liv. Åtbörder, vilka ingen vet sig göra, och ingen minns sig hava sett,

föra sitt stumma språk, när munnarna tvingas till tystnad. Och det är mer än detta. Allt, vad vi icke känna i människosjälens djup, allt detta, om vilket vi veta så föga, kommer på ett hemlighetsfullt sätt i rörelse. Det är detta, som kan göra en tystnad mellan människor rik eller ljus, liksom våldsam och förfärlig. Här voro tusen tankar, stämningar, önskningar och viljor utan ord blandade om varandra. De kämpade och stego. Som osynliga vågor fyllde de luften, och de skräckfyllda ansikten, vilka uttryckte och togo intryck av allt detta, sade dock intet av allt det förfärliga, som var.

Nils Tufvesson går genom vardagsstugan in i salen, som i hans öron ännu genljuder av psalmens ord, vilka tvingade honom till bekännelse. Där stannar han inför rättens bord, och omkring honom på golvet uppstår, trots trängseln, ett litet tomrum, emedan ingen vill komma honom nära och störa honom. Människorna skygga ej för honom, men för allt det, som nu måste fylla hans själ. Allas ögon äro riktade på hans ansikte, och domaren dröjer med att börja förhandlingarna, liksom tvekade han att höja sin röst inför allt det, vilket här talar.

Som Nils står där, ryggar han tillbaka. Allas blickar följa hans rörelser, och de, som stå långt bort, höja sig på tå för att kunna se bättre. Vad är det? Varför brister mannen i gråt? Vad har hänt?

Det är ingenting märkvärdigt alls, som hänt. Det är bara en hund, som länge varit utan herre. Han har sovit i foderlogen, där dörren stått öppen, och under långa månader har han sökt sig mat i granngårdarna, var han kunnat. Han har väckts till nytt liv av, att gården varit full av folk. Nu har han funnit sin husbonde. Därför hoppar han upp på Nils och tjuter av glädje.

Och Nils böjer sig ned och smeker hunden, medan tårarna strömma från hans ögon.

»Du är den ende, som ännu vill känna igen mig», säger han.

Och så tyst är det runt omkring honom, att hans ord, som komma lågmält, höras av alla.

»För bort hunden», säger domaren.

Och hans röst darrar.

Men på en blick av Nils ändrar han sig, och hunden får stanna kvar. Som trogen vakt sitter han vid husbondens fötter och rör sig icke.

Så börjar förhöret, vittnena kallas fram, och brev läsas upp. Nils föres bort, och hunden följer honom ned i källaren, där ekot längesedan dött av hans tjut inför döden. Inga Persdotter kommer in, och allas spänning förnimmes som en suck, vilken kommer från folket, som fyller fönstren och huvud vid huvud täcker åkern därutanför. Den häftiga rörelsen sprider sig in över salen, där rätten sitter. Och som allas blickar träffa henne, syns det, att hon är förändrad. Hennes ansikte är utan rynkor som förr, och hennes blick har samma glans, när hon lyfter de tunga ögonlocken och ser upp. Men håret har grånat på dessa månader.

När hon kommer in, se alla, hur Elins fader betraktar henne. Ola Persson har blivit gammal och böjd, och sorgen har grävt fåror i hans panna och kring hans mun. Men när hans blick faller på Inga Persdotter, vitna hans läppar, och han ler ett styggt, hårt leende, som icke är hans eget. Så hatfullt trodde ingen, att nämndemannen kunde blicka på någon.

Men när Nils Tufvesson och hans moder på en gång äro närvarande, då se alla, hur även deras blickar mötas. Inga Persdotter fäster sina ögon på Nils och fångar hans, medan sonens blick sjunker i hennes. Så länge båda tillåtas vara inne, stå de så, och denna hängivenhet utan gräns, som ingenting skyr, och som intet kunnat dämpa, ökar den underliga skrämsel, som fyller rummet.

Vittnen kallas in och förhöras. Frågor ställas, och svar givas. Hela den mörka sagan, som alla känna så väl, berättas ånyo. Men det är icke längre samma historia, som alla förut ha hört. Den har helt plötsligt blivit ny. Det är som en tavla, vilken fått sin rätta ram, som ett ansikte, vilket man sett i mörkret och sedan plötsligt möter i fullt dagsljus. Allt har blivit skarpt, förklarat och nytt. Det är väggarna, som tala, golven, som genljuda av allt det, vilket trampat dem och tyngt, själva de gamla rummen, som fått liv och vittna med människorna i det brott, vilket ännu ingen bekänt. Som en rysning bemäktigar sig alla, vilka taga del i denna oförgätliga dags händelser, uppskakade och bleka följa människorna, vad som inför deras ögon utvecklar sig och sker. Ty brottet har blivit levande igen och begåtts öppet, så att alla kunna se det. För första gången kan någon märka, att Inga Persdotters ansikte blir oroligt. Hennes ögon se sig skygga omkring, och hennes kropp ryser.

Varför rygga människorna så plötsligt? Varför stängas fönstren? Varför avlägsnas alla, utom de anklagade själva och de vittnen, som skola höras?

Alla ana det, men icke ens nu vill någon säga det högt. Först när domarens klubba fallit, och rättegången för dagen är slut, veta alla vad som förefallit. Åter stiga Nils Tufvesson och Inga Persdotter upp i var sin vagn. Åter fara de ut på landsvägen och tillbaka mot staden. Efter den första vagnen springer en herrelös hund och skäller av glädje, att han funnit sin husbonde.

Men bland mängden av människor sprider sig underrättelsen om, att det yttersta ordet i denna sak blivit sagt. Åklagaren har ställt den frågan till Nils, om det är sant, att de tilltalade bedrivit otukt med varandra.

Men Nils står fast i det sista. Han förnekar allt, som kan kasta en skugga på modern. Vad han bekänt, vidhåller han, men därutöver erkänner han intet.

Detta vet mängden, som väntat till sista timmen på Möllinge gård. Långsamt skiljas människorna åt för att söka sig var och en åt sitt håll. Deras oro är icke stillad. Ännu grubbla de över det öde, som fängslar deras inbillning och deras skräck, och de veta intet.

Men när nästa underrättelse kommer från staden om Inga Persdotter och hennes son, då har rätten setat ännu en gång, och då har utslaget fallit. Det var beledsagat av många ord och en lång utredning, såsom utslag i en rätt äro. Men domen lydde så, att Nils Tufvesson och jämväl Inga Persdotter skulle mista livet för mord.

Hur var detta möjligt? Hade Nils äntligen talat? Eller hade Inga Persdotter bekänt?

Först sent fick någon veta sammanhanget. Ty intetdera hade inträffat. Nils hade icke talat, och ej heller hade Inga bekänt. Men att Inga Persdotter utan bevis kunde bliva dömd livet förlustig, det gick så till, att domaren under hand försäkrade sig om bisittarnes mening. Ty själv kunde han, som var en lagens väktare och tolk, icke döma henne emot lagen. Men när de andras mening blev honom känd, lät domaren överrösta sig av nämnden. Och bisittarne, vilka ej voro i lika grad bundna av lagens bokstav, fällde ensamma domen.

X.

På Nils Tufvesson verkade uppläsandet av denna dom, som om en stor oförutsedd olycka hade drabbat honom. Han kunde icke förstå detta. Modern var dömd till samma straff som han själv. Och dock hade ingen av dem båda erkänt hennes delaktighet i brottet. Själv hade han icke röjt henne. Hur kunde då detta ske?

»Gud vill icke låta mig lida för henne», tänkte Nils. »För mig skulle en sådan nåd hava varit för stor.» Aldrig tänkte han på, att moderns brott var för stort att lämnas ostraffat. Hos Nils kunde aldrig en sådan tanke uppstå. Ty någon annans brottslighet än sin egen kunde han icke se.

Men Inga Persdotter gick med rastlösa steg fram och åter i sin cell, och alltmera slutet och oåtkomligt blev hennes ansikte. Hon unnade sig ingen vila, visade till och med maten ifrån sig. När hon trodde sig osedd, såg fångvaktaren genom det lilla fönstret på cellens dörr, att hon stod stilla på golvet med krampaktigt slutna händer, och att hennes mun sakta rörde sig, som om hon talat. Men hon talade ej. Hon kved lågt och sakta, som hon gjort de dagar, då hon beslöt, att Elin Olasdotter skulle dö. Vem vet, vad hon tänkte? Vem vet vad det var, som bevekte henne? Var det tanken på, att hon dock måste dö, och att hennes kamp för livet icke hade nyttat henne? Hade allt nu blivit henne likgiltigt, då detta sista hopp slog fel? Eller ville hon, när stunden kom, dock rädda sonen? Blev det henne för tungt att veta, att han offrade sitt liv för hennes skull?

Måhända trodde hon, att sonen var för ung att drabbas av så hårt straff, som livets förlust. Kanske framhärdade hon i att neka, därför att hon trodde: »Hans liv vill ingen taga. Annat är det med mig.» Kanske bröts hennes motstånd som ett rö, när detta sista hopp slog fel, och dödsdomen lästes upp. Kanske älskade hon dock Nils, tygellöst, ofattbart, utan gräns.

Ingen har någonsin fått veta detta. Ty för ingen yppade Inga, vad som drev henne att ändra beslut. Blott cellens tomma väggar och de ögon, som stulo sig till att se, förtrodde hon sin själs kamp.

Men en morgon i gryningen bad hon att få tala vid fängelsedirektören, och när denne senare på dagen kom in i hennes cell, då bekände hon, att hon varit Nils behjälplig med att begå brottet, och att hon avvetat det. Denna bekännelse uppsattes skriftligen, och Inga Persdotter undertecknade den med sitt namn.

Men de, som sågo henne dessa dagar, kunde märka, att ännu hade hon icke fått lugn. Endast den första natten sov hon. Redan följande dag började hon vandra fram och åter på golvet som förut. Åter smög sig fångvaktaren till att betrakta henne. Åter såg han, hur hon stod stilla eller gick fram och åter, medan fingrarna slöto sig som i kramp, och läpparna rörde sig som om hon talat.

Prästen, som sökte henne, avvisade hon.

»Ni säger, att jag mördat», sade Inga Persdotter. »Vad vill ni med mig? Mörda mig, vill ni. Alla vilja mörda mig. Alla vilja bli mina bödlar.»

Bekännelsen, som Inga Persdotter undertecknat, hade skickats till hovrätten, och hovrätten fann, att därmed var allt förändrat. Befallning utgick, att målet skulle upptagas på nytt. Och domaren i häradsrätten log i sitt skägg. Ty han såg blott, att hans list hade lyckats, och att dödsdomen tvingat den hårda kvinnan till bekännelse.

Åter sammanträdde då häradsrätten, och åter stod Inga Persdotter inför sina domare. Andlösa väntade alla på den bekännelse, som nu måste komma.

Då började Inga Persdotter att tala, och hennes ögon betraktade de sittande, som ville hon njuta av deras fruktan och sin egen makt. Lugn och viss på sin sak stod hon och berättade allt så, som det verkligen skett. Blott när hon kom till själva mordgärningen, höll hon inne. Det var, som om hon tänkt på sin son och erinrat sig, hur han stigit fram och tagit hela skulden på sig. Hon ville ej vara sämre än han.

»Det var jag, som ville hennes död», sade hon. »Det var jag, som fick tanken och tvang honom att vilja som jag. När han var ute, och Elin sov, gjorde jag gärningen ensam. När han kom in, var hon redan död. Då hjälpte han mig att ställa det så, att ingen behövde få veta något. Men ingen annan har slagit Elin än jag.»

När dessa ord blivit sagda, kände alla det, som om livet plötsligt blivit lättare att leva. Ola Persson slog ihop händerna över sitt huvud och log och grät som en vansinnig. Med vacklande steg följde Inga Persdotter fångvaktaren, vilken följde henne tillbaka till cellen.

Där sjönk hon ihop och ville ingenting mera säga. Nu var allt slut. Nu hade hon böjt sig för människorna. Som ett djur hade de jagat henne i nätet och fram till detta. I detta nu ångrade hon, vad hon sagt, och blygdes däröver som över sin enda svaghet.

När Nils sedan fördes inför rätten, sade honom domaren, att nu behövde han icke längre taga det på sig. Nu hade Inga Persdotter bekänt, och alla visste, att hon var en mörderska.

Nils trodde, att detta var en snara, i vilken man ville locka honom, för att han skulle förråda modern, och han svarade därför:

»Mor kan inte bekänna, det hon aldrig har gjort.»

Då slog domaren på papperen, som lågo vid hans sida, och där skrivarens bläck ännu icke torkat. Han slog hårt, så att papperen rasslade mot varandra.

»Det står här», sade han myndigt.

Men Nils tvivlade ännu och begärde, att vad modern sagt, måtte uppläsas för honom.

Då lästes bekännelsen upp, och under det den lästes, sjönk Nils samman. Hans knän skälvde under honom, så att han måste sätta sig ned, och tunga tårar droppade från hans ögon. Ingen, som såg honom då, tyckte sig hava sett en man, så pinad av sorg.

»Har hon bekänt?» mumlade han. »Att hon ändå har bekänt!»

Hela hans kropp vaggade fram och åter, och det såg ut, som om han glömt sig själv och alla, glömt, var han var, och att främmande ögon betraktade honom.

»Stackars mor», ropade han högt. »Stackars mor! Varför fick jag icke lida för dig?»

Nils hörde icke längre, vad domaren frågade honom, visste icke själv, vad han sade, svarade blott ja till allt och ändrade i moderns bekännelse intet.

Först när han blev ensam i sin cell, märkte han, att modern nu i stället tagit all skulden på sig, att rollerna voro ombytta, och att hon nu skulle få lida för honom. Då led Nils på nytt av ångest, att hela hans lidande under de långa månaderna varit fruktlöst. Men på samma gång kände han sig lättare om hjärtat. Ty nu såg han för första gången klart, att hans eget lidande var honom nog. Och han visste, att människorna, som han lämnat, ej längre behövde döma honom för annat, än vad han verkligen gjort.

Under de rättegångar, som nu följde, ändrade Inga Persdotter i sin bekännelse, och Nils Tufvesson ändrade i sin. Detta skedde flere gånger. Den ena syntes ångra, att hon sagt för mycket, och den andre, att han icke bekänt nog. Så stridde dessa båda, vilka aldrig träffades och aldrig bytte ett ord, om vad som var sant, och vad som icke var. Allt detta, som inbördes stred mot vartannat, togs till protokoll och skrevs upp. På grundvalen därav föll äntligen domen.

Men vad som var verklighet i de hemska detaljerna, och vad som icke var verklighet, det fick ingen veta. Måhända visste de anklagade detta ej längre själva. Så länge hade de ruvat över det gräsliga, som skett, och så hemskt hade cellens ensamhet verkat, att inbillningens och verklighetens trådar omärkligt flätade sig in i varandra. Så likgiltigt blev dem också allt, att de till sist bekände så, som de inbillade sig, att rätten ville hava det.

Därför kom sanningen aldrig fram, och dock visste alla, att den dom, som fälldes, var rättvis. Det var ingen, som önskade, att Inga Persdotter skulle få nåd; bland folket i trakten, där hon bragt nesa och skräck, var hennes dom fälld. De kände ej ett högre lagbud än budet om liv för liv, och de andades alla lättare, när de visste, att ingen nåd för den längesedan dömda fanns. Om Ola Persson berättades det, att han under denna tid varit sådan, som ingen förut sett honom eller trott sig skola få se. Han, vilken alla kände som rättvis och mild, blev mager och böjd av sitt hat, och i omättligt raseri ingav han ansökan om, att det måtte tillåtas honom att vara närvarande, när den hatade kvinnan ändade sitt