Part 12

»Gud bevare oss, mäster Olof,» sade borgmästaren förskräckt och drog tillsammans sin klädeskappa över magen, så att silverkedjan omkring hans hals skramlade därvid, »Gud bevare oss för slik en olycka, att den omilde tyrannen skulle komma hit åter, men jag tänker just på de långa trådarne. Fru Christina Gyllenstjernas och hennes sons, den unge herr Nils Stenssons namn ...»

»Icke ett ord om dessa i förening med riksens fiender!» utropade den hetlevrade mäster Olof och slog borgmästaren på axeln. »Huru kunnen I ett ögonblick tro, att Christina Gyllenstjerna ... bättre borde Stockholms borgmästare och råd känna henne, och heligare borde hennes minne vara i denna stad.»

»I haven rätt, I haven rätt, mäster Olof, jag kan icke tro slikt tal, men det går dock man och man emellan. Sade man icke i somras, när vederdöparne huserade här, att de ville arbeta riket konung Christian i händerna ... vad skall man tro, och vad skall man icke tro av allt, som vill gå och gälla för klingande mynt?»

»Tro på Gud och kungen, det är mitt råd! I skolen se, att han gör en lika snar ända på bullret i Dalarne, som han rensade sin huvudstad från vederdöparne, när han kom hem från sin Malmöfärd!»

»Där haven I det, mäster Olof! Togen I icke den gången kopparen för guld och fingen I icke sitta hårt emellan, eftersom I själv haven sagt mig det, både I och vår kyrkoherde, herr Michael i Storkyrkan!»

»Så är det ... konung Gustaf är häftig, och han kunde icke tro, att herr Michael och jag gjort, vad vi kunde, för att hejda de rasande männens ofog. Men jag säger till eder, som jag sade till konungen, när jag dagen efter hans återkomst blev uppkallad på slottet, den onde skickar sig stundom, som om han vore en ljusens ängel. Den frihet, de predikade, — jag menade i förstone, att det var den frihet, jag själv predikade, tills mina ögon öppnades, då jag såg, vart deras lära ledde. Var det icke så ock med min forne lärare Melanchthon, efter vad jag med visshet vet av underrättelser från Wittenberg? Stod icke också han försagd och såg på och visste icke, om icke den nya rörelsen var en frukt av sanningens ande?»

»Hans nåde konungen gjorde dock vägen kort för de tyske predikanterna, och knappast trodde någon, när de sutto här i fängelset, att de skulle komma därifrån med livet. Jag såg dem, när de drogo sina färde. De satte då näsorna så lagom högt.»

Medan detta samtal fördes, hade mäster Olof ordnat de många skrivelserna och skjutit stolen intill bordet. Han fattade nu sin mössa och gick vid sidan av borgmästaren genom den stora rådstugan, varest de befunno sig, ned mot dörren. Här mötte de en av svennerna från slottet, som vördnadsfullt framlämnade ett brev till mäster Olof.

»Konungens bud kom nu på eftermiddagen från Upsala,» sade svennen, »och herr Peder Hård sände mig genast med detta till eder.»

Svennen bugade sig och gick, medan mäster Olof bröt brevet och genomläste det.

»Jag måste ofördröjligen begiva mig till Upsala,» sade Olof, sedan han slutat läsningen, »brevet är från herr Lars kanslär.»

»Vad står då på, mäster Olof, I sen så allvarsam ut, som om det vore fråga om något rätt högviktigt.»

»Viktigt nog, mäster Bengt, det är fråga om strid ...»

»Strid?» eftersade den välmående borgmästaren och gjorde stora ögon.

»Som jag säger, en strid på liv och död ... det gäller att vara eller icke vara.»

»I förskräcken mig, mäster Olof ... hava dalkarlarne kommit dragande till Upsala ... är konungen fången?»

»Värre än så, borgmästare ... det är fråga, om Herren Krist skall segra, eller Antikrist ... Fienden är mäktig, och striden blir svår, men Gud är mäktigare ändå, och han skall ej övergiva sin stridsman.»

»Herren give eder nåd och kraft, mäster Olof!» sade andäktigt borgmästaren, som var Olof varmt tillgiven. »När begiven I eder på väg?»

»Tidigt i morgon vill jag lämna Stockholm.»

Då båda männen gingo utför trappan och lämnade rådhuset samt skildes snart åt, vandrande var och en till sitt. Det var frampå eftermiddagen, och det började redan skymma på, när mäster Olof kom till sitt hem, som låg i grannskapet av Svart-brödra-klostret och S:t Gertruds gillestuga.

När han inträdde i dagligstugan, satt hans moder, gamla hustru Christina Larsdotter vid spinnrocken framför spiseln, där en väldig brasa flammade. Hon småsjöng sakta, medan hon spann, men när Olof kom, stannade hon hjulet med den ena handen och satte den andra över ögonen, för att bättre se, vem dem inträdande var:

»Är det du, Olof?» sporde hon.

»Ja,» svarade sonen, »jag kommer raka vägen från rådhuset, och i morgon skall jag draga bort till konung Gustaf i Upsala.»

»Till konungen!» utbrast gumman med en ton till hälften frågande, till hälften yppande en viss känsla av stolthet. Men någon ren fråga om anledningen gjorde hon icke. Det föreföll henne på det hela taget icke så underligt, att hennes son kallades till konungen. I sin tids brännande fråga visste hon, att hennes förstfödde intagit ett bland de främsta rummen, att allas blickar voro fästade på honom, ej blott deras, som omfattat den nya läran, utan kanske ännu mera deras, vilka ännu böjde knä för helgonen och monstransen.

»Så kan du hälsa Lars,» sade hon, i det hon började sätta spinnrocken i gång; »min tro är, att hans tid ock en gång skall komma.»

»Det menar ock jag,» genmälte Olof, »men hans stilla och fridsamma lynne ställer honom utom striden. Först när fienden är slagen och en ordnare behöves för det nya, då skolen I se, moder, att Lars blir rätte mannen, och I kunnen leva den dagen.»

»Ske Herrens vilja!» sade gumman.

Så blev det tyst en stund i rummet. Spinnrocken surrade, och Olof gick fram och tillbaka med händerna på ryggen. Slutligen stannade han framför modern och såg på henne.

»Var äro nu dina tankar, son?» sporde hon och såg upp.

»Hm ... jag tänker på eder,» svarade Olof med ett vemodigt leende, »och på ...»

»Du tänker på Christina!» tillade modren.

Sonen nickade och vände sig bort, samt började åter sin vandring fram och tillbaka, och modern tyckte sig se, huru hans öga glänste av en inre rörelse, vilken han ville dölja. Men hon ville icke yttra något i denna sak. Hon visste väl, att varje vidrörande, om än så ömt, vållade smärta. Detta ärende hade varit ett föremål för hennes djupa tvivel, och hon hade icke, oaktat hon måste medgiva, att sonen hade rätt och att han stödde sitt handlingssätt på Guds oförtydbara bud, kunnat bliva ense med sig själv och försona sig med den tanken, att han skulle träda i äktenskap, han, som av vigda händer mottagit den första vigningen till präst. Han hade nämligen efter sin återkomst från Wittenberg blivit av den sedermera i Stockholms blodbad halshuggne biskop Mats Gregersson (Lillje) vigd till diakon, vilket var det första steget att bliva präst. Prästvigd var mäster Olof ännu icke.

Det är av historien bekant, att dessa bägge bröder Olof och Lars, vilka blevo den svenska kyrkans reformatorer, voro söner av en smed i Örebro, varest de erhöllo sin första undervisning av munkarne i Örebro karmeliterkloster. Härifrån skickades de till stiftsskolan i Strängnäs, och därifrån reste Olof utomlands och besökte universitetet i Wittenberg, i vars studentmatrikel för år 1516, som ännu finnes i behåll, hans namn förekommer, men icke brodrens. Därutav visar det sig, att endast den äldre brodren åtnjutit Luthers och Melanchthons undervisning i Wittenberg, vare sig därför att föräldrarne icke hade råd att hålla båda därute, eller av andra skäl. År 1518 den 10 februari promoverades Olof till filosofie magister och kom året därpå hem till Sverige, där han åter inställde sig hos sitt stifts biskop, vilken tog honom till sin kanslär och vigde honom till diakon. Olof var då tre och tjugu år gammal.

Brodern Lars, som sedan blev Sveriges rikes ärkebiskop, finnes under dessa år knappast omnämnd. Att han omfattade de nya lärorna, är dock visst. Man ser det av den klagoskrift, som karmeliterklostrets i Örebro generalkonfessor inskickade den 30 november 1521 till dekanen i Strängnäs domkapitel. Konfessorn anklagar häri ej blott Olof, utan även hans broder Lars, för det de »smädeligen talat om Gud och hans heliga namn och sagt, att de skulle bryta den heliga kyrkans stadga och lag, som förfäderna så obrottsligen hållit hade.» Brevet skrevs med anledning av den bekanta tilldragelsen vid smeden Peder Olofssons — reformatorernas faders — begravning, då sönerna bortdrevo karmelitermunkarne från sorgehuset.

Sedan dess förlorar man åter Lars nästan helt och hållet ur sikte. Han levde i tysthet med sina studier och sina forskningar, tills han med ens i en följande tid, då, såsom Olof yttrade, den hetaste striden var utkämpad, framträder enande och försonande med sitt milda, men fasta lynne det nya med det gamla, ett arbete vartill måhända den äldre brodern med sin eldiga och förkrossande kraft varit mindre ägnad.

Olof vistades sedan under åren från riksföreståndarens, herr Stens, död och till Gustaf Erikssons val till konung, i Strängnäs, och här började han sin verksamhet som reformator och vann snart stiftets främste man, ärkedjäknen Lars Andersson, vilken, så länge stiftet var utan biskop, förde den andliga styrelsen över det samma, för de nya lärorna. Vid valriksdagen — det var år 1523 — fick konung Gustaf först kännedom om dessa läror, om vilka han erhöll närmare upplysning av ärkedjäknen, och sedan dess tog han så väl denne som den oförskräckte predikanten med sig till Stockholm, där den förste fästades vid konungens person och närmare omgivning såsom hans kanslär, den senare blev Stockholms stads skrivare och fick stadens sigill sig anförtrott. Det var nu vid julen 1524 halvtannat år, sedan han tillträtt denna befattning.

På Olofs tillstyrkan hade modern flyttat från Örebro till Stockholm, och hon hade fört med sig Christina Pedersdotter, vilken sedan hon var litet barn hade vistats i huset och blivit ditförd av Gert Bryningh, samme man, vilken nu på hösten hämtat henne tillbaka såsom hennes förmyndare.

Litet emellan talade Olof med henne om Christina. Hans hjärta var fullt av kärlek, hennes bild trädde ständigt och jämt inför honom, oftast strålande av lycka och sällhet, såsom hon var vid altaret den betydelsefulla söndagen, men också stundom sörjande och blek, när han tänkte på, vad hon måste lida, ryckt liksom en vilsen fågel ur sin drömda lyckas bo. Och Olof själv led därvid mera, än han ville tillstå.

Nog hade han tänkt sig saken annorlunda. Hans kärleksförklaring var en krigsförklaring, hans bröllop skulle befästa för evigt hans egen och hans läras ställning till påveläran. Måhända var det detta slagg, som skulle sovras bort. Han tog för mycket som mål, vad som borde framgå som följd. Men det hjärta, som giver sig helt, fordrar ett helt hjärta tillbaka.

Olofs tankar gingo fram och åter, men visst är, att aldrig hade Christina för honom vunnit det värde, som hon nu vann, om hon med ens blivit hans brud.

»Jag märker väl,» sade han och stannade åter framför spiselelden, »att Christina sitter djupare i min själ, än jag kunnat föreställa mig. Kännen I närmare Gert Bryningh, moder?» tillade han därpå, vändande sig till modren.

»Föga känner jag honom annat, än att han varit i biskopens tjänst i Linköping, allt sedan jag först hörde talas om honom, och det är nu många år sedan.»

»Vet han av detta ärende?» fortsatte Olof, mera för sig än till modren, »så lärer det väl föga vara att hoppas, att det skall drivas igenom. Men vad som väcker min förvåning är, att hon spårlöst försvunnit. Jag sände säkert bud med brev till Linköping. Där fanns hon icke. Jag fick mitt brev tillbaka. Icke heller Gert Bryningh fanns varken där eller på Munkeboda. Och när jag talade med kanslärn, herr Lars, därom ...»

»Kanslärn!» utbrast modren helt ängslig. »Har du talat med kanslärn i ett slikt ärende, son?»

»Det haver jag visserligen! ...»

»Och vad sade han, käre son? ... Jag menar, att detta, allt får en ond utgång!»

»Det bliver som Gud vill, moder, varken mer eller mindre.»

»Och kanslärn, Olof?»

»Han blev till en början bestört, han hade icke tänkt sig den saken, men sedan jag visat honom, huru prästens kärlek till en kvinna och hans äktenskap med henne icke var i Guds ord förbjudet, så gav han mig rätt. Se, knappast visar sig i något så klart som uti detta mål förvändheten av de påviskes stadgar. De belägga en prästs giftermål med bannlysning, men hordom och jungfrukränkelse och annan slemhet, det får gå fritt. Dock syntes det mig tydligt, att han ogärna ville tala i detta ämne, det var kort efter hans återkomst från Malmöfärden, som jag sporde honom till därom ... sedan dess har jag icke velat röra därvid. Och mitt sinne är sådant, att jag härutinnan endast vill taga Guds ord till råds, sedan må människorna göra med mig, vad de enligt lagen för gott finna och vad deras samvete kan tillåta.»

»Jag fruktar dock, att du spänner bågen för högt, Olof!»

»I glömmen, moder, att jag i denna sak kan bedja Gud vara med mig. Jag spänner icke bågen mot honom, utan för honom, och då kan den icke spännas för högt.»

Åter inträdde en stunds tystnad, varpå modren sade:

»Jag har sport din broder Lars till råds i detta ärende.»

En flamma tändes därvid på Olofs kind, och ett leende krusade hans läpp. Han satte sig på bänken mitt för modern och lutade sig ned med armbågarne stödda på sina knän.

»Han har sagt mig det samma, som du själv, Olof! Men han har ock sagt mig, att ingen av männen där ute, varken doktor Mårten eller hans vän, den milde mannen, om vilken du talat, och som jag funnit så lik din broder ... vad är det nu han heter? ...»

»Melanchthon!» ifyllde Olof.

»Ja, de äro så svåra, de där lärda namnen ... ja, ingendera av dem hava med sitt föredöme givit stöd åt ett sådant steg.»

»Har han icke sagt mera, min milde broder?»

»Jo, han tillade, att det dock vore omanligt, när man fattat sin övertygelse och hade Guds ord för sig, att det vore omanligt att då bida, tills en annan tagit första steget, för att liksom se, att det gick för sig.»

»Det talet väntade jag av min ädle broder,» sade Olof och sprang livligt upp, »han har ett manligt sinne, Lars, fast han älskar friden. Den allsmäktige Guden delar sina håvor olika, men det ordet skall han hava hjärtelig tack för, det är ett ord alldeles efter mitt sinne. Och I skolen icke ängslas, moder,» tillade han och fattade den gamlas hand, »vad än må ske, så läggen det på hjärtat, att vi stå under Guds hand, och om jag faller, innan verket blivit fullbordat, så är det ock Guds vilja, och han väljer då ett bättre redskap, än vad jag kunnat vara. Det verk, som jag påbegynt, skall dock icke falla, vad jag så lever eller dör.»

»Gud välsigne eder båda!» sade modren och drog en lätt suck. »Men kan det så icke hända, Olof, att det verk, för vilket du vill offra dig hel och hållen, kommer i strid med din kärlek? Kan det icke hända, att ditt mod stjäles undan dig och din kraft slappas, just när modet och kraften som bäst behövas?»

»Så kan jag icke tänka mig saken, och underligt skulle då förhållandena ställa sig, men det vet jag, att skulle det vara Herrans vilja, att jag så skulle prövas, så vill jag vara färdig att som Abraham för Herrans skull offra det käraste, jag äger på jorden.»

Så gick kvällen, och moder och son skilldes.

Den följande dagen var ej två timmar gammal, så satt Olof i sin släde och lämnade Stockholm.

XI.

Abrahamsoffret.

Frampå morgonen denna dag, just som nattens sista skuggor veko för dagsljuset, körde mäster Olof in i Upsala och stannade framför det hus, som beboddes av konungens kanslär, mäster Lars Andersson, medan konungen vistades i Upsala.

Mäster Olof steg ur släden och gick in i huset, där han snart möttes av en sven, som följde honom in i ett rum, varest han fick avlägga sina reskläder och rusta sig i ordning att uppvakta kanslärn.

»Är herr Lars hemma?» sporde han den väntande svennen, under det han satte sin rock till rätta.

»Nej,» svarade svennen, »hans nåde konungen hade bud efter honom för mer än en timme sedan, men han tillsade, innan han gick, att han väntade eder, och jag skall följa eder till hans rum.»

Och svennen gick förut och mäster Olof följde. Kanslärns rum lågo i övra våningen. När de inträdde i det första rummet, sutto där de kunglige skrivarne redan i fullt arbete. Svennen förde mäster Olof genom detta rum till ett, som var beläget innanför, varpå han bugade sig och försvann.

Det rum, där Olof befann sig, var kanslärns enskilda arbetsrum. Det stora ekbordet framför fönstret var här liksom på Stegeborg överlastat av papper och skrivelser. Men även här låg bibeln uppslagen, och de skrivna arken inuti densamma. Det syntes, att detta arbete var ett älsklingsarbete, som kanslärn grep till, så ofta som hans trägna göromål i konungens tjänst lämnade honom en ledig stund, vilken han kunde använda efter gottfinnande. Olof kastade en blick på dessa fullskrivna ark, och en ljusning av innerlig tillfredsställelse överfor hans manliga drag. Han genomögnade sista sidan, som innehöll början på fjortonde kapitlet av Mathei evangelium. Den åttonde versen i detta kapitel: »då sade hon på föregående tillskyndelse av sin moder: giv mig här på ett fat Johannis döparens huvud» — var det sista, som kanslärn hade nedskrivit. Bläcket hade nyss torkat, så det var tydligt, att kanslärn hade nedskrivit denna vers strax innan han hade kallats till konungen.

På Olof gjorde detta språk ett intryck, som han ej genast kunde förklara för sig. Det är stundom, liksom om alldeles emot eller utom människans vilja märken skulle inflätas i tankarnas väv. Hon märker det ofta icke, men så framstå med ens dessa märken och bilda, samlade till ett, en ny utgångspunkt och breda ett nytt ljus över hela hennes andliga tillvaro.

Han avbröts i sin tankegång av steg, som nalkades rummet, där han befann sig, och när han såg upp från bibelspråket, föll hans öga på broderns allvarliga men milda anlete. Olof skyndade emot honom och tryckte hans hand.

»Du skall hjälpa mig, Lars,» sade han, »du skall hjälpa mig!»

Brodern sporde, vad Olof därmed kunde mena, och denne omtalade, vad som tryckte hans sinne och huru han kommit att uppställa för sig valet mellan plikt och plikt, offer och offer.

»Jag månde taga mig någon tid att övertänka ditt spörsmål,» sade Lars, »men för ögonblicket åtminstone har du intet annat att välja, än att följa mig till herr Lars, kanslärn, och konungen. Jag kommer just därifrån med bud till dig att oförtövat infinna dig.»

Olof var genast redo, och de båda bröderna gingo. Vid ankomsten till konungens gård, där en mängd knektar, klädda i dessa utskurna och uthackade blå och gula kläder, som väckte så mycken ovilja hos dalkarlarne, samt knektehövidsmän befunno sig så väl på gården som i trappan och förrummen, hälsade alla vördnadsfullt på Olof, som de väl kände, eftersom de ofta sett honom gå ut och in både hos konungen och hans kanslär. Lars stannade i ett av de yttre rummen, där ett par kaniker befunno sig, ävensom en svartbroder. Olof ville fortsätta sin gång, men då en av dörrsvennerna upplyste honom om, att konungen för ögonblicket var hindrad, dröjde även han.

»Mäster Olof!» sade någon då tätt bakom honom och Olof vände sig om.

Det var svartbrodern, i vilken Olof igenkände den Mårten Skytte, som han haft ett så djupsinnigt samtal med samma söndag, då Christina försvann.

»Det var ett gott möte,» svarade Olof. »Ären I ock här på konungens kallelse?»

Svartbrodern nickade, och i det samma öppnades dörren till konungens rum och kanslärn visade sig på tröskeln. Han såg ned över rummet, och när han fick sikte på Olof, vinkade han åt honom att inträda.

Konungen stod vid ett med en röd duk överklätt bord, när Olof inträdde. Han stödde sig med ena handen vid bordet och höll den andra i sidan, varigenom den korta med vida pösärmar försedda riddardräkten, som han för tillfället bar, sammantrycktes och visade hans väl formade gestalt. Benkläderna eller hosorna voro av vitt siden och smögo sig tätt omkring benen. De nedre delarne av armarne voro även betäckta av vitt siden. Överklädnadens ärmar slutade vid armbågen. Denna överklädnad av svart flöjel var rikt försedd med tunga guldbroderier. På huvudet bar han den lilla svarta huvudbonaden, varmed man vanligen ser honom avbildad. Den föll ned över vänstra örat och var över högra tinningen prydd med en kort, men fyllig vit strutsfjäder.

»Guds fred, mäster Olof!» hälsade konungen helt fryntligt den inträdande. »I haven gjort en rask resa från Stockholm, och det skolen I hava tack för! Jag menar, allt är lugnt och stilla i min huvudstad ... men här förestår strid, mäster Olof, som I väl veten.»

Olof bugade sig, och konungen fortfor:

»Ären I beredd att våga en dust? ... I skolen se, de påviske bliva ej lätte att tagas med! Men jag vill med egna öron höra dem försvara sin sak ... Stån I fast vid att våga striden? ... Ännu är det tid till återvändo!»

»I Guds namn, jag är redo, konung Gustaf!» svarade Olof och såg konungen fast och beslutsamt i ögat.

»Nå, det väntade jag mig,» fortsatte denne. »I haven väl ock icke annat gjort, än berett eder, allt sedan I hörden doktor Mårten i Wittenberg, så I ären som en krigsman, den där i varje stund väntar att få höra trumman gå.»

»Är det så eder mening, att samtalet skall försiggå redan i dag?» sporde Olof.

»Redan i dag! ... Om två timmar skolen I vara färdig att följa mig upp i domkapitlet. Men de två timmarne kunnen I använda som I viljen.»

Konungen hälsade åter vänligt, och Olof bugade sig att lämna rummet. Kanslärn hade under tiden stått ett stycke på sidan om konungen, men när Olof skulle gå, närmade han sig denne och viskade till honom:

»Jag väntar eder hos mig, när jag kommer ifrån konungen!»

Olof gick. I yttre rummet kom brodern honom till mötes, och kanikerna sågo så mörkt och hotande på de båda bröderne, när de vände sig från dörren för att avlägsna sig. Just som de gingo över tröskeln, hörde de åter dörren till konungens rum öppnas och Mårten Skytte inkallas. Bröderna följdes åt till kanslärns boning, men ingendera yttrade något under vägen. När de kommo till porten, sade Lars:

»En viktig stund förestår dig, broder! Gud styrke dig och lägge orden på dina läppar!»

Olof fattade broderns hand och tryckte den, och en stund förflöt.

»Har du så något att säga mig om det jag sporde dig, innan vi gingo till konungen?» frågade Olof.

»Den saken ligger dig högt om hjärtat, Olof,» genmälte Lars, »jag har noga övervägt allt i mitt sinne, och jag har kommit till det slut, att ...»

Det lät, som om han ännu en gång velat tänka om sin tankegång.

»Att?» upprepade Olof, och hans mörka öga brann.

»Att det, som är en dyrbarast, det skall man offra Herranom.»

»Abrahamsoffret!» sade Olof långsamt och betydelsefullt.

»Som du säger ... där giver det heliga ordet självt svar på din fråga!»

Bröderne skilldes, och Olof befann sig snart åter i kanslärns arbetsrum.

Bibeln låg där uppslagen på kanslärns bord med hans påbörjade översättning, och bibelspråket, som han kort förut genomläst, sprang fram med eldskrift för hans själ. Han gick fram och läste igenom det ännu en gång, och han lutade huvudet mot handen och hans ögon tillslötos, för att liksom utestänga allt utom denna bild av ett rent offer för sanningens skull.

Därvid råkade han att skjuta undan Bibeln, så att de inunder liggande papperen kommo att synas.

Hans ögon sökte Bibeln och kanslärns översättning, men de stannade med en förundransvärd fasthet på ett pappersblad, som stack fram under Bibeln.

Där stodo trenne namn, Christina Gyllenstjerna, Peder Grym och Christina Pedersdotter.

Olof ryckte hastigt fram papperet och genomögnade det.

Det var en avskrift av Christinas frivilliga och otvungna avsägelse av världen och beslut att ingå i Vadstena kloster. Gert Bryningh hade skickat denna avskrift till kanslärn jämte ett brev, vari han omständligt utvecklade sitt förhållande till jungfrun och den glädje, som hans gamla hjärta kände, då nu om ett par dagar hans ögon skulle fröjdas av den härliga synen att se biskop Hans viga Christina till nunna.