Part 5

Då Damayanti hörde deras förfärliga hot, Med blygsel hon bäfvande flydde, sökande skogens djup, 30 Och fruktande ofärd, sorgset brast ut uti klagan så: "Ve mig! hur ödets vrede har öfver mig fallit tung! Ej ståndar lyckan! -- Hvad gerning vållar mig detta straff? Ej minnes jag att mot någon det minsta jag brutit har Med tanke, ord eller gerning. Hvad vållar då detta straff? Det drabbar mig visst som straff för brott i ett annat lif,[77] Ty ej genom detta lif jag förtjenat en sådan lott: Att make och thron förlora, att plundras af egen slägt, Att skiljas från hem och vänner, från älskade, egna barn, Att värnlös i skogen irra, der ormar och vilddjur bo." 35

Men dagen derpå den ringa räddade skaran gick Från denna trakt och sörjde den ofärd, som drabbat den; Man sörjde en bror, en fader, en älskad son, en vän, Och Damayanti talte: "Hvad ondt har väl brutit jag, Då denna skara, som upptog mig i den öde skog, Blef nedgjord, ty mitt öde visst bragte jag öfver den? -- Ja, mången sorg i lifvet väntar mig säkert än'! -- 'Ej någon i otid dör,' sannt säger de vises ord, Då jag, den sorgbetyngda, ännu icke fann min död. -- Ej utan ödets vilja sker något i verlden här, 40 Och dock, ej ens i min barndom med vetskap jag ondt har gjort Med tanke, ord eller gerning. Hvi drabbar mig denna sorg? Dock! -- Då en gemål jag valde och Gudar begärde mig, Men vistes af mig tillbaka för Nala, jag dömdes visst Af deras allmakt att skiljas från honom, den älskade." -- Med dessa ord och med andra sorgset der klagade Den ljufliga Damayanti, med tanke på sin gemål.

Se'n med de få Brahmaner, som räddade blifvit, hon 45 Tågade, lik den höstliga nymån's mattade rand, Och vandrande så, en afton i skymningen nådde hon Den ädle Tschedi-Kungens, Subhàhus mäktiga stad, Och trädde, knappt höljd till hälften, i menniskohvimlet in, Och folket betraktade häpet henne, en dåre lik, Blek, skälfvande, mager, nerstänkt, eländig, med upplöst hår. Nyfiket kring henne trängdes der stadens pojkar och barn, Medan hon tågade sorgsen genom de Tscheders stad; Så nalkades hon, omringad af dessa, Konungens slott. Men Konungens ädla moder henne från slottet såg Och sade till Amman:[78] "Gå och för henne hit till mig; Af folket plågas der qvinnan, som söker hos oss ett skydd. 50 En skönhet jag ser, som sprider öfver mitt hus sin glans, Och herrlig hon syns som Sri,[79] fast höljd i en dåres drägt."

Så lät hon folket gå; Damayanti hon förde upp Till slottsterrassen[80] och frågte henne förvånad så: "Fastän af sorg fördunklad, du synes så skön, så hög, Och strålar, som blixten strålar ur molnet. Hvem är du, säg! Ej syns din skönhet mensklig, fast smycken du nu ej bär, Och, så utan skydd, hur fruktar du männernas ondska ej?" Men Damayanti sade till svar, då hon detta hört: "En menniska är jag, trogen en älskad gemål, och går 55 Friboren, i konster kunnig, tjenstsökande, fri omkring, Och finner, der qvällen nalkas, alltid ett hem för mig. Af dygder är prydd min make, och ständigt han älskat mig, Och honom jag. Likt skuggan trogen jag honom följt; Dock öfvermåttan städse han älskade tärningsspel, Att, blottad på allt, till slut utarmad han irrade; Och honom förvirrad, rådlös, klädd i en enda drägt, I skogen jag följde och sökte trösta den älskade, Men engång, af hunger plågad i sinnesförvirring han I skogen sin enda klädnad förlorade slutligt än'. 60 Dock honom en dåre lik, förvirrad och blottad, jag Följde, och mången natt försakade sömnens ro. Så dagar gingo och slutligt jag föll uti sömn, och han Mig öfvergaf, och min halfva klädnad tog med sig bort. Så, sökande städs min make, plågas jag dag och natt, Men honom, den lotossköne, den älskade, ser jag ej; Ej finner jag mer den gudalike, min lefnadsfröjd."

Till henne, som brast i tårar, klagande sorgset så, Mildt sade Konungens moder, mer sorgsen ännu än hon: "Blif här hos mig, du ljufva! Jag finner behag i dig, 65 Och mina män att söka din make jag sända skall. Kanske ock sjelf han kommer under sin irrfärd hit. Ja, dröjande här, du säkert skall finna din make än'!" Då Damayanti orden förnummit, hon svarade: "Med vilkor blott jag dröjer, du moder för hjeltars ätt! Att orena sysslor ej jag sköter, och ej förtär Hvad andra lemnat, att ej en man här må nalkas mig. Men om en man begär mig, bestraffas han skall af dig Och dödas, den dåren. Så mitt heliga löfte är. Men att min make söka Brahmaner jag utser sjelf -- Om detta allt beviljas, med glädje jag blir hos dig; 70 Om ej, att hos dig stanna jag känner ej lust och håg."

Men rörd nu Konungens moder svarade henne så: "Allt skall så ske, och Hel! för ett sådant löfte, dig!" Så sagdt till Damayanti, Konungamodren än' Med glädje till sin dotter Sunanda talade så: "Sunanda! Se här en ädel qvinna, som Satschi skön, Din like i ålder, dotter, en vän skall hon blifva dig. För henne ditt hjerta öppna, hos henne din glädje sök!" Men glad och med fröjd Sunanda gick så i palatset in, 75 Och medtog Damayanti, af tärnor och vänner följd.

FJORTONDE SÅNGEN.

Nu Nala, se'n Damayanti han lemnat och dädan gått, Snart midt i den täta skogen i en flammande skogsbrand såg; Ur lågan en okänd stämma han hörde, som ropade: "Kom hit, o Punyasloka, o Nala, kom hit, kom hit!" "Var utan fruktan!" han svarte och djerft genom flamman gick; Han såg der ormarnes Konung[81] liggande krökt i ring; Och ormakungen sade, bedjande, darrande: "Hör mig! Jag är, o Konung, ormen Karkotaka. Engång i hans bot den vise Nàrada[82] störde jag, 5 Och blef af den ädles vrede derför förbannad så: 'Ligg här, som klippan orörlig, tills engång den ädle Nal Dig för härifrån; af honom endast du frälsas kan.' Så genom hans bann ej mäktar jag röra här fot från fot. Lycka jag dig skall bringa men fräls mig, o ädle, du! Din vän skall jag blifva! Vet, jag den högste bland ormar är. Ej väger jag mycket; dröj ej, tag mig och bär mig bort!" Sägande så ormkungen gjorde sig fingerslång, Och Nala bar honom lätt till en nejd, dit ej lågan hann. Då så han kommit ur flamman ut i den fria luft[83] 10 Och ville Karkotaka lemna, talade denne än': "Gå, Naischada, några steg och räkna dem ett för ett, Så skall jag den högsta lycka, du mäktige, skänka dig." Han räknade, men då tio[84] han nämnde, högg ormen till Och bet honom; genast Nala förvandlad och vanställd blef.

Af häpnad blef han slagen, då sjelf han sig vanställd fann, Och såg att ormakungen klädt sig i hans gestalt. Tröstande Nala, sade ormen Karkotaka då: "Jag har dig förvandlat och vanställt, att ingen dig känna må -- Men han, genom hvilken länge du plågats af bitter sorg, 15 Han skall, af mitt gift förtärd, nu dväljas i dig med qval; Med lemmar, af gift omhöljda, skall plågad han i dig bo Tills, tärd af smärta, han viker slutligt och lemnar dig.[85] Från den, som dig, fast skuldfri, så länge re'n plågade Genom sin vredes bann, från honom dig frälsar jag. Ej mer behöfver du rädas för vilddjur, för fiender, Och ej för Brahmaners vrede; det har af min vänskap du. Likså af mitt gift, o Konung, ej såras, ej plågas du, Och ständigt i kamp och strider blott seger dig följa skall."

"Nu gå till Ayodhyas stad, den ljufva, o Naischada; 20 'En körsven är jag, mångkunnig, och Vàhuka nämns,' så säg Åt Rituparna, som äger kunskap i tärningsspel. Byt denna konst af honom mot kunskap i hästars vård; En vän i den ädle Ikschvàku-ättlingen[86] finner du -- Se'n tärningskonsten du lärt dig, din lycka du återfår, Och finner din maka åter. -- Ej sörje, o Konung, du! -- Och dina barn och ditt rike; sannt är, hvad jag säger dig. Men då din rätta gestalt du längtar att återse, Så tänk blott på mig, o Konung, och kläd dig i denna drägt, Ty höljd i den du genast skall vara som förr igen." 25 Han sade så och åt Nala en dubbelklädnad[87] gaf, Och se'n han det gjort och Nala så riktat med goda råd, Försvann der ormakungen och stod ej att skåda mer.

FEMTONDE SÅNGEN.

Se'n så Karkotaka svunnit, vandrade Nala bort Och framkom på tionde dagen till Kung Rituparnas stad. Han gick till Kungen och sade: "Vahuka ar mitt namn; I konsten att tygla hästar ej äger en like jag, Vid svårigheter ett råd, vid allt jag en utväg har, Och bättre än någon annan jag reder en smaklig mat; Hvadhelst i verlden finnes konstigt och mödosamt, Det utfor jag allt Rituparna, mig tag till din tjenare!"

Rituparna sade:

"Hel, Vàhuka, dig! Blif här, och gör hvad du lofvat har. 5 Snabbkörning var framför annat ständigt min lust och fröjd. Tag till din omsorg att snabba hästar jag äga må; Blif min Stallmästare! Tiotusende[88] blir din lön. Och till din tjenst Vàrschneya och Dschivala tage du; Haf sällskap af dem och dröj, o Vàhuka, här hos mig." Så sade han. Men Nala lefde högtärad der Rituparnas stad med Vàrschneya[89] och Dschivala.

Så lefde han der, Damayanti dock honom om hjertat låg, Och hvarje afton han sakta talade dessa ord: "Hvar hvilar nu väl den arma, af hunger qvald och trött, 10 Minns hon mig än', eller hyllar redan en annan hon?" En afton af Nala, som åter så sagt, frågte Dschivala: "Hvem är det, du sörjer ständigt? Förtälj mig det, Vàhuka! Förtälj mig, hvems är qvinnan, som ständigt du sörjer så?" Då sade Nala: "En dåre förr engång kände jag, Som ägde en ljuflig maka, men glömde sin trohet lätt. Engång af någon orsak från henne han skilde sig Och, ensamlemnad, den dåren sörjande irrar se'n; Han oupphörligt, af längtan qvald både natt och dag, 15 I qvällens lugn än minnes henne och talar så. Väl, irrande kring i verlden, sitt uppehälle han fann, Ovärdig, någonstädes, men mins dock ännu sin sorg. Och hon, som i skogen följde sin make i nödens stund, Hon öfvergafs af honom. -- O, knappt att hon lefver mer! Ej kännande vägen, ensam, förtjent af en bättre lott, Hon plågas af törst och hunger. O, knappast hon lefver mer! I skogen, der vilddjur irra, den vilda och ödsliga, Lemnades hon af honom, den dåren, som lyckan svek."

Så bodde nu Nala okänd i Kung Rituparnas borg, 20 Af längtan tärd, och tänkte städs på sin maka blott.

SEXTONDE SÅNGEN.

När så från thron till träldom Nala var bragt, då greps Af sorg och längtan Bhima, och sände Brahmaner ut; Han gaf dem rikliga gåfvor och talte uppmanande: "Gån ut att söka Nala och Damayanti, min lefnadsfröjd! Är edert värf fulländadt, och funna de ädla två, Åt den, som hit dem bringar, jag tusende oxar ger, Och länderier[90] och gods och en by, som är värd en stad. Men om Damayanti och Nala I ej kunnen föra hit, Blott för ett ord om dem ger tusende oxar jag." 5 Då detta de hört, Brabmaner gingo åt alla håll Till städer och länder att söka Nala och hans gemål; Men ingenstädes de funno de flyktande, irrande.

Då kom till Tschedistaden vandrande en af dem, Sudeva vid namn. Damayanti der såg han i Kungens borg, Stående med Sunanda, just bönen begynnande,[91] Med oförliknelig skönhet, fast matt och fördunklad nu, Lik solens glans, som fängslas af töcknens dunkla nät. Så seende der den sköna, afmagrad och stoftbetäckt, Dock slöt han af vissa tecken: "Damayanti jag skådar hår."

Sudeva sade:

"Som henne jag fordom såg, så står denna qvinna här. 10 Mitt mål jag nått, jag henne har funnit, som Lakschmi[92] skön, Med fullmånsklarhet och smärt, af rundade former prydd, Och genom sin glans allt mörker förskingrande rundtomkring, Med ögon som skönsta lotos, och Rati[93] i fägring lik, Af hela verlden älskad, begåfvad med fullmånsglans. Hon liknar en lotosstängel, den skickelsen ryckte upp Ur Vidarbhas lotosdam och höljde med stoft och dy, Hon ses lik en natt, hvars måne Ràhu[94] har slukat upp, Och, tärd af sin längtan, lik en flod med förtorkad bädd, Der lotosblommorna vissna, och fåglarne skrämda fly. 15 En lotossjö hon är, den elefanterna grumlat upp,[95] Den sköna, välformade, värdig ett strålande perlerum; En blomma lik, som, uppryckt, vissnar i solens glöd, Af skönhet och dygder prydd, osmyckad, men smycken värd. Lik månens första rand på himlen bland mörka moln, Så skådas hon här, från kärleks fröjd och från vänner skild, Knappt bärande lifvets börda af längtan att Nala se. -- Ty städs för qvinnan en make det skönaste smycke är, Och, utan honom, i smycken prydd, hon ej prydnad bär. Hvad svårt är, utför Nala, om lefva han mäktar än', 20 Från henne skild, och ej smäktar af sorg och af längtan bort, Då äfven jag, när jag ser den mörkögda, svartlockiga, Som, glädje värd, har sorg blott, känner mitt hjerta rördt. -- När skall engång den sköna, sin sorg hafva öfverstått, När skall henne Nala nalkas, som månen Rohini,[96] Och när skall Nala sitt rike vinna igen och när Finna sin älskade åter, och dermed sin lefnadsfröjd, Henne, i börd, i dygd och i ålder lik honom sjelf, Är värdig han, hon honom, den herrlige, likaså! -- Dock -- trösta den ädle Nalas maka det höfves mig, 25 Den tappres gemål, som längtar att skåda sin älskade. Jag trösta vill den ljufva, som strålar i fullmånsglans, Som, förr ej bekannt med sorgen, nu sörja, blott sörja får."

Vrihadasva sade:

Och sedan på skilda tecken och märken han gifvit akt, Gick han till Damayanti och talte till henne så: "Damayanti! Jag är Sudeva, din broders älskade vän, Och hit jag kommit att söka dig, enligt Bhimas bud. Din fader mår väl; din moder, och bröder må alla väl, Och välbehållet hos dem är det högborna tvillingspar.[97] För din skull dock all din slägt är bedröfvad och utan fröjd, Och hundradetals Brahmaner kringirrande söka dig." 30 Men Damayanti, som kände Sudeva från fordom tid, Honom om sina vänner nu frågade en för en; Och bittert gret Vidarbha-dottren, af smärta tyngd, Då oförmodadt hon såg Sudeva, sin broders vän.

Sunanda såg Damayanti sorgsen och gråtande Samtala med Sudeva förtroligt på tu man hand, Och sprang till sin mor och sade: "Den fremmande gråter, se'n En Brahman hon råkat; nu forske du, hvem hon är." Då hastade Tschedikungens moder från slottet ned 35 Och gick dit, der Damayanti stod med Sudeva än'. Hon tog Sudeva åt sidan och frågade honom så: "Hvems maka är hon, den ädla, hvems dotter den herrliga, Hur blef hon, den sköna, så från slägt och från make skild, Hur kunde i detta läge henne du kanna an'? Allt detta af dig utförligt jag längtar att hora få; Berätta sanningsenligt hvad du om den sköna vet!" Af henne, så uppmanad, Sudeva med välbehag Sig satte ned och förtäljde Damayantis öden nu.

SJUTTONDE SÅNGEN.

Sudeva sade:

"I Vidarbha herrskar en mäktig Konung, som Bhima nämns; Hans dotter är denna sköna; 'Damayanti,' så prisas hon; Och i Nischada är Konung Nal, Virasenas son; Hans maka, Punyaslokas, den vises, är denna här. I spel af sin bror besegrad, han kom ifrån makt och thron, Gick bort med Damayanti och hördes ej sedan af. Men vi kringirra och söka henne i hvarje trakt, Och henne, den ljufva, fann jag här i din sons palats. Ej finnes en annan, henne i glans och i skönhet lik, 5 Och mellan ögonbrynen hon födelsemärket bär, Som liknar en lotosblomma; det såg jag, ehuru skymdt Af stoft på hennes panna, som månen af tunna moln. Af skaparen det åt henne till skönhetsinsegel gafs -- Svagt lyser ock månens rand, än' skymd i sin tändningsstund[98] -- Ej kan hennes skönhet döljas, ehuru af stoft betäckt; Fast utan prydnad, den strålar dock klar som det glänsande guld. Lätt af sin skönhet, af detta märke förrådes hon, Och kännes igen, som den dolda eld genom värmen känns."

Vrihadasva sade:

Men då Sunanda hörde dessa Sudevas ord, 10 Med lindrig hand hon sakta torkade stoftet bort, Och, friadt från stoft, der lyste på Damayantis panna nu Märket klart, såsom månen på en himmel utan moln. Men då de tecknet sågo, Sunanda och hennes mor Omfamnade tyst Damayanti länge,[99] med tårfylld blick. Se'n, fällande en långsam tår, sade modren så: "Min systers dotter är du; dig känner på märket jag. Jag och din moder, båda vördade samma far Den ädle Dasarnerkungen Sudàman, o ljufva du! Hon gafs åt den ädle Bhima, åt Viravàhu jag; 15 Dig, re'n som litet barn, jag såg i min faders hus. Men såsom vår faders hus är ditt och på en gång mitt, Så är ock detta mitt rike, Damayanti, tillika ditt." Med fröjd i sin själ Damayanti hörde de ljufva ord, Och, helsande sin moders syster, hon talade så: "Ehuru okänd, lycklig dock bodde jag här hos dig: Du hvarje min önskan uppfyllt, du skyddat och vårdat mig, O moder, mig, som länge redan i landsflykt var, Sänd dit, der mina späda, räddade, lefva än'. 20 Hur går det dem der, af Nala lemnade och af mig? Ja, om du ännu en glädje, o moder, mig bringa vill: Jag längtar till Vidarbha; du låte mig fara dit!" "Ske så!" med fröjd hennes moders syster nu svarade, Och sände, med Kungens bifall, henne, den lyckliga, bort Uti en bärstol, buren af säkra och trogna män, Bevakad af ryttarskaror, med mat och med dryck försedd.

Så kom Damayanti åter snart till Vidarbhas land, Der all hennes slägt emottog henne med hjertlig fröjd. Och då hon såg dem alla, och såg sina älskade barn, 25 Och far och mor och vänner, alla vid helsa såg, Då egnade den ljufva Brahmaner sin tacksamhet, Och åt de höga Gudar gaf rikliga offer hon. Men åt Sudeva Bhima tusende oxar gaf, Af fröjd att se sin dotter, en ståtelig by och gods. Och då Damayanti hvilat en natt i sin faders hus, Uppfriskad af sömnen talte hon se'n till sin moder så: "Om mig du vill se vid lif, så -- sanning jag säger dig -- Sök att den ädle Nala bringa tillbaka hit," Vid Damayantis ord dock Drottningen greps af sorg 30 Och, qväfd af tårar, den ädla gaf ej ett ord till svar, Då så hennes tärnor sågo henne af sorg betyngd, Ve, ve! de gråtande ropte och sörjde och klagade. Dock talte till Bhima slutligt hans ärade maka så: "Sin ädle gemål din dotter Damayanti här sörjer blott, Och utan blygsel åt mig, sin moder, hon sjelf det sagt; Må dina tjenare derför söka den ädle Nal." Så manad af henne, Bhima trogna Brahmaner nu Sände åt alla trakter: "Söken den ädle Nal!" Och på Vidarbherkungens befallning så gingo de 35 Till Damayanti och sade: "Redo vi äro nu." Då talte Bhimadottren: "Gån ut och inför allt folk, Öfverallt, i alla nejder sägen blott dessa ord: 'Hvar är, o spelare, du, som halfva min klädnad tog, Du som i skogen din trogna sofvande öfvergaf? Men hon, som en makas plikt det är, dig väntar än', Och plågas af bittert qval, den späda, till hälften höljd. Med henne, som ständigt gråter, sänkt uti bitter sorg, Medlidande haf, o hjelte, och unna ett ord till svar.' -- Sägen detta och annat, att miskund han visar mig, 40 Ty närd vinden ju gnistan tänder den vida skog. -- Ja, af sin make en maka bör äga sitt stöd, sitt skydd; Hur har du bortglömt detta? Du kände ju städs din plikt. Vis var du prisad och ädel, och dygdig och medlidsam, Du blifvit utan miskund; så lyckan mig öfvergav. Haf derföre nåd med mig, du hjelte bland Konungar! 'Den högsta dygd är mildhet' så hörde jag förr af dig. Om någon, då så l sägen, gifver ett ord till svar, Han Nala är, då märken hans ställning, hans vistelse. Det svar, som någon eder på detta ert tilltal ger, 45 Det läggen på minnet, Brahmaner, och bringen det hit till mig; Men ställen så till att ej han får veta att jag er sändt, Och skynden att från er vandring vända tillbaka snart. Och forsken om han i armod är, eller öfverflöd, Om jordiskt gods han söker, hvad annars hans sträfvan är." Så manade af Damayanti, Brahmanerna gingo ut Åt alla håll att söka den ädle, olycklige Nal. Kring land och bygder, i städer och byar och hyddor nu Brahmanerna alla gingo och sökte den ädle Nal. Och hvart de kommo, förnyadt läto de höra städs De ord, dem Damayanti tolkat och ålagt dem.

ADERTONDE SÅNGEN.

Lång tid förgått, då Parnâda, af dessa Brahmaner en, Till Kundina återkom, åt Damayanti förtäljande så: "Då sökande Nala jag till staden Ayodhya hann, Jag gick, o Damayanti, till Bhangâsuris ättling der, Och inför hela hofvet och honom de ord, du sagt, Upprepade jag, förnyadt; men Rituparna dock Ej gaf mig ett ord till svar, den mäktige Herrskaren, Ej heller någon af dem, som suto kring honom der. Men då jag gått bort från honom, kom till mig i enrum en 5 Af Rituparnas folk, som kallades Vàhuka, Den ädle Kungens körsven, kortarmad, vanställd, ful, Men I snabbkörning skicklig och kunnig i krydders konst. Han bittert gret, och ständigt suckande djupt och tungt Han helsade mig välkommen och talade sedan så: 'Äfven i ofärd fallen, den ädla qvinnan dock Skyddar sig sjelf med dygd; ja, himlen förtjenar hon! Fastän af make lemnad, den ädla dock vredgas ej, 10 Men lefver med sinnet tygladt af dygdefull vandels band. Fastän af en eländig dåre, den lyckan svek, Hon öfvergifves, den ädla, qvinnan ej vredgas dock. Mot maken, som näring sökte, hvars klädnad en fågel tog, Som plågades af bekymmer, den ädla ej vredgas vill, Om väl bemött eller illa, om maken ock dväljs i nöd, Thronberöfvad, af lyckan lemnad, i sorg försänkt.' Då detta hans ord jag hört, jag hastade åter hit; Nu gör hvad godt dig synes, dock hemta din faders råd."

Men då hon detta hört af Parnâda, med tàrfylld blick Tyst gick hon till sin moder och talte till henne så: "Ej Bhima bör kunskap få, o moder, om denna sak, 15 Men inför dig åt Sudeva befallningar gifver jag. Och att min afsigt den àdle Bhima ej känna må, Det vare din omsorg, om du önskar din dotters val. såsom Sudeva lyckligt mig hemtade hit till er, Med samma lycka må han gå till Ayodhyas stad Och snart den àdle Nala bringa till oss igen."