Part 3

Och gubben drog en lång suck, fortsatte lektionen och slutade den, som om ingenting hänt. Han tyckte antagligen som jag, att det ingenting gjorde att läsa innantill ett sådant bevis.

Lärdomens rot är bitter, men dess frukter äro ljuva. Trots fuskandet och de därpå följande straffen fortsatte jag med min sport och lyckades dymedelst grundlägga det övermått av kunskaper av olika slag som sätter mig i stånd att den dag i dag är på ett så utmärkt sätt sköta världens bästa tidning. Stundom upptäcktes jag och fick så kallad _pinne_ i min anmärkningsbok, stundom för oskick, stundom för ouppmärksamhet. Visserligen lyckades jag ibland genom ymniga krokodiltårar och falska löften om bättring få pinnen annullerad, men återföll ständigt.

Jag kommer vid tanken härpå till övertygelsen att människan som barn är oförbätterlig.

Jag skulle naturligtvis kunna lämna en volym intressanta detaljer om livet inom klassdörrarna, men en lätt förklarlig pietet förbjuder mig det. Mina anteckningar om skolans lärare, deras karikatyrer och en noggrann framställning av deras egenskaper i ord och bild äro överlämnade till Kungl. Biblioteket för att öppnas om 50 år, då väl allas vår lidelse lagt sig. De bilda -- så mycket kan jag säga -- en kulturskildring av rang och kommande tiders hävdatecknare skola ur dem hämta både hugnad och pekuniär förtjänst. Ty vilken kulturskildrare skulle skriva något, om han inte finge betalt därför?

Vår förströelse på rasterna utgjordes huvudsakligast av slagsmål klasserna eller individerna emellan. Vi älskade isynnerhet snöbollskrig. Gymnasium slogs med de fem outsägligt mycket tarvligare lägre klasserna. Och då klockan ringde till ny lektion, kramade vi snöbollar, vilka vi i klassrummets värme under timmen bearbetade till is för att de skulle träffa så mycket hårdare. Med fickorna våta och glödande av stridslust tyckte vi tiden släpa sig fram. Att få en fråga under verkligt snöbollsväder var ett intrång i vår tankeverksamhet. Och att plåga en pojke med Euklides eller latin _är_ faktiskt lönlöst, då han drömmer om Dexippos och statens räddning genom gossar.

"Goten kommer, goten kommer! I går afton stod han ren knappt en dagsled, ve oss! Ve oss! Knappt en dagsled från Aten."

Det är något att tänka på för oss alla! Låtom oss gömma snöbollar i fickorna under sommaren!

* * * * *

Jag vill av nyss antydda skäl förbigå, hur jag listade mig igenom svårigheterna, hur jag på ett fullkomligt oförklarligt sätt smet igenom studentexamen och vart mogen som genom ett åskslag, köpte mig en snobbig käpp och utan fruktan rökte de största maggördlade cigarrer som staden kunde prestera, drack punsch som en svamp och i min konversation började inblanda ett manligt tamejfan!

Jag lämnade Norrköping klädd i de mest åtsittande byxor någon någonsin burit, en ask cigarretter i överrocksfickan och följd av alla flickornas tårar och avskedsskrän. Var och en hade naturligtvis väntat att bli hemförd som maka av mig, men jag gjorde slag i saken genom att smita från hela bunten. En del dog av sorg med detsamma, en del förtvinade långsamt och en del resignerade samt började se sig om efter nya förbindelser med den kalla beräkning som är somliga kvinnor egen. Av dessa är flertalet gift eller religiöst -- ty saknad av manligt umgänge övergår ofta i en stark faiblesse för Ordet. De som varken äro det ena eller andra, äro rödnästa, fnasiga i ansiktet och magra, passerade och flänga omkring på baler fortfarande för att lura någon idiot, som inte vågar fria själv. De gifta ha embonpoint samt ha i hög grad bidragit till den folkökning vårt land kan glädja sig åt. Detsamma skulle med all säkerhet även de religiösa göra, om någon ville gilja till dem.

Detta om mina kvinnliga förbindelser, vilka jag önskar allt möjligt gott, var och en efter behag, om dessa rader skulle falla under deras ögon. Förlåten mig.

* * * * *

Jag kom på landet och var mycket elegant, stod på stationsperrongen och lät beskåda mig av plebs som reste förbi med sina brännvinskuttingar. Jag dansade, drömde om sommarkvällarna, skrev förskräckligt med idiotisk vers och blev nu första gången allvarsamt kär.

Ack, min läsare, när jag såg henne, klädd i vitt pälsbräm i en kappsläde med björnhud över, tygla sin eldiga travare, då förstod jag att min frid var slut. Och fick jag då sitta på hundsvotten, öppnade sig himlen och sfärernas musik ljöd vackrare än det vackraste handklaver i mina öron. Jag erinrar mig, att jag efter en sådan åktur, beväpnad med ett jättelikt gammalt familjeparaply från århundradets början, steg upp på ladugårdstaket och med paraplyet som fallskärm slungade mig ut i rymden för att ännu en gång få erfara samma hisnande känsla som i hennes närhet. Till lycka för oss båda, jag menar läsaren och mig, slog jag inte ihjäl mig.

Jag stal hennes näsdukar och småsnattade litet av varje av hennes tillhörigheter, tills mina fickor sågo ut som påssjukan själv. Det enda som jag icke gillade, var att hon ej dansade bra, men jag inbillade mig, att min kärlek skulle göra henne till sylfid bara vi väl blivit gifta. Och så skrev jag en dag följande vers:

Jag virkar mig en väv så fin mer fin än Fröjas brudelin av tankar som på dig jag tänkt, av minnen du mig skänkt.

Av allt, vad ädelt, högt och gott

och glatt och ljuvt ett liv har fått, en bild i väven virkar jag och ger den dina drag.

Och falla stygga tankar på, din blick skall ge mig styrka då! -- Du vet ju, att jag tyda vet ditt ögas hemlighet!

Jo, jag tackar jag! Det var just vad jag inte kunde! Ty jag vågade inte fria, utan hon gifte sig med en annan, kanske emedan jag bara gått och fånat och suckat och talat om Rigel och Vega och den strålande Aldebaran och gnott igenom hela Vintergatan. Jag hade för resten inga pengar, inte ens en koja, kanske knappt ett hjärta, ty jag var bara 20 år.

Det sista jag skrev till henne var detta:

Drömde mig en dröm i stjärnfager natt, medan sömnen tungt på mitt öga satt -- -- --

Runor skrev han under mitt ögonlock, lönnliga, men lätt av mig tydda dock -- -- --

Hennes namn jag drömde, som ingen vet, hennes, som ej anar min hemlighet -- -- --

Jag har glömt resten, men den var med all säkerhet minst lika idiotiskt sentimental som början, vilket bevisas därav att den inte tog skruv. Och för övrigt hade jag skvallrat om hemligheten för en massa.

* * * * *

Emellertid kom livet med sitt allvar. Jag skulle bli informator, och förvisades med blödande hjärta till det innersta av Småland, 4 mil från närmaste järnvägsstation. Utom min discipel bestod mitt umgänge där av en soldat vid Kalmar regemente och en vävskedmakare. Det var dessa båda, som lärde mig livets mening.

Vävskedmakaren var en ung man och skötte sitt utdöende yrke med fabelaktig skicklighet alla dagar utom lördagar, söndagar, måndagar och tisdagar, och stundom inte heller på onsdagarna, om han var sängliggande till följd av delaktighet i något slagsmål. Jag har aldrig träffat någon människa som varit så livad för slagsmål som vävskedmakaren, och sällan någon som med sådant jämnmod tog stryk för sin kärleks skull om lördagskvällarna, då traktens tärnor lustvandrade på landsvägarna.

Full av medömkan över hans öde slöt jag mig till honom och han omfattade mig snart med vänskap, sedan hans lantliga misstänksamhet väl gått över. Jag täljde stickor till vävskedar åt honom. Jag köpte en dag en liter 75-öres-konjak -- konjaken var billig på den tiden -- samt inbjöd soldaten Sköld, en jättelik dräng på en egendom i närheten, att deltaga i vår orgie, ty vi, vävskedmakaren och jag, anade blodiga skallar senare på kvällen.

I närheten låg nämligen en fabrik, där man tillverkade något i ylleväg -- eller kanske det var bobiner -- och den fabrikens arbetare hatade oss båda, isynnerhet vävskedmakaren. Jag hade nämligen på en auktion köpt en kappe cigarrer. Där hade varit tobaksfabrik, fabriken gick omkull och lagret av kålblad och cigarrer såldes till det ganska höga priset av 25 öre kappen. Dessa cigarrer voro av de mest välgjorda jag sett vad formen beträffar, men lämnade åtskilligt övrigt att önska visavi kvalitén. Man tände den som vanligt sedan man bitit av en tum av den i gammal pipolja doppade spetsen och rökte under en halvtimme utan att det syntes på cigarren. Han bara krökte sig något. Sedan fick man elden i munnen och slängde bladpipan med en förfärlig hädelse ifrån sig.

Cigarrer av detta slag hade varje bonde i socknen förvarade i sin källare, för att de skulle hålla sig, och av dem rökte deras söner.

Jag hade en söndag efter kyrkan bjudit två av bobinarbetarna på var sin cigarr, den ena laddad till hälften med krut, och den andra genomdragen med hästtagel och nästan fylld av sådana.

Mannen med tagelcigarren märkte ju ingenting nämnvärt, fast han tyckte att den smakade underligt. Men då skottet brann av för mannen med krutcigarren, och detta under det han lustvandrade med en fästmö, var måttet rågat.

Vi anade detta och jag engagerade därför soldaten vid Kalmar regemente Sköld att deltaga i det blivande slagsmålet. Han var som krigare genast villig.

Vi tillbragte lördagsaftonen med toddydrickning, rökning av de härliga cigarrerna och täljning av vävskedstickor, och då den särla månen rann upp på sin dunkla päll, dillade vi ut för att deltaga i den vanliga dansen på bron över Emån och avvakta en eventuell kalabalik.

Vi kommo, dansade och segrade hos kvinnorna, men plötsligt kommer en träsko singlande genom luften och träffar vävskedmakaren i ryggen. Uppmanande våldsverkaren till ridderlighet -- eller kanske jag skällde på honom, om jag tänker efter -- får jag träskon n:r 2 mitt på näsan och rusar blödande mot mina angripare.

Men dessa voro minst tjoget fullt och inom en halv minut låg jag på rygg i diket försvarande mig med en bit av en gärdsgårdsstör och mina bastanta skor, tills jag ej orkade längre, utan halvt avsvimmad lät mig behandlas som vilket kolly som helst.

Under tiden stod Sköld och betraktade scenen med av toddyn dävna tinningar. Men så uppger han ett bölande och rusar in i högen, får fatt i en pojke och begagnar den som tillhygge. Man rullade i dikena runt omkring, och efter en minuts arbete voro jag, vävskedmakaren och Sköld samt tillhygget de enda på platsen. På något avstånd stodo flickorna och betraktade oss beundrande. Bobinisternas språngmarsch förtonade i fjärran vid kyrkvägen.

Och sedan dansade vi hela natten, och när morgonen randades, daggig och friskt kylig, såg solen oss i Skölds trevna kammare vid morgontoddyn. Vid den åldern kunde man tillåta sig en liten extravagans. Nu äter man gröt om mornarna i stället.

Vävskedmakaren, som fått en hel rockärm bortriven, rev nu bort den andra också och satt som i väst. Sköld sjöng visor från Hultsfred, och kyrkfolket, som sedermera fann oss liggande och skrålande i det höga gräset, betraktade oss med ursinniga blickar.

Men vävskedmakaren blev sentimental och utvecklade sin levnadsfilosofi, ackompanjerad av Sköld som skrek eller vrålade fram sin. Båda voro skeptici och trodde inte på fan. D.v.s. vävskedmakaren hade sett honom en gång då han var liten, men han var nu som karl icke riktigt säker på om han sett rätt eller ej. Sköld trodde däremot på fan, men han var major och hade satt in Sköld på 4 dygns arrest och därför skulle han... rrrr!... snart få se vems ande han hoppade bock mä! För ingen smålandspojk tog arrest av någon smörbuk till major inte, nä, så... rrrr...

-- Ja, men du tog ju arrest i alla fall, sade jag.

-- To ja?! Arrest! Nä, så -- hör du säj om dä en gång te så trär ja opp dej på gärdsgårdsstörn. Men majorn ska ha igen 'et -- -- -- rrr! För resten ä han en regäl karl å den som säjer nåt om honom får -- -- -- rrr! -- -- gunga lätt som en attanskilling å tig sen!

Men vävskedmakaren var fortfarande skeptiker. Han trodde inte på kärlek, d.v.s. på flickor och när han gjort sitt nästa dussin skedar färdigt skulle han hoppa i Emån. Jag trodde inte heller på flickor, men så länge det fanns cigarrer till 25 öre kappen, var det ingen nöd.

Och vi rökade under slagsmålet söndertrasade cigarrer och föraktade mänskligheten.

Ett oupplösligt vänskapsband för en sommar var genom detta slagsmål och dess nachspiel knutet mellan oss tre. Sköld, som var stor fruntimmerskarl, var ofta bortbjuden på dans och körsbärskalas och han tog mig alltid med, ofta vävskedmakaren. Sköld åt rubb och stubb, bären med kärnor, blad och smärre grenar, och där han gått fram i ett träd grinade förödelsen mot betraktaren. Och sedan han ätit till dess kvistarna stucko ut ur munnen på honom, lade han sig att sova ett par timmar, varefter han dansade så att stugan knakade, tills han kollrat bort bondens vackraste dotter. Och på hemvägen fick den kärlekskranke vävskedmakaren gå mellan oss för att icke få det kok stryk av rivalerna, som annars var obligatoriskt. Det var en härlig tid. Och min discipel förkovrades under min ömma tillsyn och kom upp i 3:dje klassen i något läroverk i Småland. Förmodligen välsignar han mitt minne.

Tiden var inne, då fosterlandet krävde min inställelse på Hultsfreds slätt.

I sällskap med en hop tappra ynglingar hade jag underkastats okularbesiktning från topp till tå i bara mässingen och befunnits ovanligt välväxt samt i hög grad lämplig att ingripa, om krigets åskor skulle börja mullra över våra ängder. Jag hade infösts i en boskapsvagn och under skrål och dryckenskap sett hemsocknens tallar jaga förbi tåget, jag började få en aning om vad kriget är.

Jag befann mig äntligen på slätten. Iförd en kostym, som väl från början omslutit någon veterans från Leipzig och Norge ärriga hjältelemmar, betraktade jag mig i min snusdosas mönjeomramade spegellock. Min mössas rakt utstående skärm var sprucken och klädet grönt av ålder. Om jag hastigt gjorde heltom, vägrade huvudbonaden i vändningen, ty den hade ursprungligen varit avsedd åt något förhistoriskt djur av obegriplig storlek. Rockärmarna voro en halv aln för korta, under det att de ärorika byxorna, vilkas pådragning fordrade mod, voro av den då för tiden icke ovanliga konstruktionen, att man kunde gå rätt länge, innan de visade böjelse att följa med.

Men mitt gevär var blankt och jag brann av längtan att få spänna vådor och peta ut med bröstet, och jag kände i min själ ett börjande och rättmätigt förakt för de civila, och jag begrep ej, hur jag kunnat ha självkänsla så många år utan uniformen.

Man frågade mig, om jag ville exercera eller skriva om dagarna, en fin uppmärksamhet förorsakad av min bildningsgrad. Jag ville exercera. Och jag fick exercera. I "långsam marsch" släpade vi oss fram över den brännande, darrande slätten. I språngmarsch hastade vi mot fingerade dödar under vilda hurrarop. Vi lärde oss hövlighet mot befälet i "Undervisning för infanteristen", denna djupt anlagda bok, som väl nu är antikverad. Om mornarna sjöngo vi _Din klara sol går åter opp_, om också regnbågens tecken visade betänkliga avsikter att bli humbug.

Vi kröpo i skyttelinjer och klickade hastig eld, vi tuggade snus och åto sluring. Jag lärde känna n:r 64, Klas Alfrek.

I vår militära utvecklingshistoria kommer han säkerligen aldrig att göra sig ett namn, då det en gång smäller, men ändå vilar jag mig stundom vid hans minne.

Klas Alfrek var till längden en jätte på 3 alnar och 5 tum, men smal och s-formig. Hans profil var en äldre vit fåras. Rött hår, vita ögonbryn och ljusblå ögon förlänade hans ansikte ett obeskrivligt okrigiskt uttryck trots den största mullbänk, Jönköpings s.k. 8-tumsnus, som troligen någonsin inlagts i vårt land. Han njöt av att vara militär, ty så god och närande kost som bestods på slätten hade han aldrig fått förut. Då vi anföllo den halvkanna feta ärter, simmande i flott, som bestods oss varannan middag, och jag med möda satt i mig ett tum ur kopparflaskan, hade Klas Alfrek för länge sedan slukat sin portion och fått påfyllning, vilken ävenledes försvunnit. Han visste att jag ej orkade mer.

-- Får ja dia arter? var då hans vanliga bön, och han fick dem. Vi beräknade, att han dagligen satt i sig halvannan kanna ärter eller sluring. Det oaktat tuggade han ankarstock vid varje på stället vila, medan han klädde sig om mornarna och innan han somnade på kvällen. Och då vi om söndagarna efter predikan stodo försänkta i en kort och tyst men innerlig bön, var ankarstockens knastrande mellan Klas Alfreks käkar det enda ljud som genombröt stillheten.

Vi sutto en dag i baracken och njöto under korpral Storms ledning av _undervisning för infanteristen_. Storm föreläste andaktsfullt: _"För att förekomma fotsvett bör soldaten ofta ombyta strumpor samt, så ofta därtill tillfälle gives, tvätta sina fötter."_

-- Nå, Klas Alfrek, va va dä som föreskrevs i detta hära monumentet? Va nu inte blyger, för här är du ju iblann goa vänner å kammerater å ett högglit å humant befäl!

Klas Alfrek teg.

-- Tänk nu ätter! Va skulle din gamle far säja, om han finge veta, vilket hälsikes spettalshjon han mä smärta fött te världen? Om de inte vore förbjudet i krisslagen så skulle ja järtar i min lever ta å rita opp hela Hulsfreslätt mä baracker å loschamenter på bakvagnen på dej mä läskstången, din hundra fasen, å vore dä inte förbjudet i krisslagen, skulle ja skälla ut dej, så du inte vore värd mer än sillpåsen, din -- Sjöng ut nu, i annat fall kommer du i _mörk_ å bler arkebuserad å halshoggen!

Varpå Klas Alfrek reste sig upp, knäppte händerna och läste med katekeston:

-- Om suldaten tvättar sia fötter å byter bort sia strumpor, så förekummer skoskav.

Klas Alfrek är koncentrationen av mina minnen från Hultsfreds slätt. Han representerar med all säkerhet det släkte, som fostrar en Sven Dufva. Olyckligtvis ha Sven Dufvor nu för tiden sällan tillfälle att utmärka sig genom annat än sin naivitet, och det är synd. Ty nog är det mera riktigt och sympatiskt att slåss man mot man än att ligga och skjuta på en halv mils avstånd på andra hederskulor, som man inte kan se vitögat på.

Nej, tacka vill jag förr i världen, då varje karl fick ett kvarter brännvin, innan han gick att slåss, då gevären brände i händerna, då gossarna slängde gevären, när det ej fanns tid att ladda och rusade fram med blodsprängda ögon och längtan att mörda de främmande skäggiga männen, som kommit att ta deras kor och deras åkerlappar, Ty det måste väl finnas ett höjdmoment i varje kamp, då individen vill ta ut sin rätt och bli vilddjur. Jag tror nära på, att, då människorna kommit till det status, att de icke ens med kikare på siktena kunna upptäcka varandra, de tröttna på modern krigföring och återgå till knytnävarna. Men det dröjer väl kanske 1000 år än. Jag skulle vilja stiga upp ur min grav då, om jag är död, och skallra med knotorna och gräva upp mina kamrater ur högarna och plocka reda på bitarna av Sverige. Sedan skulle slagsmålet börja. Jag ber läsaren förstå, att detta är ju endast önskemål.

Jag kommer ej ihåg andra årets beväringstid. Möjligen slutet av densamma, då jag efter en stormig natt med kamrater och officersvolontärer, vilka väl äro majorer nu -- minst -- eller kanske löjtnanter -- kom på fel tåg från Hultsfred och kom till Vimmerby i mycket glad sinnesstämning. Jag kommer ihåg, att jag ej hade någon krage. En spännhalsduk avslutade min smokingkostym upptill -- ty jag var redan då en för mitt yttre svag människa. Ett vänt skjortbröst gjorde mig fruktansvärt elegant för resten.

Jag kom till Uppsala. Det var året innan jag fullgjort andra årets värnplikt. Jag påpekar detta, på det att historieskrivaren icke må göra några misstag, men jag vill gärna ta alla hophörande händelser på en gång.

Jag kom till Uppsala. Jag kommer ihåg, hur min strupe hopsnördes, då jag från tåget fick se slottet på höjden och domkyrkan och studenterna, som latades på perrongen. Det var, som om jag skulle ha stigit in genom en dörr i ett öde, ljust, stort rum med vita väggar och en röd fris överst vid taket. Just det intrycket fick jag. Kanske det var slottets färg och vintern, som gjorde det, men det intrycket kan jag aldrig glömma.

Kamrater voro nere och mötte mig. De hade cigarrer i mun och käppar i händerna och verkade mogna män.

Vi gingo till Gästis. Jag hade aldrig sett något sådant förr. Ett rökfyllt rum, där ögonen värkte och där det luktade punsch och där ett par hundra unga människor skreko så mycket de orkade.

I ett hörn hade de examensfäst och där voro vi inbjudna. Någon hade tagit teologikofilen och han skränade av glädje och berättade ideligen, hur han var absolut okunnig i sina ämnen, men han hade ändå fått _non sine_, och nu skulle vi dricka punsch. Vi drucko punsch och voro glada allesammans, att inte professorn genomskådat honom, ty i annat fall hade vi gått miste om aftonens högtidlighet.

Vi började sjunga fosterländska sånger och jag började sjunga med. Jag beundrade honom, som tagit examen och ställde upp ett dystert horoskop för mig. Jag kunde nog aldrig ta någon examen.

Jag hyrde mig ett rum och köpte mig en kardus tobak, samt lyckades verkligen taga _examen stili latini pro gradu philosophico_. Jag har alltid ägnat mig åt latin, varför jag utan vidare svårighet listade mig igenom samt lyckades till och med hjälpa ett par äldre män. Jag hoppas att uppmärksamheten hos vakterna nu är större. Men i fuskandets konst var jag, som jag redan påpekat, en bjässe, och jag tror, att jag ännu har bevarat något av den vakenhet den kräver för min ålderdom. De båda gamla männen voro naturligtvis teologer. Jag har aldrig haft någon vidare sympati för teologer. Undantag finnas dock, ehuru i ett så försvinnande fåtal, att jag nästan ångrar att jag omnämnde dem.

Min ärliga och uppriktiga föresats var verkligen i början att ägna mig åt studier, speciellt filologiska. Jag köpte böcker och antecknade mig till kollegier. Min dröm var att inom en ej alltför avlägsen framtid som _rector magnificus_ leda universitetets öden, medan mitt rykte som världens största auktoritet i jämförande språkforskning skulle stadgas alltmera, till dess jag mätt på lagerbärsblad och dignande under utmärkelser på min 100-årsdag skulle avvisa den deputation från jordens alla hörn, vilken skulle komma och uppvakta mig med en borduppsats i platina och koh -- i -- noorer, med en vräkigt avmätt handrörelse och säga: -- Ställ'en i tamburen och gå och ät middag på Rullan. Jag bjuder!

Sedan skulle jag peta undan några lik i domkyrkan och låta begrava mig på något extra fint sätt.

Nobel muss die Welt zu Grunde gehn!

Allt det där skulle nog kunna ha realiserats, om jag inte ansett det nödvändigt att först orientera mig i staden och studentlivet, innan jag lade grundstenen till min pyramid. Att lära känna poliskåren och dess sinnelag låg mig särskilt om hjärtat.

Jag släckte därför en lykta en kväll. Den konstapel, som högg mig, var tydligen ingen vän av dylika oskyldiga förströelser. Jag fick plikta och blev uppkallad till inspektor för att erhålla varning.

Det första steget på brottets bana är det svåraste. Med darrande knän och ett rov för de stridigaste tankar, med schavotten hägrande för min inre blick eller åtminstone en förstörd framtid som lindrigaste resultat av mitt pliktförgätna beteende trädde jag in till vår avhållne inspektor, han som förstod sig på pojkar, allas vår farbror Fritiof Holmgren.

Han fixerade mig en stund med rynkade ögonbryn.

-- Farbror tycker väl, att jag är ett fint nummer, sade jag.

-- Du har släckt en lykta och det tycker jag inte passar oss studenter, som ska arbeta i upplysningens tjänst. En förmildrande omständighet är, att du bara släckte en. I min ungdom brukade vi släcka alla lyktorna. Vill du ha ett glas punsch?

Om jag ville!

Detta var både första och sista gången jag var uppkallad till varning. Efteråt släckte jag visserligen lyktor, men på ett mera förslaget sätt. Jag fick ofta springa för livet, men snabbfotad som jag var hade jag alltid tillfredsställelsen att inom kort höra den förföljande polismaktens stånkanden förtona i mörkret bakom mig.