Part 4

Gamle Abraham Böckman, kommer du ihåg, hur vi hyrde vagnar och åkte bakpå fjädrarna? Kusken var vidtalad. Poliserna skreko hela Drottning- och Vaksalagatan utefter: -- Slå bak! Dom hänger bak!

Men kusken körde på, döv för allt utom våra löften om dricks och glögg på Grindstugan.

Och du, gamle Birger, kommer du ihåg i din himmel, hur vi en dimmig natt buro bort 14 grindar från Luthagen och ställde dem i en förstuga i Fjellstedtska skolan? Hur det kunde lyckas, är mig ännu en gåta. Vårt oskyldiga nöje förminskades icke av att dagen därpå i sällskap med en skara likasinnade promenera på Luthagen och se på, hur konstaplarna buro grindar och provade in dem. Allt på sin rätta plats! Att gymnastisera i bagarkringlor och mödosamt byta skyltar var en omtyckt sport. Att med ansträngande av alla sina krafter förflytta centnertunga portluckor till en annan stadsdel satte vi en ära i -- och du "Fyris" annonstavla uppe i Fjärdingen, nog förde du en ganska nomadiserande tillvaro, så länge jag bodde i det hus, vars långsida du prydde! Gamle Ernst Konrad, kommer du ihåg -- men mitt hjärta blir för fullt!

Varje ålder har sina förströelser. Nu skulle det inte falla mig in att realisera sådana där idéer, om jag också stundom får dem ännu, ty hur det är, vill inte pojken maka åt sig riktigt.

Hur månget gruff på torget har jag ej deltagit i! Upplopp, där upprorslagen förelästes från poliskammartrappan, ringdans kring torget och vanliga allvarsamma gåsmarscher torget runt! Jag vet inte, hur man gör nu för tiden, men det förefaller mig, som om tonen i Uppsala vore allvarligare nu och jag skulle nästan vilja tillägga elegantare. Till och med de yngsta studenterna verka målmedvetna. Man läser tidningar och följer med i politiken, har åsikter. Jo, jag tackar jag!

Vi voro mera burschikosa, men vi hade bestämt mera entusiasm. Och att vi läste mindre berodde säkerligen på det dåvarande examenssystemets opraktiska sidor, vilka nu sägas vara avhjälpta till stor del. Vad det berodde på, att vi drucko mera pünsch, vill jag inte yttra mig om. Kanske det berodde på starkare nervsystem. Jag blev emellertid klubbmästare i nationen, den viktigaste av alla ämbetsmän. Strängt taget är denna befattning viktigare än man tror. Det är smörgåsbordet och nachspielet som förenar, förbrödrar, avslipar kantigheter och jämkar ihop åsikter överallt, där två eller tre äro församlade. Och om inte helan och halvan vinkade en bit inne i perspektivet, skulle alla förhandlingar i alla sällskap draga ut i oändlighet och sluta som polsk riksdag med ovänskap för livet, mord och likbegängelsen.

Stundom slog mig det s.k. samvetet. Jag gick hem, omvärvde mig med stinkande piprök och studerade Horatii satirer, Iliaden och _Oidipous Basileus_. Eller också gick jag på kollegiet i nordiska språk och njöt, verkligen njöt av Kalle L:s utmärkta utläggningar. Så kunde det gå en vecka eller så. Då gick man i Filologiska föreningen och talade en hisklig latin, stundom tåligt åhörd av gubben Häggström. (Undrar om föreningen finns kvar och om man talar latin än?) Och på biblioteket övade man sig i forskning om Äoskulten.

Så fick man plötsligt ett så förbaskat gott samvete, att man gick ned på Gästis och uppgav gärdet. Efteråt började man skyltflyttningen och gruffena, och dagen därpå måste man ha sillfrukost, entrén till flera dagars kringirrande på näringsställena vid det mest molnfria humör.

Jag var vid denna tid en yngling med ovanligt sympatiskt utseende, jag vill icke säga vacker precis, men nära ögat var det. Mustascherna utvecklades till min och alla dansanta och flirtoyanta damers tillfredsställelse. Jag hade ett sätt att se på flickorna, som kom dem att darra av blygt hopp. Jag dansade gudomligt och efter alla kotiljonger liknade jag förvillande en ut- och invänd vinternatthimmel. Jag använde de högsta kragarna i Uppsala. Min frack var visserligen något för liten, och om man rörde vid den aldrig så försiktigt med nageln, blev det ett kritvitt streck. Jag undrar än, vad detta kunde bero på.

Men min hållning och min statur voro oklanderliga, och när jag med den eller den baldrottningen svävade genom salen, hördes sorl av beundran. Till och med förklädena ville upp och flänga kring väggarna. Att jag allt detta oaktat kunnat bibehålla min klädsamma blygsamhet och ej blivit bortskämd är oförklarligt. Jag var naturligtvis filokorist. Vi gjorde en turné, ja, två turnéer genom landet. Det var huvudsakligen under dessa jag skaffade mig min bekanta världsvana genom frotteringen med folk av alla samhällsklasser och vistelsen på de flesta näringsställen i mellersta och södra Sverige.

Jag var naturligtvis kär också -- -- -- Uppe vid slottet fanns och kanske finnes än ett hål i jorden, genom vilket man kunde krypa ned i ett halvt igenrasat valv. Där nere gjorde jag och en likasinnad den mest hänförande lyrik ibland om nätterna. Vi hade ved och näverbitar med oss och vid de fladdrande lågorna föddes våra dikter. Vi tyckte, att vi arrangerat stämningen så genom-skaldiskt, att endast mästerverk kunde bli resultatet. Men likt Fenix fingo skaldefostren förtäras av lågorna, sedan vi nyktrat till efter våra diktarorgier.

I största hemlighet började jag på en roman, naturligtvis om kärlek. Den höll mig inne nästan en vecka, efter vilkens förlopp jag eldade med den. Men jag skrev novelletter till vissa tidningar för 1,50 à 2 kr., ja, stundom 3 kr. stycket. De voro visserligen icke värda mera, men jag tyckte att det var bra litet. Och det tycker jag än, isynnerhet då man betänker, att Kipling åtminstone en gång fått 1 skilling ordet för en hel bok.

Jag insåg, att skriftställarens bana var törnbeströdd. Nej, hellre då studera till Rector Magnificus!

-- -- -- Jag tröttnade emellertid inom kort på att hänga över böckerna. Jag ville skriva böcker själv eller måla. Redan i skolans femte klass hade jag sett en tavla, en vidrig kopia efter en ännu vidrigare tavla av Hellquist från hans akademitid, ett brunt snölandskap med brun luft, en stuga med eldsken ur fönstret och, som jag tror mig minnas, den oundvikliga gumman med risknippet på ryggen. Denna tavla kopierade jag och en likasinnad, som nu är artillerikapten och i likhet med mig har annat att göra. Våra kopior blevo om möjligt sämre. Min gav jag bort till en vän till familjen som julklapp med gyllene ram. Han har underligt nog överlevat denna jul och flera till, vilket bevisar den småländska rasens seghet.

I Uppsala utförde jag även på mina få lediga stunder konstverk, om vilka det tillkommer en eftervärld att yttra sig. Jag tiger blygsamt. En dag sade en man, som är målare, till mig att jag borde bli målare. Lättledd som jag är, reste jag genast från staden och slängde mig in på den nya banan.

Det var rätt tungt att lämna Uppsala med dess härliga och dansanta kvinnor, dess krogar, dess filologiska förening och dess Grindstuga. Men med ett hastigt ryck slet jag hjärtat ur mitt bröst och förtonade i fjärran.

Tillåten mig, mina damer, säga ett uppriktigt: fy fan! då jag tänker på hur det kändes.

Men liksom pastor Josef Rosenius i sin österländska reseberättelse citerar och sjunger andra skalders dikter, då något osedvanligt eller rörande möter honom, må det av samma skäl tillåtas min gamle vän Goethe att med några få rader uttrycka vad jag kände:

"Nun hab' ich mein Sach auf Nichts gestellt, Juchhe! Und mein gehört die ganze Welt, Juchhe! Zu Ende geht nun Sang und Schmaus. Nun trinkt mir alle Neigen aus; Die letze muss heraus!"

* * * * *

Men det som nu följer tillhör en tid, som ännu ej är historisk. Jag fick tillfälle att träffa alla människor som jag velat träffa, vilket till en tid är den högsta lycka en människa kan råka ut för. Jag köpte fina kläder och kragar, som mera liknade fabriksskorstenar än något annat, och reste till södern. Jag såg Vesuvius utspy den särskilt för yrkesmålare nyttiga pimstenen, jag frotterade mig med skuggorna på Romas forum, besåg Moulin Rouge och Bal Bullier och genomströvade med detektiver Paris och Londons mördarhålor. Jag drack kopiöst med öl i München och stoppade en gång lyxkurirtåget mellan Paris och Berlin genom att av misstag dra i alarmklockan.

Genom en serie av nödvändiga tillfälligheter hamnade jag i Grisslehamn, som nu håller på att bli badort med villastad, ett svenskt Monte Carlo med en riviera av ganska otuktad granit, mera ägnad för råbockar än människor. Här framlever jag en lugn tillvaro, blott då och då störd av sommargäster, som med Stockholmarens på landet finkänslighet trots förbud trava på mina hällar, ja, komma in på min gård och gapa på mig. Vore jag Louis XIV, skulle de få hjälpa mig vid min lever och organisera något slags livvakt. Men jag är endast skald och är van att hjälpa mig själv. Min sista resa är den till Lappland, vilken skall göras om snart nog.

De sista åren äro kanske de händelserikaste, men min finkänslighet förbjuder mig att göra mer än ovanstående antydningar. Sekelslutets historiografer skola tvinga edra barn att subskribera på gottköpsvolymer om min enkla livsgärning och nästa sekels början skall se en vacker hoptiggd minnesvård resas på den gård, som en gång var min. I dess skugga skola framtidens sommargäster spilla sina äggskal och slänga sitt tidningspapper och för barnen hopstava den halvt obegripliga inskriften om någonting som är onödigt att ha reda på.

Mina memoarer äro ej avslutade. Om det finns någon trasa kvar av mig om 20 år, skall jag närmare utveckla det som nu möjligen kan tyckas ofullständigt. Med den glada förhoppningen om detta böra de få åren löpa snabbt för läsaren.

MITT FÖRSTA PERSONLIGA SAMMANTRÄFFANDE MED KOLINGEN OCH BOBBAN.

Ett år bodde jag på Söder i Stockholm -- Fjällgatan 12 B, alldeles över stadsgårdstrapporna, hörnet av Renstjärnasgatan, en av dessa mystiska södergator, som börja, man vet ej var, och sluta bland stenbrott och andra skådeplatser för andra brott. Varje morgon då jag inte sov, hade jag tillfälle att se mina skötebarn tåga förbi på väg till Stadsgården. Jag såg, hur gatläggningsarbetarna, huttrande i vinterkylan, kilade nedför trapporna för att få sig morgonnubben, då klockan slog åtta. Jag hörde talas om en dylik, som om mornarna vanligen fann tiden lång i det redskapsmagasin, där han stal sig in varje kväll, och som redan klockan sex troget befann sig på sin post utanför utskänkningen, fast han genom lång erfarenhet visste, att den ej öppnades före 8, men närheten värmde redan, och på det hela taget tyder ju det raffinerade i att pigga upp sin längtan så där medvetet på en ganska höggradig modern kultur.

Jag kom en kväll vid niotiden från Norrmalm och jag gjorde mig ingen brådska, där jag strävade uppför Götgatan. Hur det var, kom jag i tankarna att gå förbi Högbergsgatan, där jag bort vika av, och om några ögonblick fick jag syn på en skylt över ett så kallat Trillin i jordvåningen av ett hus. Där stod med röda bokstäver i en transparang ett enda, men lockande ord: _Ringkastning_.

Jag beslöt mig ögonblickligen för att gå ner. Klockan var ju bara barnet och hustru min var på teatern, vilken parentes hör till historien. Jag såg efter i min portmonnä och fann en ensam tia, vilken ju här med fördel skulle kunna växlas. Jag klev alltså in.

En samling människor av tämligen lika kvalité utanför en disk. Innanför en herre med sitt levebröd, en träskiva, fullsatt med pinnar och där bredvid en hög mässingsringar. Vinsterna funnos där också: cigarrmunstycken, tändsticksställ, kammar, blyertspennor, fickspeglar, snusdosor, notesböcker och som högsta vinst en väckarklocka.

Jag observerade, medan jag väntade på att få kasta, att högst få av de närvarande spelade, utan endast hängde på disken och koncentrerade sitt intresse på utgången av de andras kast. 5 öre kastet, 6 ringar för 25 öre.

Jag började spela. Jag växlade min tia, en säkerligen ovanlig pjäs på lokalen, och jag började vinna. Jag vet inte vilken gud, som styrde mina fingrar, men jag kände, att om jag den kvällen varit i Monaco, så hade fursten fått slå igen butiken. Framför mig hopades knivar, dosor, tändsticksbehållare, blyertsetuin och andra underliga ting. Jag studerade mellan kasten krupiärens, eller vad jag skall kalla honom, ansikte, och jag såg, att det mulnade allt mer för varje dyrgrip, som bytte ägare. Och då jag vunnit bortåt 50 föremål, styrde han sina steg på min person, lutade sig över disken och viskade med något av supplik i rösten: Kan herrn verkligen tycka, att det är roligt längre?

-- Visst fan är det roligt, så länge jag vinner! Jag har beslutat mig för väckarklockan också, och så länge jag har en kopek i min plånbok, skall jag spela.

Han drog sig lömskt skelande tillbaka och återgick till sitt värv att flytta vinsterna över till min hög och ersätta de tomma nummerna med nya juveler.

Jag vann fortfarande. Då högen framför mig började genera mina rörelser, bad jag mannen flytta undan dem.

-- Herrn kan ju stoppa på sig vinsterna, sade han bistert. Han såg på klockan och tänkte på sitt lager. Hans ansiktsuttryck gingo i vågor mellan ilska och resignation, något sådant hade han inte varit med om, att en "herre" gjorde intrång och tillskansade sig vinster, dem eljest mer eller mindre knäckta kunder gingo miste om. Folkmassan omkring jublade för varje lyckat kast och jag ville ej blamera mig med ett försök på väckarklockan, vilken jag ämnade spara till sista kastet, d.v.s. min sista femöring.

Äntligen hade jag endast denna. Jag blev naturligtvis nog nervös av spänningen och kastade fel. Jag måste sluta.

Herrn bakom disken drog en djup suck av belåtenhet, då jag tillkännagav min avsikt. Folket började troppa av.

-- Men hur skall jag få hem allt det här? frågade jag med avsikt att skänka tillbaka hela rasket.

-- Tag av sej brallorna och knyt ihop dem nedtill, men akta sej för bylingen, då herrn smiter om hörn, svarade ringmannen på äkta söderslang.

Jag lät tanken på återlämnandet fara och såg mig villrådig omkring.

Då nalkades två individer, som hela tiden under livligt minspel och uppmuntrande tillrop hade åskådat mina segrar. Den ene strök av sig mössan med en elegant handrörelse och talade.

-- Skulle hänn liksom behöva en expressbyrå, så finns här jäklar å slå alarm muskler hos mej och kamraten.

-- Dä bra! Plocka på er det som finns och följ med. Jag bor här i närheten.

-- Ja, om hänn också logera i Kaknässkogen, så klarar vi nog åv den här bylan -- mot en liten kova förstår sej!

Jag studsade -- ty jag kom ihåg, att jag spelat bort hela min förmögenhet.

-- Dä bra! Följ med bara!

Vi avtågade.

-- Ser ni, gubbar, började jag ute på gatan, jag har spelat bort 10 stolpar och har inte ett korvöre, men vill ni följa med hem och ta ett par jamare, så är det välment. För resten kan ni få hela den här fallerallan att öppna handel med, så ni kan köpa er lite nytt i klädväg.

Deras kläder voro verkligen bland de minst ändamålsenliga jag sett. Trasorna dinglade om dem och skjortorna lyste genom sin frånvaro.

-- Nej, för höge faen, vi törs inte göra pengar åv dom här kortvarorna. Dä bleve bara brak å förhör å rannsakningshäkte, å i såna här affärder har bylingen ett jäkla övertag. En byling kan få ett nyfött barn fällt för rån å hemgång å motstånd mot polis, så hänn får allt försöka å kursa bort grunkorna själv.

Vi knogade uppför mina trappor och jag visade mina hjälpare in i salongen, tände ljus och hämtade en liter konjak. De ville först inte sätta sig, bländade som de voro av den orientaliska prakten i rummet med dess jättedivan och draperier, tavlor och dylikt jobb.

-- Menar hänn allvarsamt, att vi ska slå oss ner här mä dom här söndagsgåbortkostymerna?

-- Visst ska ni slå er ner, spotta och vara trevliga! Här ä cigarrer.

Jag hällde upp konjak och de drucko med ett rörande välbehag. Spriten gav dem säkerhet och de satte sig försiktigt på divankanten. Vi började tala om livet och jag måste erkänna, att de gåvo mig synpunkter, som jag måste bocka mig för. Ett slags galghumoristfilosofi, som kan försvara sin plats mycket bättre än den väl nu avdankade Boström. Under samtalet och inverkan av nitnaglarna, som kommo allt tätare och tätare, kom även säkerheten. Blygheten försvann och båda vräkte sig sybaritiskt på kamelsäckkuddarna.

Jag var verkligen litet orolig, att de skulle lämna levande spår efter sig, men jag kunde ju inte delge dem mina farhågor.

Plötsligt reste den ene sig och började en sorts tal, vari han tackade för att jag inte var "hög" och "kymig" och "onoslig" som andra snobbar -- (tackar så mycket) -- och slutade så här: -- Å eftersom hänn exmerar oss å för resten slänger in nubben i ansiktet, som han vore dagligt brö, så ska ja be att få lägga bort titlarna!

Vi blevo alltså bröder och samtalet fortsattes till den grad ogenerat, att jag inte gärna kan referera något ur det.

En idé! Jag hade ett par kostymer som jag ej behövde. Jag frågade dem, om de ville ha vars en.

-- Plocka bara fram paltorna, du! Juden ska ha sitt också!

-- Nej, dem får ni inte pantsätta. Ni kan ju behöva dem själva, och då ni kan dra er fram med de där trasorna, går det väl lika bra med hela och varma kläder.

-- Nu ska du få si, Ludde, att vi kommer å si ut som riktiga nattvardsbarn. Ä dä verkligen din mening, så tack å skål, din kväsiga jycke! Såna träffar vi inte te vardags!

Snart hade jag hämtat in allt som hör till två fullständiga gentlemannakostymer. En redingote med ett par gamla frackbyxor, en gul sommarkostym, skor, kragar med söndagsblad, halsdukar och manschetter, och i en handvändning hade de bytt, vilket de ville göra genast.

De sågo efter metamorfosen nästan makabra ut. I alla händelser kom det fram något hemskt rörande ur konflikten mellan de orakade, oklippta, otvättade huvudena och de snygga kläderna. De gingo av och an i rummet och rörde sig som skådespelare i något klassiskt drama, de kråmade sig framför spegeln och sökte ordna håret och draga undan mustaschgardinerna från munnen och bockade sig för mig och varandra, då de skålade. De -- -- --

Då öppnas dörren och min hustru står där med hela scenen för ögonen. I en blick fattade hon det yttre av situationen, hon kände igen min gula kostym, såg den tomma litern på bordet, såg de ruskiga ansiktena, över vilkas miner nubben redan brett sitt skimmer av dåsig _lass gehen_. Och hon förstod, att jag återigen gjort en dumhet. Möblerna och deras okammade hår och vad däruti var etc. etc., och hon sträckte med en majestätisk åtbörd ut sin hand och pekade stumt på dörren med ett så energiskt uttryck i ansiktet, att mina gäster ögonblickligen förstodo. Själv skulle jag nog aldrig kommit mig för att köra av dem, ty jag är så artig, ser herrskapet!

Jag följde dem nedför trapporna, under det jag bad om ursäkt för det hastiga avslutandet av vår lilla orgie.

-- Jag förstår skivan, sade den ene. Äktenskapet, äktenskapet! Akta dej för kitt, sa Glas-Kalle!

Och försvann med kamraten i nattmörkret.

DALARNE.

Underligt, att jag aldrig förut varit i Dalarne! Det är en försumlighet, som jag inte kan förklara.

Men när jag nu reser över de vida fälten och igenom de folkrika byarna och söker förstå den sjungande kraftiga fornsvenskan, får jag ett intryck av att detta är Sveriges hjärta.

Här ligger ett allvar över de blå bergen, som jag aldrig känt annorstädes, och då jag betraktar den av tvåtusenårig kultur modellerade bygden tycker jag mig förstå, varför Moramännen måste höras först av alla, då fara var å färde och pälsklädda bågskyttar skidade genom skogarna för att mötas på kyrkvallarna.

Allvar är just ordet. Bergen, som några mil längre bort övergå till fjäll, ha redan här en aning om fjällets form och färg över sig. Gesundabergets buckla visar de andra bergen, att något i den stilen måste göras för att kunna höja hjässan så att skogen blir efter.

Och i luften ligger det historia på samma sätt som jorden gömmer pilspetsar och järnsvärd.

Vi äro på väg till Färnäs stora by. Siljans is lyser under luckorna i de dragande snömolnen och Sollerön svartnar under ett jättemoln. Vägen slingrar mellan gråa bodar och härbren. Släden svänger in på en gård och om några ögonblick äro vi gäster i en gammal stuga, där en vänlig brasa sprakar i en gammal spis och lyser på vänliga människors ansikten. Men mest lyser den på ett rött förkläde, en gitarr, ett vitt linntyg och en ung flickas ansikte. Bakom flickan famna skuggorna ett hörn av rummet, och ur dunklet där låter en fiol. Och ännu en fiol.

Skuggorna löpa efter brasans ebb och flod och färgen lever och talar till mig. Skuggan slukar ett ansikte här, en gest där för att i nästa ögonblick förvandlas till ljus och hela denna symfoni av livsyttringar, ljusets och människornas, kommer mig att känna den renaste av alla fröjder, målarglädjen.

Hur mycket vill herr konsuln och riddaren betala mig för cirka en kvarts timme av den varan? Jag vill gärna avstå en del av min, ty den räcker till, om jag får lov att säga det själv.

Medan fiolerna låta sitter jag bakom en stor duk. På andra sidan duken står Zorn och målar och talar sitt hemlands tungomål. Jag förstår ännu inte ett dugg, men det ger mig en smak av blod och hedendom i munnen, då jag härmar det.

På en gång fylles stugan av sång och musik och jag gläder mig åt flickans omedvetet vackra grepp på gitarren. Hon sjunger "om sommaren sköna, när marken hon gläds" och den visan sätter mig in i några ögonblicks stark stämning av en art, som jag inte känt sen jag var barn. Och åter får jag en känsla av att jag sitter mitt i Sveriges hjärta.

Och jag kan inte tröttna på att höra omkvädet:

Gud glädje och styrke de män som där bo, Gud glädje och styrke de män som där bo vid älvom, på berg och i dalom.

I skymningen äro vi åter i Mora.

KRÅNGDALEN.

Den främling i Dalarne, som icke kommer under Anders Zorns behandling, får icke se mycket av det som är värt att ses.

Jag har att minnas vänliga, vackra ansikten, jag gömmer på melodier och minns hjärtliga, kraftiga handslag. Jag skall söka minnas dem så länge jag lever.

Nu ha vi också varit i Krångdalen. Jag kan icke beskriva vägen dit så noga. Jag minns bara att det snöade tätt och fint och att vi kommo till Gopshus by efter ett par mils färd utmed Dalälven. Till vänster gömde Gopsberget sin skogiga hjässa i ett snömoln och där såg ut att vara björnmark, vilket det också varit. Vid Gopshus mötte oss vägvisaren, Stikå-Anders, en jägartyp i lappskor och med kunskap om ödemarken, vilket kunde behövas, ty från byn till Krångdalens fäbodar skulle vi ha ännu ett par mil att färdas på igensnöade timmervägar genom skogarna. Stikå-Anders står bakpå släden.

-- Jag såg ett färskt rävspår i dag! sade han plötsligt. Jägarintresset rann till mig och inom kort var Stikå-Anders i berättartagen. Under vintern hade han tagit två mårdar levande och skjutit tre uttrar i saxen. En flock på trettio stycken tjädrar höll till omkring Krångdalen och järpe var det också gott om. Men de voro förbjudna nu, så det -- -- --

Hur han kunnat ta mårdarna levande? Å, man räcker bara fram vanten åt dem, där de sitta i hålet, och drar tillbaka fingrarna tämligen fort. Se, mården är av det slaget, att käften går i lås när han biter och sen är det bara att ta honom om nacken. Man kan också sticka in tummen i halsen på honom och klämma till om strupen med de andra fingrarna. Det hade han gjort flera gånger. Se, mården har så liten munhåla, att den blir alldeles fylld av tummen och då kan han icke bitas. -- Hm!

Vi möta en gammal man, ett barn och en ung kvinna. Hon har svarta ögon och svart hår och ser ut som hon hade tattarblod. Hon slår ned ögonen och ler, då vi hälsa. O, min ungdom!

Vägen slingrar fram mellan berg och över tjärnar, där martallar vrida sig i stränderna, medan höjderna runtomkring taggas av torrfuror, som höja sig över den friska skogen. Det mörknar, snön faller alltjämt. Bergen sluta högt uppe bland tunga, snödigra moln.