Part 7

I den starkaste sinnesrörelse upphörde jag; endast mekaniskt lockade jag sedan osammanhängande toner från instrumentet. Aldrig har jag upplefvat, och icke önskar jag upplefva ett sådant ögonblick. Det låter knappt beskrifva sig. Jag förekom mig såsom en, den der länge studerat och fuskat i magiska konster, och nu för första gången vågar besvärja andar. Dessa uppenbara sig, men i gestalter, som komma håren att resa sig på besvärjarens eget hufvud. — —

Allt var förbi, allt var tyst; men snyftningar hördes från nästa rum.

Läkaren förordnade regimen, och lofvade komma igen andra dagen mot aftonen, nu måste han tillbaka till staden, der tjensten fordrade hans närvaro på morgonstunden.

En åldrig fru med förgråtna ögon, satte förut fram mat och vin, som vi båda så väl kunde behöfva; sedan reste han oförtöfvadt.

Nu ville den goda frun vaka öfver den sjuke, och jag hade all min vältalighet nödig att afhålla henne derifrån. På min begäran erhöll jag papper och skrifdon och blef ensam med Vasilij, som sitter på en stol och blundar.

Som jag nu ingenting mera har att förtälja, vill jag göra dig hemmastadd i rummet, der jag sitter; det är stort, och med utsigt åt trenne håll. Med undantag af det dyrbara instrumentet, äro möblerna helt enkla af perlfärgadt träd med hemväfda öfverdrag; huslighetens anda synes råda öfverallt, äfvensom spåren af en mer än vanligt bildad qvinlig genius. Valda musikalier; några väl utförda teckningar i tusch och vattenfärg intaga icke högsätet, som vanligt är, utan den anspråkslösare delen af väggen. På ett litet bord ligga några väl inbundna böcker: «Schillers Wallenstein,» «Wielands Oberon,» «Conte moral» af ¯Marmontel¯, jemte Rousseaus «Emile,» alla på original-språken.

På ett annat bord ser jag fruntimmers-arbeten och en uppslagen bok — — Det är Göthes «Hermann och Dorothea,» på insidan af permen står: ¯Leonna¯.

Du vet huru detta namn har spökat för min inbillning, sedan barnaåren, och i synnerhet sedan mitt inträde på finska jorden. När jag drömde om stridens bragder, var det alltid hon som fäste lagern på min panna. Ödet förde henne obekant i min väg, och jag blef intagen. Jag trodde mig vara mitt idéal otrogen, men så var det icke. Kanhända är jag åter så lycklig och finner henne här, ehuru hennes hem ligger flere mil härifrån; ty kan hon icke vara här på besök hos sin onkel? Han talade ju om «die Muhme.» — Nu hör jag någon komma — det är värden i huset. God natt!

Fortsättning:

Han förde mig uppför en trappa till sitt eget rum, på det jag ostörd måtte hvila ut. Dermed var jag otroligt belåten. Efter tre nätters vakande och alla dessa äfventyr, var jag glad att få gömma mig undan alla unga damers blickar i allmänhet, och Leonnas i synnerhet; ty när jag nu vid halfdagern såg mig i spegeln, var jag i sanning en «chevalier de triste figure.»

En klocka i rummet slog tolf när jag vaknade, jag klädde mig skyndsamt och gick ned. I förstugan träffade jag den vänliga gamla frun; hon sade, att majoren igenkänt och talat vid Vasilij, men nu förmodade hon att han slumrade, och bad mig derföre gå sakta i dörren. Jag inträdde varsamt och såg — ett ungt fruntimmer stående vid Ivanoffs läger, med venstra armen understödde hon hans hufvud, för att låta honom dricka utur ett glas. Hon stod så, att jag lika litet kunde se hennes ansigte, som hon såg mig. Jag vinkade åt Vasilij, som stod på något afstånd, att icke förråda mig. Han nickade och antog en förnöjd småslug min. Ivanoff hade tömt glaset, och flickan tog varsamt undan armen, men stod ett ögonblick lutad öfver honom. Han slog upp sina ögon, och hon drog sig genast blyg tillbaka. Till min utomordentliga förvåning, sade han på fransyska — ett språk som han alltid förnekat sig ens förstå. — «O, Anna, är du åter här? Hvarföre har du lemnat mig? Jag är fången, och de odjuren ha bundit mig. Någon sade mig att jag var mycket sjuk, det är kanhända äfven möjligt; men lägg din hand på min panna! så der ja, o det svalkar! — Gå icke mera ifrån mig — lofva mig det.»

«Lugna dig gode Konstantin!» svarade flickan sakta, «tala icke, doktorn säger det mattar dig. Jag går, men kommer straxt tillbaka, och vill sedan sitta och arbeta här vid fönstret, bara du lofvar att vara stilla.»

Lydigt släppte han hennes hand, som han lagt på pannan.

När flickan vände sig om för att gå bort, blef hon varse mig, en purpurflamma lågade upp på kinder och panna. Det var fröken Lurhjelm, hvars bekantskap jag gjorde i staden.

Vänligt och förlägen helsade hon; med ett tecken inbjöd hon mig i nästa rum.

«Herr löjtnanten måste finna det bra besynnerligt, att jag — en ung flicka — talar ett så eget språk med en man, den jag i går såg för första gången — men saken är lätt förklarad,» fortfor hon i det hon antog en lugnare hållning, «under feberyrseln i går aftons, ansåg majoren mig — som ville förmå honom att förtära ett feberstillande medel, som han hittills vägrat — för någon, som säkerligen är honom dyrbar. Han kallade mig för Anna, förebrådde mig, att jag var så kall, så fremmande; att jag ej nu som förr sade Konstantin, o. s. v. Jag trodde det vara bäst att gå in i hans idéer, för att lugna honom. Och när han ännu i dag fasthöll samma fantasi, ansåg jag mig böra» — — —

«Alldeles så, min fröken! Den tanken att han tror sig omgifven af ett för hans hjerta dyrbart föremål, skall långt mera bidraga till hans förbättring, än alla läkares mixturer; men det förvånar mig att han talar fransyska. Han har till och med sagt sig ej förstå detta språk.»

«Äfven min onkel, som en gång sammanträffat med honom i Borgå förlidet år, säger det samma; och under ett redigt ögonblick i går, svarade majoren ej, när onkel talade honom till på detta språk. — Men kan löjtnanten säga hvem denna Anna är? Jag önskar blott veta det,» tillade hon något förlägen, «emedan — jag då bättre skulle spela min påtvungna roll.»

«Jag kan ej lemna ringaste upplysning,» försäkrade jag sanningsenligt. «Ehuru vi varit ofta tillsammans, och major Ivanoff hedrat mig med sin vänskap, — något hvarmed ¯han¯ icke slösar, — känner jag verkeligen ingenting om hans tidigare förhållanden, hvaröfver han alltid iakttagit en tystnad, som, jag tillstår det, förefallit mig besynnerlig; men nu vill jag fråga Vasilij, som varit hos honom i många år, genom honom kunna vi erfara något om denna Anna.» — — Jag ville genast gå, men hon höll mig tillbaka och sade ganska allvarsamt: «nej herr löjtnant, när ni som vän till majoren icke känner detta, vill jag också icke erfara det genom hans tjenare.»

Hon kom mig verkeligen att blygas. Den synbara förlägenhet, hvarmed hon gjorde mig den omnämnda frågan, visade nogsamt, hvilket intresse hon fästade vid svaret. Huru ädelt besegrade hon ej ¯sin¯ nyfikenhet, då jag — jag tillstår det — gerna tillfredsställt ¯min¯ på hvad sätt som helst!

Vi återvände till sjukrummet; hvem tror du väl satt der, sysselsatt med ett handarbete? — Leonna von Nordenskans!

Efter några ord om vårt sammanträffande förra gången, och det oförmodade i återseendet; togo vi plats omkring ett litet bord, likväl så, att fröken Ottilia — husets unga värdinna — enligt sitt löfte till majoren, genast föll honom i ögonen, när han vaknade. Han syntes nu slumra godt. —

Jag hade — som du tör minnas från mitt föregående bref — låtit Leonna genom Ottilia veta, att jag kunde lemna henne notis om en viss person. Med nöje såg jag, att en fråga sväfvade på hennes vackra läppar, ehuru den visst icke kom längre. I förstone svängde jag talet hit och dit, för att forska ut, hvad hon tänkte om denna person, innan jag sade mig sjelf vara den sannskyldige. Hon trodde honom ännu vara en yngling, nästan jemnårig med henne, och jag hade svårighet nog, att öfvertyga henne, att undertecknad var denne Fritz von Harlinghausen. Lyckligtvis kunde jag vinna trovärdighet genom ett bref från min mor, hvars stil var henne bekant från förra tider. Hennes snabba blick upptäckte der sitt eget namn, och hon rodnade lätt, i det hon genast återgaf brefvet. Kanhända är hon ej obekant med min goda moders ¯drömmar¯.

Nu blef det fråga om, hvarföre ingen i Lovisa känner mig under mitt tyska för- och familjenamn.

«Emedan ryska tungor, (och alla mina kamrater äro ryssar), rådbråka det till Garlinkgausen,» svarade jag skrattande; «utomdess nyttjas bland oss i dagligt tal endast eget och fars förnamn. Dervid har jag låtit det bero. I de få hus, der mitt familjenamn är kändt, komma ej Smittens och deras bekanta.» —

Under denna demonstration, inträdde kapten Lurhjelm. De unga damerna benämna honom onkel Ludvig, och jag erhöll snart tillåtelse att säga så med.

Han är sjöfarande, och för eget fartyg. Han tar nu frakt till St. Petersburg, och seglar, bara sjön blir fri från is; derifrån gör han en resa till Lybeck, dit hans brorsdotter denna gång följer med.

För att ej störa patienten, var middagsbordet dukadt i ett aflägset rum, «kökskammarn.» Sällan eller aldrig, har jag varit bland så okonstlade, trefliga och aktningsvärda menniskor. Vettenskaplig bildning, verldskännedom och menniskokärlek, äro hufvuddragen i Ludvig Lurhjelms karakter; hans väsende är öppet och okonstladt. Förhållandet mellan honom och hans brorsdotter är, som det ¯borde vara¯ mellan far och dotter, icke så som man tyvärr ofta finner det i verkligheten. Huru enkla, anspråkslösa, och husliga äro ej de unga flickorna. Hjertats godhet gör här jemnlikhet. Leonna är en blomma uppvuxen i den fria naturen; Ottilias uppfostran deremot är vårdad af en mästares hand, och likväl omfatta de hvarandra med en sällsynt vänskap. Man ser, att ömsesidig aktning och ömsesidigt förtroende är och blir grundvalen till en känsla, som försvinner blott med lifvet. Undrar du, huru undertecknad kommit sig till sådana djupsinniga observationer? ¯Goda sällskaper smitta liksom de dåliga¯.

Ivanoff var vaken, utan feber, men ganska matt. Han igenkände mig snart och tryckte min hand, men förmådde ej tala, och återföll i en dvallik sömn. Surprisen syntes höra till ordningen för dagen.

Vi sutto alla omkring det lilla bordet, flickorna med sömarbete, den gamla med sin stickning. Jag skar upp en blyertspenna för att teckna ett broderimönster för Leonna. Onkel Ludvig föreläste oss med verklig talang några sidor ur Oberon. «Orest,» en vacker svart pudel — i parentes sagdt, mycket firad af Ottilia, emedan densamma, genom sitt skällande, kommit dem att observera majorens olyckshändelse på vägen — satt äfven lik en ganska uppmärksam åhörare framför sin husbonde och såg på honom med sina kloka ögon.

På en gång lyssnade hunden och syntes orolig; ett skrapande på dörren, åtföljdt af ett ängsligt tjut, väckte allas uppmärksamhet. «Garçon!» utbrast Vasilij ovilkorligt och skyndade från sin herres säng till dörren. Han hade rätt. Det trogna djuret hade försvunnit dagen före deras afresa från Åbo — sannolikt instängdt af någon «liebhaber» — och hade sedan sökt, följt, och funnit sin herres spår, ända hit.

Först fägnade han sig åt den glada Vasilij, och formerade en flygtig bekantskap med Orest, som på sin herres befallning förhöll sig stilla. Sedan äfven jag fått ett, ehuru ringa igenkännelsetecken, skyndade han till sängen. Der reste han sig med fötterna mot kanten och slickade den hand som låg ofvanpå täcket. Djuret hade magrat ansenligt, hvem vet hvilka «egyptiska köttgrytor» han försakat för att följa sin herre i nöd och lust! Ottilia sörjde genast för hans förplägning.

En stund derefter kom läkaren; han gaf det bästa hopp, ty svullnaden började lägga sig. En biljett från Schalinsky gaf mig tillkänna, att General en chef under sin genomresa skulle inträffa följande afton i Lovisa. Jag måste således tillbaka med doktorn, som likväl dröjde qvar öfver natten.

Denna opåtänkta hastiga bortresa förstämde oss något; jag anses redan för en bekant i huset. På läkarens inrådan, som ville ha ett ostördt lugn för sin patient, begåfvo vi oss i andra rummet, och trefnaden infann sig åter.

I anledning af några jemförelser mellan landt- och stadslif, yttrade jag, att jag denna sommar vore i tillfälle att någorlunda njuta det förstnämnda, emedan jag, jemte ett par kamrater, skulle ha uppsigt öfver ett arbetskommando, som skulle rödja upp en vidsträckt plan invid X kyrka i N. socken, för att göra planen tjenlig till exercis.

«Ack hur roligt!» utbrast Leonna, «vi bli då grannar! Väl ligger Grönskog två mil derifrån, men hvad vill det säga? Jag får ofta följa med pappa till kyrkan om söndagarna. Det rödmålade huset nära invid planen tillhör pappa. Det vindsrum, som har sina fönster åt den sidan, är min kammare. Vi kunna då åtminstone utbyta en helsning, till dess kusin Feodor blir bekant med pappa.»

I detta glada öppna förtroende ligger ej en skymt af koketteri. Hon anser mig som en barndomsbekant, en nära slägting. Måtte hennes föräldrar tänka på samma sätt! Jag erhåller då lätt inträde i deras hus. Väl lär jag då äfven få den äran, att räkna någon sort aflägsen skyldskap med en viss sikter af samma namn, men huru nära, det har jag aldrig velat fråga, ty på den krabaten spiller jag icke ett ord.

Det var endast ett löst rykte, som lockade mig ifrån Rönnbacka. Jag har således haft tid att skrifva ett så vidlöftigt bref. Du ursäktar väl din pratsjuke vän

¯Feodor.¯

När löjtnanten efter fem dagars frånvaro, åter kom till Rönnbacka, mottogs han af fru Palman, som sysselsatt i köket, endast kunde be honom stiga in i salen. Majoren låg i mera upprest ställning, armen låg spjälad. Garçon utgjorde hans enda sällskap.

Vänskapsfullt räckte han den friska handen mot vännen, som å sin sida fägnade sig öfver de omisskänneliga tecken till återkommande helsa, som röjdes i majorens utseende.

«Ja du har rätt, jag känner mig ofta må bättre än före den händelsen, som bragte mig på detta läger,» svarade majoren, «och din närvaro skall bidraga att muntra mitt sinne. Om din förra härvaro har jag icke redigt begrepp, ty många fantasibilder omgåfvo då mitt plågoläger, och jag vet ännu knappt, hvad som varit dröm eller verklighet.»

Feodor lyckönskade honom att vara under så goda menniskors omvårdnad. Tacksamt erkände majoren detta, och tillade: «numera ser jag likväl ingen annan omkring mig, än den goda gamla frun, ty min hederliga värd reste bort i förgår, och ändå förekommer det mig stundom, som om jag betjenades af osynliga händer, eller att en skyddsengel vakade öfver mig, när jag slumrar, men som genast försvinner, när jag vaknar. Det är, jag finner det nog, en lemning af de fantasier febern alstrade; ty när jag denna morgon frågade Vasilij, hvad han tänkte derom, svarade han endast med ett skakande på hufvudet, och ett eget tvetydigt leende.»

Feodor ville ej ingå i någon förklaring öfver denna andesyn, men lofvade underrätta sig om något ungt fruntimmer icke varit i rummet, under dessa senare dagar.

Fru Palman kom nu in och bjöd löjtnanten i sitt rum, för att äta frukost.

Der träffade han Ottilia; ehuru hon vänligt kom honom till mötes, och syntes fägna sig öfver hans ankomst, syntes hon honom blek, nästan sorgsen.

«Mår fröken icke väl, eller har något obehagligt inträffat?» frågade han sluteligen.

«Nog mår jag bra, men jag är ledsen öfver att onkel just måste resa bort, när jag så oförmodadt skulle förlora Leonnas sällskap; här sitter jag nu allena, nästan som en fånge, och vantrifs så der smått.» — — —

Feodor hade med säkerhet trott sig här återfinna Leonna, men smärtsamt träffade honom underrättelsen om hennes frånvaro; ty dessa dagar hade lärt honom inse, huru dyrbar hon var för hans hjerta. Han frågade om orsaken till hennes förut icke påtänkta bortresa.

«Den känner jag icke, och derföre är jag mest orolig. Onkel hade nyss rest bort i förgår, när Leonnas bror kom hit, med befallning från fadren, att hon genast skulle komma hem.»

«Har fröken Leonna en bror?» frågade Karlowitsch med en obehaglig aning.

«Kan löjtnanten vara okunnig om, att Maria Smitts förlofvade är Leonnas halfbror?»

«Namnet har väl ledt mig på den förmodan, att de vore slägtingar, men icke att ¯han¯ kunde vara en engels bror. — — Det är jag, som beklagligtvis, genom en fördömd pratsjuka, gifvit anledning till denna frökens förlust.»

Ottilia bad honom förklara sig närmare.

«Hemkommen härifrån, mötte jag mamsellerna Smitt på gården. Den äldre frågade, hvarifrån jag kom, hvarföre jag rest bort så hals öfver hufvud. Med få ord omtalte jag major Ivanoffs olyckshändelse, och att han varit lycklig nog att här finna deltagande och vård. Jag var dum nog att tillägga: det jag om några dagar åter skulle fara och se efter honom. Då nu frökens bror, som visste henne vara här, erfor detta, så ville han väl åter visa ett prof af sin hatfullhet, sin ovilja mot mig.»

Fru Palmans inträde afbröt ämnet, och talet föll på majoren; löjtnanten hoppades snart se honom återställd.

«Tror ni det verkeligen?» frågade Ottilia lifligt. Derefter tillade hon något förlägen. «På två dagar har jag — knappt sett honom.»

«Och likväl tror han sig märka ett huldt väsende, som ofta omsväfvar hans läger, ehuru hon genast försvinner, så snart han vill öfvertyga sig om synen är verklighet, eller ett foster af inbillningen.»

Ottilia rodnade lätt för hans forskande skälmska blick. «Nå visserligen har jag någongång, när han slumrat, smygt mig in i rummet, för att obemärkt se efter att ingenting felades. Fru Palman har mycket att göra — äfven står der en byrå som innehåller saker» — — — —

«Men hvarföre har fröken förbjudit Vasilij att tala om er för sin husbonde?»

«¯Allt¯ vet löjtnanten också!»

«Och hvarföre vill icke fröken visa sig?» frågade han allt mera enträgen.

«Hvarföre?» sade hon. «Emedan den person, för hvilken majoren ansåg mig under sin yrsel, sannolikt har, för att dömma af några hans yttranden, blifvit skild från honom, antingen genom döden, eller på något annat för honom ganska smärtsamt sätt. Hvarföre då nu upplifva dessa sorgliga hågkomster genom min åsyn, innan han är fullkomligt återställd? — Han har emedlertid glömt sina fantasier, och jag är en likgiltig, för honom alldeles fremmande varelse.» En liten ofrivillig suck smög sakta fram.

«Jag delar icke frökens åsigt af saken,» invände löjtnanten. «Detta förhemligande verkar ofördelaktigare på hans fantasi, än verkligheten; för den skola säkert alla skuggbilder försvinna. Gör mig derföre till viljes! Tillåt mig att presentera er.»

Synbart öfverraskad, frågade hon något förlägen, om det icke vore bättre att afvakta onkelns återkomst; men af farhåga att detta hade utseende af tillgjordhet, ändrade hon genast mening, och gaf sitt bifall.

Gerna hade Feodor, af ungdomlig nyfikenhet och öfverdåd, velat öfverraska sin vän genom Ottilias oförberedda närvaro, för att se hvilket intryck detta gjorde, men hans bättre känsla nekade. Majoren underrättades om rätta förhållandet, likväl med undantag af deras fransyska konversation — ett förbehåll som han måste gå in uppå. Några ögonblick senare förde han Ottilia jemte fru Palman till hans säng.

Majoren bad honom tolka sin hjertliga tacksamhet för all den omvårdnad de skänkt honom, och anhöll om deras fortfarande godhet och tålamod.

Under det att löjtnanten öfversatte majorens ord, höll denne Ottilias hand, som hon rodnande lemnat honom, och han betraktade henne nu med blickar, hvarur åter en känsla af glädje och liflig öfverraskning strålade. Nästan utom sig, ropade han: «O huru lik hon är min aflidna så smärtsamt saknade syster Anna!»

Den unga flickan, som ej förstod meningen, men väl hörde honom med häftighet uttala det namn, han under yrseln gifvit henne, drog darrande händerna tillbaka, och ville aflägsna sig; men löjtnanten höll henne qvar och förklarade orden. Då lade hon sjelfmant sin hand i den hand majoren ännu framräckte, och sade med en vacker blick, en engels leende: «O säg honom, att så länge han vistas här hos oss, skall jag söka ersätta denna syster.»

«Säg honom det sjelf på ett språk, som han efter hvad jag förmodar, numera ej förnekar,» sade Feodor leende.

«Nej, nej, icke nu, tillåt att jag aflägsnar mig» — —

«Gör icke det, det kunde oroa honom, men skänk oss litet musik.» Hon biföll genast, och Feodor samtalade undertiden sakta med majoren, som med synbart nöje lyssnade på tonerna.

När de sedan åto middag i andra rummet, frågade löjtnanten, hvarföre hon ej ville tilltala majoren på fransyska. Hon teg några ögonblick, men sade sedan bestämdt: «Det sker icke, så länge löjtnanten är här. Kanske sedermera; kanhända äfven icke.» Då han deröfver undrade, fortfor hon:

«Ni har ju sjelf sagt, att majoren förnekat all kännedom af detta språk, onkel har erfarit detsamma; när vi nu icke känna motiverna till detta handlingssätt, och ingen anledning äga, att derunder tro något mindre godt, så vore det ju odelikat, om jag utan nödtvång, begagnade mig af en upptäckt, omedveten af honom sjelf. Dock min tanke gäller icke för löjtnanten,» tillade hon, liksom af fruktan att förolämpa honom. «Ni kan ju sjelf försöka er lycka.»

Men han tillstod gerna, att fastän majoren alltid behandlat honom som en vän, han ingalunda tilltrodde sig att utforska något, som denne ville dölja.

Senare sutto fruntimren och arbetade vid lilla bordet nära fönstret; löjtnanten föreläste sin vän ur den af honom medförda tidningen «Ryska Invaliden.»

Vasilij smög tyst omkring på afstånd, noga iakttagande sin herres minsta vink; den komiskt förnöjda uppsyn, hvarmed han understundom strök sina sträfva mustacher, sade att det var något som gladde den trogna karlen in i själen.

Äfven Garçon var beställsam; än satt han framför sin herre med framfötterna på dennes bröst; än visade han Ottilia sin hyllning, liksom glad, att hon nu åter var här inne. Hon lutade sig ned och smekte hunden, men då hon af qvinlig instinkt, utan att lyfta ögonen från sitt arbete, märkte, att hunden sedan erhöll dessa smekningar fördubblade af sin husbonde, upphörde hon alldeles dermed, ehuru Garçon manande lade tassen på hennes knä. En skälmaktig sidoblick från löjtnanten, kom henne att rodna; hon steg upp sägande: «hunden vill säkert ha mat,» och lockade honom med sig ut.

Läsningen fortfor, de båda militärerna utbytte derom sina tankar. I sista nummern förekom, att en viss grefve af en högt uppsatt familj, sjelf känd för sina fordna militäriska framgångar, och i senare åren värderade diplomatiska talanger, nyligen aflidit under en resa till sina gods vid polska gränsen.

En dof suck från majoren gjorde Ottilia, som återtagit sin plats, häpen. Hon lade sakta sin hand på löjtnantens arm, för att väcka hans uppmärksamhet på den förstenade, som låg der blek, med handen krampaktigt knuten på bröstet, liksom det felats honom luft. Utan att förstå något af det lästa, anade hon dock, att innehållet verkat denna sinnesrörelse, och bad löjtnanten upphöra. En stund låg majoren orörlig, liksom sluten inom bittra minnen. «Läs om den sista artikeln,» sade han sedan, liksom ingenting passerat. Löjtnanten gjorde så.

«Han är då död, och der han får svara för allt, allt! Gud vare hans själ nådig!» sade han sakta, och korsade sig andäktigt.

Nyfikenhet var, vi tillstå det, löjtnant Feodors hvardagssynd; nu var den kanske förlåtlig, men aktningen och kännedomen af majorens karakter förbjöd hvarje fråga. Han kunde likväl ej förbjuda sina anletsdrag att se något frågvisa ut. Den andra blef det också varse.

«Jag ser Feodor Karlowitsch,» sade han, «att det väcker din förvåning, huru jag synes känna mera om denne man, än måhända många andra; en man, hvars ställning i samhället varit så vida skiljd och upphöjd öfver min; men du ¯frågar¯ icke, och det är bra, ty nu hvarken kan eller vill jag besvara någon fråga, men framdeles — kanhända snart — nu önskar jag vara allena.»

De lemnade honom i ro. Med illa dold oro sökte Ottilia forska efter orsaken till föregående uppträde. «Bara icke den obehagliga nyheten skadar hans helsa,» sade hon.

«Det tror jag icke» svarade löjtnanten. «Sjelf kan han rimligtvis icke stå i något förhållande till den man, hvars död han erfor genom tidningen.» Han meddelade henne den högt uppsatte mannens namn och titlar.

Löjtnanten återreste samma afton till staden.