Part 12

Sommarns högtidsstund! den herrliga midsommarsdagen, har jag då här, skild ifrån dig, sett uppgå, sett njutas, sett försvinna; hon är då oåterkalleligt förlorad, för att aldrig mer återkomma, denna, för ett lefnadsgladt sinne, så ifrigt efterlängtade dag. O! min Emilia! äfven jag har med ett lugnt tillfredsställdt inre, njutit dess rika lust, dess fröjder; äfven jag har skadat denna sol, hvars kraft sprider glädje, och välsignelse kring hela jorden, denna rena blå himmel, hvilken så underbart talar hopp och hugsvalelse till ett lidande hjerta! sjelfva midsommarsaftouen, var den njutningsrikaste jag ännu öfverlefvat; en namnlös frid hade sänkt sig i mitt bröst, då jag under den gudomliga aftonens tystnad, tillika med min moderliga vän, invid mitt lila kammar-fönster betraktade naturen i dess skönaste helgdagsskrud! Den stora staden var folktom och tyst, lik ett till helig andakt öppnadt Herrans tempel, stilla låg hafvet, dess spegelyta endast någongång krusad af en lätt framskjutande menniskofyld farkost: "hvilken salig afton!" afbröt sluteligen Friherrinnan, den timmas långa tystnaden, hvar under hennes ljusa blick oafvänd irrat kring den sköna naturtaflan, -- och en varm tår nedrullade härvid långsamt utför dess kind, -- "hvilken salig afton, hvartill manar hon väl ett hjerta som, lyckligt nog, äger förmåga att fatta dess djupa andemening?" -- "Jag behöfver ej fråga dig Mathilda hvad du nu känner"; fortfor Friherrinnan efter en liten paus; "ditt anlete förklarar mig hela din själ; och oaktadt alla dina motgånger och hårda pröfningar, anser jag likväl dig outsägligt lycklig, som så sannt, så rent, så fullt förstår din Gud! och vet underkasta dig hans visa råd." -- "Ack! motgången under hvad grad, hvad namn, hvad skepnad som helst, kan aldrig, aldrig fullkomligt nedtrycka menniskan, då hon derunder äger kraft och styrka, att med stadig tro och hopp öfverlåta sig till en allt förmående försyn." Härefter meddelade Friherrinnan med innerlig godhet mig sina åsigter, begrepp och slutsatser om lif och tillvarelse, om det lydliga närvarande, och det dunkla kommande; utan att likväl otillåtligt öfverskrida den gräns af vetande, en outgrundelig försyn oss utstakat; ofta, ofta föranleddes min tanke härunder att hvila hos mina dyra älskade! ja, till och med hos dig. O! om J visste, om J visste, så utropar jag stundeligen i mitt hjerta, hur god hon är; hvilken älskvärd qvinna! Midsommarsmorgonen kl. sex, uppväcktes jag af en lätt hand, hvilken smekande undanfÖrde det på min panna något nedfallna håret. Det var Friherrinnan sjelf; hvilket skönt uppvaknande. "Vi hafva en herlig dag", yttrade Friherrinnan, "vill du Mathilda, så skola vi på morgonen, nu straxt göra en promenade till Vestanby?" Som en blixt var jag ur sängen, snart klädd i en blå och hvit finrandig tysk bomullsklädning, en enkel hvit mousselinskrage, och dermed var toiletten gjord. Då jag med shawlen på armen ingick till Friherrinnan, gjorde hon stora ögon, mätte mig ifrån hufvud till fot, samt yttrade leende: "nå nog hade du väl Mathilda lilla, högtiden till heder, litet omsorgsfullare kunnat kläda dig; men lika godt, du är bra, som du är, och bevisar derigenom att tanken på Guds herrliga natur, mer än den på granna kläder sysselsatt dig. Låt oss nu resa." Denne gång syntes hvarken till Annette eller frukost; hon hade i ögnablicket förut hjelpt mig med påklädande, så jag bestämt visste henne blifvit hemma. Vi foro alltså åstad genom de tysta tomma gatorna; huru herrlig! huru herrlig! var naturen, ju längre utom stadsmurarne vi kommo! luften så smekande mild, solen så lifvande varm, hvarje ansigte vi mötte log af tillfredsställelse och fröjd; de löfrika grönskande träden, den lilla blomman på marken, de qvittrande fåglarne i luften, som sjöngo lofsånger till skaparn! jag kan ej beskrifva för dig, Emilia, huru ljuft allt detta verkade på min själ; det var som hade jag nu för första gången skådat ut i Guds sköna verld; åtminstone hade aldrig som nu, jag skattat dess outtömliga rikedom. Vi stego nu ur vagnen samt började stigen längs med ån. Under tystnad upphunno vi det täcka huset, men som morgonsolen på den plats hon stod, redan spridde alltför brännande strålar, föreslog Friherrinnan att längs med ån, till hviloställe uppsöka oss en sval plats; denne erbjöd sig äfven snart nog, under skuggan af några höga täta lönnar, der vi nu nedsatte oss. "Är du stämd att höra något om Guds ord, Mathilda?" frågade Friherrinnan, ljuft blickande i mina i dag ovilkorligt tårfyllda ögon: "nu, om någonsin", blef mitt låga men innerliga svar; och nu framtog hon sin lätta börda: Hagbergs enkla, men till hjertat gående predikningar, dem hon i och för dess rena språk, företrädesvis älskade; under löfvens instämmande hviskning uppläste hon nu det öfver högtidsdagen afhandlande ämnet, hvilket så väl som allt, författadt i samma höga anda, på en troende själ verkar öfvertygelse och hopp; jag har ej tillförene hört Friherrinnan föreläsa, eller rättare: hört henne liksom talande förklara någon skrifts innehåll, men ack Emilia! huru oändeligt olika äfven sådant sker. Mitt öra fängslades under den andaktsfulla stunden med alltid tilltagande tjusning, vid hvarje ord dess läppar uttalade; mig var, som hade de ljudbara tankarne först genom henne erhållit form; som hade ögnablicket ursprungligen låtit dem framvälla utur hennes eget rika kärleksglödande inre. Perldaggen, hvilken under läsningen framträngt i hennes öga, skimrade i solens, genom löfven, svagt inbrytande strålar, med oförklarlig glans; frid och lugn thronade i alfvarliga drag på dess anlete. Hon utgjorde en herrlig tafla i den stora vida underbara helgedomen: Guds sköna verld.

Med en enda öfverensstämmande salig känsla väckt af det nyss undfångna ordet, lemnade, efter läsningens slut, vi våra platser. Friherrinnan tycktes under vänliga ombytande ämnen, obestämdt rigta sina steg framåt den behagliga nejden, men se, plötsligt stod under skuggan af en majestätisk björk, ett med mjellhvit duk försedt bord, hvaruppå jungfru Annette i egen person bestyrsam sågs upprada vår lilla frukost. Också här visade sig den huldas omtanke, uti favorit-rätter, dem hon liksom händelsevis, dagen förut, genom mig aflockade yttranden utforskat. Efter deras intagande fortsattes vår promenad; och åter en öfverraskning; midt framför det höga gråberget, på andra sidan ån, omgifvet af unga lätt vuxne björkar, höjde sig ett hvitt tält, med sina prydliga gröna lister, samt röda svajande vimplar, vid hvars anblick jag ovillkorligen gjorde ett beundrande utrop, ju närmare vi kommo tältet, ju tydligare igenkände jag den deromkring ifrigt sysselsatta, hos Friherrinnan tjenande personalen, hvilka nu kommande och gående, buro, nedsatte, framtogo och iordningställde förnödenheter till det redan dit placerade middagsbordet, och nu kunde Friherrinnan ej längre dölja den surprise, hvilken genom några få middagsgästers ankomst, väntade mig. Jag medgifver att min första tanke i och med ordet: "gäster", var min randiga bomullsklädning, liksom jag ej heller kan förneka, att hade jag varit i tillfälle till, eller ej blygts att omorda någon förändring af garderobe, jag, fåfäng nog, skulle verkställt en dylik, men hvad var att göra. Jag hastade nu att under iordningställande af ett och annat smått vid bordet, glömma min lilla förlägenhet, hvad den mindre väl valda toiletten angick och lyckades äfven deri rätt snart. Du vet Emilia, huru fort timmarne, en skön sommardag, tillbragte under bar himmel bortila, således behöfver jag ej säga dig, huru de nu, ifrån åtta till ett, uti Friherrinnans sällskap försvunno. Men, nu skymtar det plötsligt rödt och blått mellan träden, lätta dammoln höja sig i middagssolen, ifrån de väl sandade gångarne; ett litet förebud, Majorskan Pygmei favoritmops, Don Pedro, (äkta Spanior till sinne) blir synlig, och nu framträda i åskådelig klarhet, Majoren sjelf (en liten knubbig medelålders karl), jemte sin nådiga fru, fröken svägerska samt svåger. Ännu en blick på min randiga, och nu bar det, på Friherrinnans vink, alléen framåt. Ack! du önskvärda medelmåtta tänkte jag, (men det hann jag göra endast en half minut, under det ömsesidigt hälsande och complimenterande ägde rum) du önskvärda medelmåtta, när skall din klanderfria anda af det tröga menniskosinnet engång rätt fattas, och skattas? Jag gjorde vid detta inpromtu en ingalunda tillfredsställande jemförelse mellan de främmande damernas ljusa sidenklädningar, och min egen, men, som sagt, jag hann ej med vidare, ty nu grep mig Fröken nådigt under armen, drog mig utan omsvep med sig genom gin- och omvägar, gångar upp, och gångar ned, i alltid lika oförminskad fart, så jag af hjertat prisade mig lycklig, då jag efter denna marsch forcée, vid det öfriga sällskapets återanträffande, ett ögnablick fick draga andan. "Se så", yttrade Fröken utpustande, "nu har jag tagit lägenheterna häromkring i sigte, jag har ofta hört talas om detta Vestanby, men ännu aldrig varit på stället; det går verkeligen ann, vore ej gångarne så välsignat fulla med sand, och de här tjocka alléerna så evighets långa; jag är så all, som hade jag nyss slutat ett uthållande potpouri med Wridman." -- "Det är intet under att fröken tröttnat", svarade jag, under högskratt, ty de tjocka alléerna, samt Wridman, retade mina skrattmuskler med oemotståndlig magt; "Fröken har ju också nu genom nejden anfört en ordentlig galopade; till en dylik skulle icke heller jag, ofta finnas hugad; men vi kunna ju taga oss hvila härinvid, se här! till exempel, (jag visade henne en skuggrik plats) här intränger ej en enda solens stråle." Vid dessa ord intog äfven jag en invid den henne utvisade, "hvar? ... här --?" mumlade fröken, seende sig ikring, samt lyftande på sin ljusröda gros de neaples klädning; "jag är rädd gräset fläckar min klädning", tillade hon sluteligen, tvekande att nedsätta sig; "Nå, det kan ju lätt undvikas", afbröt jag, öfver platsen utbredande min näsduk, "se så". -- "Ack tack min goda Mamsell", complimenterade fröken, under det hon nu varsamt nedsjönk, "jag var bra galen som ej tog min klädning à Organdi, det jag likvisst först ärnade, den är redan något uttvättad, och hade alltför väl dugat, då Mamsell endast är klädd i bomullstyg." Här undföll mig åter en blick, -- men den sista -- på min drägt; "denna skarpa malice, bästa Fröken, ehuru jag som sådan ej gerna ville anse Frökens ord, skulle falla i god jord, om jag ej varit fullkomligt okunnig om den lilla tillställning Friherrinnan här ute gjort; var öfvertygad om det jag i motsatt fall ingalunda genom en mindre vårdad klädsel skulle blottställt mig att visa Friherrinnans gäster någon vanvördnad." Fröken bedyrade nu på "parole d'honneur", det hon ej men någon malice, ty hon skulle, "uppriktigt sagt, sjelf önskat hafva sin organdie, hon skulle då saklöst kunnat sitta och gått, utan goda Mamsells näsduk." Vid slutet af vår klyftiga afhandling, hade den trögvuxne spanjoren oförmodadt framrusat, uppgaf nu några morrande ljud men kröp åter, lugnad, genom sin hulda matmoders smek, intill dess varma sida, och nu framträdde de ännu saknade middagsgästerne, Baronerne C. -- "Nå, min bästa Paul", skämtade halfhögt Friherrinnan, i det hon vänligt närmade sig de ankommande, "huru gick det med besvärjelsen? jag fruktar du försofvit det förslaget, eller huru?" tillade hon, vid hvardera handen framledande sine gäster. "Ach! den fördömda subordination, min Tante! Gud skall verkeligen veta, jag heldre velat bortsofva min dag, än som en arm pikpost hela Guds långa sköna förmiddag stå och svettas blod inne hos en gammal förhusen trätgirig Chef, den olyckan ville, ej sjelf skulle ha lust att titta ut i Guds herrliga sol-ljus; det hör allt till Adjutantskapet, min nådiga Tante, och måste med ofta pröfvadt tålamod fördragas." -- "Hä, hä, hä, ja, ja!" instämde grinande den lille Majoren, hvilken förmodeligen uppfattat Baronens sista mening, "Adjutantstiden är visst en profvotid, Gud vare lof, hon nådigt vardt öfvervunnen, likvisst tycker jag du Baron har just intet skäl till klagan, f--n vet huru du svänger med gamla Herrn, men ständigt står du i smöret, oaktadt dina mångfaldiga skolfuchs-upptåg." -- "Allt i sin tid, Major", raillerade Baron, "gubben älskar vid godt lynne skämt och muntra infall, och som jag ej heller finnes hatare till dylika, händer ej sällan att hans ekande våning skallar af våra högljudda jublande skrallsalfvor, jag tycker min bror ej heller lägger finger emellan vid dylika tillfällen." -- "Finger emellan Baron, finger emellan, hä hä hä, nej min själ jag det gör, skämtet är i våra skraptorra dagar en så väl smakande behöflig krydda, så man vid dess altför rara anträffande, väl icke skulle hafva hjerta lägga finger emellan, hä hä hä." Men nu tillsades om serveringen, och alléen framåt, till intagande af den trefliga middagen vandra nu par om par, arm i arm, Friherrinnan och Majoren, Majorskan och Baron Paul, Fröken Doll och Baron Victor, samt Fändrik Doll och underskrifven. Majoren sväfvade, oaktadt sin corpulence, så lätt och vig, som skulle han tänkt: så vandra vi lifvet igenom, och, Gud vet hvad han väl tänkte med det läckra middagsbordet i perspectiv; men hvad Majorskan tänkte, hvad Fröken Doll tänkte, hvad jag sjelf tänkte, det är och förblir en oafslöjad hemlighet hvilken, (ifall det verkeligen var någon) icke torde löna mödan utfundera.