liv. Han gjorde detta, emedan han erfor lust att själv se henne pinas

och hennes blod flyta. Och han kände sig kränkt i sin rättmätiga vrede, när hans ansökan icke kunde beviljas.

Det var blott en, som sörjde Inga Persdotters öde, och denne ende var Nils Tufvesson, hennes son.

»Ingen vet, vad hon har lidit», sade han. »Ingen vet det.»

Nils kunde säga så, emedan han böjt sig under det öde, som han burit från moderlivet, och emedan han aldrig kunde tänka eller se, att han själv hade något att förlåta.

När trumvirveln gick på fängelsegården, och Inga Persdotters dom lästes upp, då gick det dock som en ny känsla genom alla dem, vilka stodo i väntan på, att hennes stund skulle komma.

Inga Persdotter trädde in på gården, och hennes ögon föllo på den låga stupstocken framför henne. Utan att taga sin blick från den plats, där hon skulle lägga ned sitt huvud, och avvisande andras stöd in i det sista, stod hon ensam bland alla dem, vilka ännu tillhörde livet, och hon darrade ej. Ingen kunde se, att hon fruktade för mörkret, som skulle komma, och när hucklet togs från hennes huvud, sågo alla, att hennes hår nu blivit alldeles vitt.

Som hon stod där, var hon en gåta, och gåtan var ej löst därmed, att bödeln tog hennes liv. Så stort var Inga Persdotters brott, och så mäktigt hennes öde, att den mänskliga rättvisans största kraftyttring i jämförelse därmed föreföll ringa och vanmäktig. Den blev till en hädelse mot de okända makter, vilka kasta sina mörka skuggor över allt levande och det, som bortom råder och styr.

Mer än en blygdes över sig själv och vände bort sina ögon.

Utan att hava ångrat, och utan att hava yttrat en önskan angående det liv, hon skulle lämna, besteg Inga Persdotter den tröskel, som leder till evigheten. Blott när hennes hals rörde vid stupstocken, undslapp henne som en gärd åt kroppens svaghet en ordlös kvidan.

Hon tog sin egen gåta med sig och gick.

XI.

Möllinge gård ligger öde.

Den blev såld till främmande, och jorden brukas ännu. Ty den var god och väl skött. Släkten efter släkten hade arbetat med den och låtit den giva skördar, till dess att en gång ofärden kom. Trädgården, som en gång bar rikt med frukt, och där jordgubbarna glödde röda under de mörkgröna bladen, är skövlad och förvandlad till tobaksland. Men det gamla huset står öde.

Det står öde, därför att ingen vill bo där. Ingen vill få till ständigt grannskap minnena om den onda modern, vilken förledde sin son och tvang honom att mörda sin hustru. Ingen kan stå ut med att dag för dag och natt för natt höra väggarna tala och lyssna till nattens sagor om det mörka dådet, om vilket sanningen aldrig kom fram.

Den sista, som bott där, var en herrelös hund, vilken dag och natt sökte sin husbonde. Om nätterna plägade han stå och tjuta på gården, och de, som gingo förbi, hörde honom. Då var det en barmhärtig man, som lockade hunden med sig hem och sköt honom.

Sedan dess har gården stått tom. Spindlar och råttor äro dess innebyggare.

Men om Nils Tufvesson går den sägen, att en gång när han suttit ut sitt straff och fått kunglig nåd, som livstidsfångar få till sist, om de uppfört sig väl, då skall han komma tillbaka. Det blir tungt för honom att komma. Men han känner ingen annan trakt än sin hembygd, och någon annan plats på jorden att ty till äger han icke. Därför måste han komma till sin egen bygd.

Men när han då kommer, är han välkommen, och förbannelsen är lyftad från hans huvud. Ty honom har ingen dömt av dem, som kände honom, och ingen av dem skall tveka att räcka honom sin hand.

Mer än hans gärningar värda voro, har han icke lidit. Men den, som lärt att se uppåt, vet, att det finns något, som tindrar och lyser, högt över gärningarna.

Noteringar:

Betoning är kännetecknat med _understreck_.

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

[S. 12]: ... var, och det var Tufve Tufveson själv, hennes ... ... var, och det var Tufve Tufvesson själv, hennes ...

[S. 74]: ... »Du tor väl inte, att jag gör Elin något ont?» ... ... »Du tror väl inte, att jag gör Elin något ont?» ...