Part 14

Han hade gått till skogen i sällskap med sin fader för att hugga ved. De stodo och höggo på tvenne olika ställen, några hundra steg ifrån hvarandra, så att de endast kunde höra ljudet af hvarandras yxor, men intet vidare. På detta sätt kunde de väl hafva arbetat några timmar, då Klas på en gång fick höra ett ängsligt stönande från det ställe där Petter högg. Han lämnade sitt arbete, sprang hastigt dit och såg huru fyra män i gröna rockar hade bakbundit händerna på hans far och nu drefvo honom framför sig med prygelslag. Då förgrymmades han, sprang fram, slet sönder banden, kastade männen till sida och frågade med hvilken rätt de handlade sålunda. De svarade honom, att han kom alldeles lagom, och att detsamma snart skulle vederfaras honom själf; ty han och hans far voro vedtjufvar, de höggo ej på egen mark, utan skogen tillhörde nådig herrn. Men dessa fyra män voro jägare hos grefven, som landet tillhörde; dock var den skog, på hvilken Petter och Klas höggo, ej grefvens, utan hörde till Dümmelshofen. Och de stodo en lång stund och grälade med hvarandra; men när jägarne fördristade sig att åter vilja binda den gamle och äfven Klas, då kom vreden öfver honom och han ropade med väldig stämma »gå på!» och med yxan högg han omkring sig och högg ner dem alla fyra, så att intet lifstecken var kvar hos dem. Men sin gamle far tröstade han för den skymf, som vederfarits honom, och följde honom hem, där han öppet omtalade för hvar och en hvad som hade tilldragit sig i skogen.

Men man ville ej sätta tro till honom och hans far, utan det hette, att de med våld hade angripit och dödat jägarne. Och grefven sände flere hundra man med spjut och svärd till Dümmelshofen för att fånga Klas och föra honom i fängelse. Och Klas flydde ej undan, ehuruväl han kunnat göra det, och han gjorde ej heller det minsta motstånd, utan lät helt lugnt bortföra sig. »Ty», sade han för sig själf, »man måste vara öfverheten underdånig och hörsam, och Gud skall nog bringa i ljuset hvad som är rätt och hvad som är orätt.»

Och när han nu kom till staden, där grefven bodde, togo de Klas, satte bojor på hans händer och fötter, som på en missdådare, och kastade honom i ett mörkt fängelse, där hvarken sol eller måne lyste in, och de höllo en sträng räfst med honom och dömde honom till döden, emedan han brutit landsfreden och begått mord. Och strax därpå lät grefven, som var mycket förtörnad öfver sina jägares död, uppresa en galge utanför stadsporten, 50 alnar hög; och i den galgen skulle Klas Törnpåk hängas. Och på den dagen, då afrättningen skulle ske, hade många tusende människor lupit tillsammans från alla trakter, ty ryktet om hans styrka och skönhet hade utbredt sig vida, och så hade dessutom människorna åter börjat tala om äfventyret i pannkaksberget och utsmyckat detsamma med många nya under.

Och när solen gick upp den morgon, då Klas som en stackars brottsling skulle dö, utfördes han genom stadsporten och bar sina tunga bojor så lätt, som om de varit af halm, och han gick fram fast till sinnes och med ett lugnt ansikte, ty han hade bedit mycket andäktigt och tröstat sig i Gudi, då han visste, att han ej var uppsåtligen vållande till något brott. Och folket tyckte, att ynglingen var skönare än någonsin, och allas ögon fylldes med tårar att en så ung människa skulle dö, men i synnerhet klagade hustrurna och jungfrurna däröfver, och många af dem tänkte: Ack, att jag kunde befria honom från galgen och genast taga honom till man; jag skulle ej blygas däröfver. Men när Klas fördes fram till galgen, och prästerna stodo omkring honom med kors i händerna och tröstade honom och sjöngo andliga sånger, och bödlarne framtogo stege och snara, då förvandlades den allmänna gråten till ett högljudt snyftande omkring afrättsplatsen. Bland andra stod där äfven en vacker fru, som hade trängt sig fram genom hopen och fått plats midt emot Klas, så att hon kunde skåda honom rakt i ansiktet. Hon ropade så högt, att alla människor och äfven Klas kunde höra det: »O, om Klas nu behandlade bödlarne och deras handtlangare som Simson behandlade filisteerna, så att han sönderbröte sina band!» Och Klas påminte sig åter ifrån skolan historien om Simson, och han tänkte: Du kan ju alltid försöka det, ifall så Guds vilja är. Och han drog tillsammans alla sina lemmar och spände sina senor och ropade full af vrede: »Gå på!» Och järnbojorna sprungo, som om de varit af rör, och Klas störtade fram mellan bödlarne och deras medhjälpare och genom hela folkmassan, och kastade ner allt omkring sig till höger och vänster. Men folket jublade och ropade: »_Gå på, Klas!_» och Klas sprang som en hjort öfver slätten in i skogen, och ehuru man förföljde honom både till häst och till fots, kunde man dock ej fånga honom. Men bödlarne, som voro förgrymmade öfver, att de gått miste om ett så säkert byte, grepe den unga, vackra frun, som hade uttalat den simsoniska önskningen, och sade, att de i stället skulle hänga henne. Men folket ropade högt däremot, och prästerna gåfvo dem skarpa förebråelser, emedan den unga frun blott af mänsklig barmhärtighet hade tilltalat den stackars syndaren; och grefven själf, som ditkom, lockad af det buller, som uppstod vid Klas’ flykt, befallde att man skulle lössläppa den unga kvinnan, och så skedde det äfven. Men ibland folket var det ett väldigt jublande öfver att Klas kommit undan; ty att de åter skulle kunna fånga honom, det trodde de ej. Det lyckades ej heller för dem, som förföljt honom, att få fatt på Klas. Jag tror också icke, att de skulle haft särdeles stor lust att gå honom in på lifvet. Ty de hade hört huru han dödat de fyra jägarne, och nyss hade de själfva sett hvad hans senor och näfvar förmådde, och huru bödlar och bödelsdrängar och alla människor, som stodo i vägen för honom, hade störtat för hans knytnäfveslag. Äfven i Dümmelshofen fingo de snart höra hvad som tilldragit sig vid galgen, och de fröjdade sig däröfver, och Klas’ föräldrar och syskon rätade åter upp sina hufvuden ur den skam, hvari de råkat, och Petter knäppte sina händer och sade: »Du Gud är en rättvis Gud. Klas är ingen mördare, han har blott försvarat sig och mig.»

När Klas hade kommit till skogen, där det ej mer fanns några tillgängliga vägar, sprang han ej längre utan gick sakta och hörde lugnt på huru jägarna och de andra förföljarna väsnades omkring honom. Men han hade brutit sig en stor och knotig gren från en smidig ek och tänkte: »Låt dem komma; 10, ja, 20 sådana där ynkryggar kunna ej göra mig något, om Gud är med mig.» De larmade, svuro och förde ett förskräckligt lif i skogen med sina hundar och hästar; men ingen träffade på Klas, och så snart det blef natt fortsatte han sin väg. Natthärberge tog han hos en kolare. Efter en dags vandring kom han fram till »svarta fältet», som emellan Weser och Elbe sträcker sig ända ut till hafskusten, och han tänkte: »Här måste du taga dig i akt, ty här kunna de förfölja dig i stora hopar.» Därför slog han in på afsides liggande vägar, som gingo genom skog och öfver moras, och vanligtvis tog han in hos ensamt boende människor, hos herdar, kolare och mjölnare i skogen. Och när den femte dagen inbröt, då fick han för första gången i sitt lif se hafvet, och han förvånade sig öfver dess storlek och prakt och föll på sitt ansikte och bad och tackade Gud, att han hjälpt honom ända hit. Men det visste han ej hvad hafvet skulle göra af honom.

Klas hade kommit till Elben, just i den trakt, där hon faller ut i hafvet och är mycket bred; och längs flodens strand gick han framåt till några skepp, som han såg ligga långt bort på redden. Men det var nu ebbtid och stranden var mycket låg. Klas hade aldrig hört talas om ebb och flod. Sålunda hade han gått längs efter strömmen under några timmar och märkte ej, att vattnet börjat stiga. Men nu började floden komma, och den steg med en sådan våldsamhet, att Klas inom några ögonblick var omgifven af vatten på alla sidor, som redan steg honom öfver midjan. Då sprang han så fort han kunde mot skeppen, som numera ej voro aflägsna, och stödde sig på en lång stång, som kommit flytande mot honom med vattnet. Men det närmaste skeppet, mot hvilket han sprang, låg ute på djupet, minst tjugo steg ifrån land. Klas tog sin stång, tog ansats, ropade »_gå på!_», gjorde ett språng och hoppade plötsligt ner midt på skeppsdäcket. Men sjömännen, som befunno sig under däck, förskräcktes af dånet och sprungo upp på fördäck, ty braket var liksom åskan hade slagit ner. Och de förvånades högeligen när de sågo den store och ståtlige mannen med sin stång, och frågade honom om han kom som vän eller fiende, som hedning eller kristen. När han svarat, att han kom både som vän och kristen, då skakade alla hand med honom, och en af dem kom fram med en stor skål med skummande mjöd och bad honom dricka; och han drack dem till hvarenda en i sin ordning. — Detta skulle vara ett tecken till frid och brödraskap. Ombord på skeppet funnos omkring femtio man, starka, högväxta karlar, men med vilda och hårda anletsdrag. Klas hade aldrig sett några sådana i sitt land, och han skulle säkerligen tagit dem för att vara röfvare och hedningar, om han ej sett korstecknet inskuret på masten och om ej äfven deras flagga burit samma korstecken. Och kristna voro de visserligen, men de voro äfven röfvare. Detta sade de honom öppet, sedan han berättat dem en del af sin historia och huru han hade kommit undan galgen.

I början sågo de barska ut, som om de ej hade trott honom; men de vilda ansiktena blefvo allt vänligare, ju längre han fortskred i sin berättelse. Och när han hade slutat, framträdde den som var deras höfding, skakade hans hand och sade: »Välkommen, Klas; sådana karlar som du behöfva vi; hädanefter skall du vara vår broder i lif och död, och med oss skall du dela ära och byte.» Och kaptenen berättade honom, att de voro frisländare från öarna och kusten, och att de för det mesta lefde af sådana rof som hafvet och hednaländerna hade att erbjuda, men att de lämnade alla kristna oantastade. När Klas hörde detta, gick han med nöje in på deras förslag och förklarade sig villig att följa dem.

Ännu lågo de nästan en hel vecka för ankar där vid flodens strand, emedan vinden blåste från väster; och Klas lärde sig snart huru man skulle handtera tackel och roder och segel. Han blef nu äfven beväpnad på samma sätt som sjöfararna eller vikingarna. Snart stod Klas där som en fullständig viking. Han fick nämligen fullständig kopparrustning, hjälm af stål och en rund sköld med buckla på midten; i högra handen förde han en stridsyxa och i den vänstra ett kort, bredt svärd. Kastspjut och långa lansar till anfall funnos i öfverflöd på fartyget, och hvar och en kunde efter behag begagna sig af dem när fienden angrep. Och så fanns det där en mängd med starka stålbågar och pilar, och med dessa blef Klas snart mycket förtrolig, emedan han under de sista åren ofta dragit ut på jakt med sin far. Han spände med en sådan lätthet den starkaste båge, att hans kamrater förundrade sig; ty till och med höfdingen, som dock var den starkaste bland dem, kunde stundom ej utan hjälp spänna en sådan båge. Och när han en gång i deras åsyn gjorde om det språng han tagit ifrån stranden till fartyget, då hurrade och jublade de utan ände.

På tionde dagen stillnade ändtligen den västliga stormen af, en frisk sydost blåste upp, de hissade segel och styrde skeppet bort mot hedningarnas länder. Och de bestodo mången het kamp både till sjös och på stränderna, och månget vikingaskepp blef af dem eröfradt, och hedningarna dödades eller tillfångatogos, och vikingarna förvärfvade sig guld, silfver och andra ägodelar. Och Klas hade redan gjort sig ett namn på sjön, ty när striden började, ropade han »gå på» med så väldig stämma, att fienden genast tappade modet, medan kamraternas växte, och att vikingarna nästan alltid med lätthet vunno seger. Och ehuru kaptenen nästan afundades Klas hans styrka och hans rykte, så hade han dock gifvit vika för sitt folks bön att i fören af fartyget sätta en storväxt man med en stång i handen, ur hvilkens mun de förgyllda orden »gå på» utgingo. Och så blef »Gå på» det berömdaste fartyg i Nord- och Östersjön och långt, långt västerut vid hedningarnas öar. Och de bästa kämpar lämnade sina fartyg och gingo öfver till kaptenen på »Gå på». Sex månader efter den dag, då Klas ankommit, hade fartyget 200 krigare i stället för 50, och det tillväxte i ära, rykte och rikedom långt mer än beskrifvas kan.

Man kan ej säga att detta vilda och laglösa lif särdeles mycket behagade Klas, men han lät dock ej något märka. Vattnets friska element och de djärfva människor som rörde sig i full verksamhet omkring honom behagade väl hans ungdom, och friska, modiga gärningar vederkvickte både hans själ och kropp. Dessutom ansåg han det ej för någon synd att bekämpa hedningarna, i synnerhet emedan de som arga och blodtörstiga röfvare öfverföllo de kristna folkens öar och kuster och bortförde människorna som slafvar och sedan sålde dem i det djupaste elände till främmande land. Det tycktes honom vara en god kamp att strida mot sådana människor. Också dröjde det ej så länge innan Klas blef befälhafvare på skeppet »Gå på».

Andra året Klas var till sjös, seglade de från väster högt upp emot norden, och efter mången het strid, som de på sin färd hade att bestå med stormar och hedningar, landade de på fyrtionde dagen af sin segling på en liten hedningö, som var befolkad af några hundra människor, hvilka bodde i usla hyddor, och, som det tycktes, lefde af fisk och sjöfåglar. När de kommo i land gingo invånarna dem vänligt och fredligt till mötes, medförde åt dem stekta fiskar på fat och bjödo dem mjöd; men det fanns ingen enda ibland dem som bar vapen. Då lät höfdingen det oaktadt blåsa till angrepp och uppmanade sina kämpar med ett ljudeligt hånskratt att de skulle nedhugga männen. Och de rustade sig, medan de stackars invånarna med klagande skri flydde undan till sina hyddor.

När nu männen ville lyda sin kapten, då sprang Klas hastigt fram, svängde sin yxa och ropade: »stanna!» På samma gång blottade han sitt hufvud för kaptenen och bad honom, att han ej skulle belasta sig med en så svår skuld och visa en sådan okristlig grymhet mot försvarslösa män och kvinnor; ty äfven om de voro hedningar, som ej visste något om den lefvande Guden och Frälsaren, voro dock _de_ mycket argare hedningar, som kunde fullgöra livad kaptenen nu hade befallt.

Men kaptenen lyssnade ej till honom, utan blef vred och befallde de andra att de skulle gripa och binda Klas som en upprorsstiftare; men Klas svängde sin stridsyxa, såg sig vredgad omkring och frågade: »Hvem vågar det?» — och där stodo de, och ingen vågade sig på honom. Då befallde kaptenen detsamma för andra gången, och ett mummel uppstod ibland folket och några stego fram såsom om de ville lägga händer på Klas. Nu öfverväldigades Klas af sin vrede, ropade »gå på!» och rusade med höjd yxa fram emot kaptenen, som förgäfves sökte att försvara sig, klöf med ett hugg hans hufvud och sade: »Du har fått din förtjänta lön; hvar och en som är en kristen går på min sida.» Och mer än hälften af männen gingo öfver till honom, men de andra vredgades öfver att deras anförare blifvit dödad och grepo till vapen för att hämnas hans död. Men Klas ropade »gå på!» och de stodo som fastnaglade af blixten vid jorden. Därpå uppmanade han dem och de andra till fred och förklarade för dem huru omänsklig kaptenens befallning hade varit, ty Gud var äfven hedningarnas fader och skapare. Och när de järnklädda männen hörde detta, runno tårarna utför deras väderbitna kinder och de sade: »Vår höfding är fallen för Guds hand genom dig», och alla ropade de enstämmigt: »Klas, du skall vara vår höfding.» Och han lät det väl behaga sig och blef nu anförare för två hundra man.

Och det visade sig snart huru väl de handlat. Klas hade aldrig älskat eller själf deltagit i det vilda och råa lif, som de hittills hade fört, ehuru han ej kunnat hindra de andra att göra det. Men när han nu själf blef höfding, införde han en sträng och kristlig manstukt och utstötte utan förbarmande från sitt skepp alla dem, som ej ville foga sig däri. Och det var hans första lag, att den utan nåd och förskoning måste dingla i masttoppen, som med vapen sårade en obeväpnad man eller våldförde en kvinna. Men ännu alltid drog han ut i strid mot hedningarna, rensade hafvet från deras röfvarfartyg och befriade många kristna från deras fångenskap; också planterade han korset såsom världens frälsning på många ställen, som voro hedniska, och genom sin mildhet och sin rättvisa förde han många hedningar till kristendomen. Och hans namn blef så berömdt, att de tappraste män förenade sig med honom och drogo ut i strid med honom. Redan andra året han var befälhafvare ägde han tjugo fartyg med femhundra mans stridbar besättning. Ty hans redlighet och gudsfruktan var stor och hans tapperhet fruktad och hans styrka oöfvervinnelig. Mot huggen af hans yxa eller stötarna af hans lans hade ännu ingen smed kunnat smida sköld och pansar.

På fjärde året af sin sjöfart och det andra af sitt höfdingskap gjorde han en färd till Island, men blef drifven från dess kuster genom en häftig nordanvind och kastades mot ostkusten af en stor halfö, som heter Jutland. Denna halfö var på denna tid halft hednisk och halft kristen; och för några månader sedan hade det tilldragit sig att hednakonungen hade slagit den kristne konungen och eröfrat allt hans land. Slutligen hade han äfven intagit den kristne konungens slott och fått i sitt våld dennes gemål och dotter, som bodde därinne. Men den fångna konungadottern var den skönaste prinsessa som fanns i många länder på långt håll. Hednakonungen ville nu tvinga henne att blifva hans gemål, så att konungariket skulle tillfalla honom, liksom hade han med rätta medel kommit till tronen. Och i sitt sinne tänkte han, att hon nog skulle gifva med sig. Men hon vägrade ståndaktigt, och då han ej gaf vika, utan i sitt högmod började hota henne, då kallade hon honom en rasande man; och däröfver förgrymmades han så högeligen, att han svor det hon för detta ord skulle dö en pinsam och grym död. Och på öppna fältet, ej långt ifrån där han höll prinsessan fången, lät han upptorna ett stort bål, och på detta skulle hon nu förbrännas som en vanlig missdåderska.

Nu tilldrog det sig att Klas tvingades att landa här med sina flesta fartyg just samma morgon som den olyckliga prinsessans afrättning skulle försiggå. Människomassan, som vimlade omkring slottet, på stranden och på slätten, vapenbullret och dånet af pukor och trumpeter gjorde honom uppmärksam, och han lät sig berättas om orsaken till larmet. Då omtalade man för honom allt och huru prinsessan om en half timme skulle utföras och jämmerligen förbrännas på bålet, och huru hon omöjligen kunde räddas, ty hednakonungen hade mer än tio tusen krigare, som skulle uppställas omkring bålet.

Men när Klas hade hört allt detta, blef han alldeles blodröd af vrede och sade till berättaren: »Det förbjude Gud och mitt goda svärd att prinsessan skulle dö.» Och han ropade: »Gå på!» så att det skallade efter hela stranden och ekot återgaf hans ord. Och hans krigare förstodo ropet, och om några ögonblick stodo de alla samlade omkring honom, väl tre tusen till antalet. Och han ropade till dem: »Upp, kamrater, friskt framåt med de kristnas Gud! Vi skola befria prinsessan och de arma kristna från de onda hedningarna. Om de äro tio tusen, så är det ju eder vana att hvar och en af eder tar tio man på sin lott. Således friskt mod. Gud ser till hjärtat och ej till mängden.» Så sade han och ropade ännu en gång sitt »gå på!» och som en blixt störtade han fram med sina män mot bålet just i det ögonblick, då prinsessan fördes ut genom stadsporten. Och han lät blåsa i stridstrumpeten, hedningarna trumpetade äfven å sin sida, och konungen, som red i spetsen för sina män, sade: »Mod, mod! Liksom sjön alltid måste vika för fasta landet, så skolen I också med lätthet kasta tillbaka dessa eländige sjöröfvare i deras element.» Och de drabbade häftigt tillsammans; men Klas och hans kamrater vordo hedningarna för öfvermäktiga; ty dessa föllo för vikingarna som säd faller för lien, när den är mogen. Och när de andra kristna från staden och landet sågo detta, att Klas fick öfverhand öfver hedningarna, då rusade äfven de till från alla sidor, och inom få timmar hade hednakonungen stupat jämte allt sitt folk med undantag af några, som genom sina hästars snabbhet lyckats fly undan till slottet med prinsessan. Men några timmar efter drabbningen uppgåfvo de slottet och prinsessan mot fritt aftåg. Och emedan de voro så få, tillät Klas dem draga därifrån med lifvet. När Klas drog in i slottet, då var där stor fröjd bland de kristna, att Gud sålunda ödmjukat hedningarna under hans hand och räddat prinsessan från döden i lågorna, och den gamla drottningen och prinsessan gingo honom till mötes i slottstrapporna och prisade sig lyckliga att de blifvit befriade genom en sådan man, ty genom stridsropet »gå på», hade de genast begripit hvilken det var som stred för dem. Och de togo honom vid handen och förde honom upp för slottstrapporna, men han vägrade och böjde sig djupt ner till jorden för de kungliga damerna, såsom det anstår en tapper och ridderlig man, och ville gå bakom dem. Men de tilläto ej detta, och den gamla drottningen sade: »Hvar finnes väl en prinsessa i hela världen, som ej skulle känna sig på det högsta ärad att få införa en sådan man vid sin sida.» Och så måste han uppfylla deras begäran, och med sina hjältar måste han vederkvicka sig vid en kunglig måltid och taga härberge i borgen och det kungliga slottet.

Men drottningen hade redan tänkt vid sig själf, då hon såg Klas, detsamma som hennes rådgifvare äfven hviskat till henne: Hvar finnes väl en man sådan som denne att har befordra kristendomen och tukta hednafolket? Har Gud ej likasom genom ett underverk låtit honom kastas hit af stormen och visat att just han skall vara folkets räddare och konung? Och hon hade gjort sig många ljufva tankar om honom och sin dotter. Men allt detta dolde hon ännu i sitt hjärta och tänkte: »Gud skall nog styra allt till det bästa.» Och Gud gjorde det äfven, på det att uppfyllas skulle hvad Valentin hade sagt, nämligen att den som modigt åt sig igenom pannkaksberget, den skulle en gång blifva konung.

Men Klas hade knappast visat sig några minuter i slottets salar förrän han kände huruledes det stod helt annorlunda till med hans hjärta än förut. Han kände att han sett en kvinna, från hvilken han ej kunde vända sina ögon. Prinsessan var också helt visst det allra skönaste fruntimmer, som på sin tid lefde i världen. Detta kände han mycket väl, men han betänkte äfven, att han var son af en byfogde och att hon var en konungadotter; och vid denna tanke slog han sig för pannan och ropade: »Klas, Klas, hvad tänker du på i din dårskap?» Ty trots alla sina stora bragder tänkte Klas alltid på sina ungdomsdagar, och han var alltid af hjärtat ödmjuk och liten inför Gud, som han tillskref allt, och af sin egen ridderlighet och skönhet, som intog allas hjärtan, visste han intet. Så tillbringade han en sömnlös natt, bländad af prinsessans skönhet, och emedan hans önskningar tycktes honom vara omöjliga att få uppfyllda, så beslöt han att tidigt följande morgon gå ombord på sina fartyg med sina vapenbröder och åter besegla det vilda elementet för att trösta sig, liksom kärlekens lågor skulle kunnat släckas och afkylas af vatten.

Och när det nu började dagas och ljuset likasom fruktande smög sig in genom jalusierna i sängkammaren, kallade han på sina män, och det blef ett löpande och ett vimlande på slottsgården, så att drottningen och prinsessan vaknade därvid och med förvåning och förskräckelse förnummo, att Klas åter tänkte gå ombord på sina fartyg. Och den gamla drottningen betänkte sig ej länge, hon gjorde hvad hon måste göra, hon klädde sig i största skyndsamhet och inträdde i rummet där Klas bodde och yttrade följande till honom: