Part 4

Hon hade icke föreställt sig att han var något slags helgon; hon hade nog trott att han i det fallet lefde ungefärligen som andra unge män och ändå hade hon visst idealiserat honom. Hon hade aldrig tänkt sig att han kunde draga detta smutsiga in i sitt hem. Hon förstod icke hur hon kunnat vara så naiv. Hvarför skulle de icke komma hem till honom? De kommo ju till andra. Hvad skäl hade hon att tro honom vara så mycket mer finkänslig än de andre? Hon var ursinnig på sig sjelf. Hvarför skulle dessa trasor af idealism hänga fast vid henne. Hvarför skulle hon ännu tro på detta som var fint och vackert--tro på det i hemlighet, i trots af hans egna försäkringar. Hvarför kunde hon inte trampa det ned inom sig sjelf när det utom henne icke fans någon motsvarighet.

Hon kunde icke hålla sig stilla. Af och an gick hon på mattan, rastlöst och oroligt. Hon tänkte på trappuppgången, på rummet. Hon hade vandrat uppför samma trappor, lagt sin hand på samma dörrlås, hängt sin kappa på samma knagg. Det kom öfver henne en obeskriflig vämjelse. Hon tänkte sig dessa kvinnor, som knappt ega en själ och hon kände som ett hånleende invärtes. Cocott-romantikens magdalenor--nej, hon trodde icke på dem. Låghet och grofhet och råhet, det var deras kainsmärke. Se bara in i ett par sådana ögon med röda ådror vid ögonvrårna! Om också det råa skrattet är fernissadt bort, så återstår dock alltid den sinnets råhet, som aldrig försvinner, den själens smitta som följer oundviklig som den fysiska med det lif de lefva.

Hela dagen våndades hon under dessa tankar och när William kom till henne på kvällen hade lidandet nått en sådan höjd att hon tyckte det fans intet annat medel emot det än att fråga honom rent ut om allt. Det var som att underkasta sig en operation, att köpa sig fri från den naggande pinan genom ett ögonblick af accumulerad smärta.

Han var i jemförelsevis godt humör och han satte sig tillrätta i en af hennes bekväma stolar med ett uttryck af lättjefullt välbefinnande.

Hon kastade sig strax in på ämnet med en nervös patients otålighet.

»Det är något, som har plågat mig hela dagen och som jag gerna vill fråga dig om. Du får icke bli ond och du skall tro mig när jag säger, att det icke är för din skull, jag gör det, utan för min».

»Ond?» sade han. »Har du nånsin sett mig ond? Jag kan inte bli ond--numera».

»Ja, men du får icke misstycka.»

»Nej, säg bara ut. Jag smickrar mig med att vara en af de menniskor, som man kan tala om allt med.»

Hon teg ett ögonblick som för att samla tankarne och formulera frågan kort och koncist.

»Du sade för någon tid sedan, att du i skildringen af de unga männen i den der boken igenkände hela den unga generationens lifsöde... Stämmer denna skildring också i detalj med din egen erfarenhet?»

»Ja... Trodde du jag lefde som en munk?»

»Åhnej... men det är så stor skilnad...»

»Det är ingen skilnad alls», sade han kort och kärft.

»Vill du lofva mig att vara fullt uppriktig? Ser du, jag ville så gerna komma till klarhet i detta fall och det fins ingen annan möjlighet än att tala öppet och fördomsfritt som två bildade menniskor kunna göra det. Du förstår ju att det icke är någon simpel nyfikenhet från min sida, utan ett verkligt begär efter klarhet...»

»Det behöfs inga preludier», sade han vänligt. »Du kan fråga mig om allt och jag skall svara dig på allt utan betänkande.»

»Jag vill så gerna veta något om ditt lif.»

»Mitt lif har varit som andra unge mäns; hvarken bättre eller sämre.»

»Med köpta glädjeflickor?»

»Ja.»

Tonfallet och tystnaden som följde efter var så uttrycksfull; der låg en tröttkörd smärta på bottnen af bådadera.

»Detta är något som vi kvinnor aldrig kunna förstå heltut; hur det är möjligt för en finkänslig man att lefva ett sådant lif.»

»Kan du tänka dig en finkänslig man äta drafvel för att stilla sin hunger?»

»Jag vet icke.»

»Var säker på att nittionio af hundra göra det. Sjelfuppehållelsedriften är så stark och slägtuppehållelsedriften är det icke mindre. Man kan vrida sig i äckel--men man stillar sin hunger med draflet till sist. Var säker på det.»

Han bemödade sig synbart att tala i sin vanliga sarkastiska ton; men röstens lätta skälfning förrådde honom.

Han fortsatte:

»Det fins ju ingen räddning; vi tvingas ned i smutsen. Åh, tror du inte, att de fleste af desse unge män från början--ja, kanske allt framgent--gå och bära på en längtan så fin och vacker som trots någon af de kyske unga damerna. Men denna längtan är på förhand dödsdömd--och surrogatet hålles oss så nära för munnen...»

Modern satt stilla och lyssnade till denna röst, som ville vara så uttryckslös men dock röjde så mycket. Der rörde sig inom henne en känsla af medlidande, som gjorde allt annat smått. Denna framställning var alltför äkta i sin ton för att icke verka fullkomligt öfvertygande.

»Hur kom du för resten att tänka på dethär?» frågade han efter en stund.

»Det var något i den lilla fru Hedströms sätt, när jag frågade henne om hon icke haft lust att vara med deruppe hos dig om kvällen.»

»Ja, hon är rädd om sitt rykte», sade han hånfullt.

»Du finner det visst dumt, men när det gick upp för mig hvad hon syftade på kom det öfver mig liksom en skam. Tanken på att ha varit i samma rum, suttit i samma soffa som--som ces dames--plågade mig så förskräckligt. Du får icke bli ond--sådant kan man ju icke hjelpa...»

»Nej. Jag förstår att du måste känna det så. Men du kunde ha sparat dig det. Jag släpar inte en gatnymf upp i mitt hem».

Det var som om hjertat stått stilla inom henne ett ögonblick, så glad blef hon. Hon kunde icke tala, hon framstammade blott, liksom för att ännu en gång få höra det bekräftadt:

»Icke?»

»Nej. Det äcklar mig. När man tvingas att äta drafvel, dukar man inte i salongen; man går ut i köket.»

Der fans hos henne icke en tanke på att denna bekännelse, afgifven lugnt och utan spår af förlägenhet, skulle förefallit de fleste andra mödrar hårresande. Hon kände ingenting annat än glädje, en befriande glädje öfver att hennes gosse ändå, trots allt, var finkänslig och nobel som hon knappt vågat hoppas. Åhjo, hon hade hoppats--hon hade hoppats det hela tiden, men hon hade knappast vågat tro. Detta, som mötte henne ur hans ord och tonfall egde ingenting gemensamt med den kvafva, orena luft som slog upp från den norska ungdomsbokens blad.

»För resten har jag för tillfället en älskarinna», sade han, nu åter lätt och skämtsamt. »Det är en smula mer aristokratiskt; det är nästan som ett äktenskap. Hon är inte min jemnlike--och jag kan inte tala med henne--men det gör ingenting, för det ska inte vara mer än tre månader.»

Modern tyckte sjelf, att det var opassande, men hon kunde omöjligt värja sig emot att draga på smilbandet.

»Ar det bestämdt på förhand hur länge det skall vara?»

»Ja--tre månader, det är öfverenskommelsen. Med en månads prolongationsrätt ifall begge parterna skulle önska det.»

FJERDE KAPITLET.

Framemot jul berättade William att han blifvit uppsagd och måste flytta strax på nyåret.

»Jag har plats här», sade modern. »Du kan få den dubletten der nere; den är icke uthyrd ännu.»

»Det vill jag inte», afbröt han kort. Inom sig kände han en rasande lust att antaga tillbudet. »Dessutom är den ju inte möblerad.»

I denna sista invändning bodde redan »Akkordens Aand».

»Det kan den bli.»

»Jag har inte råd att köpa möbler och jag vill inte att du gör något för min skull.»

Tonen lät afgjord och tvär och modern anade icke, att der just i denna forcerade tvärhet dolde sig en inre obeslutsamhet.

»Nå som du vill då.»--Och de talade icke vidare derom.

Med afseende på hur de skulle tillbringa julaftonen hade de haft ett par öfverläggningar. Hon hade frågat honom om han ville fira den hos henne; men han hade betänkt sig. Det hade en elak bismak af familjelif, tyckte han. Men för en gångs skull kunde det väl gå.

Han närde en inrotad fördom mot allt som kunde rubriceras under titeln familjelif. Han hade varit i familj jemt så pass mycket, att han med sin yrvakna kritik kunnat haka sig fast vid institutionens brister; att der i den vid sidan om allt det konventionella och tryckande också kunde rymmas något annat--det fina och varma och trygga, som är hemmets quinta essentia--hade han aldrig förstått.--

Mor och son voro numera mycket tillsammans. Hon renskref hans utkast, hvilka han sedan öfverarbetade och utfyllde. Romanen skred framåt, långsamt men säkert och der rådde det allra bästa förhållande dem emellan.

Han var som oftast vid godt humör och den enda liktornen på hans tillvaro var för närvarande tanken på att nödgas lemna sin bostad. Han hade bott der i två år och den förestående förändringen pinade honom. Från sitt fönster han hade en vacker utsigt öfver Humlegården. Ovissheten om hvar han nu skulle komma att hamna lemnade honom ingen ro, den förestående förändringen verkade på hans alltför sensibla temperament som ett aflägset, formlöst hot och födde en känsla af beklämning.

Under sådana omständigheter blef den från början oklara förnimmelsen af att behöfva vara på sin vakt emot den frestelse, som låg i moderns tillbud, allt starkare och starkare. Hvad grundorsaken var till denna förnimmelse, gjorde han aldrig riktigt klart för sig sjelf. Först och främst var det nog fruktan att friheten i deras förhållande på detta sätt skulle gå förlorad. Hon skulle få anspråk på honom och dessa anspråk skulle han icke kunna tillfredsställa. Men der låg också något annat under: en slags alltför ömtålig hederlighetskänsla. Han visste att moderns tysta beräkning var den att hon på så sätt slutligen skulle vinna honom; och när han icke kunde betala hennes godhet med det pris hon--icke fordrade, men dock hoppades få i utbyte, ansåg han sig icke kunna mottaga hvad hon bjöd.

Slutligen hade han också i alltför godt minne sin egen stämning vid hennes ankomst till staden, särskildt det obehag han erfarit vid tanken på att hon möjligen skulle komma att ligga honom till last ekonomiskt, för att icke detta hennes tillbud skulle skorra honom i öronen som en samvetsförebråelse.

Då han vid åttatiden på julaftonen kom in i sin mors salong tycktes han vara vid ännu sämre lynne än vanligt. Det på en gång vresiga och sarkastiska uttrycket, som en tid varit så märkbart mildradt, låg nu åter öfver hans drag.

Hon såg det genast. Hon hade vid hans inträde kastat en forskande blick på hans ansigte och sökte nu med lugn och undfallenhet bringa honom i jemnvigt igen.

Det var en öfverenskommelse dem emellan att de icke skulle ge hvarandra julklappar. Det var hans vilkor. Han visste med sig, att han aldrig skulle kunna ge igen tiondedelen af allt hvad det kunde falla hennes moderskärlek in att skänka honom derför ville han heller ingenting mottaga och ingenting ge. Också i detta fall var det hans ensidiga lifserfarenhet, som förvillade hans naturliga känsla. Han hade sett så mycket af den snikna, egoistiska gifmildheten, som girigt skelar efter hvad den får igen. Att det också fans en annan gifmildhet, som har sin rot i glädjen öfver att få ge visste han, som sagdt, icke. Han anade icke att han med sitt vilkor på ett brutalt sätt ryckt det bästa i moderns julglädje ifrån henne; han anade icke att hon kände det som en smärta, som när en erbjuden smekning afvisas.--

Hans ansigte mulnade allt mer och mer under måltiden, men hon hade föresatt sig att vara lugn och låtsade icke ge akt på hans retlighet.

»Ditt knep var fint anlagdt», sade han slutligen då de hunnit till desserten.--»Ja d.v.s. _du_ ansåg det förmodligen fint men på mig gjorde det alldeles motsatta intrycket.--»

Hon spratt till och skiftade färg.

»Hvilket knep?» sade hon.

»Hvilket? Tror du inte jag förstår hur väl allt var uträknadt! När jag kom uppför trappan stod dörren till dubletten halföppen--bara lite grand på glänt så att det skulle se ut som en vårdslöshet.»

Han såg på henne med en bakslug och elak glädje öfver att kunna följa hvarje tråd i hennes tankegång.

»Jag gick naturligtvis in--det kunde du nog förstå att jag skulle göra... Jo, det _är_ ett vackert litet ungkarlsbo, vackert nog att fånga den som inte är på sin vakt.»

»Fånga? Hvad talar du om?»

»_Mycket_ vackert», fortfor han liksom för att förlänga njutningen af sina elakheter genom att minutera ut dem i så små portioner som möjligt--»det innersta i synnerhet är ett mästerstycke. Utsigten först och främst--öfver den glittrande strömmen, öfver staden som ligger der nere lik en stor terrass med ljus och lyktor--alldeles samma utsigt som häruppe-ifrån--den jag från början afundats dig. Och der i det innersta rummet behöfver man bara lyfta ögonen från sitt stora vackra skrifbord--och den ligger framför en. Och så rummet med hvilstolar och draperier, chäslong och bokskåp... Ingenting fattas... Mer än fågeln i buren, förstås!»

»Hyresgästen, menar du»--det sades i en iskall ton--»åh han kommer nog. Jag skall annonsera mellan jul och nyår.»

Hon var en smula blekare än vanligt, men fullkomligt lugn. Sonens sarkasmer tycktes hvarken framkalla vrede eller ledsnad. Hon kastade dem blott ifrån sig med en främmande afvisande stolthet.

Men just detta retade. Det var liksom en förödmjukelse för honom i det.

»Kan det aldrig bli nog med hyckleri!» utropade han. »Vill du neka till att det var för mig du inredde rummen?»

»Nej, jag nekar icke till förbrytelsen», sade hon med en ansats till humor, som dock strax försvann. »Men du vill icke ha dem. Ja--så hyr jag ut dem till någon annan. Voilà tout. Det är ingenting att tala om.»

»Och du tror att ett sådant intryck strykes bort lika lätt som det kommer? Om du visste hur vidrigt det är mig--detta att du jemt skall söka draga mig till dig och hålla mig fast! Hvilken motvilja, hvilken leda jag får för dig!»

»Ar det så? Låt oss då gå hvar åt sitt håll. Den saken är enkel», sade modern i det hon reste sig från bordet med ett lugn som stack alltför bjert af mot sonens bitande bitterhet för att kunna vara naturligt.

»Så säger du med munnen», fortfor han i det han förgäfves sökte anslå sin kallt sarkastiska ton. Men rösten darrade. Hennes synbara lugn verkade på honom som en förolämpning--som när man håller en spegel för ansigtet på en menniska när vreden förvridit hennes drag. Han blef besinningslös som en sårad tjur. Han rusade blindt framåt--framåt. Han kände ingenting, tänkte ingenting, hade blott en enda förnimmelse: att han måste rifva henne ut ur detta lugn, som tryckte honom likt en skam. »Men i ditt sinne vet du, att om du inte förifrar dig, om du bara behåller kallblodigheten, så har du ett öfvertag, så har du i sjelfva vårt rent animala förhållande af mor och son ett hemlighetsfullt band öfver mig, som jag inte skall kunna vrida mig ifrån. I ditt sinne ler du öfverlägset åt mina försök att stryka dessa band af mig. Du vet att om du bara inte förgår dig, om du bara är den oåtkomliga, lugna som aldrig tycks begära någonting, som endast är likgiltig, då skall jag inte kunna frigöra mig. Ah, du känner mig! Men du känner mig inte nog.»

Modern var blek ända ut på läpparne, ögonen hade svartnat som kol och hon grep hårdt om en stolrygg, men rösten var så djup och tydlig och lidelsefri som om hon talat till en flock besökande i sitt museum.

»Säg icke mer just nu»--och hon fäste de kyligt svarta ögonen på hans nervösa, rörliga ansigte--»låt mig behålla min sjelfbeherskning; det är bäst för oss båda.--Du kan få gå. Jag håller dig icke kvar»--hon slog ut med båda händerna, som för att visa att der icke fans några band--»och du kan komma igen, om du får lust. Vi äro då fria båda. Men säg icke mera nu!»

»Skall det betyda, att din vrede är så förskräcklig?» sade han hånfullt.

»Det skall betyda att jag är mycket häftig och att mitt tålamod har en gräns.»

»Du vill göra i den högre tragedien med ett ord sagdt», skrattade han försmädligt. Hennes kalla ton hade drifvit upp hans ursinne till kokpunkten. Till hvad pris som helst måste hon känna att han hade makt att såra denna osårbarhet, som förödmjukade honom mer än de bittraste ord.--»Men de stora passionerna ligga nu en gång inte för dig. Din jemna, borgerliga natur skall alltid skina igenom. Låt oss inte göra oss löjliga.»

»Skulle du icke vilja gå nu», kom det om möjligt ännu lugnare än förr och hon sänkte sin blick liksom ville hon icke att sonen skulle se in deri.

»Hvad behöfs det? Du blygs en smula öfver att jag genomskådat dig. Ingenting smärtar en kvinna--och en mor--så mycket som det. Men du får ändå vänja dig vid det. Jag är inte så naiv att jag går på första bästa limstång; den ska' vara betydligt finare arrangerad än din. Inbilla mig att man gör rum i ordning på _det_ viset för att hyra ut dem åt främmande--nej, det går inte.»

»Jag har aldrig sökt inbilla dig det. Det _var_ för dig. Det var min glädje att tänka på hvar småsak derför att det var för dig. Det gjorde att allt blef fint och vackert; det _måste_ bli så, utan beräkning.»

Hon höll blicken fäst på golfvet med det slags lugna värdighet, hvarmed en god menniska kan afge bekännelsen om sitt enda brott. Der fans inga tårar i hennes ögon och ingen skälfning i hennes röst; men han visste att detta värdiga lugn var tillkämpadt. Han kände på sig att det icke skulle behöfvas mer än ett ord från honom--_ett_ ord som icke var en sarkasm--för att smälta denna onaturliga stelhet i naturlig gråt. Han kände ett häftigt begär efter att kunna säga detta ord; men i samma ögonblick var osäkerheten öfver honom, och han grep till sin vanliga utväg för att dölja den. Lifvet hade aldrig _tvingat_ honom att bli vek; och af fruktan för att synas naiv spände han alltid taggarne ut som en igelkott så snart han inom sig hade minsta förnimmelse af hvad han i enlighet med sin lifsjargon benämde svaghet.--»Nitton mödrar af tjugo äro lika sentimentala söm du», sade han. »Men mängden kan alldeles inte göra att sentimentaliteten blir mindre löjlig. Tror du inte jag vet, att du står och väntar på det ögonblick då jag som den snälle lille gossen skall falla dig om halsen och lofva att alltid bli beskedlig.»

»Jag är icke sentimental. Gå! Det är nog nu!»

»Hvilket är nog?»

»Din oförskämdhet.»

»Aha. Du ger den förnärmade. Märker du inte att det är komiskt.»

»_Vill_ du gå?»

»Ja. Men jag skulle så gerna först vilja ha dig att stiga ner från kothurnen och låta bli all tragik.»

Hon klämde händerna hårdt samman liksom för att med våld hindra dem från att göra någon rörelse.

»Gå», sade hon blott med en röst som var så oartikulerad som om den icke kunde böjas annat än kring denna enda stafvelse.

Han såg på henne med ett uttryck af förvåning och en skymt af ängslan. Det gråbleka ansigtet, de hopdragna ögonbrynen, de sammanpressade läpparne som mist sin färg, hela denna muskelstarka gestalt hvars alla fibrer tycktes krympa sig under en våldsamt återhållen vrede verkade så egendomligt skrämmande på honom. Det var som om han denna gången ställts ansigte mot ansigte med något inför hvilket till och med hans vanliga hänsynslöshet förstummats, och der blef ett ögonblicks tystnad. Men så reste han sig med en rörelse som om han ville skaka intrycket af sig.

»Teatervrede», sade han, men ordet kom tveksamt och lågt, som ett sista uttryck för hans inneboende protestlusta.

Då reste hon sig blixtsnabbt och lyfte stolen, som hon hållit i, liksom för att i nästa sekund slunga den emot hans hufvud.

Han hade gripit tag i dörren och stirrade mållös på denna företeelse; men han gjorde icke det minsta för att afvärja det hotande slaget.

»Det var otäckt», mumlade han blott, liksom för sig sjelf medan han stod kvar och stirrade på henne.

Med ett ryck hade hon blifvit herre öfver sig sjelf. Hon satte stolen på golfvet undvikande hvarje buller som om det funnits en död i rummet. Så sjönk hon långsamt ner på sin plats och i det hon tryckte händerna samman i sitt knä för att icke göra någon åtbörd, sade hon:

»Vill ni gå eller vill ni icke?»

Det var en klanglös, sammanpressad röst, som han aldrig hört förr, och det måste ha svartnat för hennes ögon, ty de sågo förbi honom, som om han försvunnit för hennes blick.

Han tvekade. Han visste icke hvad han skulle göra; han var alldeles villrådig. Han kände på sig, att här var den vanliga ironien icke på sin plats; och när han icke kunde förskansa sig bakom den, var han hjelplös som ett barn.

»Detta är mitt hem och jag vill icke se er mer.»

Hon reste sig; nu var hon åter fullkomligt lugn. Ögonen hade åter fått lif, men på sned öfver ena kinden drog sig två långa, mörkröda strimmor, likt två blodiga märken efter ett yttre våld i det för öfrigt vaxgula ansigtet.

Han stod ännu qvar derborta vid dörren, med handen på låset. Han visste ingenting att göra och ingenting att säga.

»Det var otäckt», upprepade han blott ännu en gång, tomt och själlöst. Så gled han ut om dörren.

Hon hörde hans steg i tamburen, aflägsnande sig nedför trappan--utanför på gatan... tills de dogo bort och tystnaden slöt sig som hafvet öfver en varelse, som går till botten. Det låg ett hårdt uttryck öfver hennes drag och den starka figuren såg segare ut i sin hållning än vanligt. De röda strimmorna hade så småningom spridt sig till en stark rodnad. Hon kände ett behof af mekanisk sysselsättning och började samla ihop knifvar, gafflar och tallrikar på bordet. Så slog hon på gongongen för att säga åt Molly att hon kunde duka af.--

Fru Zimmermann stod vid fönstret och såg ned på staden med de många upplysta fönstren, der man firade julafton innanför. I hennes sinne bredde sig en död, blytung smärta. Nu var det alltså slut; nu först hade hon blifvit helt och hållet ensam. Det fans ingen i verlden mer än han, som hon brydde sig om att vinna. Och honom hade hon drifvit bort. Hon såg honom i tankarne gå omkring på gatorna, ensam och hemlös; och det skar henne som en förebråelse genom själen: han hade ju aldrig vetat hvad ett hem var.

Men i nästa ögonblick hade harmen brutit fram igen: han hade sårat henne så djupt. Det var icke blott sarkasmerna från det uppträde, som nyss egt rum; det var också något annat som kom till. Hon tänkte på, hur han från början genom sin ovänlighet och sin kyla tvingat henne in i en falsk ställning, påtrugat henne en roll, som var hennes natur främmande. Hon hade af fruktan för att framkalla hans misshag tvungit all värme tillbaka, bemödat sig om att lägga band på hvarje yttring af sitt lifliga temperament; hon hade gjort det med ett våld på sin egen natur och nu hade naturen hämnats med att bryta alla dammar och rifva med sig i ett enda ögonblick den konstlade byggnad hon fört upp. Der stod hon ensam på stranden och såg på förödelsen; såg alla drömmar, som slingrat sig kring denne son, hvirflas rundt och försvinna--såg honom sjelf försvinna, glida bort så långt, att hon aldrig kunde nå honom mer. Och tomheten slog emot henne från alla sidor--han var ju den ende i verlden, hon hade velat vinna.

Vinna? Ja, men han hade tvungit henne att förskapa sig till en automat--till samma automat som brukade förevisa de anatomiska märkvärdigheterna för främmande, ofta rått nyfikna kvinnor.

Nu var det slut. Naturen hade sprängt sjelfbeherskningen; han hade sett hennes lidelsefulla häftighet och för hans kalla, skeptiska uppfattning måste ju detta vara det vidrigaste af allt.--

Dagar kommo och dagar gingo utan att någon af dem gjorde ett steg till närmande. Hon hade visat honom på dörren och han blef borta. Dammet låg på kuddar och möbler--Molly tänkte aldrig sjelfmant på att taga det bort. Matmoderns klädsel blef vårdslösare än förut och hon kastade sig öfver sina ryska öfversättningar med den ängsliga fliten hos en menniska, som i arbetsbedöfningen ser enda möjligheten att framsläpa sitt lif.

Strax på nyåret kommo herr och fru Hedström på besök. Fru Zimermann blef glad öfver att få någon att tala med och de stannade kvar hela kvällen. Talet föll naturligtvis också på William under aftonens lopp och modern nämde att hon icke sett honom sedan julaftonen. Herr Hedström uttryckte sin förvåning.

»Vet ni ingenting?» sade fru Zimmermann öfverraskad.

»Hvad då?»

»Vet ni icke att det kommit till en brytning mellan honom och mig?»

»Nej. Det har han inte nämt ett ord om. Hur kom det sig?»