Part 13

Det intryck, som denna skrivelse gjorde på Olof, låter sig icke beskriva. Han läste och läste om igen; hans stora blixtrande ögon tycktes fastsmidda vid skriften, och hans kind vart blek som papperet i hans hand, medan stora svettdroppar pärlade fram på hans panna. Han ville icke tro sina ögon, han kunde icke fatta, vad han läste, men det var dock så tydligt, det tillät ingen skymt av något missförstånd. Avskriften var bevittnad av biskop Hans själv och en av kanikerna i Linköpings domkapitel. Och likväl dröjde det en god stund, innan den förfärliga sanningen stod fullt fattlig för den arme mannen.

Christina, hans Christina, som vid Guds altare svor honom sin tro, hon hade av fri vilja, utan tvång och utan lock beslutat att gå i kloster. Olof skulle förr hava trott, att jorden kunde brista sönder under hans fötter, än att något sådant kunde inträffa. Det var att svika honom i dubbelt avseende, svika honom såsom människa och svika honom såsom förkunnare av Guds oförfalskade ord. Huru var det möjligt? frågade han sig gång på gång, och alltid blev svaret fjärran. Det avlägsnade sig snarare allt mera, ju mera han frågade, och upprepade slutligen liksom ett gäckande eko hans egna ord: möjligt! Hennes försvinnande tillät ännu hoppet att leva, liksom himlens stjärnor stråla, sedan sol sjunkit i hav; hennes död skulle hava vållat smärta, men tro och kärlek leva på andra sidan graven. Det hade blott varit en vinter mellan honom och henne, en vinter med ett naket törne, som en varmare sol åter skulle smycka med rosor.

Klosterlöftet däremot var ett svek, som låg lönnmordet nära. Sitt löfte till honom kunde hon glömma, men sitt löfte till Gud ...! Olofs huvud svindlade. Allt det bästa och ädlaste och renaste, som jorden ägde, hade sammanflutit i hans Christinas bild, och nu var det borta, och från alla håll grinade hånet mot honom.

Då visade sig kanslärns resliga skepnad på dörrtröskeln.

Olof märkte intet. Han satt där stel och orörlig med glanslös blick. Åskan kunde hava slagit ned framför honom, och han hade varit känslolös därför. Kanslärn blickade förundrad på honom, och visste knappt, om han skulle gå fram eller tillbaka, men så träffade hans öga papperet, som Olof ännu höll i handen, och han förstod då, vad som timat.

Han gick fram och fattade Olofs hand. Men den gamle mannen darrade själv därvid. Så djupt hade han ej trott, att smärtan skulle gripa den själsstarke mannen, vars högsta mål dock omfattade något, som gick vida utöver den gäckade kärleken till en kvinna. Ack, han kunde ej fatta, att den sanna kärleken, långt ifrån att röva mannens kraft och stäcka hans andes vingar, fast mera fyller själen med en rikedom, som räcker för en värld.

Det varade en stund, innan Olof kom till sig själv. Det första han såg, var kanslärns orofyllda blick, som med värma spanade efter det första tecknet av återvändande liv i sin unge medarbetares öga. Så småningom döko de sedan upp, det ena efter det andra av de intryck, som denna dags händelser infört i hans själ. Den innerliga tillgivenhet, som lyste ur kanslärns anlete, verkade som solstrålen en frostig vårdag.

»Unge man,» sade han, »jag fattar din smärta, men giv den luft, giv den luft ... du har en vän framför dig!»

Herr Lars gick med dessa ord och stängde dörren till det yttre rummet.

»Tidenderna där,» fortsatte han, »som jag finner hava kommit eder till handa, hava kommit för brått. Dock skulle de en gång hinna eder ... Men sörjen icke, mäster Olof, allt kan ännu göras gott igen ...»

Olof såg med en tacksam blick på den välmenande herren, men han skakade på huvudet, och hans drag blevo så mörka och dystra, att kanslärn bleknade av förskräckelse.

»Kom, mäster Olof, och sätten eder, vi måste talas vid!»

De satte sig på bänken mitt emot fönstret, och kanslärn fattade åter Olofs hand.

»Eder gamle förman måste bikta för eder, mäster Olof,» sade han. »I kunnen dock tro mig, då jag säger, att jag tänkt och handlat för eder som eder vän, på samma gång som jag måst hava det stora hela i sikte.»

Och han omtalade, vad som tilldragit sig på Stegeborg, huru han helt plötsligt en morgon blivit inkallad till fru Christina Gyllenstjerna, och huru han där funnit före sig den uppskrämda Christina, som bett om fru Christinas skydd mot sin förföljare.

»I den sinnesstämning, som konungen då var,» fortsatte han, »vågade jag icke låta komma för hans öron, vad jag där av jungfrun fick att veta ... I kännen själv, huru häftig hans nåde kan vara, och då var han i ett överretat tillstånd allt sedan Malmöfärden, där han höll på att hugga Herrman Israel sönder och samman, var så jag icke lyckats hejda honom. Jag fasade själv för det, som jungfrun omtalade, huru mycket mera skulle då icke konungen hava gripits därav. Helt visst skulle han hava ansett eder såsom den där brutit Guds lag, och I kunnen själv föreställa eder, vad följden därav blivit för vårt gemensamma verk ... Nej, nej, fråga icke, avbryt mig icke, tiden är dyrbar, och när vi väl kommit tillbaka från domkapitlet, skola vi närmare talas vid. Nu vill jag blott säga eder, att det är jag som hållit jungfrun undan både eder och världen ... Fru Christina tog henne med sig till Hörningsholm ... Jag skulle sagt det för eder i Stockholm, menen I ...? Ja, I kunnen hava rätt, men tänken först på det oväsende, som där mötte konungen, när vi återkommo dit; tänken på den vrede, varmed han tilltalade eder och mäster Michael. Jag ville, att stormen skulle lägga sig, innan vi togo detta ärende till avgörande ... Att saken tagit en sådan vändning, det är för mig ofattligt, och jag menar, att vi skola invänta bud från fru Christina eller henne själv, ty hon lärer väl komma till greve Johans bröllop ... Jag kan ej avstå från den tanken, att allt skall bliva gott igen ...»

»Vad I härutinnan haven gjort, mäster Lars,» vidtog Olof, sedan kanslärn tystnat, »däröver är jag icke satt att döma. Det är dock ett intet mot det svek, som jag rönt, och skulle icke hava fått denna utgång, om icke hon haft ett falskt hjärta ...»

»Talen icke så hårda ord, mäster Olof,» avbröt kanslärn. »I kunnen icke veta, vad som vållat jungfruns beslut.»

»Hårda ord!» utropade Olof bittert, »jag står på en grav av jordade förhoppningar, och I kunnen säga till mig: talen icke hårt om den, som har fritt och otvunget, märken det, mäster Lars ... utan tvång och utan lock trampat dessa förhoppningar till döds under sina fötter! ... Det kan bliva gott igen, sägen I ... ja, det kan bliva gott, men då har detta hjärta upphört att slå ...»

»Olof!» utbrast kanslärn och reste sig från bänken samt ställde sig mitt framför den olycklige mannen, »sådana ord vill jag icke höra av eder! Tänken uppå, att huru än vårt liv skiftar, så är det dock ett, som är nödvändigt, och för detta ena må allt annat vika. Den, som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värd, säger Herren ... Och det, som I här sörjen, synes, om det är sant, vad papperen där giva vid handen, vilket jag dock alltid ännu betvivlar, icke vara värt eder sorg ... Nej, min son, res dig upp och var stark! ... Se till, att du kan fylla det löfte, du givit vår herre konungen.»

Det låg både kraft och kärlek i den blick, som nu mötte Olofs. Det var något däruti av den värma, som talade ur broderns anlete, när de nyss skilldes åt. Och med ens flög tanken till samtalet med modren föregående aftonen, och den strid, han utkämpat inom sig med anledning av svårigheter, vilka då blott funnits i hans föreställning. Nu hade de stigit fram i verkligheten, nu stodo de ansikte mot ansikte med honom. Nu var stunden inne, det fruktade offrets stund.

Skulle han duka under för den sorg, som hans kärlek vållat honom, eller skulle han träda upp i Herrans strid och föra svärdet som en man? Men kunde han det ... var ej nu hans kraft bruten?

Olof sprang i sin ordning upp. Hans anlete var dödsblekt och en förfärlig oro brann i hans öga. Han dolde en stund huvudet i handen; hans bröst arbetade våldsamt och hans läppar skälvde, som om ord gått fram över dem, vilka de haft svårt att bära.

Kanslärns ädla och manliga drag avspeglade livligt det varma deltagande, som bodde hos honom för den unge mannen, vilken var så rik och dock i detta ögonblick så arm, vilken var så stark, och dock i detta ögonblick darrade som ett barn. Djupt hade kärleken grott in i detta hjärta, man kunde väl se, att det förr skulle brista, än den kunde uppryckas med rötterna, och att det fordrades mer än mänsklig styrka, för att bliva herre över de stormande vågorna där inne. Liksom adepten med feberhet blick följde utvecklingsprocessen i den smältdegel, varur han hoppades framlocka sitt guld eller sitt livselixir, så hängde den gamles öga vid den unge, kämpastarke mannen, forskande och spörjande varje den minsta skiftning i hans ansikte, varje den minsta rörelse av hans hand. Det var ock ett viktigt ögonblick. Det gällde verkligen även här ett livselixir, vars frambringande berodde på, om Olof skulle gå segrande ur den våldsamma kamp, som sönderslet honom.

Men hon kom, den styrka, varom han så varmt anropat Gud i sina böner, hon kom, den klarhet, som han med sådan ängslan åtrått. Det gives ögonblick i livet, då man liksom känner, huru alla yttre stöd, det ena efter det andra, ramla undan, och då man ser sig ensam, alldeles lämnad åt sig själv i den vida, vida världen. Men med varje stöd, som ramlar, med varje våg, som ökar det oändliga ökenhavet, spirar djupt ur själen upp en kraft, som ersätter alla andra stöd. Det är Guds kraft, medvetandet om ett ärligt strävande, vissheten om bönhörelse.

Abraham stod där så livslevande framför honom, höjande handen att stöta offerkniven i sonens hjärta, Johannes döparens huvud låg där så blodigt på det kungliga maktbudets silverfat, — och hans egna ord till modren och den milde brodrens ord: det dyrbaraste skall du offra Herranom, bildade liksom en skrift omkring tavlorna, som han nu fullt fattade. Det som ville behärska och betvinga hans själ, sorgen över förlusten av hans hjärtans kär, denna sorg måste han lägga fram för Herran. Han tog handen från pannan och sade, i det han såg fast på kanslärn:

»Jag är redo!»

Tårar glänste i kanslärns ögon, och han slöt segraren i sin famn. Några ord yttrades ej mera i detta ärende. Kanslärn kände sin man och fastheten i denna vilja. Det föreföll honom, som om just i denna kämpens seger över sig själv låg löftet om seger i den stundande striden. Det var en slags invigningsfäst, för att dagens hjälte med skärade händer måtte föra andans tveeggade svärd.

De följdes åt till konungen, som, omgiven av sina herrar, stod färdig att begiva sig till domkapitlet.

Konungen studsade vid anblicken av Olof, i vars bleka anlete han ville läsa en viss försagdhet, som illa överensstämde med vad den stundande striden krävde, men när han träffades av den flammande blicken i Olofs öga, blev han tillfreds och tillryggalade, utan att göra några frågor, vägen till domkapitlet.

Den närmare skildringen av detta möte mellan den gamla och nya läran, som konungen föranstaltat, ligger utom området för denna berättelse. Det var den första offentligen förda striden mellan de olika tänkande, och den fördes på den gamla kyrkans sida av en gammal, fromsint, men av sin läras sanning livligt genomträngd man, doktor Peder Galle. Samtalet eller disputationen rörde de viktigaste läror, vari de båda skillde sig från varandra. »De nappades häftigt,» säger en samtida, men Olof behöll segern, emedan han ur den heliga skrift bevisade sina satser.

Olofs hållning, den klarhet och den skärpa, varmed han förde sin läras talan, gjorde på konung Gustaf ett djupt intryck och befästade honom ännu mera i hans tro på det nyas företräde framför det gamla. Kanslärn, som närmare kände till, huru det såg ut inom denne man, vars tunga talade sanningens ord med en så levande styrka, en så brinnande tillförsikt, han hänfördes och beundrade.

»I skolen hava tack, mäster Olof!» sade konungen, sedan akten var slut och domkapitelsherrarnes mörka anleten tillräckligt utvisade, huru djupt det gått dem till sinnes att se sin kämpe vederlagd och besegrad. »I skolen hava tack, jag har till min stora uppbyggelse hört eder, och jag hoppas den dag skall komma, då varje man i Sveriges land tackar eder i sitt hjärta för edert mod att uppträda i den sanne Gudens tjänst!»

Kanslärn fattade med värma Olofs hand och tryckte den, men sade intet. Olof förstod hans tystnad och var i sitt hjärta tacksam därför. Men när han kom ut ur salen med de många ansiktena, vilka alla följt och följde honom, somliga med hat och bitterhet i sina blickar, andra med beundran och hängivenhet, då spred sig ett leende över hans läppar, ett leende så fullt av vemod, att den, som sett honom, skulle med förundran hava frågat, om det var den starke kämpen, vilken i konungens och riksrådens närvaro brutit en lans och vunnit seger.

Hans steg förde honom förbi domkyrkan, och han gick in under de höga, majestätiska valven. Det var på eftermiddagen, och det var redan skumt i kyrkan, men framme i koret brunno ljus. Olof gick fram till högaltaret och där föll han på knä och bad.

När han reste sig upp, stod brodern med hopknäppta händer vid hans sida.

»Ditt hjärta är fullt av sorg, Olof,» sade han, »jag vet det, jag har talat med herr Lars kanslärn ... Men var tröst broder och låt dig icke övervinnas, sol kan stråla om middagen den dag, som går upp i töcken ...»

»Graven, broder, lämnar ej igen sitt rov» avbröt Olof med en rörelse, som han knappast kunde bekämpa.

»Vad menar du?» sporde Lars, »klostret lärer icke länge efter den seger, du i dag vunnit, bliva en grav för någon!»

»Nej klostermurarne skola nog ramla och hon bliva fri ... men säg mig, vad är det mera med det? Kan hon därför träda inför mig, sådan hon var, då vi skilldes, kan hon återtaga sitt löfte och återgiva mig min tro på hennes hjärtas renhet och fasta förtröstan till Guds nåd? Se, broder, hon har av fri vilja gått i klostret in ... Ack, hade det skett av tvång, vad vore det då att sörja ...? Nej det är hennes fria viljas beslut, som jordat mitt hopp och beseglat graven ... Dock hoppas jag till Herren, att friden skall återvända i mitt hjärta och att jag ännu skall kunna verka i hans tjänst.»

»Gud give därtill sin välsignelse, broder!» tillade Lars.

De gingo med dröjande steg fram mellan pelarne och lämnade kyrkan. Dagen därpå befann sig Olof åter i Stockholm.

XII.

Spelmannen.

Juldagarne gingo. Det var tredjedag jul efter aftonsångens slut, just som kyrkfolket strömmade ut ur Storkyrkan. Mörkret hade redan utbrett sig över huvudstadens trånga gator, och närmast till kyrkan fick man så gott som armbåga sig fram. Mäster Olof hade hållit en av sina bästa predikningar, och han hade nu blivit så kär för Stockholms invånare, att ingen ville gå miste om att höra honom. Den sinnesstämning, vari han fortfarande befann sig, bredde ock över hela hans väsende en sådan ton av djupt och rörande allvar, att alla, som hörde honom, grepos på ett förunderligt sätt av blotta hans stämmas klang eller av flamman ur hans stora ögon.

Hans höga skepnad skred sakta fram bland människomassan, som vördnadsfullt öppnade en väg för honom och hans moder, vilken han förde vid armen. De gingo snett över torget åt Köpmangatan till, för att komma in på Själagårdsgatan.

Knappt hade de försvunnit vid hörnet av den sistnämnda gatan, förrän en släde körde in på torget från motsatta sidan. Den kördes av en man, som tycktes hava svårt att hitta vägen, ty han sporde litet emellan de förbigående till, utan att få det svar han önskade. Slutligen stannade han och så gott som stängde vägen för en sventjänare, vilken helt vred fattade hästen i tyglarne.

»Så vitt jag kan se,» sade mannen i släden helt godmodigt, »så ären I en av fru Christina Gyllenstjernas svenner, och det är alldeles en av dem jag önskar träffa.»

»Därför kan du köra åt sidan för folk,» brummade den gamle svennen.

»Stopp nu, sven, och säg mig ... fastän det behöver jag icke fråga, ty jag kan förstå, att fru Christina nu är i staden, men vad jag icke kan få klart för mig är, var hon tagit till härbärges.»

»Och vad vill slik karl fru Christina?» sporde svennen något misstänksam.

»Den saken lärer jag få redogöra för fru Christina själv, när jag träffar henne.»

Svennen hade ingenting däremot att invända, utan han ställde sig bakpå släden, som snart stannade utanför fru Christinas bostad, där några andra slädar stodo. Några svenner, klädda i de Stureska färgerna och med Natt och Dags-vapnet broderat på livrockarne, voro vid skenet av ett par facklor sysselsatte att från slädarne uppbära koffertar och annat restyg. Synbarligen hade fru Christina nyss anlänt till huvudstaden.

I den sist anlända släden befann sig, utom den, som körde, en kvinna, vilken stilla och orörlig, som om ingenting kommit henne vid, ännu när släden stannade inom kretsen av fackelskenet och sedan hennes ledsagare stigit upp och kastat tömmarne på hästryggen, satt kvar, utan att göra någon min av att resa sig.

Hennes ledsagare viskade henne några ord i örat, och hon lät sig av honom lyftas ur släden, varpå hon följde honom in i huset. Mitt bland de fram och åter springande svennerne skredo mannen och hans följeslagerska uppför trapporna, och uppkomna i första våningen, sporde den förre en där stående äldre sven, vilken tycktes hava någon uppsikt över de andra, var han kunde få träffa fru Christina. Den gamle trotjänaren såg förvånad på mannen, vilkens dräkt vid närmare påseende ingalunda var sådan, att den ingav förtroende, och ännu mer uppspärrade han ögonen vid åsynen av hans följeslagarinna, vars dödsbleka ansikte under den tätt åtdragna huvudbonaden hade ett spöklikt utseende.

»Det är ett ärende av yttersta vikt, som jag har att säga fru Christina,» sade den trasige mannen, då tjänaren icke tycktes vilja göra sig bråttom.

Men i det samma hördes fru Christinas röst i rummet, vartill dörren stod öppen, och mannen trädde oanmäld in, dragande sin följeslagerska med sig. Fru Christina såg lika förvånad på den inträdande, som hennes sven hade gjort, men utan att avbida någon fråga, sade mannen:

»I kännen väl icke igen mig, ädla fru, men henne här lären I känna så mycket bättre ...»

Med dessa ord drog han av sin följeslagerska reshuvan, och fru Christina tog ett steg tillbaka, slagen av överraskning och även förskräckelse, när hon såg och igenkände Christina Pedersdotters drag.

»Christina!» utropade hon. »Vad har hänt ...?»

Den tilltalade skälvde i hela sin varelse, och hennes följeslagare förde henne med mycken ömhet till en bänk, där han nedsatte henne.

»Vad har hänt?» sade han sedan, i det han vände sig till fru Christina, »jo, det har hänt, att jag med Guds hjälp skall rädda jungfrun från att levande begravas ...»

»Vem är du?» sporde fru Christina, och allvaret blixtrade ur hennes ögon.

»Jag är spelmannen, som spelade så vackert för jungfrun här på Hörningsholm, att jag höll på att spela henne i graven i stället för till bröllops ... ja, ja, det där har jag nu sagt henne hundrade resor, men hon tror mig icke, och det betyder heller ingenting. Huvudsumman är den, att hon icke skall i klostret in, så vitt som ...»

»Vilket tal djärves du föra inför mig, man ... och med vad rätt har du bekommit denna jungfru i din vård?»

Spelmannen slog ned ögonen vid detta tilltal, och hans slitna mössa började gå runt mellan hans fingrar. Han vände sig till höger och vänster, men så såg han den stränga frun stadigt i ögat.

»I kunnen väl fråga så, nådiga fru ... men sparen edra frågor, tills jag hunnit utföra mitt värv till fullo, då hoppas jag kunna göra gott besked för mig ... Nu söker jungfrun här skydd hos eder! Hon är förföljd, stränga fru, det kunnen I begripa, ty jag har stulit henne ... ja, ja, jag har stulit henne, och hade hon ej varit dödssjuk, så hade jag väl aldrig fått henne så långt. Det har gått genom natt och dag, skolen I se ... men nu tränger jungfrun till vård ... jag hoppas dock icke länge, ty jag tror mig äga läkedomen liksom på fickan.»

Fru Christina hade redan, innan mannen börjat röra på denna sträng, gått fram till Christina och fattat hennes hand. Men hon ryste tillbaka för iskylan i denna hand, och hon skrämdes, när hon betraktade den irrande, nästan medvetslösa blicken. Hon ropade inåt de inre rummen, och en tjänarinna, till utseendet lika gammal, som svennen därute, skyndade in. Denna såg genast, vad som här var att göra, och skyndade att hjälpa sin matmoder införa den lidande jungfrun i ett av de inre rummen.

Kort därefter kom fru Christina tillbaka.

»Säg mig nu,» sade hon med stränghet till den väntande spelmannen, »säg mig nu, vad din mening är med allt detta, gamle man ... huru har du vågat förgripa dig på ...»

»Sägen icke så, fru Christina,» avbröt henne gubben med tårar i ögonen och med en bönfallande stämma, »sägen icke så och talen icke så hårda ord till mig! Ack om I vissten ... Men kan en syndig människas bön uträtta något hos honom däruppe, så skolen I bliva lycklig, stränga fru ... Som jag sade eder, när jungfrun därinne trätt i brudstol, då kanske skall jag kunna säga eder allt ... Nu måste jag tiga, men tro mig fru Christina ... jag bävar själv för vad jag vågat, och likväl ville jag icke hava det ogjort ... nej, säger jag, om det ock skulle kosta mitt liv ...»

Mannens ton och hållning var så varm och så tillitsfull, att fru Christina måste emot sin vilja lyssna till honom, ehuru han blev allt mera gåtfull, ju mera han talade.

»I brudstol?» sporde hon. »Är du från vettet, gubbe? Har du ock, som du säger, stulit jungfrun och är hon förföljd, så kan du väl förstå, att jag icke vill bliva din medbrottsling.»

»Men om mäster Olof stode här vid min sida.»

»Mäster Olof?»

»Ja, han är icke död, han lever!»

Fru Christina vände sig bort. Men det var icke harm eller ovilja, som hennes anlete uttryckte, utan det var snarare medömkan. Hon ansåg synbarligen mannen hava förlorat förståndet.

»I viljen icke tro mig, men jag menar, att jag snart nog lärer kunna bevisa mina ord. Allt vad som har vållat denna olyckliga färd till Vadstena, är idel argan list, lögn och bedrägeri. Detta lärer visa sig, då jag väl får fatt i mäster Olof. Men sanningen kan i stället för att leda tillbaka till hälsa, fullborda ofärden, om den kommer för bråd, och därför är det min begäran till eder, att I viljen fortsätta mitt arbete och så småningom vänja jungfruns sinne vid sanningen. Det där kunnen I begripa bättre än jag kan det utsäga.»

Om fru Christina i ett ögonblick tänkt att låta gripa mannen och hålla honom i förvar såsom den där genom sitt vanvett kunde vålla mycken oreda och störande ingripa i den enes eller andres liv, om en sådan avsikt uppstått hos henne och till och med styrkts vid tanken på, att jungfrun var förföljd, så att hon velat utlämna både henne och kvinnorövaren till förföljaren, den förra att fullborda sin heliga gång till klostret, den senare att stå till rätta inför domstol, — så bevektes hon av gubbens sista yttrande att låta hejda sig och åtminstone invänta säkra underrättelser om mäster Olof.

Plötsligt uppstod hos henne den tanken, att hon lätt kunde få veta, om mäster Olof verkligen levde eller icke, och sålunda på stället överbevisa gubben och, om han befunnits fara med lögn, få ett skäl för hans fängslande och utlämnande. Hon inkallade den gamle trotjänaren, som snart stod inför henne och med förvåning blickade på den besynnerlige gubben, i vars öga snart en egendomlig, svärmisk eld började brinna, medan ett enfaldigt leende krusade hans läppar.

»När dog mäster Olof?» sporde fru Christina sin sven.

»Mäster Olof ... när dog mäster Olof?» genmälte denne och kastade en anklagande blick på gubben, »kunde jag icke tro det, nej, nej, nådiga fru, de äro aldrig att tro på, dessa gatstrykare, och denne här är en bland de värsta. Jag känner honom väl, ölstugan är hans hem från morgon till kväll, och ofta är rännstenen hans läger ... Och du vågar komma med slika lögner inför fru Christina, herr Sten Stures efterleverska, Gud hans själ nåde!»