Part 3

Han var vid godt humör och han såg henne muntert och ogeneradt in i ansigtet. Hon tog det för skadeglädje, trodde att han sökte efter spår af grämelse öfver att han blifvit borta utan att underrätta--och hon ansträngde sig att se fullständigt apatisk ut.

Men det hade icke ens fallit honom in att hon saknat honom, långt mindre att hon lidit af att han uteblef. Full frihet var ju öfverenskommelsen.

Sedan de talat en stund om hans resa och om Upsala, kom hon till sist fram med det hon föresatt sig att säga honom:

»Hör du, jag undrar ändå om jag icke skulle kunna vara dig till nytta på något sätt. Kan jag icke skrifva för dig? Du anar icke hvilken öfning jag har.»

Han afböjde utan vidare. Men så småningom förde hon samtalet in på literatur och till sist lyckades hon få honom att tala om sin roman. Han blef intresserad och började draga upp konturerna i stora drag, han talade sig varm, gestikulerade med högra handen framför sig, der orden icke räckte till att hålla stämningen fram. Det såg ut som om han sutit der och målat med sin hand, bredt och flott, på en osynlig duk framför sig.

»Har du ingenting alls färdigt?» frågade hon.

»Nej. Endast några lösa utkast.»

»Men du berättar bra. Du borde ha lätt för att skrifva.»

»Ja, men så fort jag börjar kommer jag inte ur stället.»

»Nu, när du ändå berättat det för mig kan jag ju gerna få se de der utkasten.»

»Det är ingenting att se.»

»Hvem vet. För resten tror jag, det skulle taga helt annan fart om du hade någon att tala med.»

»Kom och gå med hem då», sade han hastigt och reste sig.

Hon svarade ingenting, gick blott ut i tamburen och tog ytterplaggen på.

På vägen tyckte hon ibland att det såg ut som om han ångrade sig, men han sade ingenting och hon låtsade ingenting märka. Då de kommit upp i hans rum och tagit ytterplaggen af drog han tigande ut en af sina skrifbordslådor och tog fram en oredig lunta pappersblad.

»Ja, här ser du», sade han och visade henne skrifna och öfverkorsade, af masstals ändringar öfverklottrade sidor.

Hon satte sig vid skrifbordet och han fick stå bredvid. Hon bläddrade i pappersbladen, men det var omöjligt att finna reda i dem. Samma sats kunde vara börjad om och om igen, det var nästan pinsamt att se den fruktansvärda kamp med stoffet som här var spår af.

»Hvad händer i första kapitlet?» sade hon plötsligt i det hon doppade en penna och lade framför sig en ren pappersremsa.

Han började räkna upp det, torrt och skematiskt, och hon skref. Det blef en lång lista. Så tog hon en ny pappersremsa och började ett formligt förhör. Han svarade på alla frågor och det visade sig att han hade allting färdigt i hufvudet.

Hurudant var vädret? Hvad hade hon på? Hvad hade händt förut? Hvad talade de om? Hvad sade han först? Hvad sade hon?--det var ett helt förhör. Han svarade kort och bestämdt, som om han konsulterat en läkare eller en advokat; men man kunde se på hans uppsyn att han icke var blind för situationens humoristiska sidor.

Slutligen vände hon sig om och hennes ansigte strålade af belåtenhet.

»Du har ju allting klart», sade hon. »Det är endast sjelfva trälgörat som fattas. Det är sjelfva arbetsvanan, du saknar. Felet sitter icke i hufvudet utan i handen.»

»Icke?» härmade han godmodigt.

»Det är sjelfva det sega, uthålliga arbetet som du behöfver lära.»

»Du kan ha rätt. Jag är inte rädd för arbete--men jag har ingen uthållighet. Jag vill ha resultatet åtminstone så nära, att jag kan skymta det. Då kan jag spänna i så det knakar i hjernan. Min pjes skref jag på tre dar. Hvardera af novellerna har tagit en eller två. Hålla i, kedja mig fast, arbeta utan att skönja resultatet--när det ser ut som om det man skrifver i evighet aldrig skulle bli färdigt--det kan jag inte. Jag blir förtviflad, jag blir sjuk bara jag börjar och så ser framåt. Hvilken öfvermensklig ihärdighet det erfordras för att få något sådant färdigt. Det är att gå i ok som en oxe.»

»Här har du funnit träldjuret», sade hon i det hon reste sig och samlade ihop pappersbladen. »Kommer du till mig i morgon kväll?»

»Kanske redan i kväll. Bara inga öfverenskommelser, med ty åtföljande känsla af tvång.»

»Du har rätt», sade hon och smålog. »Kom när du har lust. Under tiden skall jag ordna det här.»

Hon lade in alltsammans i ett omslag och tog det under armen, nickade farväl och gick.

Han kom icke samma kväll, men den följande, vid vanlig tid. Då han slagit sig ner vid bordet lade hon några fullskrifna pappersblad framför honom.

»Se nu igenom det.»

Det var första kapitlet som hon renskrifvit efter att ha putsat och utfyllt utkasten. Det såg fint och prydligt ut och sjelfva detta prydliga yttre var för honom en dragningskraft mer. Han satt med hufvudet stödt mot sina händer och armbågarne på bordet, slukande sina egna ord. Modern hade tagit plats i bakgrunden och följde med uppmärksamhet det skiftande minspelet i hans ansigte, medan han läste.

Han var helt upptagen. »Ja, det här är bra», sade han ibland och ibland hette det: »Nej detta duger inte»--eller: »här är ju ett stort hål; det här hänger inte ihop.»

»Så skrif då», sade modern lugnt. »Rif sönder pappersbladet och fäst in en kil med knappnålar. Jag reder det nog.»

Han tog penna och bläck från skrifbordet och han skref--skref så det yrde om pennan. Klockan blef tio men ingen störde honom; hon blef half elfva och han reste sig upp, samlade ihop alla pappersremsorna och slog dem i bordet med en klatsch.

»Seså», sade han. »Der är första kapitlet och hela förhistorien. Och nu vet jag det är bra. Det är märkvärdigt hvad det går lätt att arbeta på detta sättet. Man blir vaknare på allting när man ser det skrifvet med en annans stil. Man ser strax hvad som bör vara och hvad som inte bör vara.»

»Antages jag som renskrifvare?» frågade hon muntert, medan hela hennes ansigte lyste af glädje.

»Med förtjusning!» sade han och tryckte hennes framsträckta hand.

TREDJE KAPITLET.

William hade fått ett ryck af arbetsifver och modern blåste under på alla upptänkliga sätt. Hon skydde hvarken möda eller besvär för att göra honom allt så bekvämt som möjligt och det gick godt någon tid. Han satt i hennes mjuka länstol och diktade; orden kommo fram formlöst och utan stil, men hon fångade dem i flykten och skref dem ned. Hon fick hans utkast och hon ställde allt samman så godt hon kunde på rent hvitt papper med breda marginaler. Och när han såg det stå der så fint och prydligt med hennes fasta säkra piktur, greps han af nyfikenhet och intresse. Han satte sig att läsa, han ändrade och strök, flickade in och omarbetade, han kunde bli sittande der till långt ut på nätterna utan att märka hur tiden gick. Då höll hon sig alltid i bakgrunden, tyst som en råtta att han icke skulle störas af ett ljud. Hon hörde pennan raspa fram öfver bladen och hon kunde följa minspelet i hans ansigte. Ibland framställde han också högt en anmärkning, men hon svarade aldrig och han väntade icke heller på svar.

När han då var färdig och reste sig upp röd i ansigtet men med en min full af belåtenhet, då kunde der ibland komma fram något ungt och lefnadsdugtigt i hans grå ögon. Och sedan hon en gång sett det, spanade hon ständigt efter det der uttrycket; det kunde hon sitta hela kvällen och glädja sig till.

Hon kom så småningom in i hans tankegång; hon började bli bekant med hans personer och hon begagnade sig deraf för att locka honom till att tala. Hvad han såder samtalsvis berättade, skref hon ned sedan han gått. Ibland var resultatet magert men ibland när han var i stämning kommo orden af sig sjelf. Efter en sådan afton kostade det henne icke så litet arbete och hjernansträngning att följa med, minnas allt och få det antecknadt allt. Hon kunde sitta vid sitt skrifbord till långt ut på natten, men hennes sega ihärdighet gaf aldrig tappt. Och dagen derpå, när han kom, lade hon det fram med en min af undfallenhet. Han tog det, läste det och stoppade det i fickan; eller han satte sig ner, ändrade och strök. Tackade gjorde han aldrig; det stred emot hans principer. Det behöfdes ju icke heller; hon såg ändå på honom när han blef glad.

Som sagdt, det gick godt en tid; men så började han tröttna. Hon sökte förgäfves att locka fram några ytterligare smådrag om de handlande personerna. Han blef nervös och orolig så snart hon slog på den strängen. Hon märkte det och derför höll hon upp. Hon vågade icke fråga mer; hon visste att han skulle taga det som ett slags försök till andligt förmynderskap och då skulle han helt och hållet krypa in i sitt skal igen. Der var ingenting annat för henne att göra än att vänta och se tiden an.

Hon var för öfrigt nästan säker på att han icke arbetade. Det hade kommit något mera slappt och apatiskt i hans ansigtsuttryck och i allt hvad han sade låg der nu åter den ursprungliga tonen af likgiltighet och skepsis.

En dag kom han tidigare än vanligt och tycktes vara i ännu sämre humör än vanligt. Modern hade nyss slutat sin middag och Molly höll på att duka af. Det började skymma och mulattskan gjorde min af att tända taklampan fast klockan icke var mer än half fem.

»Åhnej--låt bli att tända» sade han. Matmodern gaf henne en vink och hon fick brådt att pressa lampglaset ner igen, hvarefter hon, stum som alltid, tumlade utom dörren.

William drog en af stolarne fram till kaminen, der det ännu fans några glöder kvar, och slog sig ner. Modern satt vid ena fönstret och såg ner öfver staden der de första gaslyktorna började glittra fram. Så förblefvo de tysta en stund, hvar och en försjunken i sina egna betraktelser.

Till sist kom det borta från stolen, framsagdt i nervös och förplågad ton:

»Det är ett otäckt väder, dethär. Hvarken kallt eller varmt--bara ruskigt och grått. Det stämmer alltid lynnet så trist.»

»Åh», sade modern, »man får strama upp sig. Icke är det lönt att gå och låta vädret taga kommando öfver sitt lynne.--När man sitter inne och arbetar märker man ju för resten knappt hur det är utanför.»

»Nej. Om man bara rullar gardinerna ner och har lampan tänd hela dagen.--Jaha, och så ifall man gnor. Men jag gör hvarken det ena eller det andra».

»Hur kan det komma sig att du icke arbetar?»

»Jag gitter inte».

Hon teg. Hon hade intet svar att ge. Det föll som en tyngd öfver henne. Det var ju detta hon fruktat.

»Det tjenar ingenting till», fortsatte han. »Det jag skrifvit duger inte. Men jag har i desse dar läst en bok som duger. Der står det allt hvad jag skulle vilja säga--'står som skrifvet i blod', som det heter i den gamla romanstilen. Men här passar uttrycket verkligen».

»Hvad är det för en bok?»

»En norsk naturligtvis! Vi få ju allting från Norge numera. Det är förbannadt att vi ingenting kunna göra sjelfva... För resten har denhär redan fått sin stora utmärkelse: den är konfiskerad. Alla bra böcker konfiskeras; det börjar nästan bli genant att aldrig ha varit med.»

»Du har ju tiden för dig ännu», sade hon i det hon försökte sig med ett småleende, men det blef själlöst och dödt; hon tyckte sjelf att hennes ångest sken igenom.

»Nej. Jag kan ingenting göra mer. Nu är allting sagdt, allt hvad jag skulle velat säga--jag kan aldrig göra det bättre och den känslan trycker mig till jorden. Det är en dålig bok--ja, på sätt och vis, som konstverk, som helhet; man måste naturligtvis tappa blicken för den yttre plastiken när man fördjupar sig i detaljerna och skrifver med blodsprängda ögon och darrande hand. Men det är en sådan bok som en menniska inte kan åstadkomma mer än en enda gång i sitt lif, ty att skrifva den är att rista blodörn i sitt eget bröst. Det är den nutida ungdomens trista bekännelse; sådant är vårt lifsöde, så är det vårt lif förfuskas och vi sjelfve förderfvas. Jag skulle vilja skrika det ut i trots; det är sant, det är sant!»

Han talade hest och lågmäldt. Hon lyssnade till hans röst, som var klanglös som en gubbes; och dess förplågade uttryck slog henne. Hon kände icke boken, han talade om, men der trängde sig på henne en rent instinktlik förnimmelse af den tomhet och ödslighet som var grundtonen i hans stämning. Hon såg bort på honom der han satt, sammansjunken i stolen, tryckande sig in till det stoppade ryggstödet som om han frös; hon stred med en längtan att gå bort till honom, taga hans hufvud mellan sina händer och lägga det in till sitt bröst som för att värma honom med sin egen kroppsvärme; men hon vågade icke. Det fans ett ord som hon fruktade mer än ett piskrapp och hon visste att han strax skulle slå henne det i ansigtet, ifall hon försökte ge luft åt sin medkänsla, som alltid skulle förbli främmande och obegriplig för hans kalla skepsis. Hon såg honom redan i inbillningen förvrida sin mun till en sarkasm och framslunga det der enda, uddhvassa ordet, som hon fruktade: _sentimentalitet_.

Och ändå--hvilken underlig dubbelnatur han var. Satt han nu icke sjelf derborta--skeptikern--och var sentimental som trots någon. Men för minsta vidrörande, minsta antydan om att man förstod hans sinnesstämning, minsta försök till ett närmande skulle han krympa samman som en sensitiva och förskansa sig bakom en sarkasm eller ett hånfullt smil.

Hon reste sig tyst och gick några slag af och an på golfvet. »Nej, nu får man hafva ljus», sade hon och gjorde min af att slå på gongongen. Han bad henne vänta.

»Det skär så i ögonen; och jag ska strax gå. Der är première i kväll på dramatiskan--en tysk farce.»

När han gått satte hon sig att skrifva till herr Hedström och bad honom skaffa sig den omnämda boken.

Herr Hedström kom sjelf upp med den. Han ansåg det vara sin pligt att på förhand hänleda fru Zimmermanns uppmärksamhet på bokens beskaffenhet. Fru Zimmermann visste måhända inte...

Hon log åt hans moraliska ifver. Jo, hon visste allt. Men hon ansåg sig vara så pass gammal och erfaren att hon kunde läsa den utan att taga skada till sin själ.

Herr Hedström såg fundersam ut. »Jag skulle aldrig tillåta att Amalia...», sade han.

Fru Zimmerman läste långt ut på natten och hela dagen derpå. Hon gjorde anteckningar på lösa pappersblad, nedskref allt som föll henne in, gjorde utdrag och citat. Hon kände det som om denna bok var en fiende, hon hade att bekämpa och hon måste samla en arsenal af vapen.

Men ju längre hon kom dess tydligare såg hon att alla de argument hon kunde samla upp icke skulle förmå att i ringaste mån förändra eller modifiera sonens mening. Från dessa blad slog der emot henne samma trista, glädjelösa stämning, samma trötthet, samma brist på tro, samma likgiltighet och samma kyla, som från hans eget väsen. Hon märkte den omisskänneliga frändskapen mellan sin son och bokens författare.

Der var så mycket som upprörde henne i denna bok. Der fans ingen andlig finhet och ingen sinnets adel; der var blott råhet och krasshet--och så denna ödsliga tomhet. Hon hade undrat öfver, att William med sin känslighet för allt som var lågt och oskönt icke stöttes tillbaka af denna brist på finhet, som var bokens hufvudegenskap. Men han hade svarat att råheten var forcerad som en hysterisk kvinnas skratt; den rymde en så gränslös smärta och en så hjelplös förtviflan.

Hon kunde icke förstå det. Men hon förstod att denna bok var som en sista bikt af en menniska, som gått under och hon ryste till vid tanken på att denne mans lifsöde också skulle bli hennes sons.

Detta toma, förslappande ur-famn i-famn, med köpta smekningar, utan en gnista af något mer än det, som flammade upp för stunden och som slocknade utan att lemna efter sig ett solgrand värme.--

Den 9:de November var det Williams födelsedag.

Modern hade på en af sina promenader fått syn på en vacker pappersknif, till formen som en dolk med en spetsig och blank stålklinga och ett handtag af cicelerad brons. Hon visste att William hade en viss svaghet för blankt stål; han ådagalade bland annat en rörande omsorg om sin pennknif, hvilken aldrig låntes bort och som alltid polerades noggrannt för hvarje gång den begagnats; hon hade så ofta sett honom sitta och betrakta det blanka bladet, glädjande sig åt dess glans när det gnistrade mot solen. Och för att bereda honom en öfverraskning hade hon köpt dolken och låtit gravera in hans initialer i skaftet.

När han kom till henne på förmiddagen låg den framme på bordet. Han tog den, mönstrade den småleende, höll klingan upp mot ljuset och sade: »den är vacker». Men så plötsligt fick han syn på initialerna och med en hastig rörelse lade han den ifrån sig.

Denna tilltänkta öfverraskning verkade på honom som en fara, han hade att värja sig emot. Och ju större begär han hade att bli egare af föremålet, desto häftigare blef reaktionen emot detta begär.

Modern såg hans förändrade ansigtsuttryck men anade icke orsaken. Det flög genom hennes hufvud en dunkel föreställning om att hon möjligen utan att veta det hade kommit att vidröra någon ömtålig punkt i hans förflutna och hennes samvete anklagade henne strax för tanklöshet och ofinhet.

»Vill du icke hafva den?» frågade hon skyggt.

»Nej.»

»Nå, så behåller jag den sjelf. Monogrammet kan jag nog få ändradt.»

Hon försökte säga det i så likgiltig ton som möjligt, men missräkningen och nedslagenheten gjorde hennes röst osäker. William märkte det och hade en förnimmelse som om han på ett brutalt och hjertlöst sätt tillfogat henne en smärta; men han kunde icke klargöra för sig hvari den låg och derför stålsatte han sig mot hvad han i enlighet med sin lifsjargon kallade en sjuklig sentimentalitet. Och så vägde han i sitt sinne denna tilltänkta vänlighet mot sin egen brist på liknande känslor gentemot modern; och då han visste sig aldrig kunna återgälda förekom det honom som en oärlighet att mottaga. Hans erfarenhet i lifvet hade hittills varit så ensidig; han anade ännu icke, att det kunde vara en glädje att få _ge_.

Det blef en lång, förstämd tystnad; modern tog dolken och lade den bort på sitt skrifbord och William satt och stirrade framför sig med mulen uppsyn; han hade i alla fall en obehaglig känsla af att ha varit småaktig och tarflig.

Emellertid beslöt han att skaka den af sig.

»Vill du komma till mig på en kopp kaffe eftermiddag?» frågade han. »Jag har ett par vänner hos mig».

Modern hade hoppats att han skulle tillbringa dagen hos henne, att de skulle ha ätit en liten festlig middag tillsammans på tu man hand, med ett glas godt vin. Hon vågade sig emellertid icke fram med sin inbjudning nu, utan svarade i stället genast ja till hans.

»Du blir ensam dam--törs du?» fortsatte han i en lindrigt sarkastisk ton, men med en anstrykning af godmodigt skälmeri.

Törs! Om hon tordes gå till sin egen son!--Jo tack, hon skulle nog komma.--

Han hade arrangerat det så festligt som möjligt med kulörta lyktor och en stor röd lampskärm. Det var en dämpad och varm belysning och der såg trefligt ut. Tre unga män sutto vid bordet när hon trädde in. William tog emot och presenterade. Den ene var herr Hedström, den andre en blek konstkritiker med binocle och den tredje »herr Wahlberg, snobbfrö och artistämne--idiot för resten». Det var den långbente individen hvars mun icke räckte till.

William bjöd på kaffe, riktigt starkt och godt kaffe. Han hade sjelf varit ute på förmiddagen och köpt ett halft skålpund af det bästa han kunde komma öfver, och han hade uttryckligen förbehållit sig att värdinnan utan hänsyn till sina egne principer för kaffekokning skulle lägga det alltsammans i kitteln. Han ville prestera ett riktigt öfverklasskaffe. För öfrigt bestod kalaset af en flaska Maraschino och ett franskt päron pr man.

»Litet men godt, det är min hufvudprincip», sade han.

Det blef ett riktigt trefligt litet kafferep, alldeles i fru Zimmermanns smak. Der var en frihet från tvång, som verkade behaglig. Hon märkte att hennes närvaro icke på minsta sätt utöfvade något tryck på sällskapet och detta gaf åt hennes sätt en uppsluppenhet, som hon icke känt på mycket länge.

»Hvad du är vid godt humör i kväll!» sade sonen.

»Det käns så skönt att få vara menniska», svarade hon. »Det här är ju nästan icke som om det vore Stockholm».

»Jag kan inte fatta att det kan vara din mor, gamle», sade konstkritikern till William.

»Naturligtvis», replikerade Wille godlynt. »Det hör ju inte till ditt fack.»

»Nej, men det är också ett fenomen, att en gubbe har en så ung mor.»

»Hvar har ni er fru?», frågade fru Zimmermann herr Hedström. Han såg en smula förlägen ut. »Hon är hemma, sade han till sist!»

»Hon törs inte gå med till en så erkändt omoralisk ung herre, som Wille Zimmermann», upplyste herr Wahlberg.

»Åh--törs...» protesterade herr Hedström saktmodigt, men man kunde se på honom att den andre träffat hufvudet på spiken.--

Hänpå aftonen följdes hela sällskapet åt till Grands grop, der man superade. Och klockan var nära tolf när fru Zimmermann, eskorterad af unga herr Wahlberg, stod utanför sin egen port på Söder.

Herr Wahlberg hade gjort sig så angenäm som möjligt på hemvägen; och när han räckte handen till afsked sade han:

»Jag skulle väl inte få lof att göra en visit en af darna för att få fortsätta bekantskapen?»

»Jo, gerna. Ni är välkommen.»

Hon hade ingenting emot att odla bekantskapen med herr Wahlberg; tvärtom. I sitt stilla sinne hade hon gjort upp en plan att draga Williams närmare umgängesvänner till sig, att öppna sitt hus på vid gafvel för dessa hemlösa fåglar och om möjligt bereda dem en samlingsplats, der de kunde mötas nar de kände behof att få språka och umgås efter slutadt arbete.

»Det är en stilig mor du har», sade Pelle Wahlberg till William, »fan så stilig morscha! Styf i färgen! Tror du inte jag skulle kunna få måla hennes porträtt?»

Några dagar senare kom den lilla fru Hedström på en förmiddagsvisit till fru Zimmermann.

»Är inte Karl här?» frågade hon strax liksom om hon var ängslig att vara ensam.

»Nej, men vill ni icke stiga in ändå.»

»Jo tack, då kommer han. Vi kom öfverens om att träffas här.»

Samtalet gick trögt; det var ondt om anknytningspunkter och den lilla frun var alltid så hjelplös när »Karl» icke var närvarande. Fru Zimmermann talade om hur trefligt de hade haft i hvarandras sällskap för några aftnar sedan, hon och William och herr Hedström och två andra af Williams vänner.

»Hvarför kom ni icke med?» frågade hon till sist.

Den lilla frun rodnade och slog ner ögonen. »Jag fick inte lof för Karl», sade hon.

»Karl tyckes vara en tyrann», skämtade fru Zimmermann. »Jag skall minsann lexa upp honom när han kommer.»

»Åhnej, säg ingenting», bad den lilla frun helt förskräckt. »Han--han är så rädd om mig, och så...»

»Rädd om er? Men der var väl ingen fara på färde. Jag kom åtminstone alldeles helskinnad derifrån; der var ingen som gjorde ringaste min af att äta upp mig.--För resten var han ju sjelf med.»

»Ja, det--det är inte det--men--ja, jag vet inte...»

Till all lycka för den unga frun, som våndades under sin förlägenhet, ringde det nu på klockan och »Karl» ryckte an till undsättning. Samtalet gled åt annat håll.

Men när de voro gångna kunde fru Zimmermann icke frigöra sig från tanken på den lilla fruns förläget rodnande kinder och nedslagna ögon. De förföljde henne, höllo hennes hjerna i ständigt arbete och pinsam spänning, sådan man erfar inför en gåta man ej kan gissa, men som tyckes så ofantligt enkel, eller ett ord, som man icke kan finna men som hela tiden leker på tungan.

Så till sist stod det der, klart och tydligt, som när ett ljus tändes. Det var således skälet och det var detta hon instinktlikt hade känt.

»Hon törs inte gå med till en så erkändt omoralisk ung herre», hade herr Wahlberg sagt. På skämt--förstås--men der låg allvar på bottnen.

Hon tänkte på den skildring af unge mäns lif, som hon nyss hade läst. Han hade ju sjelf sagt, att den kunde vara hans egen bekännelse.