYLADES.
Vi gå ditin, kantänka för att döda oss.
ORESTES.
Detder förstår jag, men jag resten ej förstår.
PYLADES.
För henne briste vi i ångstens klagrop ut. 1120
ORESTES.
Så att hon gråter, innerst i sitt hjerta glad.
PYLADES.
Oss ock skall unnas sådan fröjd, som henne då.
ORESTES.
Hur skole vi föröfrigt strida ut vår strid?
PYLADES.
Vi bäre hemligt svärd inunder kappan gömdt.
ORESTES.
För drängarna hvad undergång bereds förut? 1125
PYLADES.
Vi stänge dem, en här, en der, i slottet in.
ORESTES.
Och den, som icke tiger, måste slås ihjäl.
PYLADES.
Och sedan röjer saken sjelf, hvad göras bör.
ORESTES.
Helena dräpas! hemligheten vet jag nu.
PYLADES.
Javäl! men hör också, hur vackert är mitt råd. 1130 Ty om emot en välanständig qvinnas bröst Vi stötte svärdet, vore mordet nidingsdåd. Nu lider hon sitt straff af hela Hellas' folk, Hvars fäder hon har nedergjort, och barn förödt, Hvars flickor hon beröfvat deras fästemän. 1135 Det blir nu jubel; eld åt gudar tändes upp Af dem, som önska dig och mig mång ärekrans. För det vi gjöto ut den slema qvinnans blod. Ej sedan mer du kallas modermördare, Men, fri från sådant, tillhör dig ett bättre namn, 1140 Helenas, mångdräparinnans, baneman benämnd. Ej bör -- ej bör gå Menelaos nånsin väl, Enär din fader föll, och du och syster din. Och moder -- -- -- tyst! det passar ej, att tala om. Din borg ej ege han, som med Agamemnons lans 1145 Sin maka vann. Ja, längre jag ej lefva vill, Om jag mot henne icke drar mitt blanka svärd. Men om oss icke lyckas dräpa Helena, Så tände vi på slottet eld, och brinne upp. Och oss för ettdera ej äran undgå skall, 1150 Att vackert räddas, eller också vackert dö.
KHOREN.
Förtjent af alla qvinnors hat till verlden kom Hon, Tyndariden, som satt fläck på eget kön!
ORESTES.
Ack, intet bättre finns, än tillförlitlig vän, Ej rikedom, ej välde; alltid folket är 1155 Ett noll, uti jemförelse med ädel vän! Ty du var upphofsmannen till Aigisthos' död, Du uti farans stunder vid min sida stod. Nu åter ger du mig på fienderna hämd, Och sviker ej. Dock slutar jag ditt pris; förty 1160 Tungt faller sig, att öfverhopas med beröm. Men då jag nu mitt lif tillspillo måste ge, Jag fienderna näpsa vill, och sedan dö, Att jag må dem föröda, som ha mig förrådt, Att de må sucka, som olyckelig mig gjort. 1165 Jag är ju Agamemnons son, som, Hellas' drott Enhälligt vald, ej sjelfgjord, egde mellertid Ett majestät från gud, som jag ej skända skall Igenom slafviskt dödssätt; nej, på fri mans vis Jag lemnar lifvet, se'n jag Menelaos qväst. 1170 Ty blott ett enda mål vi hunne, vore väl, -- Om oförmodad räddning vederfores oss, -- Det att ej dö, men döda; se, det önskar jag. Ty det jag önskar, ljufligt är: att ur min mund Förnöja sinnet kostnadsfritt med vingadt prat. 1175
ELEKTRA.
Jag, broder, tror mig äfven finna härruti För dig ett räddningsmedel, mig, och Pylades.
ORESTES.
Du menar visst en guds försyn; hvar finna den? Jag vet att vishet i ditt hjerta innebor.
ELEKTRA.
Hör mig alltså, och hitåt sänd uppmärksamhet! 1180
ORESTES.
Säg ut! -- -- _Det godas uppsåt har ock sitt behag_.
ELEKTRA.
Du känner dottren utaf Helena; ej sannt?
ORESTES.
Hermione, uppfostrad af min mor; jag vet.
ELEKTRA.
Just hon till Klytaimnestras grafvård gången är.
ORESTES.
I hvad beråd? hvad bygger du derpå för hopp? 1185
ELEKTRA.
Hon tömmer gjuteoffer för vår moders skull.
ORESTES.
Och hvad gemenskap med min räddning har detder?
ELEKTRA.
Som gisslan tagen henne, när hon kommer dän.
ORESTES.
Hvad räddningsmedel finns deri väl för oss tre?
ELEKTRA.
När Helena är dräpt, om Menelaos då 1190 Dig hotar, honom eller mig, som äro ett, Säg, att du ärnar slå Hermione ihjäl, Och draget svärd du höje öfver jungfruns hals. Om nu dig skonar, icke önskande dess död, Drott Menelaos, då han ser sin makas blod, 1195 Låt fadren få behålla jungfruns unge lif! Men om han ej kan styra sinnets häftighet, Och hotar, drabba då med svärdet jungfruns hals! Förty jag menar, fastän först han synes bål, Så hejdar han sitt sinne småningom; han är 1200 Ej modig eller djerf. Och deruti för oss Jag finner räddningsmedlet: nu jag talar ut.
ORESTES.
Ack du, som karlahjerta på din andel fått, Och dock en kropp, bland fagra qvinnor priset värd, Att lefva mer förtjenar, än att dödad bli. 1205 Skall, Pylades, du stackars man väl miste gå Om sådan qvinna, eller dela prislig bädd?
PYLADES.
O, att hon följde till Phokensers stad med mig! I sköna bröllopssånger der hon firades!
ORESTES.
Vid hvilka tider kommer hem Hermione? 1210 Att, liksom allt du eljes sagt på bästa vis, Vi, om det lyckas, fånge nidingsfaders valp.
ELEKTRA.
Jag menar hon är slottet ganska nära nu; Ty sjelfva tiden sammanstämmer deruti.
ORESTES.
Rätt så! men, syster Elektra, qvarstanna du 1215 Framför vår boning, och gif akt på jungfruns steg! Och vakta, att ej någon, förrän mordet skett, En bundsförvandt måhända, eller fadrens bror, Må in i huset träda; utan gif du ljud, Och bulta uppå dörren, eller skrik ditin. 1220 Vi mellertid gå in, och till den sista strid Vi båda väpne våra händer med ett svärd, Min Pylades! Ty du rill dela mödorna. Ack, fader, som den svarta nattens hus bebor, Din son Orestes kallar dig till bundsförvandt 1225 I nödens stund; ty för din skull jag lider slikt Helt oförskylldt, och är utaf din bror förrådd. Fast rätt jag gjort. Hans maka nu jag fånga vill, Och slå ihjäl: i sådant värf mitt bistånd var!
ELEKTRA.
O fader, kom! om du förnimmer under jord 1230 En bön från barnen, dem, för din skull, hotar död.
PYLADES.
O du, min faders bundsförvandt, min bön också, Drott Agamemnon, hör, och rädda dina barn!
ORESTES.
Min mor jag dräpte.
PYLADES.
Samma svärd vidrörde jag.
ELEKTRA.
Jag det bjöd, och röjde undan hvar betänklighet. 1235
ORESTES.
Dig att hämnas, fader!
ELEKTRA.
Aldrig dig jag heller svek.
PYLADES.
Du dina barn skall rädda, när all skymf du hör.
ORESTES.
Jag tårar offra vill åt dig.
ELEKTRA.
Jag klageljud.
PYLADES.
Nu hören upp, och till saken vändom oss! Ty om förbannelser framtränga under jord, 1240 Han hör oss. Men du, åltfar Zeus, och hög Dike, God framgång skänken honom, mig, och henne ock! Ty för tre vänner finnes blott en dom, en rätt, Att allesamman lefva, eller alla dö.
ELEKTRA.
J, Mykenska väninnor, | Stroph 1245 Som ypperst Argeiers Pelasgerland bebon!
KHOREN.
Hvi ropar du oss, vördnadsvärda? dig ännu Den titeln räddad är i Danaiders stad.
ELEKTRA.
Er ställen der uppå stråkvägen somlige, Och somlige på stigen här, som borgens vakt! 1250
KHOREN.
I hvad mening ordar du så? Svara mig, goda!
ELEKTRA.
Mig griper fruktan, att någon vid borgen står, Och kräfver hämd på hämd För blod, som kommer att gjutas. 1255
HALFKHOREN.
Gån hädan! skyndom oss! Jag denna väg. Mot solens uppgång, aktsamt bevaka vill.
HALFKHOREN.
Och denna, som mot hennes nedgång förer, jag.
ELEKTRA.
Åt alla sidor vänd nu dina ögons blick, Först ditåt härifrån, och se'n åt annat håll! 1260
KHOREN.
Vi göre, som du sagt.
ELEKTRA.
Med välfvande ögonlock | Motstr. Sen kring öfverallt, och lockarna stryken urväg!
HALFKHOREN.
Hvem är han, som spökar på gatan der, landt- Junkaren, som kring palatset smyger sig? 1265
ELEKTRA.
Det är med oss förbi, väninnor! -- Strax För fienden de dolda svärdsman röjer han.
HALFKHOREN.
Räds ej! ty tom, min vän, Är gatan, fast du ej tror.
ELEKTRA.
Hvad nu? Kan jag ej lita mer på dig? 1270 Gif gladlig underrättelse. Om framför borggården allt är tomt.
HALFKHOREN.
Allt från det hållet stilla är, se för dig, du! Ty ibland Danaider ingen menska nalkas oss.
HALFKHOREN.
Af oss tag samma budskap: allt är tyst! 1275
ELEKTRA.
Välan, nu lägger jag örat till dörrn! Hvi dröjen J derinne, i godan ro Att slakta offret? -- -- -- hvi? De mig ej höra; ack, olyckliga qvinna, jag! Visst deras svärd, mot hennes fägring, mist sin egg. 1280 Ibland Argeierna kanske Beväpnad man framstörtar, Och hastar med undsättning Till detta vårt palats. -- -- -- Gen bättre akt! -- att blunda är ej tid; 1285 Men koxen hitåt somlige, och andre dit!
KHOREN.
Jag vandrar, och vandrar, Och glor öfverallt.
HELENA (derinne.)
Ack, de Pelasgers Argos, hur nedrigt jag föröds!
ELEKTRA.
Nu hörden J? de lägga re'n vid mordet hand. 1290 Det qvidandet var Helenas: så gissar jag.
HALFKHOREN.
O Zeus', o Zeus' eviga makt. Kom mina vänner ändtligen till bistånd!
HELENA.
Jag dräpes, Menelaos! och till hjelp ej hastar du.
ELEKTRA.
Nedhuggen, dräpen och döden, -- 1295 Dubbla, treeggiga svädet Lyftadt i hand, -- Henne, som fader Svek, och gemål, och så många Bland Hellenerna ödde, 1300 Dräpna vid floden med svärd, Der tårar med tårar sig mängde, Mängde för jerneskotten, Vid Skamandros' hvirflar.
KHOREN.
St. stilla, stilla! -- nu ett ljud förnummo vi 1305 Af någon som kring kongabergen störtar fram.
ELEKTRA.
Midtunder sjelfva mordet, J vänner, kom Hermione; o, låtom oss nu tysta bli! Ty rakt hon länder, störtande i gillrets garn. Ett kostligt byte varder vårt, ifall hon grips. 1310 Stån derför stilla nu igen med lugnad blick, Och med en min, som röjer intet af hvad sker! Jag ock vill välfva mina ögon skarpt omkring, Liksom jag icke visste, hvad derinne görs. (till Hermione) Min jungfru, kommer du från Klyteimnestras graf. 1315 Som du bekransat, och med gjuteoffer prydt?
HERMIONE.
Den döda jag försonat har, och kommer hit, Re'n fjerran från palatset skrämd utaf de rop, Som jag derinnanföre hörde höja sig.
ELEKTRA.
Hvad säger du? Oss anstå suckar mycket väl. 1320
HERMIONE.
O, var beskedlig, och låt höra hvad förspörjs!
ELEKTRA.