Part 6

_Vanadis_ (fn. _Vanadis_), vanernes gudinna, kallas Fröja såsom dotter af vanen Njord. Hon har också flere andra namn, af hvilka _Mardöll_ (af _mar_, haf), »den på hafvet dallrande, gungande», synes hänvisa på en märklig öfverensstämmelse med grekernas Afrodite (Säve). Hon kallas ock »den gråtfagra gudinnan», emedan de tårar, som hon fäller öfver förlusten af sin make, äro det röda guld. Fröja delar med Odin de fallna hjeltarne, ty hjeltens sinne har två hufvudlidelser, strid och qvinnokärlek, och de älskande tillhöra henne. Salen Sessrymne är stor och har många säten, ty kärleken är tillgänglig för alla. Brisingasmycket betecknar skönheten i kärleksgudinnans väsen, och hennes man Od kärlekens berusande makt; hennes saknad och tårar öfver den förlorade maken uttrycka kärlekens längtan och gråt. Hennes kattor äro bilder af smeksamhet och hetsig kärlek. Till Fröja kunna hänföras lika väl som till Frigg åsynjorna Snotra (behaget), Sjofn och Lofn (jfr § 15).

§ 23. Hafvets personligheter.

Vanerne i allmänhet och Njord i synnerhet äro det milda, välgörande hafvets gudomligheter (§ 11). Öfriga personligheter, i hvilka hafvet framträder, äro Öge, Hyme och Mime, hvilka egentligen tillhöra jätteverlden.

_Öge_ (fn. _Oegir_) herskar öfver det _vilda_, upprörda, mera _aflägsna hafvet_, der fiske och seglats ej väl kunna trifvas, den stora oceanen, hvilken likväl ännu icke är helt och hållet otillgänglig för gudars och människors verksamhet. Deraf kommer Öges dubbla natur: han är en jätte, men har likväl fredligt samqväm med gudarne. I hans sal, som upplyses af skinande guld, bärs den skummande drycken omkring af sig sjelf.

Öges hustru _Rån_ (fn. _Rán_) har ett nät, hvarmed hon söker fånga dem, som färdas på sjön, och de, som omkomma deri, föreställas komma till henne. Öges döttrar, böljorna, hafva bleka lockar och hvita slöjor, äro sällan blida mot män, vagga i vinden och fara omkring i hafsbränningens skär, men leka sällan i lugn.

_Oegir_, den förskräcklige, af _oegja_, förskräcka. _Rán_, rån, plundring, rof.

Öge förblandas understundom med den i fornjotiska naturkulten förekommande Lä (§ 6). Förhållandet mellan Öge och Njord är det samma som mellan grekernas Okeanos, det yttre verldshafvet, och Pontus, medelhafvet, inom jordens gränser (Petersen).

_Öges gästabud_ (fn. _Oegisdrekka_). Öge kom en gång till Åsgård och hedrades af gudarne med ett präktigt gästabud i deras lysande salar. Han satt vid bordet bredvid Brage, som flitigt drack honom till och för honom berättade många af åsarnes bragder. Öge blef upprymd och inbjöd i sin ordning gudarne till ett gästabud hos sig. Emellertid saknade Öge en kittel, tillräckligt stor för att deri brygga mjöd åt alla gästerna, men denna brist afhjelptes derigenom, att Tor, åtföljd af Ty, från Hyme hemtade en kittel, som var en mil (rast) djup. Nu föranstaltades gästabudet, och åsar och alfvar församlade sig der, men Tor var icke med. Det var ett präktigt gille. Der var lysande guld i stället för eldsljus och ölet skänkte sig sjelft, och man prisade mycket Öges tjenare Fimafäng och Älde. Strängt fredlyst var detta ställe. Icke dess mindre dödade Loke, som objuden infann sig vid gillet, Fimafäng, då denne vägrade honom inträde i gästabudssalen. Då lyfte gudarne sina sköldar och lupo med anskri mot Loke samt drefvo honom till skogen; men sjelfva återvände de till gästabudet. Loke vände emellertid också tillbaka, trädde in i salen och uppmanade gudarne att anvisa honom plats eller drifva honom bort. Brage affärdar honom, sägande, att åsarne aldrig skulle gifva honom plats i gillet. Då for Loke ut i ohöfviskt tal och hånande ord mot alla gudar och gudinnor. Sjelfva Tor, som slutligen kommer, får höra smädeord, derför att han en gång tagit sig nattläger i jätten Skrymes handske (sid. 41) och för det han kastat bort sin hammare vid det fåfänga försöket att meta upp Midgårdsormen. Men sedan Loke sålunda retat Tor, vågade han icke längre stanna qvar i salen, utan dolde sig i Frånangers fors under skepnad af en lax. Der togo åsarne honom slutligen och öfverlemnade honom åt ett välförtjent straff (se sid. 75).

_Hyme_ (fn. _Hýmir_) är herskare öfver det vida, öde _Ishafvet_, inom hvars område ingen utom Tor kan intränga. Då åsarne skulle gästa Öge och denne icke hade en tillräckligt stor bryggkittel, hemtade Tor en ännu större från Hyme (sid. 47).

Hit hör äfven den mot gudar och människor fiendtliga Midgårdsormen (§ 24).

_Hýmir_ af _húm_, skymning.

Att kittelns hemtande från Hyme betecknar det af vintern fjättrade hafvets frigörande, är förut (sid. 48) anmärkt.

_Mime_ (fn. _Mimir_) är herskare öfver _hafvets_ egentliga _urkälla_, och såsom sådan står han bakom både Njord, Öge och Hyme. Mimes brunn är under den rot af verldsträdet, som går till rimtursarne, och i den samma äro fördolda vishet och förstånd (§ 14). Odin kom dit och bad om en dryck, men erhöll honom icke förr, än han satt sitt ena öga i pant (se sid. 26 och 32).

_Mimir_, erinring, minne; jfr lat. _memor_.

Då åsar och vaner slöto fred och gåfvo hvarandra gisslan, gåfvo åsarne åt vanerne Höne, hvilken blef deras höfding, samt sände med honom den vise Mime, som gaf Höne alla goda råd. Men när Höne var på ting och Mime ej i närheten, då kunde Höne intet råda, hvarför vanerne misstänkte, att åsarne bedragit dem i mannaskiftet. De togo då Mime och dödade honom samt sände hans hufvud tillbaka till Odin. Denne tog hufvudet, smorde det med örter, qvad galder deröfver och trollade så, att det talade med honom och sade honom många fördolda ting (jfr sid. 32).

Odin hemtar råd och upplysning af Mime, d. v. s. anden sänker sig ned i minnets, erinringens djup, der utvecklingsämnena ligga dolda. Hvarje dag, som vi tänka en ny tanke, har denna minnena att tacka för sin födelse; hvarje handling vi utöfva har sin grund i fjärran aflägsna, måhända blott halft medvetna minnen, och framför allt skådar Sagas vän (Odin) städse tillbaka till ursprunget (Petersen, sid. 144).

§ 24. Loke och hans slägt.

_Loke_ (fn. _Loki_) bildar en motsats till alla de andra gudarne och är det onda i alla riktningar. Han är listens, falskhetens, _det ondas_ gud. Likasom Odin genomtränger skapelsen för att öfverallt väcka ett högre andligt lif, likaså blir Loke källan till det onda. I människans ådror rinner han som sinlighet, källan till alla onda lustar; i naturen framträder han som det förderfliga i luft, eld och vatten; i jordens sköt som den vulkaniska elden, i hafvet såsom en glupande orm, i underjorden som den bleka döden. I begynnelsen var Loke icke sådan, utan på det innerligaste förbunden med Odin genom fostbrödraskapets heliga band. Under namn af Lodur eller Lopt (§ 7) deltager han i människans skapelse och gifver henne blodet, lifsvärmen, den sinliga naturen; men han skilde sig från Odin och blef ond samt beständigt allt värre och värre. Loke är som elden, hvilken, när han verkar i det godas tjenst, är välgörande och nödvändig för all utveckling, men kan blifva farlig och förderflig.

Till utseendet är Loke fager och har vackra drag, är smidig och hurtig, men har en skygg, ondskefull blick. Han bragte åsarne ofta i stor förlägenhet och olycka, men var äfven som oftast tvungen att hjelpa dem derur. Hans fader var jätten _Farböte_ (fn. _Farbauti_) och hans moder _Löfö_ (fn. _Laufey_) eller _Nål_ (fn. _Nál_). Hans bröder äro _Byleist_ (fn. _Býleistr_) och _Hälblinde_ (fn. _Helblindi_).

_Loki_ är enligt någras uppfattning = _logi_, eldslåge; enligt andras är Loke = lockaren, förföraren: andra åter härleda namnet af verbet _lúka_, ända, tillsluta, igenlycka, och skalle det då betyda antingen »den slutne, inbundne» eller »den slutande, gudamaktens ände». _Farbauti_, den som drifver skeppet, vind, af _far_, skepp, och _bauta_, slå, stöta. _Laufey_, Löf-ö, af _lauf_, löf, och _ey_, ö. _Nál_, nål. _Byleistr_ af _býr_, bebodd ort, stad, och _leysa_, upplösa. _Helblindi_, den dödligt bländande, af _hel_, död, och _blinda_, blända.

Att de gamle vid Loke närmast och ofta tänkt på elden är uppenbart. Likasom jorden och hafvet efter sina olika yttringar hafva flere gudomligheter, likaså har elden sina former: han är himmelsk, förbunden (såsom Lodur) med Odin, jordisk som en Fänresulf, underjordisk som den fjättrade Loke. Också antyda namnen på Lokes slägt föreställningen om honom såsom elden: Farböte, som slår skeppet, är vinden; Löfö eller Nål är det bränbara trädet, löfvet eller barret på träden; Byleist ock Hälblinde kunna beteckna den förtärande flamman. Men detta är blott en sida i Lokes väsen; hans natur, såsom en hela sinlighetens uppenbarelse, omfattar vida mera. Han är det onda öfver hufvud, det förderfliga i naturen, och den onda lidelsens makt i den sedliga verlden. Så har han ock bibehållit sig i folktron: han är den onde, djäfvulen (jfr Petersen, sid. 310). Ehuru han visserligen i begynnelsen är ett med Odin, framträder han dock, i följd af sin onda utveckling, tillika såsom af en annan stam (jfr hans föräldrar och bröder).

Loke griper öfverallt in i åsarnes lif, förderfvande eller hjelpande. Märk myterna: Tors tåg till Jättehem, Sifs hår, Iduns bortröfvande, Brisingskedjans stöld, samt den största ogerningen, Balders död, m. fl.

_Lokes barn._ Med sin hustru _Sigyn_ (fn. _Sigyn_) hade Loke sonen _Nare_ eller _Narfve_ (fn. _Nari_, _Narfi_), och en broder till honom var _Vale_ (fn. _Vali_).

Med jätteqvinnan _Ångerbåda_ (fn. _Angrboða_) födde Loke tre barn: _Fänre_ eller _Fänresulf_, _Midgårdsorm_ och _Häl_. Att dessa tre syskon, som hade en sådan moder och ännu mer en sådan fader samt uppföddes i Jättehem, skulle vålla åsarne mycket men, det visste de af spådomar, och derför lät Allfader gudarne taga och föra dem till sig.

_Angrboða_, den olycka bådande.

_Fänre_ eller _Fänresulf_ (fn. _Fenrir_ l. _Fenrisulfr_) uppfödde åsarne hemma, och endast Ty hade nog djerfhet att gifva honom mat. Då de sågo, huru mycket han växte, och visste, att han skulle bringa dem skada, då beslöto de att binda honom. Tvänne gånger hade han också låtit sig fängslas af dem, men båda gångerna sprängt banden. Då han tredje gången skulle visa sin styrka på det osynliga bandet _Gleipne_ (fn. _Gleipnir_), lät han endast med det vilkoret binda sig, att någon af åsarne lade sin högra hand i hans gap till underpant derpå, att bandet vore gjordt utan svek. Ty uppfylde vilkoret och ulfven lät sig bindas, men förmådde icke spränga bandet, hvarför Ty miste sin hand. Då åsarne nu sågo, att ulfven var bunden, fäste de bandet vid en klippa och satte ett svärd i hans mun, hjaltet i underkäften och spetsen i öfverkäften. Så ligger vargen, bunden och tjutande, till gudarnes skymning.

Fänresulfven är den af människorna _fjättrade elden_ på jorden. Han är fruktansvärd, när han befrias ur sina band, och far som en glupande ulf fram öfver människoboningarna. En gång, vid gudarnes skymning, skall han tillintetgöra den himmelska elden, Odin.

_Midgårdsorm_ (fn. _Miðgårðsormr_) kastade Allfader i det djupa hafvet, som omgifver alla länder. Der har ormen växt till en sådan storlek, att han slingrar sig om alla länder och biter sig i stjerten. Tor kämpade med honom, men förmådde icke dräpa honom.

Midgårdsormen betecknar således det vilda, upprörda hafvet.

_Häl_ (fn. _Hel_) kastade Allfader ned i underjorden. Der herskar hon i Hälheim (§ 13) såsom den förskräckliga, likfärgade, obevekliga _dödsgudinnan_ samt de _eviga straffens_ gudinna. Till henne komma alla, som dö af sjukdom och ålderdom. Stor är hennes boning och står under en af verldsträdets rötter. Framför den samma ligger den vaksamma hunden Garm vid Gnupahålan och rusar mot de ankommande med blodigt bröst och fradgande gap. Der sitter Häl, girig och obarmhertig, vid städse halföppen dörr för att allt mottaga och intet återgifva. För de onda är der en särskild afdelning nere i djupet.

Föreställningarna om Häls rike och lifvet efter döden äro dunkla. »Att komma till Häl» kallas öfver hufvud att dö. Balder kommer, ehuru dödad genom ett vapen, till Häl; likaså Sigurd Fafnesbane, som föll för lönmord. Hos Fröja samlas de älskande, som varit trogna i döden, till Gefion komma alla mör, till Tor trälarne, och till Rån de, som omkomma i böljorna; således hvarken till Häl eller Valhall. Ehuru Häl fasthåller sitt rof, kunna dock de döda komma såsom spöken till öfverjorden och inverka på de lefvande (t. ex. Helge Hundingsbane), eller ock (såsom Helge Hjorvardsson), återfödas. Sjelfva orten bortom grafven kallades också Häl, äfvensom Hälheim. Deraf hafva vi slå ihjäl (gotl. _sla i hál_) och helvete (fn. _helviti_, eg. Häls straff). Jfr Garm (fn. _Garmr_, hund) med grek. Kerberos.

_Lokes straff._ Mycket ondt hade Loke ostraffad begått. Framför allt hade han förorsakat Balders död, samt såsom Töck hindrat hans återkomst från Häl, och gudarne hade icke vågat hämnas detta, ty Balder hade blifvit dödad på ett heligt och fridlyst ställe. Så blef Loke städse mera öfvermodig. Med triumferande hån uppträder han vid Öges gästabud mot gudarne och öfveröser dem alla med skymford. Derefter gick han bort och gömde sig i forsen _Frånanger_ (fn. _Fránangr_) under skepnaden af en lax. Der fångade åsarne honom med ett nät, hvartill han sjelf gjort modellen. Nu var Loke fången och fredlös. Hans son Vale förvandlade gudarne i en ulf, som sönderslet sin broder Narfve, och med dennes tarmar fastbundo de Loke vid trenne stenar. Derpå tog Skade en etterorm och fäste den samma öfver hans ansigte, så att ettret skulle drypa honom i ansigtet. Hans hustru Sigyn står hos honom och håller en skål under etterdropparne, och när skålen är full, går hon bort och slår ut ettret. Under tiden dryper ettret från ormen ned på hans ansigte, och då vrider han sig så våldsamt, att hela jorden skälfver. Det kallas jordskalf. Der ligger Loke i länkar till gudarnes skymning.

I Völuspá och Snorra Edda följer Lokes straff omedelbart på Balders död, men i Oegisdrekka förlägges det efter gästabudet hos Öge. Berättelsen om Sigyn, som står hos sin man och håller en skål under etterdropparne, framställer en rörande bild af den äktenskapliga troheten.

III.

Undergång och återfödelse.

§ 25. Undergång.

Allt skapadt förgås. Icke blott verlden, såsom hon i tid och rum utvecklat sig, utan äfven gudarne sjelfva förgås, emedan också de äro skapade. De förgås genom de krafter, hvilka före dem varit till och hvilka de visserligen segerrikt bekämpat, men ej kunnat tillintetgöra. Striden fortfar och under den samma uppstå ännu värre fiender: inom gudarnes egen krets uppreser sig det onda såsom en sjelfständig makt och förenar sig med de fiendtliga makterna. Denna motsats förmå åsarne icke öfvervinna, ty det onda framträder såsom en sida hos dem sjelfva. De duka under för sin egen svaghet: Frö gifver bort sitt svärd för Gärd, Ty mister sin hand, gudarnes lättsinniga öfvermod gifver anledning till Balders dråp, o. s. v. Visserligen äro Loke och hans afföda fjättrade, men det ondas makt utvecklar sig mer och mer, de fängslade odjuren växa och frodas, tills de slutligen spränga sina bojor och rusa fram till den sista stora striden.

_Ragnarök_ (fn. _Ragnarökr_). Tre år igenom skola bröder strida och hvarandras bane varda, luften fyllas med odjur, och ingen den andre skona. Derpå kommer den stora vintern (fn. _Fimbulvetr_), som består af tre vintrar efter hvarandra utan sommar emellan. Då faller snö från alla kanter, stark frost herskar och bistra vindar, och solens värme förtages. Yggdrasil skälfver, det gamla trädet suckar. Loke och hans afföda varder lös. Fänresulfven far fram med gapande mun, med öfverkäken i himmelen och underkäken vid jorden, och än mera skulle han gapa, om rum vore dertill. Midgårdsormen vältrar sig i jätteraseri och söker komma på land samt utspyr så mycket etter, att det utbreder sig öfver luft och haf. Jätten Rym (fn. _Hrym_) far fram öfver stormhäfda vågor med skeppet _Nagelfar_ (fn. _Nagelfar_). Med honom följa alla rimtursarne. Bergen braka, himmelen remnar, och Muspells söner med Surt i spetsen rida derifrån. När de rida öfver Bäfrast, brister den samma. Muspells söner fara fram på den slätt, som _Vigrid_ (fn. _Vigriðr_) heter och är hundra mil åt alla håll. Der skall striden stå. Dit kommer Fänresulfven och Midgårdsormen. Dit ha också Loke kommit och med honom hela Häls följe, äfvensom Rym med alla rimtursarne. Medan detta sker, står Heimdall upp, blåser starkt i Gjallarhornet och väcker gudarne. De hålla ting samman och Odin rådfrågar Mime. Åsarne och alla enhärjarne härkläda sig och rycka fram på slätten. Der kämpar Odin med ulfven och uppslukas af odjuret, men Vidar hämnas sin fader och blifver ulfvens bane. Tor kämpar med Midgårdsormen och fäller honom, men kan blott vackla fram nio steg, innan han sjelf faller ned, qväfd af det etter ormen utblåst på honom. Frö strider tappert med Surt, änskönt han saknar sitt svärd, men fälles af honom. Hunden Garm, som var bunden vid Gnupahålan, är lös och kämpar med Ty. De blifva hvarandras bane. Heimdall och Loke fälla hvarandra. Slutligen kastar Surt eld öfver jorden och uppbränner hela verlden. Solen svartnar, jorden sjunker ned i hafvet, och från himlen försvinna de klara stjernor. Allt är förbi.

_Ragnarökr_, gudarnes skymning, af _ragna_, gen. af _regin_ n. pl. (se sid. 20), och _rökr_, skymning, mörker, eller _Ragnarök_ n. pl., gudarnes undergång, af _rök_, en saks utveckling från början till slut, upplösning. _Naglfar_ af _nagl_ l. _nögl_, nagel, och _far_, skepp; kallades så, emedan det var gjordt af döda människors naglar. _Vigriðr_, valplats, af _vig_, strid, och _riða_ för _vriða_, vrida, knyta samman.

Hvilka makter uppträda mot hvarandra i den sista stora striden? De, som hittills herskat öfver himmel och jord, och mot dem deras eviga fiender, de krafter, som utvecklat sig, innan himmel och jord blefvo skapade, och de, som utvecklat sig i jordens och hafvets sköt. Från Muspell komma Muspells söner i skinande rustning, rimtursarne utgöra den andra skaran, och den tredje skaran är Lokes barn. De, som förut stridde i lifvet, fälla nu hvarandra i döden. Odin, från hvilken allt lif utgått, uppslukas af Fänresulfven, den jordiska elden. Ulfven åter dödas af den oförgänglige Vidar, naturkraften utanför människolifvet. Tor strider med Midgårdsormen: moln och haf förstöra hvarandra ömsesidigt. Frö, som efter Balders död är den klaraste och renaste makten, dödas af Surt, den himmelska eldverldens väktare. Heimdall med den skimrande regnbågen och Loke, den jorden genomströmmande elden, döda hvarandra (jfr Petersen, sid. 323).

§ 26. Återfödelsen.

Ur hafvet uppstiger en ny jord, härligt grön, forsarne falla, och örnen flyger hän öfver bergen. Ej mindre skön än den slocknade solen, vandrar en ny sin moders bana. Osådda skördar växa. Allt ondt är öfvervunnet. Balder och Höd komma tillbaka och bo samman i Ropts segersalar. Höne får fritt följa sitt val, och de båda brödernas (Balders och Höds) söner bebo det vida Vindhem. Vidar och Vale, Odins och Balders hämnare, lefva ännu. Hammaren Mjöllne finnes qvar, och Tors söner Mode och Magne föra den samma. På Idavallen möta dessa åsar hvarandra och tala samman om förgångna tider. De gyllene taflor, som gudarne egde i tidens morgon, återfinnas i gräset. En ny guldålder vänder åter.

I _Hoddmimeshult_ (fn. _Hoddmímisholt_) hafva två människor, _Lif_ (fn. _Líf_) och _Liftrase_ (fn. _Lifþrasir_), dolt sig undan Surts låga. Morgondagg är deras spis, och från dem härstammar den nya, bättre människoslägt, som skall bebo den nya jorden.

I _Gimle_ (fn. _Gimli_) är en sal, fagrare än solen och täckt med guld. Der skola dygdiga skaror bo och idel lycka evigt njuta.

Vilkoren för en ny lifsutveckling äro gifna och

»Då kommer den mäktige till verldsdomen, den starke ofvan, som allt styr. Domar han fäller, frid stiftar, stadgar hvad evigt stånda skall.»

_Hoddmimisholt_; _Hoddmimir_ af _hodd_, skatt, och _Mimir_, Mime, som bevarar lifskraften såsom en skatt; _holt_, skog, t. _holz_. _Lif_ n. är här att taga såsom femin., lifskraft. _Lifþrasir_, den lefnadsfriske, af _þrasa_, strida, larma. _Gimli_, _gimil_, glans.

Den skapade verlden och hennes utvecklingskrafter (Odin, Tor, vanerne o. s. v.) hafva förgåtts, men icke den skapande urkraften. Ljus och mörker (Balder och Höd) skola fredligt herska tillsammans och ej mer, såsom i begynnelsen eld och köld (§ 1), stå fiendtligt mot hvarandra. Höne har vändt åter från vanerne, som försvunno med den gamla jorden; han kommer visserligen utan Odin, men också utan Loke. Han har fritt val, d. v. s. han väljer hvilken utveckling han vill, och i honom hafva vi att se åsamakten förnyad och förädlad. Vidar och Vale äro den oförgängliga naturkraften, den förre i den vilda naturen, den senare i jorden såsom människoboning. Tordönsgudens mod och styrka äro ännu qvar i Mode och Magne.

Det nya människoslägtets stamfäder, Lif och Liftrase, äro af en långt ädlare natur, de lefva af morgondagg.

De goda människorna lefva i Gimle, ty kroppen blir mull eller aska, men alla dygdiga skola vara hos honom sjelf (allfader) på det ställe, som heter Gimle (Snorra Edda). Dvergarne hafva sin _Sindre_ (fn. _Sindri_, af _sindra_, gnistra) och jätten sin dryckessal, _Brime_ (fn. _Brimir_, af _brim_, hafsbränning, eller _brimi_, flamma).

Det finnes också straff-orter för människorna. På _Nåstrand_ (fn. _Náströnd_, likstranden, af _nár_, lik) står en stor sal, hvars dörrar vända sig åt norr. Han är bygd af ormryggar, och alla ormhufvuden äro vända in i huset och de utblåsa etter, så att giftströmmar löpa genom salen. Der vada i de tunga strömmarne menedare, mördare och förförare. Dock är det värst att vara i Hvärgälme, ty der suger Nidhugg de hädangångnas lik[8].

Så kommer den mäktige, den onämnbare (_Hundlyljóð_) guden till stordomen. Han domar afsäger, stillar träta och insätter fredens heliga lagar, som evigt skola vara. Var det denna guds namn, som Odin hviskade i örat på Balder, då han lades på bålet?

Lönen är evig. Månne också straffet är det? När Balder och Höd omfamna hvarandra, när mörkret går upp i ljus, då skall också det onda upplösa sig i det goda. Då sänker sig Nidhugg med sina liktyngda vingar djupt ned i afgrunden, medan det goda och sköna lefver. Det är stordomen (jfr Petersen, sid. 329; Lüning, sid. 87).

AFSLUTNING.

Sådana voro våra hedniska förfäders föreställningar om verldens upphof, utveckling, undergång och återfödelse. Likasom andra hedniska religionsformer, var åsatron ursprungligen en naturreligion, i hvilken de särskilda naturkrafterna uppfattas såsom gudaväsen. Men dessa naturgudomligheter fattades tillika såsom väsen med mänskliga former och egenskaper af den högsta och fullkomligaste art, och således är denna religion tillika antropomorfistisk. Odin är solens gud, men tillika den ordnande och styrande, den allsmäktige och allvise verldsherskaren; Tor är åskans gud, men derjämte den kroppsliga styrkans och maktens gudom; Balder är ljusets gud, men tillika renhetens, godhetens, rättrådighetens gudom; Vanerne äro vattnets gudomligheter, men derjämte befordrare af fruktbarhet, välstånd, kultur; Loke är ursprungligen eldens gudom, men blir det personifierade onda, djäfvulen o. s. v.