Part 9

«Förlåt söta far, men pappa har för mycket att tänka på, att jag skulle våga — — begynna ett för pappa likgiltigt ämne; utomdess är ju han och Petter ovänner.» — — Fadren svarade endast med ett: Hm!

Allt mera dristig vorden, fortfor hon: «Emedlertid var det icke rätt af mig, ty vet pappa, att löjtnanten är slägt med oss?»

«Yrar du, flicka?»

«Nej visst icke. Det förundrar mig, att namnet Harlinghausen är pappa så fremmande. Jag har hört det mycket ofta. Löjtnanten är systerson till pappas egen svägerska, tant Elise.»

«Så, så, nog lär jag då äfven hört det någongång, men hvad angick mig hennes tyska slägtingar? Om löjtnanten är en bra karl, skall det fägna mig att göra hans bekantskap, äfven för slägtskapens skull,» tillade han leende.

«Men Petter?» — —

«Hvad bryr jag mig om Petter! Jag gör hvad mig behagar, och umgås med hvem jag vill.»

Leonna hade gerna fallit sin far om halsen för dessa ord, men hvad hade han då tänkt?

Färdiga för hemresan stodo mor och dotter morgonen derpå och sågo utåt planen. På afstånd upptäckte Leonnas goda ögon Feodor, som utdelade befallningar bland de arbetande. När fadren inträdde, gaf hon detta tillkänna, med förfrågan om brefvets aflemnande.

«På sådant der lappri har jag nu icke tid att tänka» svarade han tvärt, «brefvet skickade jag till deras högvakt. Jag har fått en fördömdt ledsam nyhet. Några rysskäringar ha pingstdagen genom sin oförsigtighet tändt eld på Greta Lisas stuga; det arma folket lär ha förlorat allt hvad både de fått och förvärfvat.»

Både mor och dotter frågade huru det gått till.

«Det vete —! Kom nu, vagnen väntar. Reda skall jag ha på saken!»

Greta Lisa, uppfödd på Grönskog, var en rask och arbetsam qvinna, gift sedan flera år med en, som från gossåren varit i tjenst hos kapten Nordenskans. När de gifte sig, blef hon, på sitt vis, väl utstyrd af fru Igeldorf. Kapten skänkte honom timmer till en rymlig stuga, som uppsattes på halfva vägen mellan Grönskog och kyrkbyn. Mannen var skomakare om vintern; sommartiden for han till sjöss.

Pingstdagen tog Greta Lisa sin yngsta gosse med till kyrkan, ty hon fick åka med en bekant från herrgården. Den andra lemnades hemma under en gammal inhysesgummas vård, som äfven förmanades att se efter ryssarna och elden. Der bodde nemligen två soldathustrur, hvaraf en talade finska. De bakade försäljningsbröd. Innan värdinnan for till kyrkan, hade redan den ena vandrat af med sin korg på hufvudet; den andra väntade på det som ännu var qvar i ugnen. De hade om helgdagarna god åtgång på sitt hvetebröd bland landtfolket på kyrkbacken.

En timme senare kom en officer ridande utåt vägen. Han såg att tjock rök steg upp från detta enstaka hus och som han äfven kände att der bakades försäljningsbröd, red han dit för att varna qvinnorna; då varseblef han eldslåga uppstiga från taket. Han band hästen vid ett träd, och skyndade dit; ingen menniska syntes till. Han ryckte upp dörrn; rök och sedan lågor mötte honom. Då erinrade han sig ett fönster på motsatt sida, derifrån såg han, att stugan nu, sedan dörren kom upp, blifvit temligen fri från rök. Han trodde sig höra ett qvidande i rummet, och som ingen tid var att förlora, slog han in rutorna och bröt ut fönsterbågen; med svårighet trängde han sig in genom den trånga öppningen; qvidandet fortfor, han följde ljudet; i en brädsäng under taket fann han en qvinnsperson nästan sanslös, han drog henne ned, och sköt henne sedan ut genom öppningen; derefter kastade han ut allt hvad han öfverkom af kläder, husgeråd och verktyg. Han sökte till sluts berga de sängkläder hvarpå qvinnan legat och fann ännu en mensklig varelse. Det var en gosse. Sjelf nästan qväfd af rök och utmattad af ansträngning, bar han barnet uppåt skogen, medan gumman, som nu repat sig, bergade sakerna undan elden längre bort. Nu kom kyrkfolket utmed vägen; med dem Greta Lisa. Officern lade det ännu sanslösa barnet i hennes armar. «Jag har gjort hvad jag kunnat» sade han.

Under deras samfälta bemödande kom gossen sig åter före, några minuter senare, hade han varit qväfd.

På någon släckning af elden var icke att tänka, vatten fanns väl tillräckligt, men inga kärl. Lyckligtvis var det lugnt, och huset isoleradt.

Greta Lisa var nu med sina barn på Grönskog. Herrskapet gaf henne tillåtelse att vara der jemte löfte att hjelpa henne med en ny stuga till vintern.

Hon tackade, men svarade: «För husrum behöfver jag icke ligga herrskapet till last. Långa Olle som blef enkling i våras, och sen reste ut med samma skeppare som min Gustaf, har en nätt backstuga nära kyrkan. Till den gaf han mig nyckeln, och bad mig se efter den ibland; det har jag gjort par gånger. Nu tänker jag bo der, och vill med Guds makt, vara mera aktsam om det fremmande, än om vårt eget,» tillade hon tyst gråtande.

Detta påminte Nordenskans om upphofvet till elden; med några kraftiga kötteder, lofvade han gifva an dessa qvinnor på högre ort; de skulle, sade han, icke allenast betala skadan, utan äfven lida straff, med flera hotelser, som ett uppretadt sinne så lätt låter undfalla sig, men hvilka ej äro så lätta att verkställa. — Likväl var icke Nordenskans densamma som lät solen gå ned öfver sin vrede, så mycket mindre då Greta Lisa anmärkte: «Hvartill skulle det tjena hans nåd! De förlorade ju sjelfva allt hvad de förtjenat. Med vett och vilja skedde det icke, och olyckan ropar icke för sig. Beskedliga menniskor voro de äfven. Jag och barnen fingo mången god bit af dem. Utomdess har jag en rysse att tacka för det att min gosse lefver, och att hvarjehanda blef bergadt: Gifver Gud helsan och krafter att arbeta, och stora Gustaf kommer lyckligt och väl hem i höst, går det allt för sig.» Dagen efter flyttade hon till sin nya bostad.

Veckan gick förbi utan att Leonna hörde ett ord om Feodor.

Om lördagen sade Nordenskans till sina fruntimmer: «Laga nu en god matsäck i ordning: vi resa till kyrkbyn i afton, och dröja der öfver morgondagen. Jag har ännu en gång lust att vara herre i mitt eget hus, men jag vill ha heder af middagen.»

Dessa ord klingade som musik i Leonnas öron; ja de gåfvo återljud ända in i hjertat, ty att pappa skulle ha fremmande, det var säkert, och lika säkert blir han bjuden, hviskade hoppet.

Lätt som en fågel, hjelpte hon den trögtänkta modren med tillredelserna; man bakade fint bröd, «godrån» och «systerkaka,» hönsen måste släppa till af sin hoppgifvande ungdom, en ny rökt skinka uppskars och proberades. Dessa och andra goda saker instufvades i vagnen, och klockan åtta var man framme.

«Har ni lust, så gå vi och se huru Greta Lisa finner sig i sitt nya hem,» sade kapten Nordenskans, sedan han tagit en liten «aftonrisp.»

Vid porten träffade vårt sällskap tillsammans med Feodor och Schalinsky; allt sedan vagnen körde in på gården, hade dessa gått som — ja just som katten kring het gröt.

«Vi borde vända om, och be herrarna stiga in,» yttrade Nordenskans med vanlig rättframhet, men hvaruti röjdes en viss hjertlighet, sedan löjtnant Feodor blifvit tillbörligt presenterad af Schalinsky. «Men vi ärna göra en liten exkursion hit i granskapet; gören oss sällskap, mina herrar, och kommen sedan in på en sup och en smörgås.»

En inbjudning mottages merendels alltid så, som den göres, så äfven här.

Man lemnade kyrkan till höger, prestgården till venster, följde sedan en gångstig inåt skogen, der den förr omnämnda backstugan låg.

På stenen, som utgjorde trappan, satt Greta Lisa och stickade, nära bredvid sällskapade gossarna med en gris och några får, så tama, att de togo bröd ur barnens händer; göken ropade i ett af de omkringstående träden. Det var en liten idyll.

Fåren, som först varsnade vårt sällskap, rakade inåt skogen. Vid åsynen af herrgårds-herrskapet, steg Greta Lisa upp, yngsta gossen gömde sig blyg bakom henne, men Gustaf var icke blyg; han hade ofta sett dem. Frimodigt gick han att «smälla hand,» och skrapa bakut med foten, men fick i detsamma ögonen på Feodor, som höll sig något undan. Gossen glömde nu allt annat, och sprang till modren. «Mamma! ryssen är här också, för hvilken du ber Gud alla dagar!»

Med några varma ord och ett handslag, som sade ännu mera, tackade Nordenskans Feodor för räddningen af tvenne menniskolif, och Leonna? — —

Har någon af mina läsarinnor sett en redan älskad person omstrålad af den sköna gloria, ädelmod och sjelfuppoffring skänker — då, men också endast då kunnen j fatta Leonnas sälla känsla i detta ögonblick. Kanske uttalade sig något i den handtryckning, hon följande fadrens exempel, skänkte honom.

Qvällen var långt framliden, och löjtnanterna, som sett fru Nordenskans gäspa oräkneligt många gånger, togo afsked vid deras port med löfte att infinna sig till middagen dagen derpå.

Leonnas hjerta klappade högt af fröjd; ty hon såg att Feodor vunnit fadrens bifall. Ännu genom fönstret nickade han vänligt åt den långsamt bortgående, som kastade en blick till den älskades boning. «Sannerligen jag vet hvad f—n jag skall tänka om Petter, som alltid förtalar den hyggliga karlen,» brummade han liksom för sig sjelf.

De som älska drömmar, och deras symbolik, skulle väl gerna vilja känna dem, som denna natt gycklade omkring Leonnas läger; men de hade inga former, endast glädjefulla aningar genombäfvade det sextonåriga hjertat. De rörde blott det närvarande, framtiden öfverlemnade hon åt Gud, och snart njöt hon oskuldens lugna vederqvickande sömn, ty under hennes såkallade drömmar, låg hon vaken med slutna ögonlock.

Det kunde vara omkring midnatt när hon vaknade, och trodde sig höra röster af menniskor jemte ett besynnerligt knakande och ruskande ljud, men hon somnade snart ifrån alltsammans.

Det första hon kastade sina blickar ut genom fönstret, sedan hon stigit upp, gaf henne en förklaring öfver hvad hon hört under natten. Ungefär ett stenkast från deras hus, hade man rest upp en temligen stor löfsal. Soldater buro nu dit ett bord. Allt manskapet uppställdes i rotar och leder af officerarne; det såg ut som de väntat någon, ty alla voro i full uniform och de flestas blickar riktades mot vägen som förde dit.

Leonna sprang ned för att be sin mor komma upp; hon ville ej stå allena i fönstret, och mötte fadren i trapporna. «God morgon pappa! Hvad är på färde?»

«Det blir stor parad i dag, min flicka.»

«Stor parad med så litet folk, pappa, och utan musik?» — —

Med ens hördes hästtraf från vägen och en klingande fältmusik; om några minuter passerade chefen och flera officerare, ridande på utmärkt vackra hästar, jemte musik och manskap, förbi deras port och förenade sig med de andra på planen.

Officers-korpsen samlades i löfsaln, der en grekisk prest, i sin långa asiatiska drägt, förrättade gudstjensten; sedan bestänktes alla närvarande, jemte de förbi defilerande trupperna med vatten ur ett silfverfat, hvars starka förgyllning glimmade som eld mot solen.

Det efter hand kommande finska kyrkfolket stod på afstånd och såg på detta för dem alldeles märkvärdiga uppträde.

Nu ljöd sammanringningen till deras egen gudstjenst och alla skyndade sig dit. Militären skingrades äfven; snart skulle man ansett allt för en dröm, om ej träden stått qvar. När Nordenskans med fru och dotter, äfven begåfvo sig till kyrkan, sågo de löfträd framför hvarje dörr der någon ryss bodde. De firade sin pingst: «Löf-hyddornas högtid.»

* * * * *

Middagsgästerna bestodo af pastorn med dess fru och ett par äldre herrar possessionater, som Nordenskans träffat i kyrkan, äfvensom de båda löjtnanterna.

Samtalet vände sig omkring den ståtliga paraden, de vackra hästarna och brunsdrickningen vid landtmätarbostället, dit öfversten anländt dagen förut.

«Är hans fru och svägerska äfven komna?» med denna fråga adresserade pastorskan sig till Feodor, hennes vis-à-vis vid bordet. Han låtsade icke höra frågan.

Hon vände sig då till Schalinsky, grannen till venster: «Det är oss alldeles obekant,» försäkrade han, och antog en högst förvånad min.

«Han sjelf såg ganska hygglig ut, och förde sig bra, men hurudan är frun? Hon skall, efter hvad jag hört sägas, tala temligen god svenska.» Dessa ord voro så bestämdt riktade till Feodor, att han ej kunde undvika att svara och detta skedde med en viss tonvigt: «Jag har icke den äran att känna vår öfverstes fru eller någon af hans familj.»

«Umgås löjtnanterna icke i hans hus?» frågade prestfrun förundrad.

Feodor var ifrigt sysselsatt med sin vackra granne, för att höra — på annat öra.

Schalinsky tog en egen min, men svarade sedan skämtande: «Hvad ha vi subalterner för anspråk att närmare umgås i chefens hus. Vi känna hvarandra; men endast i tjensten. Vi göra våra uppvaktningar och dermed väl.»

«Nå annorlunda gick det till hos öfverste Dunkers, der jag var som ogift,» utbrast frun. «Han gaf både frukostar och middagar, der alla hans officerare, räknadt från den första till den sista, voro bjudna, och alltid voro hans fruntimmer närvarande vid bordet. Er öfverste — förlåt mig det — måste vara en smulgråt.»

«Förlåt, jag förstår ej sista ordet.»

«Det betyder snål —»

«Ah! Det är han icke, nog hedras vi äfven någongång med en bjudning, men inga fruntimmer äro närvarande.»

Leonna, ehuru oerfaren, insåg likväl det undvikande i deras svar, och för att bry Feodor sade hon, likväl så att ingen annan gaf akt derpå: «Öfverstinnans syster syntes ej vara kusin Feodor alldeles obekant, ni studsade vid hennes möte hos Smitts i vintras.»

Han rodnade lätt: «Menar kusin Leonna den person, som vann inträde der under denna benämning, så har jag väl sett henne förut, men känner henne blott af ¯ryktet¯.»

Leonna ångrade, utan att veta hvarföre, det hon sagt.

Utan sökt anledning, och utan att ådraga sig någon uppmärksamhet, blefvo Feodor och Leonna mer än en timme för sig sjelfva i salen; ty efter kaffet hade de äldre herrarna slagit sig ned vid ett spelbord i ett rum, de båda fruarna pratade tillsammans i ett annat. Våra unga tre roade sig först med en kortlek: Schalinsky var en tusenkonstnär; men han utkallades snart af sin «passopp» och när han återkom, träffade han alla så, som han lemnat dem.

Äfven Leonna och hans vän stodo ännu allt vid samma fönster, men hennes hand hvilade i hans, och blickarna, de hade ett helt annat uttryck! med en den vackraste purpur på panna och kind, drog Leonna undan sin hand och skyndade ut; Feodor tryckte vännens hand med ett sakta, men uttrycksfullt «tack!»

De skiljdes sent. Nordenskans, belåten med sin dag, anmodade de båda löjtnanterna att snart helsa på vid Grönskog.

Detta kunde likväl icke ske förrän nästa söndag, när paraden var förbi. De inträffade middagstiden.

Leonna såg med allt högre glädje, huru upprymd och treflig fadren blef i umgänget med «sina unga bröder.» Det var något, som återförde honom sjelf i det förflutna.

Vårt lilla sällskap hade för att njuta af det fria, suttit ute på den med doftande rönnträd omgifna trappan. Feodor hade underrättat dem, att hans far var död, sedan mer än ett år; att hans mor njöt pension, och ärnade under denna sommar resa till sin födelseort, Hamburg, der en syster ännu lefde. «Jag hoppas» tillade han, «att mitt bref ännu skall träffa henne i vårt fordna hem. Jag skref för några dagar sedan, då jag ännu ej visste, hvilken lycka skulle hända mig. Kunde jag ej underrätta henne om mitt intressanta granskap och den vänskap, hvarmed jag här omfattas?»

«Ett grannskap som alltid skall glädja sig öfver herrarnas besök,» svarade Nordenskans vänligt, «men apropos af bref — så måste ni ursäkta mig, god' vänner. Jag har ett ganska angeläget, som måste expedieras, budet far till staden i afton. Jag öfverlemnar er åt mina fruntimmer så länge.» —

Leonna föreslog att visa dem trädgården. Fru Nordenskans följde icke med.

Aldrig hade denna trädgård, der hon kände hvarje träd, buske och planta, visat sig i det fördelaktiga ljus, som nu, då hon vandrade der med den älskade.

Hennes rena själ kunde knappt fatta, att en högre lycka skulle finnas, än att så der hand i hand få vandra med honom i sitt barndomshem. Schalinskys närvaro brydde henne ej, han var ju Feodors vän, alltså ägde han ju rättvisa anspråk på hennes vänskap och förtroende.

Njuten denna stund af ren oblandad sällhet, j unga älskande! innan solen gått ned, faller en droppe malörtssaft i er glädjebägare.

Mot aftonen sutto de åter på trappan, sedan de förtärt en landtlig «aftonvard.»

Hästen var redan förespänd och Schalinsky hade två gånger manat på afresan, då en karl kom ridandes, hvilken sedan, med hatten i hand, nalkades trappan, helsande från befallningsman. «Han kom redan i middags» fortfor han, «och skulle sedan resa hit; men jag vet ej hvad som «fallerat,» ty se'n befallte han mig spänna ifrån och rida hit med det här brefvet.»

Nordenskans bröt sigillet, brefvet innehöll ej ett ord, endast bjudningskort till brölloppet Johannedagen.

Utan att rätt göra sig redo hvarföre, kändes det liksom en samumvind dragit förbi, alla blefvo mer eller mindre förstämda; utan att vexla många ord, reste herrarna bort. De andra sutto tysta en stund. Nordenskans gaf sig luft genom några uttrycksfulla hm! hm! «Bröllopsdagen blir således om thorsdag, hm!» — sade han vänd till sina fruntimmer. «Vi måste ha några dagar på oss, ty alla tre behöfva vi något nytt; i morgon afton resa vi. Jag tar skjuts, och vi resa genom natten, för svalkans skull. Laga er således i ordning!»

Utan att uppehålla sig, genomreste de kyrkbyn; vid högvakten träffades Feodor. ¯Han¯ var icke bjuden på brölloppet, men väl Schalinsky, och ännu en annan af kamraterna, bekant i Smittska huset. En ryckning på axlarna var Nordenskans' hela men uttrycksfulla svar.

Om onsdagen kom herr Smitt till deras logis i staden, för att, som han sade, få vara en stund i lugn hos sina tillkommande slägtingar, ty hemma hos honom var ett förfärligt väsende, «der vändes upp och ned på allt hvad som finnes i huset,» klagade han, «och ändå får jag icke ha det, som jag vill. —»

«På min dotters hedersdag,» fortfor han, «önskade jag se alla mina bekanta tillsamman. Vi hade kunnat sätta upp ett tält på gården, som är stor nog, ehuru en löfsal äfven är der. Ungdomen hade då kunnat roa sig och dansa i salen; men pass på, det behagade icke fästmannen — och således icke bruden heller.» — —

«Apropos af dans och ungherrar» inföll Nordenskans, «skall jag säga bror, att hvarken löjtnant Schalinsky eller Boldakoff kunna ha den äran att komma.»

«Det var ledsamt det — men Karlowitsch kommer väl han?»

«Han? han är ju alldeles icke bjuden.»

«Ta mej tusan d—r, blef han icke det, ehuru Petter var topprasande fördenskull. Bror skall benäget ursäkta min hetta, men då brölloppet står i mitt hus, och på min egen bekostnad, bör väl jag också ha ett ord i laget om bjudningen. Mer än ett halft år har Feodor Karlowitsch bott i mitt hus, och alltid uppfört sig väl. Jag gaf derföre icke vika för Petters kapriser, utan skickade invitationskort åt alla tre löjtnanterna. Det berodde visst på dem, om de ville komma eller ej, men höflighet måste vara.»

Som Petter var hans son, lät Nordenskans saken falla.

Huru det tillgick vid brölloppet derom säger jag ingenting, utan hänvisar dem som önska veta det till fru Snabbeck.

* * * * *

Åtföljda af herr Smitt och Hedda, reste unga paret till sitt hem, på samma gång som Grönskogs herrskapet; de inträffade fredags aftonen. Efter en timmes uppehåll fortsatte sistnämnda resan till Grönskog. Schalinsky mötte dem på vägen; utan att vexla ett ord, helsades blott i förbifarten.

Leonna, som satt baklänges i vagnen, gjorde sin fader uppmärksam på att han ännu stod der och såg efter dem, med en förundrad uppsyn.

«Det kan jag besitta mig icke hjelpa,» svarade han, «huru kunde jag tala vid en menniska, som jag så nyss försäkrat alltid vara välkommen i mitt hus, och den jag likväl icke kan se hos mig i söndag tillika med de andra, när jag icke kan bjuda Feodor, utan att upplefva förargelse genom Petter. Det får gå denna gång! men sedan lofvar jag, Petter skall stå mig till svars för sitt «barocka» uppförande mot en person, som är omtyckt af alla andra.»

Enligt löfte tog han äfven vid första lägliga tillfälle Petter i förhör, men vann ingenting dermed. Denne ville ej ingå i någon förklaring, men det var nog af, mente han, att han för sin del aldrig tänkte bemöta honom annorlunda än nu.

När fadren meddelade honom löjtnantens familjenamn; svarade Petter att han icke trodde ett ord; det var endast en hopspunnen saga, och varnade sin far i anseende till Leonna.

Nordenskans litade visst icke på sonens synbart partiska omdöme, och ville, för sin del, icke ändra sitt uppförande mot löjtnanten. Likväl blef deras umgänge mindre otvunget, ty uppmärksam blefven genom Petters framkastade varning, såg den i sådana fall eljest icke skarpsynta mannen, att en lifligare känsla, än vanlig bekantskap, yttrade sig både hos Feodor och Leonna. Icke nog med de ledsamheter Petter skulle väcka, om en sådan förbindelse kom i fråga, hyste Nordenskans den önskan, att få behålla sitt barn på hemorten. Detta gjorde honom försigtig. Vid deras allt mera sällsynta besök på Grönskog, var antingen far eller mor närvarande, utan att lemna de unga allena. Likväl voro dessa öfvertygade om hvarandras känslor, ty kärleken har ett schifferspråk, ofattligt för andra.

Deras ankomst hade likväl alltid en välgörande verkan på Nordenskans' lynne, och alltid yttrade han oförstäldt sin glädje när de händelsevis sammanträffade.

Sommarn led, hösten nalkades; slägten umgicks föga; när Leonna någon gång var med sina föräldrar till kyrkan och tillbragte eftermiddagen hos sin bror och svägerska, hade hon blott i förbigående helsat på Feodor, och genom Schalinsky, som då alltid gjorde visit, fått en helsning, eller några kärleksfulla ord af hans hand.

De allt mera sällsynta besöken hade alldeles upphört, ty nya rekryter ankommo dagligen, som skulle inöfvas; till och med söndagarne voro upptagna dermed.

Familjen Nordenskans skulle en eftermiddag på ett fadderskap hos en rusthållare, boende en half mil på andra sidan om kyrkan neråt skärgården. «Gamla frun» blef likväl hemma, hon hade en tid varit hvad folket så träffande benämner «hängsjuk.» Vagnen var i olag och Leonna for med fadren i schäs, först till brodren, der de skulle äta middag, derifrån skulle de följas åt till Löfsala.

Hedda Smitt hade dagen förut kommit hit ut, men hon var ej inbegripen i bjudningen; äfven sade hon sig vara så trött efter åkningen på en bondkärra, att hon var ganska nöjd att bli hemma.

Innan de reste, gick Leonna upp i sitt rum. Hon såg Feodor gå förbi uppåt planen, men han såg icke upp. «Han vet icke att jag är här,» tänkte hon, och gaf honom tecken med en röd schalett, som hon höll i handen. Då öppnades nedra fönstret med buller. Feodor såg sig om, helsade höfligt, men kallt; ovillkorligt kastade han äfven en blick uppåt. Han såg henne; hans blick och rodnad talade tillräckligt, men han såg sig observerad, och fortsatte sin gång.

Några ögonblick sednare såg hon honom tala vid Schalinsky, hvarefter denne skyndsamt begaf sig nedåt.

I tanke att gå ner, mötte hon i trapporna Hedda, som berättade att hon genom fönstret helsat på Karlowitsch. «Svåger och Maria voro icke inne och så passade jag på,» sade hon. «Tycker du ej som jag Leonna, att det är synd och skam, när man måste liksom stjäla sig till en helsning af en bekant menniska.» Leonna qväfde en suck. Hedda fortfor: «Om jag nu under det ni är borta, kan träffa honom eller Schalinsky, skall jag be dem passa på i morgon, så gå vi båda upp dit till backstugan på andra sidan kyrkan. De kunna gå den andra vägen dit. Vi träffas der och få då prata bort en stund med dem, menar du inte,» tillade hon med ett illparigt småleende, «att jag vet, att du och Schalinsky äro vänner. Jag tillstår, att jag misstänkte dig i början för Karlowitsch, men sedan jag varseblef, huru den förra i sist, när jag var här, smög dig en biljet i handen, har jag ändrat tankar.»

Leonna rodnade; detta bekräftade Heddas förmodan, och gjorde den till visshet.