Part 6

«Hur kan du skämta nu?» sade Ottilia mildt förebrående. «Dessa anletsdrag, ehuru aftärde genom sjukdom och plågor, tillhöra visst ingen vanlig menniska. Tänk dig honom som en främling, aflägsen från allt kärt han eger på jorden. Kanhända lefver hans mor, hvars enda stöd och förhoppning här hos oss utandas sin sista suck. Kanhända ännu ömmare band» — — — Hon kunde ej uttala meningen.

«Förlåt goda Ottilia, du är alltid bättre än jag; derpå tänkte jag icke.»

Genom Ludvigs driftiga försorg hade skjutsgossens ledvridna fot kommit i skick, sedan Vasilij afrest. Med bekymmersam oro i sin blick, stod nu den menniskoälskande mannen vid den sjukes läger; flere symptomer sade honom, det feber var i antågande.

På en gång nämnde han åter namnet Vasilij, och uttalade en hel mening på ryska språket i det att han med temmeligen sansad blick såg sig omkring, utan att likväl blifva varse flickorna, som höllo sig åt andra sidan af rummet.

Ludvig tilltalte honom först på finska, sedan på tyska språket, men han syntes förstå intetdera, men till fransyskan lyssnade han liksom till kända toner. Ludvig fortfor, och sade «Vasilij vara borta för att hemta läkaren.» Han svarade ej, men räckte Ludvig handen; tecknade, att han var törstig, men ville ej dricka annat än vatten, ehuru fru Palman hade flere slags soppor i beredskap; han tillslöt åter ögonen, och lemnades i ro.

Ludvig vinkade flickorna in i nästa rum. «Påminner du dig hjelten vid eldsvådan i Borgå?» frågade han sin brorsdotter.

«Ack ja, det gör jag visst,» och Ottilia såg på honom med spänd väntan.

«Bedrar jag mig ej, så är detta samma man, ehuru förändrad han också är genom sjukdom och de plågor han nu lider; derföre motser jag läkarens ankomst med ännu större otålighet än förut. Vi kunna tyvärr ej vänta honom förrän sent i afton, och väntans timmar skrida alltid fram med blytyngder, då glädjens deremot ha vingar.»

«Att ge tiden bättre fart, måste onkel berätta något om «hjelten.» Jag ser på Ottilia, att hon önskar detsamma; nog måste han vara en intressant person, eller huru Ottilia?» och Leonna såg leende på sin väninna, som rodnade lätt.

De satte sig så att de genom den halföppna dörren kunde iakttaga den sjuke, och Ludvig begynte:

«Förliden våras var jag färdig att segla ut, då vinden kastade om; som det var bättre förtöja i hamnen, än att kryssa utanföre, var jag ännu hela veckan i land, der tiden blef mig lång nog, utan verksamhet. En dag gick jag för att helsa på en åldrig enkefru, hvars son föregående året gjorde resa med mig, men nu har gifvit sig till handeln; — en odugling i det hela. — Modren hade en liten gård vid ändan af staden, och lefde knappt nog med hyran för tvänne rum; för egen räkning hade hon ett litet och ett större rum, jemte ett kök; men inqvartering innehade nu det större, och deras betjening låg samt kokade i köket.

Mitt besök gjorde gumman en stor glädje. Hon är en af de få menniskor, som icke klaga, utan anse lifvets bekymmer, som en del af det «dagliga bröd,» hvarom vi bedja; hvarje liten glädje ansåg hon som en nådegåfva af Gud.

När jag frågade, huru hon som ensamt fruntimmer, kunde slå sig ut med dessa menniskor, för hvilka hon ej kunde göra sig begriplig, svarade hon: «Ibland har jag visst haft svåra varelser att göra med, som pockat sig till långt mer, än hvad man var skyldig att gifva dem; men så finnes det bland dem äfven goda och deltagande menniskor. Gifve Gud, att jag alltid finge behålla den kaptenen, som nu bor här. Det är en hederlig menniska! Icke nog dermed, att han håller sträng ordning med folket; han låter ingen dag gå förbi, utan att visa prof på sitt goda hjerta. Alltid förser han mig med ett godt mjukt bröd, ty han inser nog, att den gamla behöfver sådant. Ofta är han ute och jagar; hemkommen, delar han alltid med sig af jagten. Behöfver jag uträtta något, är hans folk till tjenst. Han är rigtigt ond, om han ser mig bära några vedklabbar på armen. Ingen som kan vara mera öm och god!»

Jag kände huru mycket hon försummades af sin egen — —

«Hur förstår ni hvarandra,» frågade jag, «talar han svenska eller finska?»

«Intetdera. Vi tala hvar sitt språk, men förstå hvarandra bra nog ändå; och när tecken icke vilja förslå, hvisslar han efter en soldat, som talar finska.» — — —

Från förstugan hördes i detsamma en lång gäll hvissling genomskära luften.

Det var kaptenen, som kallar ihop sina sångare: underrättade mig frun. «Halfva staden samlas här omkring om aftnarna för att höra på dem,» tillade hon.

Om en liten stund begynte äfven sången. Frun öppnade sin kammardörr, på det jag skulle både höra och se. Sångpersonalen utgjordes af åtta soldater i grå kapprockar. En ung man, med rak hållning och herrskareblick i vackra välbildade anletsdrag, trakterade konstmässigt en tambour de basque. Som han endast var klädd i en enkel men snygg nattrock, omknuten af ett officersskärp, gissade jag genast att det var kaptenen, ehuru jag ej rätt kunde förena hans stolta utseende med hvad gumman omtalat.

En annan i uniformssyrtut, skötte ett par messingstallrickar, som i mitt tycke skadade den verkeligen vackra harmoniska sången.

En soldat kom och rapporterade något för kaptenen, i blinken skingrades hvar åt sitt håll. Vi undrade ännu, hvad detta kunde betyda, när kaptenen inträdde i fruns rum, omklädd i en uniform af groft kläde. Genom den finska tolken bad han sin värdinna ej bli skrämd, fastän elden var lös, och tillsade henne att ej gå hemifrån. Innan hon hann fråga hvar det brann, var han borta; vi sågo honom ila förbi fönstret åtföljd af soldater.

Äfven jag skyndade bort, men lofvade återkomma med underrättelse från elden.

Elden var i en motsatt del af staden. Jag rättade min gång efter röken, men det blåste starkt och vädret spridde den åt flera håll, och de krokiga gatorna förvillade mig; sluteligen såg jag folk samladt på den så kallade qvarnbacken, dit begaf jag mig också.

I ett plantage på andra sidan om denna backe låg en gammal reslig lada, fordom begagnad till torkning af tobaksblad; stänger korsade sig der i alla riktningar. Ett hörn upptogs af halm, ett annat af gammalt körredskap, nära dörren var en hyfvelbänk, bräder och hyfvelspån; en karl, som arbetat der, hade vid eldens utbrott legat i djup sömn utanför dörren. Huru elden kommit lös, visste ännu ingen.

Vägg i vägg med ladan var en stuga, der fattigt arbetsfolk bodde, men de hade alla varit borta på arbete, utom en sjuk gammal man, som tillika var lam. Efter hvad folket omkring mig sade, hade elden först fattat i mellanväggen. Kojan var också nästan nedbrunnen, när jag kom dit. Gubben hade blifvit räddad, och det ringa husgerådet hade ock blifvit bergadt af en rysk officer och dess folk.

«Ja Gud välsigne honom!» sade en qvinna, som stod nära mig med ett barn på armen. «Se huru han fäktar der i elden.» Mina blickar följde hennes anvisning.

Ett dussin våghalsar refvo ned det återstående af ladan, anförde af min ryska kapten. Brandsprutan var nyss anländ och i full verksamhet. Der stod nu min hjelte lik en af forntidens heroer, ömsom omgifven af elden från de brinnande stängerna, och den då och då uppblossande halmen, än i fara att dränkas af de framslungade vattenmassorna, eller qväfvas af röken. — Oaktadt allt detta var det han, som styrde alla företag genom eget exempel. Hans kommandostämma öfverröstade lågornas hväsande, brändernas sammanstörtande. — — — —

När faran var förbi, lemnade han den rökande ruinen. Ansigte och händer voro svärtade af sot, kläderna förbrända på flera ställen; sådan begaf han sig till det ställe af plantagen, dit hans folk burit den lama gubben, jemte de bergade sakerna. Här omringades han af några qvinnor och barn, som ville kyssa hans händer, men han gjorde en afvärjande rörelse, och aflägsnade sig hastigt, sedan han gifvit den ena af hustrurna en vink att följa sig.

När jag, enligt mitt löfte, återvände till den gamla frun, mötte jag samma hustru, bärande tvenne stora limpor, åtföljd af en soldat med en dylik börda.

Kaptenen, som redan ömsat kläder, stod inne hos min värdinna, som sökte öfvertala honom att låta smörja sina med brännblåsor öfvertäckta händer med jäst. Han skrattade. Men då jag äfven fann detta nödigt, och på fransyska språket, som jag trodde han förstod, prisade medlet som välgörande, gjorde han en nekande, ehuru höflig åtbörd, och gick ifrån oss. —

«Hvarföre trodde onkel att han förstod fransyska?» frågade Leonna.

«Jag hade skäl dertill, ty när jag kom tillbaka, följde en vacker pudelhund med skällande hustrun, som gick bort. Han tillropades då af kaptenen med orden: «Garçon! ici mon Garçon!» Då som nu sväfvade ett visst uttryck öfver hans ansigte, som sade att han förstod, ehuru han antingen ej ville eller kunde svara mig.

När jag sedan gick bort, stod han på gården och kastade boll med en liten flicka.

«Ja sådan är han,» utbrast hans värdinna, som följde mig ut. «Han är otroligt barnkär, och flickan får alla aftnar kasta boll en stund med honom. Och der står han äfven nu med sina uppbrända händer.»

När jag om hösten kom tillbaka, var han borta; redan vid pingsttiden hade hans afdelning ombytt station. Från Sibbo, der de rastat några dagar, hade kaptenen sändt gumman några skjutna änder, sedan dess hade hon ej hört något af honom.

Innan Ludvig slutat sin berättelse hade den ena starka febersymptomen infunnit sig efter den andra, med allt kortare mellanskof. Ludvigs oro steg med hvarje minut. Han tog hatt och käpp, begaf sig utåt vägen, liksom detta kunnat påskynda den väntade hjelpen.

Det led allt mera till aftonen; det var en afgjord sak, att det skulle vakas öfver den sjuke, men hvem af våra tre fruntimmer skulle göra det, ty pigorna voro ingalunda att lita på. «En af oss vakar turvis med Maja Lisa,» föreslog Leonna. «Fru Palman är gammal och behöfver hvila.» Deruti instämde äfven Ottilia.

«Fröknarna mena visst väl, men de äro för unga och oerfarna dertill, och tror ni väl att jag finge sofva, om jag äfven lade mig? Hur underligt det går till här i verlden,» yttrade gumman. «Hade tusende tungor sagt mig i går aftes, när vi talade om hur ryssen under förra ofreden, var svår och faslig att tänka på, att jag nu med nästan moderligt bekymmer tänker på en ryss![3] Det är som om jag känt honom i många år.» —

Fotnot 3:

Här måste läsaren minnas, att detta tilldrog sig år 1810, då de gamla ¯svenska¯ sympathierna, hvilka numera äro gångna till stoft, ännu stundom då och då ville spöka.

Förf:s anm.

Flickorna hade ofta skrattat åt hennes lilla antipati mot «ryssen,» och Leonna svarade derföre leende: «Orsaken är väl den, att vi hört så mycket godt om denna rysse; men just derföre får icke fru Palman vaka allena, Ottilia och jag måste dela förtjensten, lika som vådan; ty besinna bara att läkaren och majorens vän, väl äfven äro ryssar — men i alla fall ha vi i onkel en tapper riddare.» Det blef afgjordt, att första vakten skulle tillfalla Ottilia.

Ludvig var ännu frånvarande; frun bestyrde om qvällsvarden. Vid ett fönster åt gårdssidan, upplyst af månen, som uppnått trefjerdedelar af sin rundning, sutto flickorna; derifrån kunde de iakttaga hvarje rörelse af den sjuke, utan att han kunde se dem. Länge hade han nu legat orörlig och tyst, men på en gång spratt han häftigt till och uttalade långa meningar.

Flickorna sågo oroliga på hvarandra, ovissa hvad de borde företaga; sluteligen gick ändå Ottilia fram till sängen, med sin milda musikaliska stämma frågade hon på fransyska, om han åstundade något.

Under ett fåfängt bemödande att resa sig, for han med handen öfver den breda pannan, liksom han velat skingra de bilder som febern framgycklade, sedan hvilade hans blick på hennes ansigte. Ottilia allt mera förlägen, bjöd honom ett glas limonad, men han såg blott på henne, som stod der liksom förklarad af månskenet, ty något annat ljus hade de icke. Då han icke tog emot den tillbudna drycken, ville hon aflägsna sig, men hindrades genom en rörelse, en förändring i hans ansigte; ty förvåning, öfverraskning och glädje uttalade sig efter hvarandra i de vackra anletsdragen, och på den renaste fransyska utropade han: «Anna! min goda, ljufva Anna, är det verkeligen du!»

Ottilia, som äfven hette Anna efter sin farmor, blef helt häpen, men insåg snart att majoren sannolikt i yrseln tog henne för en annan; någon förmodligen honom kär person. — Kanske, tänkte hon, är det nu bäst att ej taga honom ur denna villa, och sade derföre: «gör då Anna till viljes, och läska sig med denna helsosamma dryck; den skall göra majoren godt.»

«Ja du är Anna, min egen älskade Anna,» sade han åter fördjupad i hennes åskådande. «Men huru har du kommit hit, eller är jag» — — han fortsatte ej meningen — fantasin tog ett annat språng. — «Men hvarföre kallar du mig ni och ¯major¯? Är jag icke mera din Konstantin? Eller har han — han befallt dig förneka din första, bästa vän? Du skall och bör icke lyda honom!» ropade han med en febersjuks hela häftighet.

Utomordentligt bestört, beslöt Ottilia dock att så mycket möjligt var ingå i hans idéer, hon sade, att hon vore hitkommen för att vårda honom som sjuk. Kallade honom du och Konstantin, allt under böner, att han skulle vara stilla, icke bemöda sig att tala, och dricka det hon bjöd honom. Det lyckades äfven.

Ur stånd att sjelf resa sig, måste flickan med sin venstra arm understöda hans hufvud, medan han tömde glaset, sedan sjönk det åter ned, innan hon hann draga undan armen. Han tog hennes högra hand, lade den sedan på sin heta panna, och hans ögon uttryckte så mycken tacksamhet, men de slötos snart af matthet, och han återföll i sin förra dvala.

Ottilia drog varsamt undan sin arm och lade ned hans arm. Sedan smög hon sig åter till sin plats vid fönstret, der Leonna, ett förundradt vittne till denna scen, ville öfverhopa henne med frågor, men Ottilia lade fingret på sina läppar, visande på patienten, sedan på rummet innanföre; och varsamt smögo de sig dit.

Man hade tagit bort bokskåpet, som stängde dörren till fru Palmans rum, och de gingo dit, emedan de der hörde onkelns röst. Han hade fåfängt spejat efter de väntade.

Ottilia berättade under en rodnad, den hon likväl sökte dölja, huru majoren i yrseln talat en så god fransyska; ansett henne för en bekant person, vid namn Anna; sagt sig sjelf heta Konstantin; och efterkommit hennes begäran och druckit ett helt glas limonad försatt med kylande pulver; men att hon kallat honom «du» och «¯Konstantin¯,» derom nämnde hon icke ett ord. Hvarföre? det visste hon ej sjelf, vi lemna det till läsarens gissningsförmåga eller åt dem, som med en flytande gåspenna anatomisera qvinnohjertat.

Snart blef den sjuke åter orolig. Då fick Ottilia det lyckliga infallet, att försöka musikens verkan på hans sinnen; det lyckades så, att han ej allenast blef stilla och lugnare; till och med ett svagt leende spred sig öfver anletsdragen.

Leonna hade efterkommit allas önskan och gått till hvila i fru Palmans rum, ty klockan hade redan slagit elfva. Ludvig gick tyst och orolig fram och åter, och rökte sin pipa, under det Ottilia fortfor att locka milda toner från pianot, när ljudet af en kurirklocka nådde deras öron; snart stadnade de efterlängtade vid trappan.

Den officer, som åtföljde läkaren var vår nya bekanta, «löjtnant Karlowitsch.»

I stället för en längre skildring, så väl af det förflutna som det närvarande, lemnas ett bref i läsarens händer, som under denna natt skrefs af Feodor Karlowitsch till en af dess fordna kamrater i Dorpatska kadetskolan, nu mera guvernements-sekreteraren i X...

* * * * *

Gode Alexander!

=Rönnbacka= April 1810.

Jag längtade att se, huru du genom dina glasögon vill på din karta taga reda på, i hvilken del af Finland jag nu befinner mig; men gör dig ingen fåfäng möda — detta lilla ställe är icke upptaget i något geografiskt verk, ehuru det sannerligen skulle förtjena det, ty ehuru det blott liknar en bättre bebygd bondgård, bebos det likväl af englar! — —

Ja, ja, skratta du, jag står vid mina ord, och återtar dem aldrig. Jag menar härmed icke, som du kanhända tror, bekjortlade englar, ehuru några sådana äfven lära finnas här; jag menar menniskor, välgörande menniskor, hvars dygder upphöja dem till rang och värdighet öfver andra ¯stoftets¯ barn.

«Det der är godt och väl, men deraf blir jag icke mycket klok,» säger du, och frågar huru jag förfaller i sådana deklamationer. Nå väl jag vill försöka ordna de verkeligen sammanfösta händelser, som passerat den senare hälften af innevarande dag, och ehuru i närvaro af — — ja det får du veta sedan — berätta dig allt så skämtsamt och vidlöftigt som möjligt är, för att — hålla mig... vaken. —

För att taga igen min skada efter tvänne nätters vakor, den ena på assemblén, den andra på vakthållning, beredde jag mig på en försvarlig «siesta;» ur bästa sömnen väcktes jag upp af min Gregor. — Nu är jag eljest, som du vet, temmeligen öfverseende mot dessa arma satar, som i godt och ogjordt väder alltid nödsakas stå på tå för andras nycker, men detta tilltag var dock för starkt!!

Färdig att med barska ord, kanske också med åthäfvor, sätta mitt husbondvälde i behörig respekt, såg jag — fastän ännu yrvaken, en dylik figur stående vid dörren, som jag genast igenkände. Det var Ivanoffs gamla trogna Vasilij!

Du vet huru som ¯allt¯ hvad som rörer denna stolta, ädelsinnade man, intresserar mig, oaktadt alla hans små besynnerligheter. — Kanhända är det just de, som fästa mig vid honom. Lika godt, jag säger nu som förut: i hans lif finnas hieroglyfer, som endast en längre bekantskap kan dechiffrera, du vet äfven huru vår blef afbruten.

När jag såg Vasilij, trodde jag att hans herre äfven var nära, men karlens bedröfvade uppsyn motsade denna min förmodan. Af den berättelse han då och sedan under den resa, jag hufvudstupa måste företaga, afgaf, vill jag gifva dig ett kort sammandrag.

Som du väl måste erinra dig från det bref, jag skref i början af Oktober, sjuknade Ivanoff i följd af fordna blessyrer under det vi bivuakerade vid Porkala och strapatserna der. Det blef fråga om amputation, då han fördes till Åbo lazarett, men det gick icke så långt; ty efter ett halft år, blef han der så vida återställd, att han kunde gå med kryckor. Oförmögen att tjena längre fick han afsked som major, med pension och en ny orden; den första erhöll han tillika med blessyrerna vid Åbo; men han är också invalid vid 30 år!! —

Han ärnade sig nu till hemmet för att sköta sin helsa, men ville dock hvila ut några dagar i Lovisa, för att taga afsked af mig och kamraterna.

I Borgå hade han haft nattläger hos en gammal fru, hans fordna värdinna; hon, som blifvit högst bedröfvad att se honom så medtagen af sjukdomen, ville ändteligen hafva honom att dröja der en tid, för att återhemta sina krafter innan han reste vidare. Men han lät ej öfvertala sig. En tattarqvinna hade då varit den första de mötte, detta bebådade enligt Vasilijs oförgripliga tanke intet godt.

Jag går förbi mannens vidlöftiga beskrifning, huru de sedan stjelpte i en backe. Nog af, majoren låg som död, skjutsbonden med foten ur led, och Vasilij i tusende ångest. Då kom «liksom ned från himlen en svensk herreman, som talade finska» — något, i parentes sagdt, bra sällsynt i denna trakt af Finland. — Han hade besörjt om häst och släde, som förde majoren till hans boning. Sedan affärdade han Vasilij till staden, för att hemta läkare, jemte någon bekant till majoren. Innan Vasilijs afresa hade denne väl vaknat ur sin svimning, men ena armen var afbruten.

Att jag och vår skicklige men buttre regementsfältskär ej sölade, kan du nog förstå; båda älskade och aktade vi den tappra Ivanoff; vi åkte i fullt sträck. Det är med ett eget behagligt intryck, man i en nordisk mån- och stjernklar vinternatt, ilar förbi skogbekransade berg och djupa dalar. Resan förkortades äfven genom Vasilijs berättelse; han upphöjde de menniskor, som antagit sig hans älskade major, ända till skyarna; i synnerhet ordade han om en flicka, som med stora tårar i sina «himmelska blå ögon» betraktat hans husbonde. Sannerligen var icke den gamla karlen helt poetisk. —

När — — nu måste jag afbryta. — Ivanoff är vaken, det är vid hans sjuksäng jag skrifver detta — — — — —

Han ligger åter i sin feberaktiga slummer. Det lider mot morgonen, snart kommer väl husfolket i rörelse, till dess vill jag fortfara i min berättelse.

Uti den menniskan, som redan på gården kom oss till möte, igenkände jag en af de herrar «från landet,» som kommit till staden för att bevista ¯danssoirén¯ hos mitt värdsfolk i julas. Påminner du dig min karikaturmålning öfver dem? Denne man är dock långt öfver att bli föremål för sådant skämt, hvarken han eller hans sällskap voro påpekade i denna farce. Äfven han syntes erinra sig min person, och sade mig ett hjertligt «välkommen.»

Vi infördes i ett stort rum; vid skenet af ett afsides stående ljus, såg jag en skymt af en smärt qvinlig varelse, som vid vår ankomst drog sig undan; hon blef ej mera synlig.

Ivanoff låg stilla, utan att blifva oss varse, när jag på min ännu dåliga svenska, uttryckte min tillfredsställelse att finna honom så lugn; svarade värden på flytande tyska: «Så var det icke för en half timme sedan; han yrade då ganska mycket, och vi voro i största oro. Det föll då min brorsdotter in, att se hvad verkan musiken kunde utöfva; han blef derigenom allt lugnare. Hon fortfor ännu med detta oskyldiga stillande medel, när vi hörde er komma.»

Läkaren hade undertiden undersökt armen.

«Det blir en svår stund, ty armen har svullnat mycket,» sade han betänkligt; «vore majoren vid sinnesredighet, känner jag honom nog, för att veta, att de största plågor ej kunde aflocka honom ett qvidande. Men nu visar sig tecken till en ny feberparoxysm.»

Det oundvikliga måste dock ske; skyndsamt förbereddes allt. Jag, som kände huru ytterst känslig Ivanoff var för tonkonsten, föreslog att göra ett försök, huruvida en krigisk musik kunde leda hans tankegång i en riktning, hvarunder han lättare skulle uthärda plågorna.

Jag klädde dessa tankar i ord; fältskärn grinade litet försmädligt, och sade: «Det står att försöka; likväl anser jag det bättre att löjtnanten lånar oss sin armstyrka, den behöfs bättre.»

Litet harmsen, meddelade jag min tanke och hans svar åt vår värd.

«Skulle ni genom harmonin kunna stilla hans häftighet, fordras det ju mindre armstyrka,» svarade han. «Jag, Vasilij och två unga raska drängar äro till hands.» — Han förde mig till instrumentet.

Der stod jag nu och besinnade, huru otroligt lätt det är att göra projekter, men huru mycket det fordras att utföra dem. —

Älskare af denna slags musik, har jag i senare tider haft ringa eller intet tillfälle till öfning — ty ett fortepiano hör ännu till undantagen här på orten. I den afgörande momangen stod jag förlägen öfver min förflugenhet; men snart fattade jag mod, när jag genom några löpningar funnit att instrumentet var ovanligt godt. Derpå spelade jag ett enkelt musiknummer, som låg framme och var mig bekant; jag gaf derunder akt på patienten. Fältskärn biföll, ehuru smågrinande åt värdens förslag, att förbinda på majoren ögonen, som redan börjat småyra och prata i kors. Men nu tystnade han, och antog en lyssnande ställning. Han lemnades så en liten stund, men när operationen företogs, ryckte plågorna honom ur denna dvala; då föll jag in med «Bataille de Leipzig.» — — — —

De första tonerna väckte en skakning hos patienten — derpå hörde vi, huru han trodde sig vara på stridsfältet i spetsen för sitt folk, ty han uttalade det ena kommandoordet efter det andra och uppmanade dem att «gå på!» Om hans krafter tillåtit, hade de som höllo honom, säkert ganska handgripligt, fått vidkännas denna förblindelse.

Men nu måste likväl smärtan blifvit honom för våldsam; ty han ropade: «Paul Grigorjewitsch, tag emot kommando, jag är blesserad! — Seger eller död!» och han föll, utmattad af ansträngning, känslolös i deras armar.