Part 5

_Härmod_ (fn. _Hermóðr_) är det _krigiska sinnets_, _modets_ gudom. Han är Odins sändebud och erhåller af honom sköld och brynja, medlen att visa sitt krigaresinne. Han användes till hvarje farlig budskickning, och red derför till Häl för att befria Balder. Han kallas den snabbe och Odins sven.

_Hermóðr_, krigiskt sinne, mod, af _herr_, här, och _móðr_, mod.

Det tillhör ett fritt och sjelfmedvetet väsende att med mod och djerfhet gå faran till mötes och i hennes betvingande finna sin tillfredsställelse. Denna sida i Odins eller öfver hufvud i åsaverldens mångfald betecknas genom Odins söner Härmod och Ty, modets och djerfhetens personligheter. Deremot svara dessa gudomligheter ej mot något naturfenomen, ehuru Odin och hans söner i allmänhet kunna uppfattas dels fysiskt dels andligt.

_Ty_ (fn. _Tyr_) är den _krigiska ärans_ gud och råder för seger. Han är den djerfvaste och modigaste bland åsarne, god att anropa för tappra män men ingen fredsstiftare bland människor. Ett prof på hans djerfhet är, att, då åsarne lockade Fänresulf att låta binda sig, lade han sin hand såsom pant i ulfvens gap. Då gudarne sedan icke ville lösa ulfven igen, bet denne af hans hand, och derför är han enhänd.

_Týr_, _tir_, heder, t. _zier_, af _týja_, te, visa sig.

Då Tor for till Hyme (sid. 47) följde Ty med. På en så vådlig färd måste Tor naturligtvis hafva djerfheten med sig. Tys moder är en skön jätteqvinna (sid. 47), och således betecknar han det förädlade jättesinnet, som genom Odin förbinder sig med åsa-ätten. Efter Ty är tredje dagen i veckan, Tisdagen, uppkallad.

_Brage_ (fn. _Bragi_) är _skaldekonstens_ och _vältalighetens_ gud. Berömd är han ock för sin visdom. Han kallas stundom för sitt långa skägg den sidskäggige åsen. Hans hustru heter _Idun_ (fn. _Iðunn_) och hon är _ungdomens_ och _föryngringens_ gudinna. Hon förvarar i en ask de äpplen, af hvilka gudarne äta, när de åldras, och blifva de då åter alla unga. En gång hade jätten Tjasse genom Lokes svek lyckats bortröfva Idun och hennes äpplen, och derefter blefvo åsarne snart gråhåriga och gamla. Loke måste då, hotad med plågor och död, lofva att återföra henne till Åsgård, hvilket han ock gjorde. En annan gång sjönk Idun ned från Yggdrasil.

_Bragi_, hvaraf härledes _bragr_, skaldestycke, är beslägtadt med det i Dalskan lefvande _brågå_ (för _braga_) hastigt röra, vara i stark rörelse; deraf äfven _bragð_, snabb rörelse, listigt påfund, konst, bragd (Säve). _Iðunn_, den idoga, den verksamma, af _iðja_, arbeta, _ið_, arbete, id.

Från himlen stammar sångens gåfva, hvilken gläder, upplifvar och föryngrar människans hjerta. Sångens gud är ock genom vältalighet och visdom utmärkt. Vid gillen plägade en bragebägare drickas och dervid löfte afläggas om en eller annan storbragd, som kunde blifva ämne för skaldernas sånger. -- Idun betecknar den sig ständigt förnyande verksamheten; hon är den föryngrande och uppehållande kraften i den af människor omhägnade naturen (utom Åsgård verkar hon ej), ty flit och verksamhet styrker och upplifvar. Hon försvinner två gånger, vid hösten (bortröfvad af Tjasse) och om natten (nerfallen från Yggdrasil), men hon kommer båda gångerna tillbaka och börjar åter sin välgörande verksamhet. Jfr Vidar.

_Heimdall_ (fn. _Heimdallr_) är _vaksamhetens_ och _försigtighetens_ gud. Han kallas också »den hvite åsen», är stor och helig samt född till verlden af nio systrar. Han är gudarnes väktare och bor på _Himmelsberg_ (fn. _Himinbjörg_) vid Bäfrast eller regnbågen (se sid 11), der han sitter vid himmelens ände att vakta bron för bergresarne. Han behöfver mindre sömn än en fogel, ser lika långt natt och dag, samt hör gräset växa på marken och ullen på fåren. Han har en häst, _Gulltopp_ (fn. _Gulltoppr_), samt en lur, _Gjallarhorn_, hvars ljud höres i alla verldar.

_Heimdallr_, af _heimr_, verld, kan betyda: den, som kommer verlden att »dallra» (Säve); Petersen härleder det af _dallr_, fem. _döll_, ungt skott, telning, och betyder det då: uppsprungen ur, en yttring af verlden (jfr _Mardöll_, sid. 67). _Gjallarhorn_, skallets horn, af _gjalla_ (_gella_) skalla, dåna; jfr adj. _gäll_.

För att gudarne må kunna träda i beröring med människorna behöfves en förbindelse mellan himmel och jord. Bilden deraf framställer regnbågen, gudarnes strålande väg till jorden. Regnbågens gud är således en medlare mellan gudar och människor. Likasom i regnet, bestråladt af solen, himmelens välsignelse faller ned till jorden, så stiger Heimdall ned såsom en välgörande gudom till människorna. Hela människoslägtet kallas Heimdalls barn (Völuspá). Han är ståndens stiftare. Under namn af Rig vandrar han omkring på jorden och blifver stamfader för de tre olika stånden, trälar, bönder och jarlar (Rigsmál).

_Höd_ (fn. _Hödr_), äfven en af Odins söner, är det blinda _stridsraseriets_ gud. Han är mycket stark, men blind, och blef derför genom Lokes list narrad att döda Balder.

_Höðr_, kamp, strid; fht. _hadu_, forneng. _heaðu_.

Då namnet Höd betyder kamp, strid och ursprungligen (enligt Munch) blind häftighet, så framgår deraf, att Balders dödande genom Höd ej blott betecknar mörkrets seger öfver ljuset, utan äfven att lidelse och våld tillintetgöra lifvets ljusa frid.

_Vidar_ (fn. _Viðarr_) är den starke, tyst verkande _naturkraftens_ gudom. Han kallas »den tyste åsen», är näst Tor den starkaste och öfverlefver gudarnes undergång. Hans moder är gygen Grid (jfr sid. 40). Hans boning _Landvide_ (fn. _Landviði_) är beväxt med ris, högt gräs och tät skog. Han har en järnsko, till hvilken det har samlats i alla tider. Denne sätter han, då Fänresulf slukat Odin, i hans underkäft, under det han med handen frånrifver öfverkäken.

_Viðarr_, af _viðr_, skog.

Vidar betecknar naturens oförgängliga kraft, framstäld såsom den ofantliga, oförstörbara urskogen, hvarest människofjät aldrig gick och intet mänskligt ljud höres. Der herskar tystnaden, och derför kallas Vidar med rätta den tyste åsen. Han öfverlefver Ragnarök, ty naturkraften är oförgänglig; eljes kunde ingen förnyelse, ingen utveckling ega rum. Jfr Nanna.

_Vale_ (fn. _Vali_) är en son af Odin och Rind (sid. 35). Han är den starke krigaren, _valplatsens herre_, som på Höd hämnas Balders död och blifver hans bane. Likasom Vidar öfverlefver äfven han verldens undergång.

_Vali_, valplatsens herre eller den som väljer dem, som skola falla, af _valr_, val, urval; jfr _Valhall_, _Valfader_.

Likasom Balders död genom den blinde Höd betecknar mörkrets seger öfver ljuset, vintermörkrets öfver sommarens ljus, så betecknar Vales hämd den ljusare årstidens inbrott efter vintermörkret.

§ 20. Odin, såsom krigets gud, Valhall.

_Krigets upphof_ skildras sålunda i Völuspá. Valan minnes den striden först i verlden, när å svärds udd _Gullveig_ (fn. _Gullveig_) lades och de henne brände i den höges salar. De tre gånger brände den tre gånger födda, tidt och ofta, och likväl hon ännu lefver. Då gingo å rådstolar makterna alla, de höghelige gudar, och höllo rådslag, om åsarne skulle ogerningen straffa eller alla gudar försoning mottaga. Brutet blef åsaborgens värn, och stridspående vaner kunde öfver slätterna fara. Odin kastade sitt spjut bland folket, och det var det första folkdråp i verlden. Härmed var tecken till kriget gifvet. Såsom krigets gud kallas Odin _Ropt_ (fn. _Hroptr_).

_Gullveig_, guldström, gulddryck, af _gull_, guld, och _veig_, stark dryck. _Hroptr_; se sid. 30.

Denna myts förklaring är enkel. Gullveig är en personifikation af guldet, och hennes tredubbla dråp är guldets luttring i elden och dess förarbetande. Då hon kom ut bland folket, åstadkom hon strid, ty hon förtrollade alla. De kallade henne _Heid_ (fn. _Heiðr_), den klara, glänsande; hennes makt på sinnet var stor, och i synnerhet väckte hon de ondas lystnad (Völuspá, str. 25). Gudarne rådslågo, men Odin visste ju hvad som måste ske; han kastade derför sitt spjut och gaf derigenom tecken till striden. Vanerne, som likaledes anade, att strid skulle följa med deras välgerningar, utbredde sig öfver landet. Oskuldens ålder och dess frid upphörde genom vinningslystnad och girighet. Det är krigets källa. Likasom åsarnes guldålder upphörde, då de tre mör kommo till dem (§ 5), och det var slut med den stilla enformigheten, då de begynte verka och skapa; så gick det nu med vanerne, och så var det nu ock slut med människornas guldålder, då Gullveig yttrade sin makt öfver dem och de började att verka på sitt vis, att skapa familjer, stater, handel och vandel o. s. v. (jfr Petersen, sid. 178).

Guldtörsten var således en orsak till kriget; det säger oss myten, det bekräftar hjeltelifvet. Men icke guldtörst allena, utan äfven äregirighet och qvinnokärlek äro orsaker till kriget; det säger oss äfven hjeltelifvet, och en annan myt bekräftar det. Denna myt är berättelsen om _Hild_ (fn. _Hildr_), som finnes i åtskilliga sagor, hvilka alla äro mytiska, änskönt de bära en historisk drägt.

_Hildr_ f., krig.

Myten är i korthet denna. Loke stjäl från Fröja halskedjan _Brising_ (sid. 67), och lemnar den åt Odin. För att återfå kedjan måste Fröja, i öfverensstämmelse med Odins uppstälda vilkor, uppväcka ett krig mellan två mäktiga konungar, som evigt skulle vara. Konung Högne hade en dotter, Hild, som bortröfvades af konung Hedin. Högne förföljer Hedin och träffar honom på Hå-ö (nu Hoy), der de kämpa till gudarnes skymning, i det att Hild hvarje natt åter uppväcker de fallne.

_Valhall_ (fn. _Vallhöll_) heter den guldstrålande sal, hvilken höjer sig i Gladsheim, den femte himmelsboningen. Dit komma efter döden alla, som falla i strid, och der herskar Odin som _Valfader_ (fn. _Valföðr_). Med spjutskaft är huset bjälkadt, med sköldar salen täckt, med brynjor bänkarne strödda. Till kännetecken hänger en ulf vestan för dörren, och deröfver sväfvar en örn. Af blixtrande svärd upplyses salen, och om hans storlek kan man göra sig en föreställning, då man får höra, att der äro 540 dörrar och att 800 hjeltar på en gång kunna gå ut genom hvarje dörr. Utanför Valhall sträcker sig den strålande lunden _Glase_ (fn. _Glasir_); allt hans löf är det röda guld. Borgen har sitt hägn, och _Valgrind_ heter den port, genom hvilken man kommer in deri.

_Valhöllr_, af _valr_, val, urval, de utvalde hjeltarne, och _höll_, hall (eg. rummet mellan husets båda pelarrader), sal, borg. _Valföðr_ kallas Odin såsom herskare öfver de fallna hjeltarne; se sid. 30.

_Enhärjar_ (fn. _Einherjar_) kallas de hjeltar, som äro hos Odin i Valhall. Härligt är deras lif. Hvarje morgon härkläda de sig, gå ut på gården och kämpa, och den ene fäller den andre. Det är deras lek. När det lider åt dagvardstid, stå de åter upp, rida hem till Valhall och sätta sig till drycks. Deras mat är fläsket af galten _Särimne_ (fn. _Sæhrimnir_), som hvarje dag kokas af kocken _Andrimne_ (fn. _Andhrimnir_) i kitteln _Eldrimne_ (fn. _Eldhrimnir_) och om aftonen är åter hel. Deras dryck är mjöd, som i outtömlig myckenhet flyter ur spenarne på geten _Heidrun_ (fn. _Heiðrun_).

_Einheri_, pl. _-ar_, den utmärkte krigaren, af _ein_, en, och _herja_, kriga, härja. _Sæhrimnir_, _Andhrimnir_, _Eldhrimnir_ af _hrimnir_, den som åstadkommer _hrim_, rimfrost, den finaste öfvergången från flytande till fast form, samt _sær_, sjö, vatten, _önd_, ande, luft, _eldr_, eld. _Heiðrun_, den klara strömmen, af _heidr_, klar.

Enhärjarnes mat frambragtes af vatten, luft och eld. Grundämnet är (likasom i Ambrosia) vattnet, som kokas vid elden, som näres af luften. Drycken, som flyter ur Heidruns spenar, är den klara ström, som utrinner från himmelens högsta trakter, den rena eterfloden (jfr Petersen, sid. 189).

_Valkyrior_ (fn. _Valkyrjur_) kallas de unga och sköna mör, Odins tjenarinnor, hvilka han såsom krigets gud utsänder i stridens tummel att leda dess gång och ledsaga de fallna hjeltarne till Valhall. Här uppvakta de Odin och enhärjarne vid dryckeslaget, samt hafva vård om bordsbonaden, dryckeskaren och dylikt.

Det gifves också, såsom af hjeltesångerna framgår, andra valkyrior halft himmelska, halft jordiska, åt hvilka Odin förlänar en högre hjeltekraft, så att de dels segrande deltaga i männens strider, dels såsom väsen af högre art sväfva öfver slagfältet, afgöra striden och beskydda de utvalda hjeltarne. Dessa kunna äfven förena sig med sina hjeltar i kärlek och blifva då som andra qvinnor utan att dock helt och hållet förgäta sin tidigare, högre lifsform.

_Valkyrja_, pl. _-ur_, den som utväljer de hjeltar, som skola falla, af _valr_ (se ofvan) och _kjósa_, _kaus_ pl. _kurum_, kora, välja.

Valkyriorna, som Odin utsänder att ledsaga de fallna hjeltarne till Valhall, äro ett poetiskt uttryck för den förbindelse, som eger rum mellan krigets gud och hjeltarne. Det är sina tankar och sin vilje som Odin utsänder i stridsvimlet såsom mäktiga och väpnade mör, likasom han utsänder sina korpar öfver all verlden (jfr Petersen, sid. 193).

§ 21. Odin såsom runors och skaldskaps uppfinnare. Odin och Saga.

_Runor_ (fn. _Rúnar_) äro ett uttryck af vetandet om tingen och andens herravälde öfver dem. Anden, som genomtränger och utforskar naturen, är Odin, och då han har fattat tingen, trycker han sitt tecken på dem, och dessa tecken äro runorna. Således är Odin runornas uppfinnare.

_Rún_ (pl. _-ar_) betyder hemlighet, hemlig lärdom, sång, tal, skrift (jfr lat. _carmen_). Troslärorna sjelfva kallas ofta i de gamla dikterna _runor_ eller _stafvar_. Den första benämningen betecknar ursprungligen tal, den andra skriftecken, hvilken senare betydelse runor också fick längre fram. Ofta benämnes sjelfva trollsången eller trollformuläret _rúnar_ (Keyser).

_Skaldskap_ (fn. _Skáldskapr_) föreställes såsom en inspirerande dryck; den, som njuter honom, är skald. Jätten _Suttung_ (fn. _Suttungr_) förvarade i det inre af Nitberget denna kostbara dryck, som derför kallas _Suttungs mjöd_, samt satte sin dotter _Gunnlöd_ (fn. _Gunnlöð_) att vakta den samma. Odin stiger ned i berget efter att hafva besegrat alla hinder, vinner omsider Gunnlöds kärlek och får tillåtelse att tömma drycken. Han för så upp Suttungs mjöd till öfverjorden och gör människorna delaktiga deraf. Sålunda uppstår och utbredes skaldskap.

_Gunnlöð_, som inbjuder till strid, af _gunnr_, strid, och _laða_, inbjuda; utan strid vinner ingen seger i diktkonsten.

Af denna myt finnes en utförligare, men långt yngre framställning i Snorra-Edda. Brage berättar, huru åsar och vaner i början krigade med hvarandra, men sedermera ingingo förlikning och gemensamt bildade (genom att spotta i ett kar) ett fredsmärke, som åsarne togo och gjorde till en man, _Kvåse_ (fn. _Kvásir_). Denne man är så vis, att ingen spörjer honom om något, som han icke kan förklara. Han for vida omkring för att undervisa människorna. En gång kom han till ett gille hos dvergarne Fjalar och Galar. Desse kallade honom till enskildt samtal, dräpte honom och läto hans blod rinna i två kar och en kittel, som hette _Odröre_ (fn. _Oðrærir_); karen hette _Son_ (fn. _Són_) och _Bodn_ (fn. _Boðn_). De blandade honung i blodet, hvaraf uppkom ett så härligt mjöd, att hvar och en, som dricker deraf, blir skald eller kunskapsman. Detta mjöd fick Suttung i bot för sin fader och moder, hvilkas död Fjalar och Galar förorsakat.

_Oðrærir_ som rör sinnet, af _óðr_, sinne, förstånd, snille, inspiration, poesi, och _hræra_, röra. _Són_, försoning. _Boðn_, anbud, offer.

Mytens förklaring är denna. Af åsars och vaners förenade kraft (spotten) uppkommer Kvåse, d. v. s. frukten, hvarur saften pressas, som, blandad med honung, gifver inspirationens andliga dryck. I Odröre ligger inspirationen, sinnets upplyftande till det gudomliga, i Bodn sinnets hängifvande deråt, i Son sinnets fulla genomträngande deraf (Petersen).

_Saga_ (fn. _Saga_) är _historiens_ gudinna. Hon är bland åsynjorna den andra i ordningen och följer näst efter Frigg. Hennes boning heter _Söckvabäck_ (fn. _Sökkvabekkr_), hvarest svala böljor brusa fram. Glada dricka der Odin och Saga alla dagar ur gyllene kar.

_Saga_, den förtäljande; jfr _segja_, säga. _Sökkvabekkr_, den nedsänkande, med sig bortspolande bäcken, af _sökkva_, sjunka, sänka, och _bekkr_, bäck.

Söckvabäck är tidens, historiens ström. Jfr grek. Klio, hvilken utvecklar sig som en blomma i musernas krans. I norden står Saga ensam, endast slutande sig till Odin, alla bedrifters stamfader (Petersen).

§ 22. Vaner.

När åsar och vaner ingingo förlikning, gåfvo de hvar andra gisslan (§ 11). Vanerne gåfvo då åt åsarne Njord och hans barn Frö och Fröja, hvilka sålunda blefvo upptagna bland åsarne.

_Njord_ eller _Njärd_ (fn. _Njörðr_) är det _farbara_ och _fiskrika kusthafvets_ gudom, hvarifrån skeppsfart, handel och välstånd utgå. Han åkallas på sjön och vid fiske, råder för vindens gång, samt stillar haf och eld. Hans boning heter _Noatun_ (fn. _Nóatún_), och han är så rik, att han kan gifva rikedom åt alla dem, som bedja honom derom.

Njords hustru är _Skade_ (_Skaði_), en dotter till jätten Tjasse, som gudarne hade dödat. Skade erhöll Njord till man i förlikning för sin dödade fader. De trifdes dock ej väl samman. Skade ville bo, der hennes fader bott, på några fjäll i Trymheim; Njord åter vid hafvet. De förliktes så, att de skiftevis skulle uppehålla sig nio dagar i Trymheim och nio på Noatun; men Njord blefvo fjällen leda, ty illa tycktes honom ulfvars tjut mot svanars sång, och Skade kunde ej sofva vid hafskusten för måsarnes skri. Derefter drog Skade upp på fjällen och förblef boende i Trymheim. Der går hon på skidor, jagar med båge och skjuter vildt. Hon kallas skidgudinnan, samt är fjälljagtens och snöängdernas herskarinna.

Njords och Skades barn äro Frö och Fröja.

_Njörðr_ kommer troligen af _njörva_, förena, hopfästa (§ 12), och betyder då den »bindande, förenande», emedan det farbara hafvet förenar länderna, eller Njord är sambandet mellan åsar och vaner; jfr _Njörvasund_, Gibraltars sund, eg. det trånga sundet. _Nóatún_ skeppens land, af _nór_, skepp, och _tún_, inhägnad plats, gård. _Skaði_, den skadliga, skadevållerskan (hon upphängde ormen, som dröp etter i ansigtet på den fängslade Loke); jfr _skaði_, m. skada.

Njord, det jorden närmast omgifvande hafvets gudom, är gift med Skade, d. v. s. den vilda bergfloden förenar sig med hafvet, men hennes ursprung, hennes hem förblir på fjällen, i Trymheim, det larmande hemmet (se _Þrymr_, _Þruma_, sid. 50). Efter Njord eller Njärd hafva vi ännu Närding-hundra härad, Närlunda och Närtuna i Upland samt det forna Nærdha-vi, Njords helgedom, i Linköpings stift (Säve).

Skades fader Tjasse dödades af åsarne, då han i örnhamn kom till Åsgård för att återtaga Idun, som han med Lokes hjelp förut bortröfvat, men som Loke, dertill tvungen, under hans frånvaro återfört till gudarne.

_Frö_ eller _Frej_ (fn. _Freyr_) är _årsväxtens_ och _fruktbarhetens_ gud. Han är den härligaste bland åsarne, råder för regn och solsken samt jordens gröda, och är god att åkalla för fruktbart år och fred. Han råder ock för människors lycka med gods. Han herskar öfver Alfheim, som gudarne i tidens begynnelse gåfvo honom i tandgåfva (§ 9), och der färdas han som kung mellan de idoga alfvarne och frambringar växtlighet på jorden. Han rider på galten _Gullborst_ (fn. _Gullinbusti_), hvars borst lysa i den mörka natten, samt eger dessutom skeppet _Skidbladne_ (fn. _Skiðblaðnir_), som alltid har förlig vind. Hans hustru är den sköna gygen _Gärd_ (fn. _Gerðr_), och hans tjenare heter _Skirne_ (fn. _Skirnir_).

_Freyr_, got. _frauja_, fht. _fró_, herre, herskare. _Gullinbusti_ af _gullin_, gyllen, och _bursti_ (_busti_), försedd med borst, af _burst_, borst på djur. _Skiðblaðnir_ af _skið_, skida (att åka på), och _blað_, blad, årblad; således: ett skepp, som far undan likasom en skidlöpare. _Gerðr_, det omgärdade såningsfältet, af _gerða_, gärda; eller »den omgärdande, beskyddande» eller »gårdsfrun» af _garði_, gård. _Skirnir_, den som far med de luften renande solstrålarne, af _skira_, rena, skira.

Såsom årsväxtens och fruktbarhetens gud är Frö äfven en _solgud_, d. v. s. herre öfver solstrålen, som är det svärd han svingar, en herskare öfver ljuset, så vidt det är nödvändigt för sädens grodd i jorden. Också blir galten en solgalt med skinande borst. Frö dyrkades i Sverge ännu allmännare än Odin och Tor. Honom hembars offer af oxar och svin, i synnerhet om julaftonen, då Frös galt inbars, på hvars hufvud kämpar och konungar lade sin hand, då de nu gjorde löften om de bedrifter, som de under det följande året ämnade utföra (jfr Bragebägaren). Många äro de ställen, som blifvit uppkallade efter honom och der således hans tempel funnits; t. ex. Fröslunda, Frösvi och Frövi, Frösåker, Frösö, Frösunda, Frötuna m. fl. Märk sagan om Yngve Frö och Ynglingaätten!

_Frö och Gärd._ Frö hade en dag satt sig i Lidskälf och såg ut öfver alla verldar. Då fick han se jätten Gymes dotter Gärd, hvars armar lyste så, att himmel och jord gåfvo återsken deraf. Efter denna syn fick han ingen ro i sitt sinne, förrän han vann Gärds kärlek. Han skickade sin tjenare Skirne till henne att fria för sig, sedan han förut skänkt honom sitt eget svärd. Gärd vill ej lyssna till Skirnes böner; förgäfves bjuder han henne gyllene äpplen och ringen Dröpne (sid. 30 och 54). »Aldrig skola», sade hon, »Frö och jag samman bygga och bo.» Omsider förmår likväl Skirne Gärd att lofva Frö sin kärlek, och nio nätter derefter skulle de mötas i lunden Barre.

Gärd betecknar jorden med den nedlagda säden, Skirne luften, som kommer med solsken. Vårluft och solstrålar söka genomtränga den af vinterkylan stela jordskorpan och frambringa sädesbrodden, men jorden är motsträfvig som ungmön, hvars hjerta ännu ej blifvit genomträngdt af aningen om ett högre lif. Emellertid blefvo vårsolens strålar allt starkare, och omsider öfverlemnar sig Gärd åt Frö; de omfamnas, när knopparne brista i lunden Barre (fn. _Barri_ af _bar_, knopp, grodd).

_Fröja_ (fn. _Freyja_) är _kärlekens_ och _skönhetens_ gudinna samt näst Frigg den yppersta af åsynjorna. Hon finner behag i älskogssång och är god att åkalla i kärleksvärf. Hennes boning heter _Folkvang_ (fn. _Fólkvangr_), hvilken har en stor och rymlig sal, _Sessrymne_ (fn. _Sessrymnir_). När hon far till strid, tillfaller hälften af de fallne henne, hälften Odin, och hos henne samlas de älskande, som varit hvarandra trogna i döden. Hon eger halskedjan _Brising_ (fn. _Brísingamen_) och en falkhamn samt åker i en vagn, som drages af två kattor.

Fröja gifte sig med en man, som hette _Od_ (fn. _Oðr_). Deras dotter _Noss_ (fn. _Hnoss_) är så fager, att allt hvad fagert och kosteligt är uppkallas efter henne. Äfven säges _Gerseme_ (fn. _Gersemi_) vara deras dotter. Od drog långt bort, och deröfver gråter Fröja tårar af guld samt drager under olika namn omkring bland okända folk för att leta efter sin make.

_Freyja_, fem. af _Freyr_, betyder _fru_, gmsv. _fruva_, _fruga_; deraf _husfröja_, husfru, sedermera förvandladt till hustru. _Fólkvangr_, folkens vång, äng, mark. _Sessrymnir_, den sätesrymliga, af _sess_, säte, och _rýma_, rymma, upptaga en viss rymd. _Brisingamen_, Brisingarnes (en dvergslägts) kedja; eller kan Brising (enligt Säve) betyda »det sammanvridna»; jfr gotl. _brisugur_, vresig, _bris_, bröstkörtel på kalf, kalfbress; _men_, halskedja, halsband. _Óðr_; se _Oðrærir_, sid. 63. _Hnoss_, klenod. _Gersemi_, kostbarhet, klenod.