Part 2

Till dig mitt hopp om räddning utur nöden står. Men då du lycklig kommit till olyckliga, Så gif åt dina vänner af din lycka med, Och framgången för egen räkning ej behåll! 445 Men tag också i vedermödorna din del, Och fadrens ynnest gälda emot dem, du bör. _Ty namnet blott, men saken ej de vänner ha, Som ej uti olyckorna sin anpart ha_.

(Tyndareus synes komma.)

KHOREN.

Der stapplar uppå ålderdomlig fot, minsann, 450 Svartmantlad Spartiaten Tyndareus hitåt, Med håret klippt på sorgeart, för dottrens skull.

ORESTES.

Jag är förlorad, Menelaos! -- Tyndareus Till oss sig närmar, han hvars ögon aldramest Jag blygs att möta, sedan detta blivit gjordt. 455 Ty han mig fostrade som litet barn, och mig Med många kyssar höljde; Agamemnons son Kringbärande på armarna, och Leda med. Mig ärande likt sjelfva Dioskurerna. Och dessa två jag, arma hjerta, arma själ, 460 Ej väl har vedergällt. Hvar finna mörker nog. Att gömma anletet? Hvar moln, att framfor mig Jag ställa må, och undgå gubbens skarpa blick?

TYNDAREUS.

Hvar kunde jag väl råka få min dotters man, Menelaos? Ty på Klytaimnestras graf då jag 465 Mitt offer gjöt; jag hörda att till Nauplia Han med sin maka kommit, räddad ändtligen, Ledsagen mig; ty vid hans högra sida jag Vill stå och helsa, skådande sentida vän.

MENELAOS.

Hell, gamle, dig, hvars äkta läger delte Zeus! 470

TYNDAREUS.

Hell äfven, Menelaos, dig, min anförvandt! Ve! Bittert är, att menskan ej sin framtid vet! Se ormen modermördarn, framför borgen der. Hur kranka blixtar ljunga i hans blick, min pest! Menelaos, talar du dock med den smittade? 475

MENELAOS.

Hvi så? Han är ju ättling af mig älsklig far.

TYNDAREUS.

Just han, som född af sådan far en sådan vardt?

MENELAOS.

Han föddes dock; och bör i nöden vårdad bli.

TYNDAREUS.

Barbar du blivit, bland barbarer länge dröjd.

MENELAOS.

Hellenisk är den sed, att ha om slägten vård. 480

TYNDAREUS.

Den ock, att öfver lagarna ej vilja stå.

MENELAOS.

Hvad nödtvång är, är slafveri bland vise män.

TYNDAREUS.

Håll dig vid detta, du; jag skall ej hålla mig.

MENELAOS.

Ja, vreden är med dig, och ovis ålderdom.

TYNDAREUS.

Hvad strid om vishet kunde för hans skull oppstå? 485 Om alle inse klart, hvad rätt är, och hvad ej, Ho finns bland dödliga mer oklok då, än han? Han som om rättvisan ej tog den minsta vård, Och till Helleners samfundslag ej vände sig. Ty sedan Agamemnon andats ut sitt lif, 490 I hufvudet utaf min dotter slagen, -- ack, Ett skändligt brott, som jag ej nånsin gilla skall! För blodskuld henne först han hade stämma bordt, Och kräfva laga straff, och jaga modren sen Ur huset. Fromt i nöden då han sig betett, 495 Och sig vid lagen hållit fast, rättskaffens son. Nu med sin moder han i samma ofärd gick. Ty pröfvande med skäl, att hon en brottsling var, Sjelf mera brottslig blef han, som sin moder drap. Dig, Menelaos, om en sak jag spörja vill: 500 Ifall en viss af äkta makan banen fick, Och dennes son sin moder sloge ock ihjäl, Och mordet dennes ättling vidare med mord Umgällde, säg, hvar toge väl då brotten slut? Rätt var af fordne fäder denna lag bestämd: 505 De ej tillstadde någon träda inför sig, Ej heller sig till möte, som utgjutit blod; Men med förvisning straffade, och dräpte ej. Ty eljes skulle mord dock städs vidlåda en, Som händerna nedsölat aldrasist med brott. 510 Gudlösa qvinnor allesamman hatar jag, Och främst min dotter, som sin egen make drap; Ock Helena, din hustru aldrig rosar jag, Ej talar till ens; gillar icke dig, som drog, För illaartad qvinnas skull till Troias fält. 515 Allt hvad jag kan, jsg kämpa vill för lagens helgd, Och slut på detta vilddjurslif och blodbestyr Jag göra skall -- som städs föröder land och stad, (till Orestes.) Förty hvad hade du för hjerta, usling, då När barmen blottade för dig, bönfallande 520 Din egen mor? Jag sjelfva brottet icke sett, Och gubbens öga smälter dock i tårar bort. En sak iallo stämmer in med mina ord: Hos gudar hatad, du för modrrmord får näpst, Af faser jagad kring och raseri, Behöfs 525 Väl höra vittnen, då jag saken skåda kan? (till Menelaos.) Att du det vete, Menelaos, gudarna Emot ej handla, honom ej att hjelpa sök! Men tillåt, att han stenas må af medborgsmän Och Spartas jord beträd ej eljes med din fot. 530 Min dotter visserligen lagligt dödad vardt, Men orätt var det, att hon dog för dennes hand. Jag i allt öfrigt skapades lycksalig man, Men ej hvad rörer döttrarna: -- deri osält.

KHOREN.

_Hur afundsvärd, eho i barnen lycklig var, 535 Och inga särdeles bekymmer samkade!_

ORESTES.

Ack, gamle man, jag rädes yttra ord för dig I sak, der jag dig kränka måste in i själn. Jag gudlös är, för det jag mördade min mor, Gudhörsam, under annat namn, för fadrent hämd. 540 Tag endast bort din ålderdom, som mina ord Tillhinders är, och ur min talan skrämmer mig, Då är på väg jag genast. Nu jag räds ditt hår. Hvad borde jag väl göra? Sätt nu tvä mot två! Min far mig aflade; din dotter födde mig; 545 Hon åkren var, som tog af annan fröet mot. Och utan far lär väl ej nånsin finnas barn. Jag mente derför, att jag lifvets upphofsman Mer värna bordt, än henne, som mig födan gaf. Alltså -- din dotter; -- ty min mor jag säga blygs, 550 Med egen bröllopsvisa, men ej välbetänkt, Beträdde ann mans bädd; mig sjelf det gälla skall, Då jag om henne talar slemt; -- jag måste dock. Aigisthos var den dolde maken i vårt hus, Och honom drap jag, offrande min mor jemväl. 555 Föröfvande visst brott, men hämnande min far. Hvad angår hotelsen, att man bör stena mig, Så hör mig, hur jag hela Hellas gör en tjenst! Ty komme hustrurna till sådan dristighet, Att dräpa sina män, och taga tillflygt sen 560 Till barnen, tiggande om nåd med blottad barm, Då såge de för intet an, att maken slå, Af förevändning, hurudan som helst. Har jag nu -- Som du tror -- gjort brott, jag ock gjort slut på slikt. En hatad mor medrätta jag afdagatog. 565 Som egen make, stadd på härfärd hemifrån. Anförare för samteliga Hellas' folk, Förrådde, och ej okränkt höll hans äkta säng. Och när hon brottet insåg, hon sig dock ej straff Pålade, utan för att slippa ansvarsfri, 570 Misshandlade min hulda far, och slog ihjäl. Vid gudarna, dock ej jag borde gudar nämnt I dom om mordsak -- hade jag min moders brott Med tystnad gillat, o hvad skalle far min gjort? Monn ej mig, hatfull, till Erinnyerna sändt? 575 Säg, eller stå väl skyddsgudinnor modren bi. Men bistå ej den mera förorättade? Du alltså, gamle man, en brottslig dotters far, Du gjort min ofärd; ty af hennes dristighet Min far beröfvad, modermördare jag vardt. 580 Ser du? Odysseus' maka ej Telemachos Ihjälslog, ty hon icke tog sig man på man, Och äkta sängen i palatset okränkt blef. Ser du? Apollon, som i jordens medelpunkt Har säte, och åt menskor ger orakelsvar, 585 Som vi i allt hörsamme, hvad han säga må. Jag, honom ock hörsammande, min moder drap. Thy ansen honom gudlös nu, och slån ihjäl. Han syndat har, ej jag; hvad visste jag? Monn ej den gud, jag skyller på, nog mäktig är, 590 Att brottet lösa? Hvart vill jag väl flykten ta, Om han, som bjöd det, ej från döden räddar mig? Säg derför ej, att icke detta rätt är gjordt. Säg, att för oss, som gjorde, det ej lycksamt var. _De hvilkas äktenskap på jorden väl består, 595 Ha -- sälla dar; för dem, som dock påtok det går Båd' inom hus och utom allt slem ände får._

KHOREN.

Städs qvinnorna tillhinders voro skapade I sina männers öden, till ofärd blott.

TYNDAREUS.

Då du är trotsig, och ej viker för mitt tal, 600 Och svarar uppå sådant sätt, som sårar mig, Dessmer du retar mig, att yrka på din död, Som till behagligt tidsfördrif jag göra vill, Då jag hitkommit, för att smycka dottrens graf. Jag nu till de Argeiers folkförsamling går, 605 Och villig, ej ovillig staten eggar jag, Att stena dig, och stena systren din ihjäl. Hon mellertid långt mer än du sin död förtjent, Hon som dig retat mot er mor, i öronen Dig sändande fiendtelig uppmaning städs, 610 Berättande hvad hon om Agamemnon drömmt, Samt hurusom Aigisthos' brott förhatligt var För underjordens gudar, -- äfven här olideligt! -- Tilldess hon tände huset an med eldlös eld. (till Menelaos.) O Menelaos, dig jag säger, och så gör också 615 Om dig min fiendskap, min slägtskap något är, Så sätt dig ej emot hans död, mot gudarna, Men tillåt, att han stenas må af medborgsmän; I annat fall beträd ej nånsin Spartas jord! Sen du allt detta hört, gudlösa vänner ej 620 Utkora, stötande rättsinnta från dig bort, (till sina män,) Nu bringen oss från denna borg, J tjenare!

ORESTES (till Tyndareus.)

Gå du, att utan afbrott detta tal från oss Till denne gånge, för din ålderdom forskont! (till Menelaos.) Hvart, Menelaos, styr du kosan i begrundalag nu, 625 Dubbelt bekymmers dubbla vägar vandrande?

MENELAOS.

Derom ej bry dig! Grubblande uppå en sak, Villrådig är jag, hvart jag borde vända mig.

ORESTES.

Ställ ej i verket nu din tanke, utan hör Först mina ord, och sedan fatta ditt beslut. 630

MENELAOS.

Så tala! Du har rätt; ty _tystnad bättre är I vissa fall, än tal, i vissa -- tal än tystnad._

ORESTES.

Så må jag tala nu! men alltid långa tal Framför de korta gälla, och begripas mer. Gif mig, o Menelaos, intet af ditt gods, 635 Men återgif mig hvad utaf min far du fått. Ej skatter menar jag; -- de skatter, om mitt lif Du räddar, äro mig bland alla älskligast. Gör jag väl orätt? I min nöd jag måste få Hvad orätt är af dig. -- Agamemnon ock, min far, 640 Med orätt Hellas samlande, mot Troia drog, Sjelf utan minsta brott, men för att din gemåls Oratta handling bota, och förseelse. Oss detta ena för det ena ge du bör. Min far blottställde -- så bör göra vän för vän -- 645 Sitt lif för dig, och kämpade inunder sköld, Att du tillbaka måtte få din äkta hälft. Umgäll mig alltså detta, som du der mottog, Och möda dig för vår skull blott en enda dag Och stå som räddare, -- ej tio långa år; 650 Väl Aulis tog som offer hulda syster min; Jag efterskänker det; ej dräp Hermione! Ty, då jag är olycklig, såsom nu, bör du Ha öfvervigten, och jag få forlåtelsen. Mitt lif förära åt min olycksfulla far, 655 Och systrens lif, som jungfru varit länge nog. Ty, dödad, värnlöst lemnar jag min faders hus. Du svarar mig: "omöjligt" -- Så likväl i nöd Den ene vännen bör den andre skänka hjelp. Men hvad behöfs väl vänner då, när allt går väl? 660 Ty guden sjelf, som hjelpa vill, är ensam nog. Att du din maka älskar, tror allt Hellas' folk, (Ej för att smickra, och bedraga talar jag,) Vid henne jag anropar dig, jag, olycksman. Hvart är jag kommen? är det jag som plågas blott? 665 Det är för allt vårt hus, som jag anropar dig. O du, min egen faders egen bror, var viss, Att under jord den döde detta hör, och att Hvad jag har sagt, hans vålnad hviskar öfver Bland tårar detta, jemmer och bedröfvelse 670 Jag ordat har, och beder med enträgenhet Om räddning nu, som alle söka, ej blott jag.

KHOREN.

Ock jag änskönt jag qvinna är, anropar dig, Att bistå de osälla; ty du gitter det.

MENELAOS.

Orestes, ack, jag för dig allsköns aktning bär, 675 Och vill i dina olycköden taga del. Men kraft dertill jag önskar mig från gudarna. Ty så man sine blodsförvandters smärtor bör Gemensamt bära, om en gud förlänar kraft, Så, att man stupar, eller nedgör fienden. 680 Ty med en här, på bundsförvandter blottad, hit Jag kommit har, af tusende bekymmer trängd, Med sparde vänners obetydeliga kraft. I öppen fejd alltså vi torde Argos ej, Pelargerlandet, kufva; om med blida ord 685 Vi kunne det: -- vårt hopp deri vi hafva satt _Hur kan det stora någon med det lilla ta?_ Ty då när pöbeln i sin vrede rasar fram, Den lika svår att dämpa är, som häftig eld. Men om man för den fikne fogligt efterger, 690 Och viker undan, passande på lemplig tid, Den sansar sig kanske. -- Och när den fällt sitt mod, Man kan den lätt handtera, efter egen skön. _Hos pöbeln miskund finnes, men der finns ock trots, Och den som passar på sin tid, är ärans man_. 695 Nu går jag, frestande att stat och Tyndareus Med dig försona, att de öfve mildt sin makt. _Ty skeppet kränger, när för mycken vind det tar, Men reser sig igen, när seglen in det drar_. Så gud ock hatar alltför mycket öfvermod, 700 Och stadsbor hata; derfor -- allvar är mitt tal -- Med vishet jag dig rädda bör, och ej med trots. Med härsmakt ingalunda -- som du tror kanske -- Jag kan dig rädda. Lätt ej, med ett enda spjut, Man nedergör den ofärd, som omgifver dig. 705 Ej nånsin förr till Argos' jord, i ödmjukhet Anlände vi; likväl det oss nödvändigt är, Som kloke män, att vara ödets slafvar nu. (afträda.)

ORESTES.

O endast för en qvinnas skull härförare, Men eljes intet, fegaste till vänners hämd, 710 Du vänder dig från mig, och går? Agamemnons sak Är ute. Fader, i din olycksstund förrådd! Ve mig; jemväl förrådd! Och mera finns ej hopp, Ej här, ej der, att rädda lifvet ur Argeiers hand. Ty denne man min räddnings enda tillflygt var. -- -- -- 715 (Pyladet nalkas.) Dock der jag ser den käraste bland dödliga, Min Pylades, i fyrsprång hit från Phokis kommande, En ljuflig anblick: trogen man i nödens stund Du hellre ser, än lugnet ser sjöfaranden.

PYLADES.

Fortare än hvad jag borde, genom staden kommer jag, 720 Hörande om folkets möte, som jag klarligt sjelf har sett, Ställdt mot dig, och mot din syster, som de ärna dräpa strax. Hvad är det? hur går? hur mår du, kärste bland jemnåriga. Och bland, vänner, och bland fränder? -- ty allt detta är du mig.

ORESTES.

Allt är ute: att i korthet mina qval jag röja må. 725

PYLADES.

Oss tillika du föröder: vänner dela ljuft och ledt.

ORESTES.

Menelaos nedrigt handlar emot mig och syster min.

PYLADES.

Nedrig gvinnas man med rätta blifver också nedrig sjelf.

ORESTES.

Liksom han allsicke kommit, så hans ankomst båtat mig.

PYLADES.

Har han afven verkeligen hit till dessa bygder ländt? 730

ORESTES.

Sent omsider; men befunnen niding strax mot vännerna.

PYLADES.

Ock sin hustru, syndarinnan, förde han på skeppet hit?

ORESTES.

Icke han; men honom förde hon till oss, och ingen ann.

PYLADES.

Hvar är qvinnan, som Achaier utan tal allena ödt?

ORESTES.

Här uti min borg, om eljes min jag borde kalla den. 735

PYLADES.

Hvilka äro nu de orden, som du sagt din faders bror?

ORESTES.

Att ej låta medborgsmännen dräpa mig och syster min.

PYLADES.

Gudar, hvad blef härtill svaret? -- Detta just jag veta vill.

ORESTES.

Han strök af, som sleme vänner göra emot vännerna.

PYLADES.

Under hvilken förevändning? Vet jag det, så vet jag allt 740

ORESTES.

Han kom hit, de dygdesama döttrars far, emellertid.

PYLADES.

Tyndareus? kanhända vredgad emot dig, för dottrens skull.

ORESTES.

Märker du? han dennes slägtskap färedrog framför min fars.

PYLADES.

Dina vedermödor dela således ej tordes han.

ORESTES.

Ej till kämpe blef han boren, men bland qvinnortapper man. 745

PYLADES.

Du i största ofärd sväfvar, och nödvändigt måste dö.

ORESTES.

Medborgsmännen rösta måste öfver vårt begångna mord.

PYLADES.

Öfver hvad skall domen fällas? säg; ty jag i fruktan står.

ORESTES.

Lefva eller dö det gäller: några ord om vigtig sak.

PYLADES.

Flykta härifrån med systren, lemnande din kongaborg! 750

ORESTES.

Ser du ej, hur vi bevakas af spioner öfverallt?

PYLADES.

Jo, jag stadens gator skådat, stängda af beväpnade.

ORESTES.

Som en stad af fienderna, så belägras ock vår kropp.

PYLADES.

Spörj mig nu, hvarför jag lider; äfven jag förlorad är.

ORESTES.

Genom hvem? Ty detta vore qval till mina plågor laggdt. 755

PYLADES.

Strophios, min fader, vredgad har mig jagat hemifrån.

ORESTES.

Klagar han dig enskildt, eller uppå statens vägnar an?

PYLADES.

Vid din moders mord jag hjelpte; och han gudlös kallar mig.

ORESTES.

Stackars vän, mitt brott -- så syns det -- skulle äfven skada dig!

PYLADES.

Ej vi likne Menelaos; detta måste härdas ut. 760

ORESTES.

Räds du ej, att Argos äskar döda dig, som mig, också?

PYLADES.

Straffa mig, tillhör ej dessas, utan de Phokensers land.

ORESTES.

_Pöbeln är en amper bjesse, när den vrånga målemän har_.

PYLADES.

Men när den rättsinnta eger, rättsinnt städs besluter den.

ORESTES.

Bra! hos folket måste talas. 765

PYLADES.

Om hvad vigtigt ärende?

ORESTES.

Om jag sade medborgsmännen --

PYLADES.

Att du handlat efter lag?

ORESTES.

Hämnande min egen fader --

PYLADES.

Räds att du kan möta hårdt!

ORESTES.

Bör jag krypa bort i tysthet för att dö?

PYLADES.

Det vore fegt.

ORESTES.

Hvad är då att göra?

PYLADES.

Finns väl räddning, om du stannar qvar?

ORESTES.

Ingen alls! 770

PYLADES.

Men om du flyktar, finns väl hopp om räddning då?

ORESTES.

Finnes visst, om sig så träffar.

PYLADES.

Bättre det, än stanna qvar.

ORESTES.

Ja, jag går.

PYLADES.

Och äfven dödad, vackrare du så skall dö.

ORESTES.

Mig medrätta sådant drabbar.

PYLADES.

Blott man ville medge det!

ORESTES.

Riktigt! så jag feghet undgår.

PYLADES.

Bättre, än om qvar du blir.

ORESTES.

Och man skulle mig beklaga -- -- -- 775

PYLADES.

Mycket gör din ädla börd.

ORESTES.

Vredgad -- att min fader dräpte -- -- --

PYLADES.

Detta ögonskenligt är.

ORESTES.

Bort vi måste. Fegt är dödas utan ära.

PYLADES.

Visserligt!

ORESTES.

Skole vi härom berätta för min syster?

PYLADES.

Nej, o nej!

ORESTES.

Tårar då helt säkert runne.

PYLADES.

Tåren stort järtecken är.

ORESTES.

Då är tiga bäst. 780

PYLADES.

Med tiden skall du vinna deruppe.

ORESTES.

Detta står mig blott ivägen -- -- --

PYLADES.

Säg, hvad nytt åfärde är?

ORESTES.

Att gudinnorne med gisslet hindra mig.

PYLADES.

Dig sköter jag.

ORESTES.

Svårt är krämpig man att nalkas.

PYLADES.

Ej för mig, att nalkas dig.

ORESTES.

Akta dig, att ta befattning med mitt rasreri!

PYLADES.

Får gå.

ORESTES.

Är du icke rädd? 785

PYLADES.

_Bland vänner rädslan är ett sort förderf_.

ORESTES.

Gå nu, styre för min fot!

PYLADES.

Det blifver mig ett kärt besvär.

ORESTES.

Och till fadrens graf mig bringa!

PYLADES.

Hvartill tjenade väl det?

ORESTES.

Jag vill be, att han mig räddar.

PYLADES.

Detta visst tillbörligt är.

ORESTES.

Modrens vård jag ej vill skåda.

PYLADES.

Ty hon var fiendtelig.

KHOREN

Skynda derför, att Argeiers dom ej hinner fånga dig, 790 Foga, af din krämpa kraftlös, sida vid min sida tätt, Att jag genast genon staden, föga för dess pöbel rädd, Föga blyg, dig måtte bära. Hur kan jag mig te som vän, Om i svåra olycksstunden jag dig ej mitt bistånd ger?

ORESTES.

Sådant är, att _vänner_ ega, och ej _anförvandter_ blott. 795 _Ty en man, som, fastän främling, har med oss tillhopasmält. Bättre är till vän besitta än blodsfränder tusentals_.

(Begge afträda)

KHOREN

Stor lycka och ära stor, | Stroph. Som sig förhäfde i Hellas, och Invid Simuntiska böljorna, 800 Har återigen för Atreiderna gått om; Allt efter gamle kongahusets gamla sed, Då tvisten om det gyllene lamm Bland Tantaliderna stod, Ohygglige gästbud gåfvos, och 805 Ädlaste söners slakt blef gjord. Hvadan mord på mord, i vexlad Blodsutgjutelse ej upphör För de båda Atreider. Bragd är obragd: att sin mors | Motstr. 810 Kropp med jernbeväpnad hand Sarga, och ett blodbestänkt Svärd mot solens strålar svänga upp. Att illa göra, är stor gudlöshet, Och illasinnte männers galenskap. 815 Vid dödens fruktan hon skrek, Stackars dottren af Tyndareus: "Son, du nidingsverk begår. Dräpande din mor! -- Se till, Då du jäktar efter fadersgunst. 820 Att ej evig skam du får! Hvad krämpa, jemmergråt och uselhet | Epod. På jorden större är, Än att med modersblod besöla sin hand? Ack, föröfvande hvad gräsligt brott, 825 Af vansinne hemsöks, Eumeniderna ett byte nu, Välfvande de skygga ögonlock, Den Agamemnoneiske son! O, den usle, som sin egen mors 830 Barm, utur guldsydd korsett Blottad, skådande, likväl Stötte svärd i modershjertat, För att hämnas fadermord!"

ELEKTRA (inträdande.)

J tärnor, har ur dessa salar störtat ut 835 Stackars Orestes, i gudskickadt raseri?

KHOREN.

O nej! Till det Argeiska folk han gången är, Afbidande den dom, som eder förestår, I följd hvaraf J lefva måsten, eller dö.

ELEKTRA.

Ve mig! Hvad har han gjort! Ho rådde väl dertill? 840

(Sändebudet nalkas.)

KHOREN.

Pylades. Och -- som det tycks -- snart detta sändebud Skall bringa dädan tidender om broder din.

SÄNDEBUDET.

Ack, stackars -- stackars, aktingsvärda dotter, du Utaf härförarn Agamemnon, o Elektra, hör De olycksorden, som jag kom, att bringa dig! 845

ELEKTRA.

O ve! med oss det är förbi. Klart är ditt tal. [Ty -- såsom syns -- du kommit hit, ett olycksbud].

SÄNDEBUDET.

Så föll Pelasgers dom, att broder din skall dö, Och du, olyckliga, jemväl, på denna dag.

ELEKTRA.

Ve mig! -- den stund är inne, för hvars fruktan jag 850 Ren längesedan tvinat bort i klagolåt. Dock, hur gick rättegången? genom hvad beslut Af de Argeier fälldes dödsdom öfver oss? Säg, gamle man, om genom stenars kastning jag Skall gifva upp min ande, eller genom svärd. 855 Jag, som mig samkat med min broder samma straff?

SÄNDEBUDET.