Part 13

Under hjertlig trefnad försvann middagstimmen; man åt, man drack, man skämtade, det sistnämnde af hjertans grund, i synnerhet Majoren och Baron Paul, hvilken verkeligen bevisade att munterhet och ett gladt sinne utgöra den vesenteligaste krydda, så väl i ett godt lag, som för resten lifvet igenom. Majorskan admirerade den präktiga jäs-mjölken, hvilken säkert var gjord i ugn, eljest hade den ingalunda befunnits så finpipig och delicat; Fröken tyckte platsen för middagstillställningen vara obegripligt väl vald, ty huru lätt kunde icke nu uti ån, fat, tallrikar etc. åter rengöras; Baron Victor hade slagit sig ned öfver ett par hjerpar; dem han nu obarmhertigt sönderdelade, och bit för bit massakrerade emellan de perlhvita tandraderna. Herr August gjorde sin syster åtskillige kostlige propositioner, till exempel: att till motion på maten kasta krok efter småfisken, hvilken han påstod, lockad af steklukten, nu ifrigt sågs sprättla ofvan vattenbrynet; men Friherrinnan, hon syntes ett uppmärksamt välvilligt öga öfver hvarje gästs obetydligaste önskningar, uppmuntrande dem genom sitt eget lätta otvungna sätt till trefnad och förnöjsamhet. Nu var den sista afdelningen, den delicieusa fruktbuddingen, samt item, kanderade mandeltårtan, lyckligen inpasserad, och man frånsköt ändteligen stolarne. "Söta du", sade, i det hon rätte ut sitt stolta bröst, min under middagen oförtänkt vordne Du-syster, fröken Doll, gripande mig åter under armen; "söta du! kom, så skola vi i den här alléen på tantes superba middag, af hvilken jag verkeligen lät förleda mig äta för mycket, taga oss liten motion; det hör, oss emellan sagt, vet machere Mathilde, ej lill gymnastikreglorne, att äta så mycket; det åstadkommer tunghet och ovighet, påstår Herr Wolymus (Gymnastik-Direktören), jag undrar rätteligen hvad Herr Wolymus sagt, om han vid middagsbordet varit närvarande och sett min appetit." -- "Om han varit närvarande", vidtog jag, som vid namnet: "Wolymus" alltför lifligt drog mig till minnes Direktörens välmående figur, den der ingalunda talade om svält och sparsamhet, "tror jag nästan han låtit förleda sig till samma förbrytelse, hvartill du goda Curiosa nu påstår dig skyldig", -- "men, låt oss nu gå." Med kring alla sidor uppskörtad klädning, hoppade nu invid min sida "ma chère" Curiosa, den tjocka alléen framåt, drog mig, likt ett af stormvinden svigtande röö, hit och dit, i tusende bugter och svängningar, ty, än skulle en större myckenhet sand undvikas, än kunde hennes rosa-klädning på de sträfva, skrofliga trädstammarne rifvas; än vore bäst att undvika bladen, hvilka ännu ej vore säkra för kåda; än kunde de odrägligt lågt nedhängande qvistarne derangera hennes hår; jag började nu verkeligen i mitt hjerta önska, det Herr Wolymus kunnat vara till hands vid den stränga appetiten hvilken jag oförsynt gaf skuld till all denna otålighet; men, som jag en gång var utsedd att blifva Frökens följeslagerska, icke genom lifvet, nej Gud bevars, endast och tillräckligt nog, genom den tjocka alléen, så fick jag äfven i tysthet tillgripa min för rån blottställda egendom, -- mitt tålamod, och proponerade således (att för vår osäkra vandring vinna ett bestämdt mål) till en början en promenade till det i dag tillgängliga Kejserliga orangeriet, samt sedermera en ditto, till beskådande af de smakfulla nya anläggningarne kring det lilla palatset, lofvande på förhand Fröken en kär lön, för den lilla möda hon vid att komma dit, möjligen kunde sig göra. -- "Nu, uti solbaddet", skrek Fröken och släppte förskräckt min arm; "Nej Gud bevars, nej nej jag tackar, om också lönen blefve ännu kärare än betraktandet af några cirklade sandgångar, halfmånar, ått- eller fyrkanter. Nej jag tackar min söta du; dessutom skulle jag ju rakt förbleka min klädning, nej det går ej ann." Fruktande att möjligen sig ovetande komma ått-, eller fyrkanterne för nära, gjorde hon nu en snabb sväng, styrande i hast sin kosa tillbaka samma väg vi kommit. Nå Gud ske lof, tänkte jag, det var ett ypperligt påhitt; jag ägde nu mina armar lösa och lediga, och följde i triumf efter. Vi kommo just väl till pass, ty kaffebrickan passerade som bäst sällskapet emellan. -- "Herrskapet har varit och botaniserat", yttrade Majoren, i det Fröken med ett i ögnablicket uppfångadt klöfverblad inträdde i tältet; "hä hä hä! tror jag icke svägerskan Curiosa sökt sin lycka bland Trifulium flexuosum, hä hä hä?" och härvid grinade den muntre Majoren åter rätt godt. "Bland Trifulium flexosum?" inföll Fröken snäsigt, "nej jag tackar, ett klöfverblad är det, och ingen Trifulium flexosum; dessutom, vete Gud jag väl ingalunda ville söka min lycka på så osäker hand." -- "Nå nå, nolens volens min lilla Innocensa, liksom man ej skulle känna flickhjertan, såg sjelf huru lilla Caroline Genie, för sex år sedan jemt nyprade om prestkragar och Cavaliers-paroller, hvar gång hon kom öfver några, hä hä hä, eller huru var det Caroline Genie lilla?" och härvid förde den lille majoren handen till en vänlig smekning på den nådiga Caroline Eugenies axel. Denna låtsade likväl icke höra sin muntre Majors skämt, men smuttade härunder blott ifrigt på sitt rykande kaffe, samt krossade sockersmulor till sin älskling, Don Pedro. Efter slutad förfriskning föreslog Baron Paul en färd öfver den lilla ån, för att derefter kunna taga utsigten ifrån det midt öfver liggande berget i åskådning. "Man njuter der ifrån en alldeles makalös anblick", bifogade Baronen, "behaga ej herrskapet?" -- "Nå Mathilda", sade Friherrinnan gladt, "nu yppas ju tillfälle till din ifriga önskans uppfyllande, sänd blott genast bud till gossen som skall föra eder öfver." -- "Öfver ån?" inföll Majorskan, "då får jag lof att stadna qvar här hos Tante, jag förmår verkeligen icke med uppgången för berget." -- "Icke heller jag", undanbad sig fröken, "den der jullen ser sannerligen så rankig och malpropre ut, så den ingalunda inger lust att probera." Friherrinnans ansigte mulnade. -- "Kors, du tror väl ej heller hon sjönke till botten för det du kom deri?" gäckade Fändriken, "men, kläd sig ej en annan gång i flor och siden, då man res åt landet", tillade han högtskrattande, och skuttade nu utöfver några tufvor, hvilka lågo i väg. "Hä hä hä", grinade Majoren, "nå Mamsell Sommer lilla, hvad uppger hon för skäl? En gammal landsbo får ej skylla på trötthet, och rankiga jullar, allt sådant bör hon vara vand vid, hä hä hä." -- "Jag tror icke heller hon föreger något, bäste Cousin", afbröt Friherrinnan, "i synnerhet då jag nu uppmanar henne till antagande af detta trefliga förslag; Låt ej Mathilda lilla, Herrarne längre vänta;" med dessa ord räckte hon mig min halmhatt, hvilken härtills hängt fästad i tältväggen öfver hennes hufvnd. Nu sågs äfven båten färdig att skjuta ifrån strand, och snart gungade i den, öfver den smala åns lugna yta, din Mathilda, jemte våra fyra herrar. -- "Se så mitt herrskap", yttrade Majoren, sedan båten åter landat, "ni som unge och vige, begifven Eder nu frimodigt der J det bäst kunnen, branten uppföre, jag deremot, som så fatalt corpulent, måste gå sakta till väga, och vill nu kring bergets underhjelpande sidor leta mig en väg. Na leva!" commenderade han, gaf med pipslangen sin sjelfsvåldige Herr svåger en liten vänskapsknäpp, och nu bar det af. "Får jag lof att räcka Er en hjelpsam hand, Mamsell Sommer!" bad Baron Paul, sedan de bägge andre ungherrarne, likt stengetter, börjat kila berget uppföre, "jag har så oräkneliga gånger klättrat mig här fram, så jag med säkerhet skall leda er, om ej den beqvämaste, åtminstone den ginaste vägen upp." Jag emottog naturligtvis den hjelpande handen, hvilken nu verkeligen fast och säkert qvarhöll mig, på de mest slipriga, brådstörtande ställen. Efter en tjugu minuters mödosam ansträngning, upphunno vi höjden. Gud! hvilken anblick; det stora vida försilfrade hafvet låg, likt ett sofvande lejon, stilla inför våra fötter; icke en enda flägt krusade dess blå spegel, uti hvilken solen i sin fullaste prakt kastade glödande strålar. Stolte och orörlige stodo de herrlige tremastade fartyg, med mångfärgade fredligt nedhängande vimplar, och tycktes, likasom under triumf i vattnet återspegla sina välbildade jättelika kroppar. Här framsköt på något afstånd, utur den grönskande skogen plötsligt en och ann treflig herregård, med sina odlade fält och slätter, der betade, under skuggan af några lummiga träd, en talrik hjord, der höjde sig i den luftiga skyn en drillande fogelskara! men nej, en sådan syn låter ej beskrifva sig, den var öfver all, öfver all tanke skön. C. hade, sedan vår ditkomst icke yttrat ett ord, han lät mig, hvilken grannlagenhet jag högt värderade, fullkomligt ostörd, njuta af detta skådespel. Då jag sluteligen alldeles hänförd med förtjusning vände mig till honom yttrade han: "Nu har ni sett, hvad jag länge önskat kunnat bli i tillfälle ensam visa Er, säg, är det skönt? kan man någonsin, efter åtnjutandet af denna naturscen, ångra den möda man möjligen sett för dess ernående." -- "I sanning nej, Herr Baron, denna är verkeligen en så sällsynt tafla, så tvärtom man lockas att ofta underkasta sig en så rikt belönt möda." -- "Men säg mig, hvad kan det vara, som så vålnadslikt hvitdimmigt uppstiger der långt bort i fjerran, se dit!" Baronen fästade nu sin blick på det obestämda något, åt hvilket jag redan längesedan velat gifva form och bildning; "Ja, vid Gud!" utropade han med liflighet, "nu måste det synas, -- förlåt", och i ögnablicket var han försvunnen ifrån min sida. Jag såg nu endast flygtigt till den rödkantade mössan, hvilken tillika med sin ägare, snart fullkomligt undandoldes af buskar och bergskrefvor. Medan jag fåfängt bemödade mig att urskilja det föremål som så lifligt syntes fängsla Baronens uppmärksamhet, fästades min blick på några trefliga björkar, hvilka några få steg ifrån den plats der jag stod, ganska naturligt formerade en liten halfcirkel; ett par mossiga stenar derunder tycktes vänligt inbjuda till hvila. Under väntan på mine öfrige följeslagare, hvilka ännu irrade ikring, nedsatte jag mig under ett af träden. Du vet Emilia, huru det alltid hos mig varit en ihängande, gemen vana att i hvita vackra björkstammar peta in sentencer, etc, med berserker magt öfverföll mig nu samma lust; här ville jag dock endast helt osynligt inrista denna dags datum, och följde derföre med ögat, stammens mjella bark, så högt under grenarne jag någonsin kunde; jag skulle just upphöja en tung gren, för att på stammen åtkomma den högsta, mest osynliga plats, då mitt eget namn, dateradt den 19 Junii, nuvarande årtal, plötsligt mötte mina ögon. Förskräckt, som hade en giftig orm lurat öfver mig, nedstörtade jag ifrån min plats, ruskade häftigt löfven tillsamman öfver stammen, samt ilade derifrån. "Men kors, huru dåraktig du var", frågar du väl Emilia, och i denna fråga har du alldeles rätt, nu ler jag äfven sjelf rätt godt åt min enfald, som af någonting så högst naturligt kunde låta mig öfverraskas; huru mången bär ej samma namn med mig, och huru otaligt mången hand ges ej, som kunnat ditteckna detsamma. Men jag lemnar nu gerna hela saken, hvilken jag för allt godt ej ville meddela någon ann än dig, och går att emottaga Majorn, hvilken pustande och trött nu synes nalkas. "Nå, min lilla Mamsell", skrek Majoren, då han trodde sig kunna höras, "ändteligen har jag också hunnit hit, hä, hä, ha, en förb. promenad, hä, hä, hä. som pröfvar både lungor och ben, men hvad f--n, hon är ju allen, som klippan i hafvet, hvar hålla väl de andra gunstig herrarne hus? O! sacre Dio! hvad förtider, fyra cavalierer, och en enda ung dame, och hon står allen och öfvergifven, det är ju alldeles oerhört, hä hä hä." Vid det lilla uppehåll Majoren nu gjorde, ärnade jag just passa på tillfälle upplysa honom om förhållandet, då Baron Pauls rödkantade mössa åter blef synlig; en tub den han höll i hunden, och hvilken den lilla färjegossen ifrån skogvaktarstugan afhemtat, förklarade nu Baronens frånvaro; sedan han sjelf ett ögnablick med tubens tillhjelp försäkrat sig om sanningen af sin förmodan, räckte han mig med glädjestrålande anlete densamma. "Det synes nu ganska tydligt", försäkrade Baronen, "detta mitt älskade barndoms hem, der jag upplefvat mina gladaste stunder." Jag förde tuben till ögat, och såg nu, i det aflägnaste blå, ifrån töckendimman afslöjadt tydligt uppresa sig ståteliga, hvita betornade stenhus, och murar. Den allt mer och mer upptäckande anblicken kunde ej afhålla min mun ett gladt leende. "Ni ser det, ni ser det allt", utropade C. och hoppade af barnslig fröjd högt upp ifrån marken. Gud, Emilia! hvad den känsla barndomsminnet ingifver är helig, jag kunde helt och hållet sätta mig i C----s belägenhet, hvilken alldeles hänryckt stod invid min sida. Af fruktan att han, som i hvarje ögnablick bestämt fixerade mig, för att utleta hvad jag såg, eller icke såg, kunde upptäcka den tår som i mitt öga ofrivilligt skulle förrådt hvad jag kände, lemnade jag honom den käre tuben, hvarifrån han nu sjelf för första gången njöt denna honom så berusande anblick. Majoren, hvilken under denna katastrof, någorlunda hunnit utpusta, stod som bäst jemte Baron W----r och Fändriken, inbegripen i ett djupsinningt betraktande af ett par trastbon, dem de sistnämnde på sin recognocering öfverkommit, och nu hit medbragt, samt för hvilka de helt och hållet tycktes glömma egenteliga ändamålet med promenaden. Med kännaremine undersökte nu Majoren de olika färgprickarne å äggen, uppgaf för sine uppmärksamme åhörare tiden då desse voro alldeles lämpelige, och utmärkt smakelige till förtäring, bedömde hvilka skulle framkläcka hon- eller han-ungar, beskref huru, och på hvad vis äggen ännu ovidrörde genom tempererad värme kunde frambringa lefvande ungar o.s.v.: hvaraf slutsatsen blef, att båda ungherrarne till ett probatum, i sine uniformsmössor inplanterande hvar sitt fynd, småningom och varsamt började begifva sig åstad, branten utföre, på det den långsamhet tarfvande återfärden, för de öfrige promenanterne, icke skulle orsaka något möjligt uppehåll. Klockan var redan när åt fem, då vi åter inträffade hos det öfrige sällskapet, för hvilket Majoren nu skämtande redogjorde om alla sina nyligen utståndne äfventyr. -- Resten af aftonen tillbragtes vidare med beskådande af det redan omnämnde orangeriet, hvilket, ehuru ej af stort omfång, dock framvisade rara praktblomster, vexter och frugter. Äfven det lilla palatset besågs med tillfredsställelse, så in, som utvändigt, och sedan Fröken Curiosa efter théets inlagande, med eller utan vilja, i sällskap med oss öfrige kring åttkanter, fyrkanter och halfmånar, fått göra sina tillbörliga skärningar, lemnade vi samtelige nöjde och belåtne, denna intagande trakt. -- Du känner nu Emilia, huru dessa tider, af oss fordom tillsammans tillbragte, för mig försvunnit, du känner hvar tanke, hvar aning som tyst uppstigit i min själ; behofvet att till dig meddela mig, har blifvit mitt hjerta en kär, en ovilkorlig nödvändighet, O! kunde jag blott ett enda flygtigt ögnablick ila till ditt bröst, finge mina ögon fägnas af våra ängars, vära lunders fägring! min varelse lisas af mitt hemlands sol! ... men tyst, tyst, oroliga hjerta, hämma dina mägtigt gripande slag, gif dig ej skyldig till svart otack emot din Gud! och din hulda välgörerska, hvilka unnat dig en lycka, vida öfver allt, hvad din djerfvaste inbillning någonsin vågat hoppas. -- Jag är i dag ensam, Friherrinnan tillbringar sin eftermiddag hos en sjuk, Lagmanskan Ljung, den jag redan tror mig för dig flygtigt omnämnt, och hvilken person Friherrinnan mycket värderar. Denna fru skall i många tider lidit af en svår lefversjukdom, hvilken årligen försämrats, och som nu tyckes hunnit sin svåraste period. Det är redan andra gången Friherrinnan under min härvaro gjort henne denna påhälsning; o! huru ljuft, huru oförmärkt denna älskvärda varelse delar sin hyllning imellan alla dem hennes hjerta värderar; och huru litet den kalla hjertlösa verlden egenteligen vet skatta hennes dygder. Men, tyst, jag hör henne äfven just nu hemkomma; huru snabbt har ej denna afton bortilat, redan gömmer sig solen förbleknad i vester. Lef väl! jag hastar att emottaga den hulda.

Den 4 Juli

Åter flere dagar försvunna under jemna nöjen och förströelser, hvars utförligt upprepade beskrifning säkert blefve dig lika enahanda som dess utan uppehåll fortsatta åtnjutande förefallit mig tröttsamt. Ack! Emilia! jag kan ej fatta dessa menniskor, hvilka endast och allenast finna sin njutning i ett alldagligt svärmande ifrån nöje, till nöje; som endast tänka på baler, caffén, dinéer och soupéer, hvars vigtigaste bryderi är den högst lumpna parnren. Äfven min tid har på dessa förflutna åtta dagar varit så jemt upptagen af dylika själlösa företag, så jag verkeligen icke hunnit undanstjäla mig en enda njutningsrik timme till bortpratande med dig. Förlåt derföre din Mathilda, som kanske aldrig innerligare ihågkommit dig, än just derunder. För att likväl i korthet för dig hafva redogjort äfven angående dessa så kallade nöjen, vill jag nu omnämna huru, jemte Friherrinnan, jag hos Geheimerådets för sex dagar sedan bivistade en grand soirée, dit nästan hela stadens nobless sågs inviterad. Här tillgick allt Hoflikt; klockan half till åtta samlades man på thé, då Geheimerådinnan, höljd i en lång svart silkessammets-robe, ståtade emot sina gäster, ungefär tre steg ifrån soffan, liksom hade hon fruktat att ett längre aflägsnande ifrån densamma skulle beröfvat henne sin behöriga plats, samt intog åter, i motsatts af den eljest antagna lentementa nobilitén, efter hvarje dylik liten utflygt, skyndsamt sitt högborna säte. Fröknarne Cloty och Jettchen, uttogo till hvarje gästs välkommande fulla sex, räckte då nådigt trenne af fingerspetsarne till påkänning, och dermed var hälsningen gjord. Sedan det vattenklara, och såleds oskadliga Théet jemte sin zephirlätta sockerbröds-skifva utan olägenhet inpasserat, rangerades af tvänne silfver decorerade betjenter fyra spelbord, hvarvid, efter noga beräknad rangordning, Fruarne småningom placerade sig; att med Herrarne, den altid mera knappa varan, ej tillgick så samvetsgrannt, fann jag med förvåning, ty invid sjelfva Geheimerådinnan och Friherrinnan M. hade under vänlig öfverenskommelse, Kamereraren Långskägg, samt Dirocteur Bergbrun slagit sig ned. Likaså upptäckte mitt öga, hvilket näsvist nog behagade sväfva ikring den fria localen, vid ett annat bord, jemte Öfverste-Lieutenantskan H. och Majorskan C. (en gammal blomstergarnerad coquette), Assessor Grinmeijer, samt Comissions-Landtmätarn Fjärilvinge. De öfrige, stundom synlige, äldre herrarne, hade förmodeligen i lika vigtiga angelägenheter öfvergått på Geheimerådets sida, emedan de endast då och då, en om sender, hos damerna gjorde sin flygtiga påhelsning.

Ungdomen roade sig med arbeten, musik, samt conversie; ungherrarne granskade, bedömde och critiserade skicklig- eller oskickligheten hos den i staden, för närvarande sig befintlige Theater-personalen, hvilken redan tvänne gånger af publiken låtit sig ses; afhandlade vidare om Ångbåtsfärder; blifvande brunns-drickning, anlände brunnsgäster, bland hvilka den eller den ägde någon anhörig o.s.v. Lieutenant Pirouette var i dag alldeles på sin plats, tuggade fundersam på sin kalmus, samt vigilerade mellan Damerna. Det tycktes likväl, som skulle i dag egenteligen den rosa-klädde Fröken Cloty lagt embargo på hans lilla fjederlätta hjerta, ty solrosen lik, vred han sig i otaliga cirklar efter henne. Arme Pirouette, gå du beskedligt värdshus förbi, ty deraf blir visst ingenting; en simpel Lieutenant, och en Fröken Nobelcreutz, min Gud! huru skulle det låta; nej, som sagt, laga dig mans i tid ur väg, på det Geheimerådinnans strutser åt dig ej må komma att sopa rent. Att hennes hjerna umgås med helt andra planer, säger allt för tydligt de blickar hon ifrån sin plats i tysthet kasta på Grefve A.; det vore dock en svärson, åt hvilkens namn och värdighet man med lugn kunde offra sin million; men, misstar jag mig ej, min nådiga Geheimerådinna, så är nämnde Grefves hjerta redan fängslat på ett annat håll, derifrån det troligen ej så lätt återvänder.

Det enda, som under denna stela, etiquette-fulla afton föreföll mig trefligt, var åhörandet af Fröken Amelie T----s sång. Hennes röst, ovanligt hög, innefattar den beundransvärdaste konstfärdighet; skada, mycken skada, att hon i den ej äger Rosas oändeliga behag; man skulle i det fallet ej kunna höra någonting herrligare, och tillika se någonting skönare. Kan du väl tro Emilia, att sedan denne förträffeliga sångerska låtit höra sig, äfven jag persuaderades att sjunga. Hade ibland de öfvertalande ej befunnit sig Grefvinnan X., Fröknarna Q., Baron C., med flere, skulle jag bestämt varit färdig tro mycken elakhet ligga till grund för ett dylikt project. Jag kunde Gudskelof emellertid ej efterkomma dessas önskningar, emedan en några dagar förut ådragen lindrig förkylning orsakat mig en ganska märkbar heshet. Baron C. hvilken, enligt hvad jag redan nämnde, utgjorde en medlem af societén, var i dag ovanligt dyster ja, till och med tråkig; han förmåddes, oaktadt värdinnornas enträgna propositioner, på intet vis instämma till accompagnerande af de flerstämmiga sångstycken hvarmed Fröken T. ännu sedermera trakterade oss. Under det jag invid ett fönster, sysselsatt med mitt arbete, blef den enda som icke med den allmänna strömmen, under sången rusat till instrumentet, emedan en skön sång alltid forefallit mig behagligare att på något afstånd afhöra, fann Baronen fillfälle att, i det han invid min sida oförmodadt nedsatte sig, halfhögt yttra: "Ack! Demoiselle! hvilken åtskilnad på denna, och den nyligen på Vestanby passerade aftonen! när skall väl en dylik åter yppas? Om ni visste huru dyrbart det stället för mig blifvit."

Som den fortfarande musiken ej tillät mig höja min röst, och jag omöjligt kan fördraga ett hviskande samtal, i synnerhet ej med en karl, lotsade jag, som hade Baronens tilltal helt och hållet undgått min uppmärksamhet, samt arbetade endast under tystnad på min söm. Baronen teg, liksom hade han väntat ett svar, men då intet sådant utföll, återtog han, omärkligt lutande sig framåt: "Ni bevärdigar mig icke ens med ett svar, o Gud! hafva då tvänne flygtiga dagar redan hos er hunnit förjaga minnet af dessa för oss båda så njutningsrika, för mig så lyckliga timmar, hvars hugkomst alldrig skall förmå öfvergifva mitt hjerta? svara mig då endast häruppå." -- Jag kunde vid dessa hans ord verkeligen icke längre neka mina läppar det svar, hvartill harmen att så hårdt missförstås, förenad med nödvändigheten af ett mig nu aftvunget yttrande föranledde. Jag försäkrade honom helt kort, det allt hvad skönt, högt och ädelt en gång på min själ gjort intryck, der säkert alltid lika oförminskadt skulle komma att bibehålla sitt värde; derjemte förklarande honom upprigtigt, ehvad han det ock möjligen kunde misstycka, min afsky för alla sentimentala hemlighet tydande hviskningar, särdeles mellan personer af olika kön, och fick han helt och hållet tillskrifva min tystnad, nu uppgifne orsak. Jag väntade att efter denna sista mening finna Baronen stött, och uppslog i anledning deraf, med något häpet frågande blick, mina ögon till honom; men, skulle du sett den han deremot, full af hjertats godhet, rigtade på mig; -- Han är en ovanlig ung karl, med hvarje dag finner jag mer och mer huru rättvist Friherrinnan lemnat honom sitt loford. Men, nu hade i hast musiken upphört, och sällskapet sågs utur sin massa åter sprida sig, för att en hvar intaga sina platser; först klockan elfva, eller slutad fin soupé åtskildes man, jag för min del innerligen glad att ändteligen se ett slut på dessa högst otrefliga timmar.