Part 2

Då arbetsresultatet i väsentlig mån är beroende af arbetarens kraft och vilja, så är det möjligt, att arbetslusten och den genom en omåttligt lång arbetstid försvagade arbetskraften stegras och att arbetarne på kortare tid utföra detsamma som förut. Ja, det kan till och med inträffa, att arbetarne på kortare tid uträtta mer och bättre arbete. Saken är, att arbetets _intensitet_ står i omvändt förhållande till arbetsdagens längd. Om två alldeles lika kraftiga arbetare utföra samma slags arbete, men den ena arbetar 14 timmar dagligen och den andra 10 timmar, är det mycket sannolikt, att den förra _på längden_ förmår uträtta _mindre_ än den senare. Vi skola i vårt historiska kapitel ge åtskilliga bevis härför.

Annorlunda ställer sig kanske förhållandet, då arbetet är af ytterligt mekanisk natur (blott består i betjänandet af högt fulländade maskiner). Då kan det hända, att en förlängning af arbetstiden i betydlig mån sänker varornas produktionskostnader (så till vida som dessa bestå i hushyra, jordränta och amortisering af anläggningskapitalet) samt dessutom _nedtrycker_ arbetslönen. Detta senare därigenom, att den omåttligt långa arbetstiden sänker arbetarnes konsumtionsförmåga och allmänna lefnadsvillkor—två viktiga faktorer för bestämmandet af lönhöjden. I dylika fall hafva lagstiftningsåtgärder mot den långa arbetstiden räddat arbetarklassen från den förfärligaste urartning (t. ex. i England)—ehuru ej utan våldsamma protester, ja rent af olagligt motstånd af de kapitalister, som ansågo sina vinster minskade.

Man har i England framhållit, att, då sålunda kortare arbetstid betyder lägre profiter, det dock ingalunda är sagt, att _kapitalsamlingen_ sjunker. Iakttagelser ha visat, att hastigare omsättning af kapitalet (tack vare ett genom kortare arbetstid möjliggjort intensivare arbete!) uppväger denna befarade värkan och att äggelsen till kapitalbesparing ej sjunker med profitens sjunkande. En annan viktig, hithörande omständighet är, att _förkortad arbetstid befordrar storindustrins utveckling_, emedan den äggar fabrikanter och jordbrukare till användandet af nyare och mer fulländade maskiner. Dessa senare kunna mindre kapitalister ej skaffa sig; de bli därför undanträngda; och i stället uppstå jätteetablissement, som åtnjuta alla de ekonomiska fördelar, hvilka stordrift kan förläna. Äfven detta är ett bevisat, historiskt sakförhållande.

⁂

Nu till en lika viktig som svår punkt i vårt betydelsefulla ämne: den nationalekonomiska _möjligheten_ af normalarbetsdagen utan förminskning af arbetarnes dag- eller veckolön eller annan försämring af deras lefnadsvillkor.

Läran om folkökningen samt om jordens och det mänskliga arbetets alstringsförmåga, läran om arbetslönen och läran om utrikeshandeln skola förse oss med lika många olika grupper af skäl för och mot.

* * * * *

Somliga nationalekonomer anse, att de närvarande befolkningsförhållandena äro främsta orsaken till fattigdomen och sålunda också till de öfvermåttan långa arbetstiderna. De tro nämligen, att befolkningen i de civiliserade länderna redan hunnit bli så talrik, att man (i följd häraf och icke i följd af några andra omständigheter) nödgats odla jord, hvilken är så ofruktbar, att den nätt och jämt förmår afkasta, hvad arbetaren behöfver för ett nödtorftigt lifsuppehälle. De medborgare, som arbeta under dessa ogynnsamma naturförhållanden, kunna uppenbarligen icke förkorta sin arbetsdag utan att förkorta sin lön. Om vi nu antaga, att dessa jordarbetare konkurrera _fullkomligt_ fritt med alla andra arbetare i samhället, så är det klart, att _inga_ arbetare kunna afkorta arbetsdagen utan att förlora en del af den nu gängse årsinkomsten—så vida icke folkstocken minskas. I den frivilliga inskränkningen af befolkningssiffran skulle man då äga det enda dugliga medlet mot nästan alla de viktigaste sociala krämporna.

Det är en egendomlighet för denna och många andra invändningar mot normalarbetsdagen, att de innebära ett förbiseende eller ett underskattande af den roll, som den mänskliga arbetskraftens alstringsförmåga spelar i produktionen.

Vi tänka här på den mänskliga arbetskraftens genom civilisationen stegrade alstringsförmåga till skillnad från jordens naturliga alstringsförmåga. Ett exempel skall förtydliga meningen. Antag, att en jordegendom består af tusen lika stora, men icke lika fruktbara jordlappar, samt att det finns tusen lika starka och skickliga arbetare, som den ena efter den andra, samt alldeles oberoende af hvarandra, börja odla hvar sin jordlapp. Antag vidare, att den först anlände arbetaren får det fruktbaraste jordstycket samt så undan för undan, tills den sist anlände (d. v. s. den tusende i ordningen) får nöja sig med det allra ofruktbaraste af allesamman. Om nu alla anstränga sig lika mycket (det vill i detta fall säga, arbeta lika mycket), blir naturligtvis resultatet, att den förste skördar mest för sitt arbete och de andra mindre och mindre, ända till den tusende, som skördar minst (säg: just nätt och jämt att lifnära honom). Antag, att under dessa förhållanden afkastningen från hela egendomen är 5,000 ton lifsförnödenheter, samt att afkastningen ej skulle stiga högre än till 8,000 ton, om hvar odlare arbetade med samma styrka precis _dubbelt_ så många timmar om dagen som förut. Det är uppenbart att de ekonomiska förhållandena på denna jordegendom helt och hållet behärskas af lagen för sjunkandet af jordens naturliga alstringsförmåga. Ju _fler_ arbetare, som anställas, desto _mindre_ genomsnittsafkastning pr man. Ju _mer_ hvarje särskild odlare arbetar (utöfver en viss gräns), desto _mindre_ är hans belöning pr timme af ansträngning. Inträffar det däremot en sådan förändring i de ekonomiska förhållandena på godset, att afkastningen stiger från 5,000 ton till 8,000 ton eller mer, utan att någon af de 1,000 arbetarne ökar antalet af dagliga arbetstimmar eller stegrar ansträngningen under hvar arbetstimme—då kunna vi med rätta säga att _arbetets_ alstringsförmåga _stiger_, ehuru _jordens_ naturliga alstringsförmåga _sjunker_.

Hvilken förändring på egendomen skulle kunna medföra en sådan stegring af arbetets alstringsförmåga? En blick på den ekonomiska utvecklingens gång i alla civiliserade länder ger oss svaret. Det är det ensamma arbetets ersättande med samarbete och arbetsdelning.[1]

Organisation och samarbete i stor skala stegra människans arbetsförmåga genom att förbättra hennes kroppsliga, intellektuella och sedliga natur, möjliggöra att hon uppfinner och använder arbetsbesparande maskiner samt tillstädja henne att med underbart ringa arbetsmöda tämja allehanda naturkrafter att utföra den tyngsta och för hennes utveckling minst fördelaktiga delen af det nödvändiga arbetet. Om det på egendomen i vårt exempel produceras tillsammans 5,000 ton, då 1,000 enskilda arbetare odla den, skall det kanske produceras 9,000 ton, då dessa samarbeta och organisera sig—och det ehuru de enskildas arbetsmöda förblir, hvad daglig arbetstid och ansträngning beträffar, alldeles densamma som den var förut.

Det är mycket lätt att med statistik påvisa, att det mänskliga arbetets alstringsförmåga stiger utomordentligt hastigt i alla civiliserade länder.[2] Ja, många nationalekonomer anse, att folkstockens ökning i ett gifvet land för närvarande förorsakar en tillökning i arbetets alstringsförmåga, hvilken är ansenligt större än den minskning i den brukade jordens naturliga alstringsförmåga, hvilken blir en följd af att tillökningen i folksiffran tilläfventyrs tvingar till nyodling af ofruktbarare trakter.

Frågan är nu: Hvad inflytande har normalarbetsdagen på det mänskliga arbetets alstringsförmåga?

Om man tar många års genomsnitt, som man ju måste göra, då det är fråga om en folkhushållningsfråga af detta slag, skall man finna, att det inom ett visst yrke dagligen produceras mindre pr man i de värkstäder, uti hvilka arbetarne äro sysselsatta 11 timmar om dagen, än uti de värkstäder, som ha blott 9 timmars daglig arbetstid för sina arbetare. Ja, det har iakttagits inom samma värkstad, att arbetsprodukten pr arbetare stigit, då arbetsdagen förkortats från 11 till 8 eller 9 timmar.[3] Denna företeelse beror därpå, att arbetaren behöfver icke blott _lifs_- utan ock _skicklighets_-uppehälle. Arbetar han 13 timmar dagligen, slites hans lifskraft i förtid; arbetar han 11 timmar dagligen, så är hans duglighet och arbetsraskhet nödvändigtvis mindre än då han arbetar blott 8.

Förkortning af en mycket lång arbetsdag har äfven sina värkningar på produktionsmetoderna. Allra först tenderar den att öka arbetsmaskinernas hastighet och inom kort äfven att ersätta äldre maskiner och metoder med snabbare och mer arbetsbesparande dylika. Denna utveckling drifves dock stundom så långt att den ofvan skildrade fördelen af arbetsdagens förkortning går förlorad. Englands bomullsarbetare klaga öfver, att de nu under en 9½ timmars arbetsdag måste anstränga sig mer än förr under 13 timmar.

En del nationalekonomer hafva framhållit, att en normalarbetsdagslagstiftning, som _förbjöde_ att någon fabrik eller affär arbetade mer än 8 eller 9 timmar dagligen, skulle hämma utvecklingen inom vissa näringar, emedan det under sådana förhållanden icke kunde bli lönande att anskaffa dyrbara maskiner, hvilka måste förbli oproduktiva under 16 eller 15 timmar af dygnets 24. Däremot skulle en normalarbetsdag, som tillstadde användandet af _två arbetarskift_, hvartdera arbetande 8 eller 9 timmar, ha alldeles motsatt värkan—d. v. s. skulle möjliggöra anskaffandet af maskiner, hvilka äro för dyrbara att använda under den nuvarande, 11 eller 12 timmar långa arbetsdagen.

Det kvarstår sålunda som en öfvervägande och ytterst betydelsefull fördel, att förkortning af arbetsdagen i allmänhet otvifvelaktigt _befordrar storindustrins utveckling_ och därigenom _ökar nationalförmögenheten_.[4]

Vi ha behandlat denna sida af saken så utförligt, emedan det är af alldeles afgörande vikt för uppfattningen af normalarbetsdagens nationalekonomiska betydelse, hvilken föreställning vi ha om förhållandet mellan jordens alstringsförmåga, det mänskliga arbetets alstringsförmåga och nationalvälståndet. Innan vi sökt afgöra, huruvida normalarbetsdagen öfver hufvud är egnad att göra produktionen dyrare eller billigare, kunna vi nämligen ej bilda oss en föreställning om arten af dess invärkan på lönarbetarnes lefnadsförhållanden.

* * * * *

Frågan blir nu, hvad inflytande en förkortning af arbetsdagen kan ha på nationalförmögenhetens fördelning, d. v. s. på _arbetslönens storlek_.

En af vetenskapen visserligen för länge sedan allmänt öfvergifven, men i riksdagsdebatter och tidningsartiklar ännu spökande lära säger, att det finnes i samhället en för kortare tider oföränderlig mängd af nyttigheter, ur hvilken samtliga arbetslöner betalas (liksom ur en gifven fond eller "lönfond"). Vore denna lära riktig, att i ett gifvet skede finns en oföränderlig kapitalmängd, ur hvilken arbetslönerna betalas, skulle sysselsättandet af nu arbetslösa medborgare (hvilket man motser skola bli den omedelbara följden af normalarbetsdagens införande) uppenbarligen ansenligt nedtrycka lönerna.

Sanningen är emellertid, att samhällets _förmåga_ att betala arbetslöner icke beror på storleken af en viss del af kapitalisternas rörelsekapital, utan på storleken af _samtliga_ medborgares _inkomster_. En social förändring, hvilken (som normalarbetsdagen) sannolikt medför ett förökande af nationalförmögenheten, kan sålunda näppeligen förkastas på grund af någon "lönfondteori".

Många anhängare af normalarbetsdagen påstå, att den skulle höja lönerna genom att _minska anbudet_ på arbetare. Detta påstående stöder sig stundom på förutsättningen, att åtgärdens omedelbara och beständiga följder skulle vara desamma. En allmän förkortning af arbetsdagen skulle visserligen tvinga många arbetsgifvare att anställa flera arbetare. De arbetslösas antal skulle minskas och arbetarne ha större lätthet än förut att tilltvinga sig högre lön. Som vi redan sett, skulle dock produktionsmetodernas förbättring i sinom tid tämligen allmänt upphäfva denna värkan. Blott i det fall, att dubbla arbetarskift kunna användas, torde påståendet vara riktigt för längre perioder. Ett annat försvar för normalarbetsdagens förmåga att höja lönen grundar sig på antagandet att normalarbetsdagen skulle varaktigt minska arbetarens ekonomiska produktivitet och därigenom göra _fler_ arbetare nödvändiga. Äfven om denna förutsättning vore grundad, skulle lönerna sannolikt snart sjunka igen. Man invänder nämligen, att lika litet som det finns någon "lönfond", finns det någon "arbetsfond", det vill säga någon bestämd mängd arbete, som måste göras; nationalproduktionen skulle tendera att minskas, och ehuru kapitalet sannolikt skulle nödgas varaktigt bära en del af förlusten, skulle dock arbetarne få vidkännas en inskränkning i sin konsumtion (särskilt genom sänkning af lönens köpkraft).

Statistiken synes bevisa, att förkortad arbetsdag _till en början_ höjer lönen och minskar arbetslösheten, men att lönen (tack vare den förkortade arbetsdagens benägenhet att befordra den storindustriella utvecklingen) börjar sjunka och arbetslösheten tilltaga igen efter en längre eller kortare tid. Vi få dock ej glömma, att förkortad arbetsdag tenderar att höja arbetarens anspråk på lifvet och att _därigenom_ stärka hans förmåga att tilltvinga sig och kvarhålla en högre lön än tillförene. Blott i denna indirekta mening torde normalarbetsdagen kunna sägas befordra bättre lönevillkor.

* * * * *

Det återstår ännu många nationalekonomiska synpunkter, ur hvilka normalarbetsdagen kan diskuteras—men utrymmet bjuder oss att afbryta här. Särskilt är det af stort intresse att undersöka, hvilket inflytande _handel_ mellan två länder, af hvilka det ena har normalarbetsdag, det andra icke, utöfvar på det förra. Om normalarbetsdagen för tillfället eller varaktigt höjde produktionskostnaderna inom någon näringsgren, skulle kapitalet naturligtvis hafva en viss tendens att utvandra till länder, som ej infört normalarbetsdag. Ehuru kapitalet ingalunda är _så_ lätt flyttbart, som många kapitalister påstå, då de ha tvister med sina arbetare, så är denna fara dock tillräckligt stor att göra en _internationell_ normalarbetsdagsrörelse i hög grad betydelsefull.

Fotnot 1:

Se Verdandis småskrifter N:o 4.

Fotnot 2:

Se Verdandis småskrifter N:o 11.

Fotnot 3:

Denna erfarenhet är gjord af flera stora engelska arbetsgifvare, hvilka nyligen infört åttatimmarsdagen i sina värkstäder.

Fotnot 4:

Det vore mycket lätt att, om utrymmet medgåfve, här anföra statistik, som bevisar att hög civilisation, höga arbetslöner, stor och snabbt växande nationalförmögenhet samt korta arbetstider gå hand i hand, under det att låg civilisation, låga löner, nationell fattigdom och oerhört långa arbetstider förekomma tillsammans. Det är genom att förbättra sin ekonomiska organisation och sina produktionsmetoder samt genom att _höja produktiviteten af sina medborgares arbetskraft_, som en nation blir rik; men icke genom dagsvärken af kropps- och själsmördande längd. Följande ur ett engelskt arbete hämtade tabell är upplysande, då man erinrar sig, att _Ryssland_ har de _längsta_ arbetstiderna och att den ryske arbetaren är den _minst_ produktive i Europa, under det att _England_ har de _kortaste_ arbetstiderna och den engelske arbetaren är den _mest_ produktive i Europa.

┌──────────────┬──────────────┬──────────────┬──────────────┐ │ │ │ │ │ │ _Länder._ │ Använda │ hvilken pr │Genomsnittliga│ │ │ procent │1,000 fot-ton │veckolöner kr.│ │ │ ångkraft, │ kostar kr. │ │ ├──────────────┼──────────────┼──────────────┼──────────────┤ │Ryssland │ 10│ 0,95│ 13,50│ │Österrike │ 29│ 1,21│ 14,40│ │Italien │ 34│ 1,34│ 13,50│ │Portugal │ 34│ 1,59│ 13,50│ │Skandinavien │ 34│ 0,77│ 14,18│ │Spanien │ 41│ 1,04│ 14,40│ │Holland │ 45│ 1,10│ 18,00│ │Frankrike │ 58│ 1,07│ 18,90│ │Tyskland │ 60│ 0,87│ 14,40│ │Schweiz │ 71│ 0,84│ 18,00│ │Belgien │ 73│ 0,75│ 18,00│ │Storbritannien│ 78│ 0,63│ 27,90│ └──────────────┴──────────────┴──────────────┴──────────────┘

6. Normalarbetsdagsrörelsens historia.

Den modärna civilisationens sociala historia är ännu oskrifven, och därför finns det blott få, som hafva en riktig föreställning om _kampen om arbetstiden_, dess ofantliga omfång, dess fruktansvärda bitterhet och dess utomordentliga kulturhistoriska betydelse. En på ofullständig sakkännedom och förutfattade ideer grundad lära om, att de ekonomiska krafterna skulle hafva en naturlig tendens att leda allt till det bästa i den bestående samhällsordningen, om man blott gåfve dem frihet från all annan lagstiftning än polisreglementet, har i det förflutna gjort lärda och olärda så blinda för den värkliga betydelsen af det vilda tumultet rundt omkring i arbetets värld, att vi numera knappast kunna fatta möjligheten af en dylik fördomsfullhet. Vår ytterligt praktiska tid har slutligen tämligen allmänt lyckats att göra oss till "realister" äfven i vår syn på de sociala tingen. Själfbevarelsedriften har tvungit äfven vår tids mäktigaste att vräka de vackra och lugnande teorierna öfver bord och att söka begripa värkligheten—den må nu innebära hvad den vill.

Enligt den modärna vetenskapen är kampen om arbetstiden ett ödesdigert och sorgligt, historiskt sakförhållande—samt alls ej ett sakförhållande från i går. Detta är af stor vikt att fatta för dem, hvilka hafva benägenhet att tro, att ropet efter förkortad arbetstid, efter normalarbetsdag, efter åttatimmarsdag är ett löst, godtyckligt påfund, som har sitt ursprung i det yngsta arbetaragitatoriska tumultet.

I England.

England är storindustriens moderland—en ära, som dess arbetarklass fått betala med en förfärande mängd oförskylda lidanden. I närmaste sammanhang härmed står den omständigheten, att England gått i spetsen och hunnit längst, då det gällt att stifta lagar, som skola skydda lönarbetarnas lif och människovärde mot produktionssystemets tendens att fördärfva bäggedera. Englands politiska utveckling allt sedan medeltiden har i hög grad bidragit att förvandla den allra största delen af befolkningen i ett för jorden skilt, uti städerna allt mer sammanträngt, egendomslöst proletariat. Härtill kommer, att de maktägande, då lönarbetarne blifvit sällsynta i följd af härjande farsoter under trettonhundratalet, hade börjat lagstifta för att _förlänga_ arbetsdagen och hade fortsatt därmed ända till början af sjuttonhundratalet. Då de underbara, värklig stordrift tillstädjande uppfinningarna af kraft- och arbetsmaskiner gjordes i slutet af förra århundradet, fanns det därför i England redo en ofantlig klass af medborgare, som ingen annan existenskälla hade än säljandet af sin arbetskraft och som redan vants vid långa, regelmässiga dagsvärken.

Tack vare Englands många politiska och naturliga fördelar blef den nya, storindustriella utvecklingen oerhört snabb och storartad—under det dess frånsida, arbetareländet, snart började erbjuda en otroligt hemsk anblick. Kvinnor, halfvuxna individer och barn släpade i fabrikerna än hela dagen, än hela natten, än både natt och dag utan åtskillnad. Det var regel, att barn under tretton år arbetade tolf timmar och mer. Ty värr saknas utrymme att närmare dröja vid hithörande företeelser. Det med den ohyggligaste kroppsliga och andliga urartning hotade engelska arbetarståndet sökte visserligen göra motstånd, men utan framgång. Kapitalisterna hade öfverhand—och England vann sitt ännu ej förvärkade rykte att vara "ett paradis för den rike, en skärseld för den vise och ett helvete för den fattige".

Från 1802 till 1833 grep parlamentet in med fem olika lagar mot omåttligt långt barnarbete i fabrikerna. Dessa blefvo dock fullständigt värkningslösa, eftersom man ej anslagit ett enda öre för öfvervakandet af deras efterlefnad. Först med fabrikslagen af 1833 för väfnadsfabrikationen får den modärna industrin en normalarbetsdag. Individer mellan 18 och 13 år få enligt densamma ej arbeta längre än 12 timmar dagligen, barn mellan 13 och 9 ej mer än 8 timmar och barn under 9 alls icke. För alla dessa blef nattarbete förbjudet. Samtliga bestämmelser tillstadde dock vissa undantag. Mot denna lag och dess utvidgning af 1844 gjorde fabrikanterna det mest energiska motstånd—så väl på agitationens väg som på lagöfverträdelsens och lagvrängningens. Arbetarne hade emellertid efter 1838 gjort en tio timmars normalarbetsdag till mål för en storartad rörelse—och hela den storindustriella utvecklingen dref oemotståndligt hän mot en allt strängare ordning för fabriksarbetet. "Dessa ytterligt noggranna bestämmelser"—säger socialisten Karl Marx i sitt berömda arbete om "Kapitalet"—"hvilka så militäriskt likformigt reglera arbetets perioder och gränser samt hvilostunderna efter klockslaget, voro ingalunda ett alster af parlamentariska hårklyfverier. De utvecklade sig så småningom ur förhållandena; de visade sig vara naturlagar för det modärna produktionssättet. Deras formulerande, officiella erkännande och fastslående af staten voro resultat af långvariga klassfäjder."

1846-47 infördes efter en oerhört hetsig agitation frihandeln uti England; samtidigt nådde arbetarnes rörelse för tiotimmarslagen sin största styrka—delvis underblåst af de hämdlystna skyddstullsvännerna. 1847 genomdrefs ytterligare en utvidgning af arbetarskyddslagarna—trots nytt och ytterligt häftigt motstånd å fabrikanternas sida. Det vore svårt att öfverskatta den andel, som Englands _fabriksinspektörer_ hade i dessa kulturintressets segrar öfver det kortsynt själfviska fabrikantintresset. Många af dessa tjänstemän framstodo som värkliga folktribuner af oklanderligt mod och hög moral. Det förekom till och med, att fabriksinspektörerna med äkta engelsk själfständighet vägrade att lyda vinkar från regeringen om mildare tillvägagående mot fabrikanterna, då dessa senare efter 1848 med förnyad kraft fortsatte sin kamp mot fabrikslagstiftningen samt med sina petitioner lyckades bringa en inrikesminister till vacklande hållning i frågan. 1850 och 1853 blef 1848 års lag om kvinno- och barnarbetets dagliga längd i väfnadsindustrierna fullständigad, så att fabrikanternas länge framgångsrika försök att på hvarjehanda sätt kringgå lagen nu ändtligen blefvo fruktlösa.

_Ehuru lagen alls ej omnämde de manliga arbetarne, blef dock äfven deras arbetsdag med nödvändighet förkortad_, eftersom männens värksamhet i väfnadsfabrikerna var beroende af kvinnornas och barnens. Resultatet var, att under det stora ekonomiska uppsvinget i England 1853-60 visade den af normalarbetsdagen skyddade delen af arbetarklassen en så i ögon fallande kroppslig och sedlig förbättring, att densamma kan karaktäriseras som en pånyttfödelse.