Part 1

_STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 33._

NORMALARBETSDAGEN

AF

GUSTAF F. STEFFEN, ingeniör.

(_Tredje tusendet._)

STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

Innehåll: Normalarbetsdagen.

1. Spörsmålets vikt och svårigheterna vid dess behandling 3.

2. Arbete, arbetstid och normalarbetsdag 4.

3. Normalarbetsdagens betydelse för arbetarnes kroppsliga välfärd 6.

4. Normalarbetsdagens betydelse för arbetarnes andliga välfärd 7.

5. Normalarbetsdagen ur nationalekonomiska synpunkter 10.

6. Normalarbetsdagsrörelsens historia 21. I England 22. I Nordamerika 25. I Österrike och Schweiz 27. I Tyskland, Frankrike, Holland och Belgien 29. I Sverge 29.

7. Normalarbetsdagsrörelsen i närvarande ögonblick 30.

8. Allmänna slutsatser 35.

STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1891.

_Grundsats_: Intet botemedel mot låga löner har den minsta utsikt att blifva värksamt, om det ej värkar på och genom folkets intelligens och lefnadsvanor.

J. S. MILL.

1. Spörsmålets vikt och svårigheterna vid dess behandling.

De två eller tre sista åren hafva gifvit oss ett nytt sakligt bevis för, att vi värkligen uti ordets fulla bemärkelse lefva i den sociala frågans, i den industriella arbetarfrågans orosfylda tid. Med en hastighet, som är öfverraskande till och med för vårt snabblefvande skede, har nämligen spörsmålet om en normalarbetsdag för fullvuxna manliga arbetare (så väl som för kvinnor och unga arbetare) intagit en mycket framstående plats bland de dagspolitiska diskussionspunkterna—och det uti samtliga af världens högst civiliserade länder. Sverge icke undantaget!

Då vi nu gå att—så vidt författarens förmåga och denna skrifts omfång tillstädja—bilda och reda våra begrepp om normalarbetsdagen och agitationen för densamma, är det af synnerlig vikt, att vi redan från början erinra oss en sak. Nationalekonomin hör till de minst färdiga af alla vetenskaper; man har icke ens ännu vunnit full stadga i sin uppfattning af det ekonomiska lifvets yttersta grundföreteelser. Det finns sålunda ingen lära (eller "teori") om de nationalekonomiska storheterna "arbetstid" och "arbetslön", hvilken kan anbefallas som forskningens mogna, allmänt erkända resultat. Hvad beträffar nationalekonomins praktiska sida, vetenskapen om det social-politiska ingripandet, behöfver det knappt framhållas, att den befinner sig i ett ännu mer ofullgånget skick.

Härtill kommer, att våra dagars stora rörelse för en lagstadgad förkortning af arbetsdagen i hufvudsak är en intressefråga för de samhällsmedlemmar, kroppsarbetarne, hvilka af naturliga skäl äro mindre skolade i allmänna värf och mindre utvecklade i intellektuellt hänseende än de flesta andra.

Äro vi på förhand ovilligt stämda mot normalarbetsdagsrörelsen, ha vi sålunda rätt många och betydelsefulla skäl att under diskussionen ej draga en oridderlig (och för öfrigt ovetenskaplig) fördel däraf, att de framstälda idealen ofta äro sväfvande och de anförda skälen stundom synbarligen motsäga hvarandra. Det är härvid—som städse i snarlika fall—alldeles oriktigt att fordra, att motståndaren skall kunna öfverbevisa en, utan att man underkastar sig mödan att på ett förnuftsenligt och opartiskt sätt _själf_ pröfva saken. Å andra sidan böra personer med förutfattad sympati för normalarbetsdagen af enahanda skäl afhålla sig från okritiskt tvärsäkra uttalanden, hvilka allt för lätt kunna leda till ett oafsiktligt öfverskattande af reformen.

2. Arbete, arbetstid och normalarbetsdag.

Under ofta använda ord dölja sig ej sällan rätt betydande begreppsskiftningar. Låt oss därför anmärka, att vi här med arbete uteslutande förstå arbete i samhälls-hushållningslärans mening; sålunda: en mänsklig kraftansträngning, hvilkens ändamål är att frambringa en ekonomisk nyttighet (ett ekonomiskt "värde")—d. v. s. att frambringa något, som kan tjäna att tillfredsställa människors ekonomiska behof. Yttersta driffjädern till allt arbete är sålunda (det ekonomiska) behofvet — och på samma gång bestämmer behofvets storlek i viss mån den nödiga arbetsmängdens storlek. Ett exempel skall förtydliga detta.

Ur ekonomisk synpunkt består den hufvudsakliga skillnaden mellan den civiliserade människan och vilden däri, att den förra äger en oändlig mångfald ekonomiska behof, hvilka för den senare äro fullkomligt okända—och hvilka alla ovillkorligen kräfva arbete för sitt tillfredsställande. Medan en vildes lif mycket väl kan tänkas vara i det allra närmaste arbetslöst, är det därför all civilisations grundlag att hvarje dag af civiliserat lif måste köpas med en viss mängd arbete, med en viss åt arbete egnad daglig tid, som ej får underskridas. Då produktionsmedlens natur och civilisationens samt samhällets beskaffenhet äro gifna, finns det blott ett sätt att minska denna minsta behöfliga arbetstid (minimalarbetstid)—och det är att öka arbetets intensitet (spänstighet och alstringsförmåga). Det är sålunda af stor vikt, att vi i det följande ej förgäta, att arbete ej blott mätes (till mängden) af sin långvarighet utan ock af sin intensitet.

Under det arbetets uppgift att "frambringa något, som kan tjäna att tillfredsställa människors ekonomiska behof" gaf vid handen tillvaron af en viss minimalarbetstid, är å andra sidan arbetets egenskap att vara "en mänsklig kraftansträngning" grunden till, att det finns en maximalarbetstid, som icke får öfverskridas, så vida ej arbetarens kroppsliga, intellektuella och sedliga lif skall _lida_ därunder—så vida ej arbetet skall få den värkan, att det (alldeles tvärt emot sin yttersta uppgift) _dödar_ civiliserat lif i stället för att alstra och vidmakthålla detsamma. Det är tillvaron—i en förfärande utsträckning uti samtliga civiliserade länder—af en arbetstid, som dödar i stället för att vidmakthålla civiliserat lif, hvilken gifvit upphofvet till den stora rörelsen för en genom lag bestämd arbetsdag, d. v. s. för en _normalarbetsdag_, som ej får öfverskridas.

Planen för vårt ämnes behandling är härmed gifven. Vi skola först granska normalarbetsdagen ur den _kroppsliga_ och _andliga hälsovårdens_ synpunkter—därpå ur _nationalekonomins_. Sedan skola vi öfverblicka rörelsens _historiska utveckling_ i olika länder och slutligen göra ett öfverslag af dess _ståndpunkt_ och _utsikter i närvarande ögonblick_.

3. Normalarbetsdagens betydelse för arbetarnes kroppsliga välfärd.

Frågan, huru många timmar om dagen en människa kan arbeta, är _ytterst_ hvarken en fråga för sedeläran eller för nationalekonomin, utan för fysiologin. "Den är en matsmältningsfråga", skrifver en tysk författare. D. v. s. allra först, innan det kan vara tal om, att människan skall förmå utföra något arbete med sina muskler eller med sin hjärna, måste dessa, det fysiska och intellektuella arbetets organ, hafva erhållit en lämplig mängd af lämpliga näringsämnen. Människan måste hafva inmundigat tillräckligt af hvar och en bland vår födas viktigaste hufvudbeståndsdelar (ägghvite-, fett-, stärkelse- och mineralämnen) samt måste hafva gifvit magen och andra inre organ tillfälle att omsätta dem i de kroppsvätskor och väfnader, hvilkas utnötande eller förstörande är lika oupplösligt förknippat med människans arbete som förbrännandet af stenkol är med lokomotivets rörelse på skenorna. "Det ligger ej i människans makt att ändra lagen för den naturliga matsmältningen. Hon kan öfverträda den och därigenom göra sig oförmögen till arbete—eller förstå den och underkasta sig den."

Börjar man arbeta för tidigt efter en måltid (af sådan storlek som är nödig, då det t. ex. blott finns tre på dygnet), så blir matsmältningen störd eller alldeles hämmad—och den af måltiden kräfda krafttillförseln i större eller mindre grad förringad. Har emellertid måltiden ej fått fylla sin uppgift att ge mig de krafter, den kunnat, måste ett af två fall inträffa. Antingen arbetar jag efteråt mindre, än jag eljes skulle kunnat, eller söker jag tvinga ur mig den normala arbetsmängden och sliter därvid ut mig på ett sätt, som—om det härmed antydda lefnadssättet fortfar tillräckligt länge—nödvändigtvis måste leda till kroppsligt och andligt förfall samt till _för tidig död_.

Läkare och fysiologer hafva på senare tiden mångfaldiga gånger uttalat sig i denna riktning. 1887 års Wienkongress för hygien och demografi uttalade i en af sina resolutioner, att "de vuxna männens hälsa ofta lider genom en öfvermåttan lång arbetstid likasom genom nattarbete. Bägge utöfva ett skadligt inflytande på arbetarens moralitet och intelligens." Såsom det maximum af arbetstid, som ur hälsovårdssynpunkt bör tillåtas, angaf kongressen 10 à 11 timmar pr. dag. På en nyligen hållen vetenskaplig kongress i Limoges _beklagade_, ur fysiologisk synpunkt, den framstående läkaren och hygienisten Napias från Paris, att det stode så många svårigheter i vägen för en lagstadgad åtta timmars arbetsdag; och på en hälsovårdskongress i Brighton sommaren 1890 betonades nödvändigheten af, att den allmänna meningen kraftigt uttalade sig för kortare arbetstider. En åtta timmarsdag borde ej öfverskridas, då arbetet vore af hög intensitet.

Att civiliserade människolifs fördärfvande och förkortande genom öfverdrifvet lång arbetstid alls icke är något hjärnspöke utan ett allmänt, tallösa gånger ådagalagt sakförhållande skola vi se längre fram i vårt historiska kapitel.

4. Normalarbetsdagens betydelse för arbetarnes andliga välfärd.

Hade den civiliserade människan blott kroppsliga behof att tillfredsställa, kunde kanske intet annat sägas om en tio timmars arbetsdag än, att (enligt den berömde tysken Pettenkofer och schweizaren Hägler) den människa, som arbetar tio timmar om dagen, i allmänhet ovillkorligen behöfver söndagshvila för den fulla fysiologiska jämviktens bibehållande. Ett civiliserat samhälle förutsätter emellertid tillvaron hos medborgarne af sedliga och intellektuella behof, som pocka på tillfredsställelse.

Om en samhällsmedlem ej har tid eller krafter öfriga från _förvärfsarbetet_ att ägna åt sina barns uppfostran, åt sin egen tidsenliga intellektuella utveckling, åt ett personligt och själfständigt deltagande i det offentliga lifvet o. s. v., så är hans existens helt visst ej så civiliserad, som vi älska skryta med, att "_vår_" tillvaro nu för tiden är. Och vi ha ej rätt att slå oss till ro med den tanken, att ifrågavarande medborgares materiella lif ju dock i många viktiga hänseenden är mycket bättre än hans farfaders var. Vi måste fordra, att hans andliga tillvaro skall vara förbättrad lika väl som hans materiella. Men hans andliga tillvaro kan ej vara god, om den ej är byggd på andlig frihet. Och blott den besitter värklig andlig frihet, som icke blott har juridisk _rätt_ att utveckla och i allmänna lifvet öfva sina andliga förmögenheter, utan ock har den därtill erforderliga _ledigheten_.

I slutet af förra århundradet talades stora ord om "oförytterliga människorättigheter", om "frihet, jämlikhet och broderskap"— i synnerhet om "frihet"! Man sökte tillförsäkra _alla_ medborgare den juridiska rätten till andlig frihet—men det är först i slutet af vårt århundrade, som man på allvar börjat sträfva efter att också tillförsäkra _alla_ medborgare det mått af ledighet, utan hvilket den andliga friheten förblir en död bokstaf i lagboken.

Vi hafva nu en utgångspunkt för bedömandet af normalarbetsdagens värde för arbetarnes andliga välfärd. Vi spörja: Hvad är frihet för en lönarbetare? Hur mycket har han kvar af sin juridiskt erkända frihet, om en absolut oreglerad konkurrens med kamraterna och de oberäkneliga konjunkturerna på världsmarknaden tvinga honom att sälja tolf eller fjorton timmar om dygnet åt en arbetsgifvare för ett ytterst knappt lifsuppehälle? Politiker och nationalekonomer, som studerat den modärna normalarbetsdagslagstiftningens och fackföreningsrörelsens inflytande på arbetarklassen (särskilt i England), hafva mångfaldiga gånger besvarat denna fråga på ett sätt, som kan sammanfattas i orden: lönarbetaren har så mycken frihet, som han hvarje arbetsdag har fri tid.

Det finns personer, som medge önskvärdheten af, att arbetarne få mer tid till andlig frihet, än de nu ha, men som anse normalarbetsdagslagstiftningen för ett frihetsfientligt och därför ovärksamt sätt att eftersträfva detta mål. Låt oss se.

Uti det förhållande, att arbetarne _måste_ inskränka den "frihet", som kortsyntheten påstår sig vilja finna i en _oreglerad konkurrens_ på arbetsmarknaden, för att ernå den värkliga frihet, som ligger i mer fri tid—däruti kan hvarken "själfhjälp" eller statsingripande ändra det allra minsta. Det är civilisationens lag, att människorna kunna betrygga det framåtskridande, hvars mål är frihet och lycka för alla, _blott_ genom organisation, samvärkan, ömsesidig hjälp och alls ej genom ett barbariskt krig mellan individ och individ. På en arbetarmarknad med alldeles oreglerad konkurrens (med idel "fria" och "oberoende" arbetare, som frasen lyder) är det nämligen de arbetare, som ställa de _lägsta_ anspråken på en civiliserad tillvaro och därför hålla tillgodo med låg lön och lång arbetstid, hvilka på längden ha bästa utsikt att få stadigvarande sysselsättning. De arbetare, som minst älska andlig frihet och därför ha lägsta behofvet efter fri tid, bestämma hur lång arbetsdagen skall vara i genomsnitt för _alla_ arbetare. En i denna mening "fri" arbetsmarknad leder till största mått af andlig ofrihet bland arbetarne.

Emedan de begrepo detta, hafva arbetarne i alla högt civiliserade länder organiserat sig i fackföreningar. Tack vare dessa kunna arbetarne ernå bättre arbetsvillkor genom samfält tryck på arbetsgifvarne (ofta medelst sträjker) eller på lagstiftningen (medelst användande af arbetarklassens politiska inflytande).

Det kan icke vara tvifvel underkastat, att sträjker för kortare arbetstid äro ett för sämjan mellan medborgarne menligt och för samhället oerhört dyrbart medel att ernå, hvad en normalarbetsdagslagstiftning kan genomföra på ett för samhällsmoralens framåtskridande utveckling gynnsamt sätt. För att lagstiftningens värkan härvid i intet skall stå "själfhjälpens" efter, fordras blott, att den förra inskränker sig till att lagstadga, hvad arbetarnes flertal inom de olika facken förklara sig önska.

_Inom vissa gränser_ lofvar normalarbetsdagen högre intellektuell utveckling, ju kortare arbetaren fordrar, att arbetstiden skall vara. Öfverdrifvet arbete gör människan slö och dum. Om arbetaren släpar tolf timmar dagligen, kommer han med _nödvändighet_ att _sämre_ använda de få stunder, som ej behöfvas till mat, hvila och sömn, än om han arbetar åtta timmar och har ett öfverskott af intellektuella och kroppsliga krafter att spendera under tre eller fyra timmars frihet. Det är en tusenfaldigt upprepad erfarenhet, att de, som hänge sig åt fylleri och djuriskhet under friminuterna af en tretton timmars arbetsdag, bli nykterister och trägna besökare af föreläsningssalar och aftonskolor under fritimmarna af en nio timmars arbetsdag. Redan därför, att det är hälsosammare för själen att arbeta någorlunda intensivt och intresserat under kortare tid än slött och motvilligt under längre, befordrar en förkortning af de nu öfliga arbetstiderna högre intellektuell utveckling bland arbetarne.

Normalarbetsdagen icke blott _lofvar_ högre intellektuell utveckling åt arbetaren, utan _kräfver_ ock densamma af honom. Detta är af synnerlig vikt att minnas, så länge normalarbetsdagen för fullvuxna manliga arbetare ännu blott är ett önskemål. En normalarbetsdagslagstiftning blir nödvändigtvis utan värkan, om det ej inom arbetarklassen finnes frivillig organisation och solidaritetskänsla samt behof efter bildning och själfständigt intellektuellt lif.

Största möjliga uppdrifvande af arbetarnes fackliga och politiska organisationer samt vidast möjliga spridning af behofvet efter en bättre materiell och intellektuell existens äro oundgängliga villkor för, att en normalarbetsdag ej skall vara en död bokstaf. Blott i den mån som en viss förkortning af arbetstiden är ett _lefvande behof_ inom en betydlig del af arbetarklassen, kan den bestå såsom ekonomisk värklighet.

Normalarbetsdagslagstiftning, facklig organisation, socialpolitisk arbetarrörelse, sträfvanden att bibringa arbetarne större bildning och högre behof öfver hufvud äro faktorer uti det sociala framåtskridandet, hvilka stå i innerligaste samband med hvarandra.

På detta sätt föranledas vi att ur den kroppsliga och andliga hälsovårdens samfälda synpunkter uppställa som önskemål en normalarbetsdag på t. ex. nio, åtta eller sju timmar.

5. Normalarbetsdagen ur nationalekonomiska synpunkter.

I första hufvudafdelningen af detta kapitel skola vi, liksom i de två närmast föregående kapitlen, behandla _önskvärdheten_ för _arbetarne_ af en normalarbetsdag—men denna gång ur _nationalekonomiska_ synpunkter. Det skall framhållas, hurtillvida normalarbetsdagen synes kunna befordra arbetarnes _frihet_ och _trygghet_ som näringsidkare. Dessa betraktelser skola ge oss anledning att tillika besinna normalarbetsdagens önskvärdhet för _kapitalisten_ samt för vår tids _ekonomiska utveckling_ öfver hufvud.

I den andra hufvudafdelningen skola vi sysselsätta oss med det högviktiga spörsmålet: är en förkortning af arbetsdagen _möjlig_ utan en _förminskning_ af _dag_- eller _veckolönen_ samt utan _annan försämring_ af arbetarnes lefnadsvillkor?

⁂

Arbetskraften är en vara. Däraf följer visserligen, att arbetsmarknaden lyder den vanliga varumarknadens lagar—men ej att den _uteslutande_ måste lyda desamma. Varan arbetskraft är icke ett själfständigt materiellt föremål, utan människan själf med hela hennes personlighet, hennes anspråk och intressen; den som köper eller rättare hyr denna vara (arbetet) erhåller därigenom en rättighet, ett herravälde öfver varuägarens (arbetarens) person. Ett herravälde, som öfvar inflytande på arbetarens hela kroppsliga och andliga lif, på hans sociala och politiska existens. Vidare utmärker sig arbetsvaran därigenom, att arbetet är varuägarens (arbetarens) nödvändiga och i regel enda förvärfskälla. I det ögonblick arbetaren ej kan sälja sin vara, har han intet mer att lefva af—kan sålunda ej lägga sin vara i magasin för att vänta på bättre efterfrågan. Arbetarne kunna ej med några upptänkliga försiktighetsmått mot för stark folkökning ändra tillbudet på arbetsvaran i öfverensstämmelse med det snabba växlandet i efterfrågan eller med det lika oberäkneliga införandet af nya, mer arbetsbesparande maskiner—allt förhållanden, som i hög grad utmärka vår tid. I nödfall måste arbetarne därför sälja sin vara till hvarje pris—eller svälta i hjäl.

Det ligger sålunda i lönsystemets (och därmed i privatkapitalismens) natur, att arbetsköparen (kapitalisten) och arbetssäljaren (arbetaren) alls icke äro likstälda. Arbetarens förmåga att bestämma öfver sitt lefnadssätt och särskilt öfver sina arbetsförhållanden (arbetstidens längd m. m.) är uppenbarligen ytterst ringa, då han—af ekonomiska växlingar, kriser, införandet af nyuppfunna, arbetsbesparande maskiner, godtyckligt inskränkande af produktionen genom kapitalistringar o. s. v., öfver hvilka han alls ej är herre—kan tvingas att välja hvilka arbetsvillkor som hälst eller att svälta i hjäl. Ett sådant val är ej ett _fritt_ val; och det är en grym lek med ord att kalla ett sådant tillstånd frihet.

Kommer man nu med invändningen, att normalarbetsdagen vore ett intrång på näringsfriheten (eller på _friheten_, som uttrycket vanligen lyder)—spörja vi: på _hvilken_ näringsfrihet, på hvilken frihet? Väl ej på någon, granskarens inbillning oklart föresväfvande, idealisk näringsfrihet, utan på den modärne lönarbetarens näringsfrihet, sådan den i själfva värket är. Det är ej svårt att se, att normalarbetsdagen är en _högst_ väsentlig _utvidgning_ af denna frihet. Ingen människa önskar neka en man rättigheten att arbeta så länge han behagar; samhället gör blott anspråk på rätten att hindra honom från att sälja sitt öfverskottsarbete på ett sådant sätt, att andra arbetare därigenom bli nödsakade att arbeta lika länge som han. Inseende detta har en af statssocialismens största fiender i England skrifvit: "Detta århundrade har bevittnat två stora upptäckter på regeringsvetenskapens område. Den ena är: den ofantliga fördelen af frihandel. Den andra: den fullkomliga nödvändigheten af att skydda arbetaren på lagstiftningens väg."

Låt oss nu se, hur normalarbetsdagen skulle invärka på arbetarnes ekonomiska _trygghet_—d. v. s. på två svåra, för vår tid synnerligen utmärkande socialekonomiska missförhållanden: de periodiskt återkommande _ekonomiska kriserna_ och den beständiga, sig under kriserna på ett förfärande sätt förvärrande _arbetslösheten_.

En normalarbetsdag betyder otvifvelaktigt ett höjande af arbetarnes lefnadsvillkor—ty den stäfjar den af låga löner beledsagade urartningen af arbetarståndet, hvilken följer med omåttligt lång arbetstid. Ju mer urartat arbetarståndet är, dess mindre konsumerar det—och desto våldsammare bli _kriserna_, hvilkas yttersta grund just är brist på konsumtionskraft (eller rättare köpkraft) i samhället. Kriserna sägas i dagligt tal bero på öfverproduktion—ett uttryck, som skenbart alldeles riktigt beskrifver en marknad, hvilken är öfverfylld af varor, som sakna köpkraftiga afnämare; det är dock blott ett bakvändt namn på underkonsumtion, ty arbetarne gå ju omkring svultna, illa klädda och illa hysta i den öfverfyllda marknaden. Förkortad arbetsdag måste därför i någon mån mildra krisernas häftighet. Om ett _förhindrande_ af kriserna kan dock ej vara tal—därtill är normalarbetsdagen ett allt för enastående och ovanligt steg i riktning af arbetarklassens höjande och de sociala missförhållandenas häfvande.

Ej häller kan man antaga, att normalarbetsdagen skall i någon storartad utsträckning eller för någon längre tidrymd bortskaffa _arbetslösheten_. Skulle en normalarbetsdag, som innebure en någorlunda betydlig sänkning af arbetstiden, blifva genomförd, hafva arbetsgifvarne minst två utvägar, som äro mer lockande än den, att anställa flera arbetare. I många fall kunna arbetsgifvarne genom ökande af arbetsintensiteten få af sitt gamla arbetarantal en lika stor arbetsmängd under den kortare arbetstiden som förut under den längre. I talrika andra fall skola de taga sin tillflykt till bättre maskiner, hvilka med ens onödiggöra ett ökande af arbetsstyrkan. "Maskinen utrotar arbetaren". Nutidens förmåga att förbättra kraft- och arbetsmaskinerna samt att åt näringsidkaren tämja nya naturkrafter är så fabelaktig, att man gör bäst i att ej profetera om, hvad som _icke_ kan ske på detta område.

Spörsmålet om normalarbetsdagens önskvärdhet för den samhällsklass, som äger jorden och de af människohand förfärdigade produktionsmedlen, kan uttryckas på följande sätt: Skulle den löneförhöjning, som en _förkortad arbetsdag med oförminskad lön_ innebär, vara möjlig utan en motsvarande minskning i kapitalisternas och jordägarnes inkomster?